Vinter-OS är igång igen, och jag kan erkänna att det är kul att kolla. Men det som borde vara en hyllning till människans prestationskraft och ett tillfälle för folk från världen över att samlas i fred blir alltför mycket ett nationalistiskt spektakel.
Redan från första början ska värdnationen presentera sig på ett så överdådigt och stolt sätt som möjligt. Sedan får vi följa spelen guidade av medier och kommentatorer som gör det klart och tydligt vilka vi ska heja på. Självklart måste vi ju heja på vårt eget land, inte de atleter vi gillar av någon annan anledning. Det hela blir en orgie i hjärndöd nationalism där allt flaggviftande visar hur uppdelad vår värld är.
Jag har aldrig förstått logiken i att man måste heja på en person bara för att denne råkar bo inom samma territoriella gränser som en själv. En person man inte har någon helst koppling till förutom att man är medborgare i samma statsbildning. Skulle någon lovande atlet byta medborgarskap så gråts det över en förlorad medaljchans, som om prestationen skulle vara mindre värd. Värst blir det när folk tar till sig ära för något som andra människor gjort, till exempel när det nationella hockeylaget vinner medalj och folk utbrister: "Ja, vi vann! Vi är så bra!" Vadå "vi"? Du satt bara i TV-soffan, gjorde inte ett skit för att bidra till segern och har inte stått på ett par skridskor sedan lågstadiet. Ändå tycker du att du ska få suga åt dig ära från vad en helt annan grupp människor har gjort. Illa.
Jag vill inte på något sätt förstöra glädjen i att kolla på OS, men jag tror att det skulle vara bättre om vi kunde se lite längre än den grottmänniskokorkade nationalismen och istället uppskatta det som ett tillfälle då mänskligheten samlas och tillsammans försöker överträffa sig själva i en anda av vänskap och gränslöshet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar