Stycka upp Belgien

Att Belgien är ett offer för språkskillnader illustreras tydligt av att det separatistiska flamländska partiet NVA blev största parti i parlamentsvalet nyligen. Jag tycker det är något perverst över partier som riktar sig till vissa folkgrupper inom ett land istället för att rikta sig till alla medborgare, men det absolut värsta med detta är att det bekräftar det jag länge har hävdat: språkskillnader är det som orsakar mest uppdelning mellan människor i vår värld. Språkskillnader är långt starkare än religiösa, politiska, kulturella och även rasmässiga skillnader när det gäller att resa gränser mellan olika grupper, och det är det absolut största hotet mot visionen om en enad värld.

Belgien är en märklig konstruktion av två ganska jämnstarka språkgrupper där man försöker upprätthålla en nationskänsla baserad på... ja, vad? Att man råkar vara en nation? Nu vill många att det redan lilla landet ska delas i två ännu mindre för att de inte kommer överens med folk som talar ett annat språk. En viktig orsak sägs vara ekonomi då flamländarna beklagar sig över att deras pengar går till det fattigare Vallonien. Men det låter som ett genomskinligt argument då rika och fattiga människor finns i alla delar av Belgien och omfördelning sker även lokalt. Men då träder språkskillnaderna in på scenen och ger ett enkelt sätt att dela upp befolkningen i två distinkta grupper med etiketter för de enskilda individerna, och därefter kan gruppkonflikten blomma ut på allvar.

Jag har ett förslag på vad som ska göras med Belgien: stycka upp landet och ge till grannländerna. Vallonien ges till Frankrike, Flandern ges till Nederländerna, och den lilla tyskspråkiga biten i öster ges till Tyskland. Belgien som nation upphör att existera och inga nya nationer bildas i dess ställe.
Den svåraste frågan är vad som ska göras med Bryssel. Erfarenheter från Berlin och Jerusalem visar att det är en fruktansvärd idé att dela upp en storstad mellan två länder. Förmodligen borde Bryssel ges till Frankrike eftersom en majoritet av invånarna är fransktalande (vilket kan få den angenäma bieffekten att Frankrike till slut kan ge upp kravet på att Europaparlamentet måste flytta fram och tillbaka till Strasbourg).
Den stora fördelen med den här lösningen är att den gör att Europa får ett land mindre och därmed färre gränser.

Men den här lösningen är inte så sannolik eftersom det verkar oerhört svårt att få folk att ge upp nationell självständighet. Människor verkar obevekligt kräva att en nationalstat består om den en gång har funnits, och den enda förändring man kan tänka sig är att etablera fler nationalstater. Det bevisar åter hur nationalism är en stark mem som kan få människor att göra saker som de inte vinner något på.
Att små länder splittras i ännu mindre länder är en väldigt olycklig utveckling som leder till fler gränser, sämre rörlighet, ökad främlingsfientlighet, mer konfrontationistisk utrikespolitik och sämre levnadsstandard. Att kräva mer självständighet för fler regioner är inte den väg som Europa bör gå.

Jag tycker det är tragiskt nog att de skarpa gränserna mellan språkligt definierade nationer så gravt försvårar europeisk integration, men Belgien visar hur vanskligt det kan vara när en skarp språkgräns går rakt igenom ett land och tvingar samtliga medborgare att leva i en klumpig tillvaro där de måste lära sig två språk för att ens ta sig fram i sitt eget land, och därmed gör det jobbigare för dem att även lära sig omvärldens språk. Vi måste minimera den negativa effekt som språkskillnader har på mänsklighetens gemensamma utveckling, och detta utan att falla till nödlösningen med mer nationalism.

En värdig EMU-debatt verkar fortfarande svår att få till

Jag var och lyssnade på EMU-debatt hos Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala tidigare i veckan, och ska skriva ner några av mina reflektioner.

