Som ett led i de nypuritanska strömningar som sveper över världen så vill vissa idag att den klassiska romanen "Adventures of Huckleberry Finn" rensas på ordet "nigger". På CNN gör sig Boyce Watkins till själva sinnebilden för en apologet när han säger att detta inte är censur. Rent komiskt är det att han ingenstans i artikeln använder sig av ordet nigger, utan gör den vanliga fegisutvägen och skriver "The N-word". Det är alldeles för lätt att reta människor som självcensurerar sig, det är bara att skriva något i stil med: "Pardon me sir, but could you clarify which N-word you are referring to? There are a lot of words on N, and I need to know which one you are referring to".
Det är rent idiotiskt att man i diskussionen om ett ord inte vågar nämna själva ordet, lika idiotiskt som att rapportera om kontroverser kring Muhammedteckningar utan att visa själva teckningarna, eller döma en serieteckningssamlare för barnporrinnehav utan att låta någon utomstående se bilderna.
När det gäller nigger-debatten så har vi fått en svensk variant nu när en nyutgåva av "Ture Sventon i Paris" har stoppats efter att förlaget inte fick ändra ordet "neger".
Vi måste tala klarspråk om sådan här redigering: det är censur, och ska inte försöka kallas för något annat. Att ändra i ett skrivet verk i en nyutgåva på samma språk (översättningar är förstås en annan historia) för att ta bort vissa ord utan författarens tillåtelse (något som är svårt att få när denne är död) är ett angrepp på yttrandefrihet och ideell upphovsrätt. Ursäkta om jag låter dogmatisk, men sådant här trams kan jag helt enkelt inte acceptera. Av ren princip ska man låta historisk litteratur vara som den är, för annars är man en kulturförvrängare som minskar vår möjlighet att förstå historien. Det funkar inte att försöka få 6000 år av mänsklig skriven kultur att passa till vad som är politiskt kulturellt idag. Vi måste lära oss att hantera saker så som de en gång framställts.
Det är allmänt känt att nigger är ett ord vars innebörd är högst beroende av vem som yttrar det, på samma sätt som neger i svenskan är beroende av ett sammanhang. Hur man än tolkar orden så är det skrattretande löjligt och patetiskt att se vuxna människor som är rädda för ord. Då gör man sig till så oerhört lätta offer för parodi att man kan vara säker på att orden aldrig kommer att försvinna.
Avslutningsvis så måste jag berätta om när jag satt på en transatlantisk flygning för ett par år sedan och såg flygplansversionen av Die Hard III. Där finns en scen när McClane blir tvingad att stå på ett gathörn i Harlem bärande en skylt med texten "I hate niggers!". Denna scen hade retuscherats, vilket dels berövar den på sin logik, men det blev extra roligt då man inte hade ändrat ordet till något politiskt korrekt såsom "blacks". Nej, istället stod det "I hate everyone!".
Det är tydligen bättre att hata alla, än att säga ett fult ord.
tisdag 25 januari 2011
söndag 23 januari 2011
Medborgarföraktets retorik kan vara så enkel
Ur en retorisk synvinkel är det väldigt intressant att analysera den komiska intervjun med Tobias Ringholm, förlåt, Billström där han svarar samma sak på alla frågor som ställs under tre och en halv minut.
Procedurmässigt gör han helt rätt. Han har fått en instruktion (förmodligen från husse Fredrik) om att inte kommentera ämnet, och han följer uthålligt denna officiella förhållningsorder hur mycket reportern än försöker lirka. En tämligen god soldat.
Ändå tycker nästan alla som ser intervjun att han framstår som ett jävla stolpskott. Han beter som en slav, en robot, som inte har någon egen vilja utan bara upprepar instruktionerna han fått utan att ge någon förklaring. Lika irriterande som Computer says No. Detta befäster en bild av att politiker är en annan sorts varelse än vanliga människor, och det spär på politikerföraktet.
Men det värsta föraktet är det som går i andra riktningen. Det är ett tydligt medborgarförakt som regeringen uppvisar via verktyget Billström. Allmänheten vill ha svar på om ministrarna har sagt något annat bakom kulisserna än vad de har sagt offentligt angående invandringspolitik. Regeringen visar däremot att de tycker att allmänheten inte har rätt att få svar, att vi ska hållas ovetande så länge det bara går. Oviljan att bemöta och förklara, för att istället bara vägra kommentera, visar att de tycker att svenska folket inte är värda att få svar direkt. Fårskocken ska inte bry sig under tiden som herdarna reder ut problemen.
