När historieskrivning blir politik

Jag tycker det var fel av Sveriges riksdag att ens vilja besluta i frågan om de turkiska övergreppen på armenier 1915 var folkmord eller inte. Politiker är helt fel människor för att skriva historia.
Det ska inte finnas en officiell historieskrivning som folket påtvingas, det är en inskränkning av det fria ordet, forskningen måste få göras utan politiska påtryckningar. Jag kan själv inte svara på om händelserna ifråga var folkmord eller inte. Det överlämnar åt dem som kan saken bättre: professionella historiker. Åsikterna därifrån kommer dock att gå isär, men det beror nog mest på att en "antingen-eller"-definition av begreppet folkmord är för klumpig.
Dagens relationer till Turkiet ska inte alls vara en faktor när man gör bedömningar av historien, men det blir ändå det när politiker engageras i frågan, för politiker är historien bara ett verktyg för vad de vill göra idag.

Men jag försvarar inte på något sätt ilskan från Turkiets håll. Det är inte några anklagelser som riktas mot nu levande människor, så gott som alla som var närvarande 1915 är döda idag. Ändå försöker Turkiet få det att låta som att folkmordsanklagelsen är ett angrepp på dagens turkar. Nationalismen fräter än en gång på logiken.
Man borde kunna göra som Tyskland: erkänna att folkmord begåtts inom det egna landets gränser, och därefter försonas och gå vidare. Att försöka skydda en annan generation från anklagelser om illdåd hjälper ingen.