Jag är född och uppväxt i Sverige,
men just nu bor jag i Australien. Innan dess bodde jag i Israel.
Innan dess Island. Varför? För att jag kände för det!
Jag ville tillbringa tid i spännande
länder och få nya upplevelser. Behöver jag motivera den önskan?
När jag åker tillbaka till Sverige
kommer jag att stanna till i Tokyo och hälsa på en vän som nyss
flyttat dit. Varför gjorde hon det? För att hon älskar Japan och
ville leva där ett tag. Ingen mer motivering nödvändig.
Vart ska jag flytta härnäst? Inte
säker, jag funderar på Norge eller Tyskland, eller kanske tillbaka
till Island. Ingen brådska att bestämma, jag behöver ändå inte
be någon om tillåtelse.
Varför är det så enkelt för mig?
För att jag är privilegierad. Jag är född som medborgare i ett
rikt och välutvecklat land, och får därmed allt serverat för mig.
Det är lätt att glömma, och att inte se hur mycket svårare
människor från andra delar av världen har det.
SDU gjorde nyligen en film där de
redogör för sin högst vinklade syn på svensk flyktingpolitik.
Förutom att summera miljontals människoöden till en hög vita
bollar som lätt kan flyttas fram och tillbaka, samt att förmedla
intrycket att Sverige är det enda land som hjälper flyktingar och
att antalet flyktingar i världen konstant ökar, så visar man också
på de läskiga svarta bollarna som får stå för de illvilliga
människor som gör något så avskyvärt och förkastligt som att
flytta till ett annat land utan att ha asylskäl. Dessa hemska
individer som gör något så kriminellt som att försöka ta sig
till Sverige utan att vara förföljda. Usch för dem! Är man inte
förtryckt så har man ingen ursäkt att lämna landet man är född
i. Eller?
Vad drömmer svenskar om att göra då?
Kanske plugga i USA? Tjäna en hacka på att jobba i Norge? Backpacka
runt i Sydostasien? Skaffa ett hus i Spanien för pensionen? Inga
problem med det, vi behöver inte asylskäl för sådant. Inte heller
gör det något att vi har utmärkta universitet, välbetalda jobb,
vandringsleder i fjällen och sommarstugor på Öland. Vi tar oss
ändå rätten att söka något bättre utanför Sveriges gränser.
Är vi de svarta bollarna då? De där läskiga människorna som
flyttar till ett annat land utan att egentligen behöva det?
Någon som illustrerar detta utmärkt
är Erik Almqvist som nyligen har flyttat till Ungern, enligt egen
utsago på grund av en hotbild mot honom i Sverige och bristen på
mångkultur i Ungern. Detta är alltså en man som själv vill neka
andra människor möjligheten att fly från en hotbild, och som nu
genom sin blotta närvaro bidrar till att göra Ungern aningen mer
mångkulturellt. Ironin passerar inte obemärkt förbi, och tankarna
går till det gamla citatet: "Jag ska flytta till ett land som
inte tar emot invandrare".
Men jag tror att Almqvist själv inte
ser hyckleriet i det han gör. För honom är det en självklarhet
att han som ljushyad svensk ska få flytta till ett annat land om han
så vill. Han ser sig förmodligen inte som invandrare för han är
ju inte svarthårig och fattig. Det är lätt att glömma bort hur
privilegierad man är.
Men de människor som mest behöver
möjligheten att flytta är samma människor som nekas den. De
människor som flyr krig, svält och naturkatastrofer möts av snårig
byråkrati och åratal av internering när de lyckats ta sig till ett
land där de skulle kunna få ett liv i trygghet. Och alla de
människor som lever i fattigdom och som skulle kunna nå välstånd
om de bara fick möjligheten att jobba i ett mer utvecklat land, de
uppmanas att helt enkelt stanna där de är. Varför?
För att vi i den rika delen av världen
inte ska få vår idyll störd av att fattiga människor kommer hit
och visar upp sig i sin nöd. Många politiker, främst
sverigedemokrater men även vissa andra, vill förbjuda tiggeri. Inte
för att de vill hjälpa de människor som tigger, det är en
efterkonstruktion, utan för att de vill slippa se tiggarna.
Budskapet är solklart: fortsätt vara fattig, bara var det
någonstans där jag slipper se det. Och så funkar hela
migrationspolitiken globalt. Fattiga människor ska stanna där de är
och fortsätta leva i misär, för det är bättre än att de kommer
till västvärlden och "förstör vår stadsbild". Så
cyniskt är det hela, att människor nekas att ens få en chans att
förbättra sina liv, för att de människor som redan är rika vill
inte riskera minsta lilla stress i sitt samhälle. De människor som
mest behöver möjligheter är de som får minst.
Hela migrationspolitiken bygger på
fördomar, för migranter döms för sådant de ännu inte har gjort.
De huvudsakliga invändningarna är två: att invandrare skulle suga
ut vårt välfärdssamhälle, och att de skulle begå brott. Ingen av
dessa påståenden är relevanta invändningar mot fri rörlighet,
för de utgår nämligen från felaktiga grunder.
Det sociala skyddsnätet kan
konstrueras så att det inte ger samma tjänster till icke-medborgare
som det gör till medborgare, utan kräver att man först ska bidra
genom skatt. När jag åkte till Australien för att jobba
ställde jag inga som helst krav på att få vara del av landets
sociala skyddsnät. Allt jag ville ha var möjligheten att få arbeta
och försörja mig själv utan att staten ställde sig i vägen.
Fri rörlighet är något helt separat
från välfärdssystemet, det handlar om att ge människor rätten
att röra på sig men inte att kräva ekonomiska subventioner. Ändå
kanske någon protesterar mot tanken att en massa människor ska
invandra till Sverige och vara fattiga, varpå jag frågar om det
verkligen är bättre att de stannar i sina ursprungsländer och är
fattiga där? Återigen samma resonemang att det är okej att
människor är fattiga så länge vi rika slipper se det. Flyttar de
till mer utvecklade länder så har de åtminstone fler möjligheter,
så länge inte rasism och språkbarriärer förstör för dem, något
som är högst inom vår kontroll att stävja, men mer om det någon
annan gång.
En annan fördom är att invandrare
bara kommer begå en massa brott, därför är det lugnast att inte
släppa in dem. Med den tankegången behandlar man alltså alla
invandrare som förväntade brottslingar och straffar dem för
handlingar som de ännu inte begått och kanske aldrig kommer att begå.
När man är inom ett visst lands gränser så förväntas man följa
det landets lagar, annars blir man bestraffad. Svårare än så är
det inte. Inga speciella undantag eller förväntningar ska riktas
mot invandrare. Den som begår ett brott bär ansvar för det, ingen
annan. Även detta är fullständigt separat från tanken om fri
rörlighet, för brottsbeivrande är något som sker i alla länder.
Vi måste komma ifrån tanken om att
för att hjälpa andra människor så handlar det bara om att ge dem
pengar. Vi måste allt mer se att det mest av allt handlar om att ge
dem möjligheter.
Vi måste sluta betrakta det som något
suspekt att flytta mellan länder. Vi måste kämpa för att alla ska
ges chansen att kunna flytta vart de än vill i världen, ges chansen
att försörja sig själva och leva inom lagens ramar på samma
villkor som de infödda, och överhuvudtaget kunna kämpa för ett
bättre liv. I slutänden ska ingen behöva motivera sin flytt med
något annat än: "Jag kände för att göra det".
Riv gränserna, befria människorna!