Extra tydlig är arrogansen i Billströms ordval. Han "konstaterar" att han inte kan kommentera, han har inte möjlighet att kommentera. Detta är rent objektivt skitsnack. Det är klart han kan kommentera, det är bara så att han inte vill kommentera (och inte får). Det här sättet att blanda ihop kan och vill är visserligen ganska vanligt i dagligt tal, men det är lika felaktigt och irriterande ändå. Det ger dels samma känsla av en robot (är han inte programmerad att kunna kommentera?), men också av att Billström tror att vi är för dumma för att analysera vad han säger.
"Inga kommentarer" är en fras som man kan vifta undan reportrar med när man går från en byggnad till en väntande bil. Men att stå i en enskild intervju flera minuter i sträck och vägra att förklara för medborgarna vad det är som pågår - det är inte hållbart. Det uppvisar enbart en mentalitet hos politikern ifråga att allmänheten har inte rätt att få veta, och jag tycker att vem som än har den mentaliteten är för mig diskvalificerad från att vara politiker. När allmänheten kräver svar då ska svar ges, för det är vi som är politikernas chefer, inte tvärtom.
Jag önskar att Billström tvingas att avgå, inte bara p.g.a. en avskyvärd hållning i sakfrågan utan även för det öppna medborgarförakt han visar. Men jag fruktar att husse låter honom sitta kvar av ren envishet, vilket för oss tillbaka till ruta 1 igen.
Procedurmässigt gör han helt rätt. Han har fått en instruktion (förmodligen från husse Fredrik) om att inte kommentera ämnet, och han följer uthålligt denna officiella förhållningsorder hur mycket reportern än försöker lirka. En tämligen god soldat.
Ändå tycker nästan alla som ser intervjun att han framstår som ett jävla stolpskott. Han beter som en slav, en robot, som inte har någon egen vilja utan bara upprepar instruktionerna han fått utan att ge någon förklaring. Lika irriterande som Computer says No. Detta befäster en bild av att politiker är en annan sorts varelse än vanliga människor, och det spär på politikerföraktet.
Men det värsta föraktet är det som går i andra riktningen. Det är ett tydligt medborgarförakt som regeringen uppvisar via verktyget Billström. Allmänheten vill ha svar på om ministrarna har sagt något annat bakom kulisserna än vad de har sagt offentligt angående invandringspolitik. Regeringen visar däremot att de tycker att allmänheten inte har rätt att få svar, att vi ska hållas ovetande så länge det bara går. Oviljan att bemöta och förklara, för att istället bara vägra kommentera, visar att de tycker att svenska folket inte är värda att få svar direkt. Fårskocken ska inte bry sig under tiden som herdarna reder ut problemen.
Extra tydlig är arrogansen i Billströms ordval. Han "konstaterar" att han inte kan kommentera, han har inte möjlighet att kommentera. Detta är rent objektivt skitsnack. Det är klart han kan kommentera, det är bara så att han inte vill kommentera (och inte får). Det här sättet att blanda ihop kan och vill är visserligen ganska vanligt i dagligt tal, men det är lika felaktigt och irriterande ändå. Det ger dels samma känsla av en robot (är han inte programmerad att kunna kommentera?), men också av att Billström tror att vi är för dumma för att analysera vad han säger.
"Inga kommentarer" är en fras som man kan vifta undan reportrar med när man går från en byggnad till en väntande bil. Men att stå i en enskild intervju flera minuter i sträck och vägra att förklara för medborgarna vad det är som pågår - det är inte hållbart. Det uppvisar enbart en mentalitet hos politikern ifråga att allmänheten har inte rätt att få veta, och jag tycker att vem som än har den mentaliteten är för mig diskvalificerad från att vara politiker. När allmänheten kräver svar då ska svar ges, för det är vi som är politikernas chefer, inte tvärtom.
Jag önskar att Billström tvingas att avgå, inte bara p.g.a. en avskyvärd hållning i sakfrågan utan även för det öppna medborgarförakt han visar. Men jag fruktar att husse låter honom sitta kvar av ren envishet, vilket för oss tillbaka till ruta 1 igen.
måndag 10 januari 2011
Politiken - hur bör den gå till?
Jag har inte varit överdrivet aktiv i diskussionerna kring Liberaldemokraternas partiprogram, och det är mycket möjligt att det jag skriver i detta inlägg redan har sagts och att en diskussion kring det är i full gång, och att jag helt enkelt har missat den. Men det gör inte så mycket, för det jag tänker ta upp här är saker som förtjänar att sägas om och om igen.
Så, nu kör vi:
Visst är vi ivriga att diskutera sakfrågor som vi har stora visioner om, men först måste vi ta ett metaperspektiv. Det som ligger till grunden för vilken politik vi vill föra är hur vi ser på oss själva som politiker. De flesta av oss är trötta på den tydliga arrogansen hos etablerade politiker, och vill gärna tro att vi aldrig ska bli som dem. Men det är inte så enkelt att ge sig in i den världen och tro att man kommer att förbli samma människa som när man började. Därför måste vi redan från första början klarlägga i tydliga ordalag vår syn på oss själva som politiker. Detta kan göras i partiprogrammet, eller i ett eget manifest eller etikdokument av något slag. Det viktiga är att vi kan diskutera fram en grundsyn på politiken som vi kan enas om och lova dyrt att vi ska följa i framtiden.
Följande är några punkter som jag själv skulle vilja inkludera:
-Vi ska ha alltid ha klart för oss att staten existerar för medborgarna, inte tvärtom.
-Vi ska komma ihåg att ett parti är bara ett verktyg för att driva igenom idéer. Vi får aldrig tro att vi ska kompromissa bort idéerna för att gynna partiet. Ett parti är värt ingenting om det inte kan förverkliga idéer.
-När vi hamnar i situationer där vi måste kompromissa så ska det inte motiveras med något diffust "Det här gynnar oss i långa loppet"-perspektiv. Det ska kunna presenteras omedelbart hur en eftergift på ett område gynnar våra målsättningar på ett annat område.
-Vi ska föra en konstant dialog med medborgarna. Inte bara vid valkampanj, utan hela tiden. Vi ska aldrig påstå att vi representerar "folkets vilja" om vi inte inhämtar feedback för detta i realtid. Vi ska vara ödmjuka inför medborgarna.
-Vi ska aldrig lova saker enbart för att locka röster. Alla vallöften ska kunna härledas från vårt principprogram, och om väljarna inte gillar det så är det bara att argumentera bättre för vår ståndpunkt eller stå ut med att de inte röstar på oss.
-Vi ska aldrig låta en majoritet kränka en minoritet. Majoritetens tyranni ska undvikas så långt det är möjligt.
-Vi ska inte värdera svenska medborgare högre än medborgare i andra länder. Våra politiska reformer i Sverige får inte ske på bekostnad av människors välmående i andra länder.
-Vi måste kunna erkänna misstag och misslyckanden, och be om ursäkt för dem. Vi får aldrig hålla fast vid något av enbart envishet eller stolthet.
-Vi ska vara tydliga med att ingen av oss personligen har svar på alla frågor. Vi ska inte skämmas för detta, utan hänvisa till någon som kan saken bättre ifall man känner sig osäker på något.
-Vi ska aldrig någonsin under några som helst omständigheter ljuga för medborgarna.
Där är några punkter. Jag har säkert många fler om jag tänker efter, men det viktiga är att få igång en diskussion om dessa frågor. HAX har redan gjort ett inlägg med liknande tema, och jag önskar att detta är något som alla liberaldemokrater tar sig en funderare över och att vi kan komma fram med ett starkt manifest om vår syn på vad politik bör vara.
Så, nu kör vi:
Visst är vi ivriga att diskutera sakfrågor som vi har stora visioner om, men först måste vi ta ett metaperspektiv. Det som ligger till grunden för vilken politik vi vill föra är hur vi ser på oss själva som politiker. De flesta av oss är trötta på den tydliga arrogansen hos etablerade politiker, och vill gärna tro att vi aldrig ska bli som dem. Men det är inte så enkelt att ge sig in i den världen och tro att man kommer att förbli samma människa som när man började. Därför måste vi redan från första början klarlägga i tydliga ordalag vår syn på oss själva som politiker. Detta kan göras i partiprogrammet, eller i ett eget manifest eller etikdokument av något slag. Det viktiga är att vi kan diskutera fram en grundsyn på politiken som vi kan enas om och lova dyrt att vi ska följa i framtiden.