Ur en retorisk synpunkt var det en dålig debatt. Deltagarna kom sällan med slagkraftiga argument utan svävade ut i långa utläggningar med dålig summering. De var dåliga på att visa respekt för varandra, till exempel när Carl Hamilton flera gånger sa åt Leif Pagrotsky att hålla tyst, vilket var uppenbart förödmjukande för Pagrotsky. Stämningen var alltigenom antagonistisk och deltagarna verkade inte intresserade av att hitta något gemensamt utan ville bara säga att den andra sidan hade helt fel i allt de sa.
Pagrotsky och han nej-komanjon Sven Hagströmer började med att försöka använda demokratibegreppet till att locka ur lite skratt ur publiken genom att håna ja-sidan för att vilja ha ny folkomröstning när opinionsläget svänger om. Konstigt vore väl annars! Vill man ha euron så är det ju naturligt att önska ny omröstning om folket verkar ändra åsikt. Ja-sidan lyckades dock inte framföra detta på ett bra sätt, och jag tycker det är synd att diskussionen om folkomröstning inte blev så lång då man möjligtvis skulle kommit in på problematiken kring att ett folkomröstningsbeslut inte kan ses som giltigt i all framtid.
Större delen av debatten utgjordes av mer tekniskt snack kring ekonomin, och jag som bara har Nationalekonomi A i bagaget är inte så kvalificerad att bedöma allt som sades. Men det som tydligt framgick var att debattörerna inte kunde enas om huruvida det varit bra eller dåligt för Sverige att stå utanför euro-området. De bara kontrade varandra med olika sätt att räkna och slängde olika sorters statistik i ansiktet på varandra, även rörande länder som Finland och Grekland, och om det är så tydligt att de skarpaste ekonomerna inte kan enas om EMU:s effekter då kan man verkligen undra om EMU är något att vara rädd för alls.
Lågvattenmärket i debatten kom när Pagrotsky sa att eftersom man räknar ut BNP med export minus import så är handel inte positivt för tillväxten. Jag upprepar: Pagrotsky försökte säga att handel inte är bra för tillväxt! Stefan Fölster gick direkt till angrepp mot denna argumentation som är ovärdig ens en sjuåring, men han gjorde olyckligt nog en parallell till Nordkorea vilket fick Pagrotsky att utbrista något i stil med att han aldrig tidigare blivit så dåligt bemött i en debatt och att han var jättearg. Kom igen! Värre påhopp måste han ha blivit utsatt för tidigare, och nu tog han bara chansen att gnälla istället för att bemöta argumentationen.
Carl Hamilton var den ende som tog upp de visioner som gör att jag själv önskar att Sverige inför euron. Han talade i ett kort inlägg om samarbete över gränserna och säkrandet av ett fredligt Europa, saker som nej-sidan fnyser åt som om de vore oviktiga. Att drömmen om en värld utan gränser får så lite plats i en debatt om EMU tycker jag är sorgligt.
En oväntad men härlig sak som kom upp i slutet var dock att Hagströmer, när han fick frågan vad som skulle göra honom mer positiv till euron, var om alla i Europa talade samma språk. Då skulle nämligen arbetsmarknaden integreras och rörligheten över gränser öka, vilket skulle göra förutsättningarna för en gemensam valuta bättre. Jag känner att det bekräftar det jag sagt många gånger tidigare: att språkskillnader är det som mer än något annat håller världens befolkning uppdelad. Att vi har olika språk i Europa idag är det som gör det svårast för oss som vill riva gränserna.
När publiken via handuppräckning fick uttrycka sina sympatier så såg det vid en snabb bedömning ut som att ja-sidan övervägde, vilket är ett tecken på att många studenter tänker i positiva banor kring euron.

Mitt sammanfattande bedömning från debatten är tråkigt nog att om en ny folkomröstning ska hållas om euron så riskerar kampanjandet att bli lika fientligt, osakligt, överdrivande, småaktigt och pinsamt som det blev senaste gången.