Följande är några punkter som jag själv skulle vilja inkludera:
-Vi ska ha alltid ha klart för oss att staten existerar för medborgarna, inte tvärtom.
-Vi ska komma ihåg att ett parti är bara ett verktyg för att driva igenom idéer. Vi får aldrig tro att vi ska kompromissa bort idéerna för att gynna partiet. Ett parti är värt ingenting om det inte kan förverkliga idéer.
-När vi hamnar i situationer där vi måste kompromissa så ska det inte motiveras med något diffust "Det här gynnar oss i långa loppet"-perspektiv. Det ska kunna presenteras omedelbart hur en eftergift på ett område gynnar våra målsättningar på ett annat område.
-Vi ska föra en konstant dialog med medborgarna. Inte bara vid valkampanj, utan hela tiden. Vi ska aldrig påstå att vi representerar "folkets vilja" om vi inte inhämtar feedback för detta i realtid. Vi ska vara ödmjuka inför medborgarna.
-Vi ska aldrig lova saker enbart för att locka röster. Alla vallöften ska kunna härledas från vårt principprogram, och om väljarna inte gillar det så är det bara att argumentera bättre för vår ståndpunkt eller stå ut med att de inte röstar på oss.
-Vi ska aldrig låta en majoritet kränka en minoritet. Majoritetens tyranni ska undvikas så långt det är möjligt.
-Vi ska inte värdera svenska medborgare högre än medborgare i andra länder. Våra politiska reformer i Sverige får inte ske på bekostnad av människors välmående i andra länder.
-Vi måste kunna erkänna misstag och misslyckanden, och be om ursäkt för dem. Vi får aldrig hålla fast vid något av enbart envishet eller stolthet.
-Vi ska vara tydliga med att ingen av oss personligen har svar på alla frågor. Vi ska inte skämmas för detta, utan hänvisa till någon som kan saken bättre ifall man känner sig osäker på något.
-Vi ska aldrig någonsin under några som helst omständigheter ljuga för medborgarna.
Där är några punkter. Jag har säkert många fler om jag tänker efter, men det viktiga är att få igång en diskussion om dessa frågor. HAX har redan gjort ett inlägg med liknande tema, och jag önskar att detta är något som alla liberaldemokrater tar sig en funderare över och att vi kan komma fram med ett starkt manifest om vår syn på vad politik bör vara.
torsdag 6 januari 2011
Reinfeldt visar öppet hån mot svenska folket
Jag råkade läsa intervjun med Fredrik Reinfeldt i Fokus 17 december, och jag får känslan av att åttaklöverns head-honcho här lyckas sätta fingret på precis vad som är mest fel med politikernas syn på politik.
På frågan om vad han är mest stolt över 2010 svarar han:
"Att alliansen fick förstärkt väljarstöd i valet"
Bortsett från det uppenbara faktum att alliansen tappade riksdagmandat och numera sitter i minoritet så är det mest anmärkningsvärda att det som regeringschefen är mest stolt över är att han blev omvald. Inte någon reform som genomfördes, inte någon insats som har hjälpt människor, inte någon åtgärd som har ökat människors frihet. Nej, när han får frågan om vad är stolt över så är det att han blivit omvald.
Det är ett så klassiskt exempel på den tragiska synen att politik skulle gå ut på att vinna. Visst tar han det som ett tecken på förtroende, men han kunde ändå ha låtit bli från att uttrycka en åsikt som tyder på att han bedriver politik för att få sitta kvar vid makten och inte tvärtom.
Senare i intervjun kommer citatet "Man ska vara ärlig mot svenska folket" - ett citat som kan bli en värdig uppföljare till klassikern från 2006 "Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration". Jag tänker i alla fall citera detta i fortsättningen när vi diskuterar hur regeringen bakom kulisserna har tagit checklistor från USA om vilka övervakningslagar som ska införas för att bevara mediedinosauriernas position på bekostnad av medborgerliga rättigheter. Vi har alltså en regering som påstår att vi är tvungna att införa datalagringsdirektivet, något som har blivit bevisat vara en ren lögn, och nu har storhövdingen mage att gå ut i intervju och säga att man ska vara ärlig mot svenska folket.
Istället för att fortsätta dra de talrika exemplen på Reinfeldts kluvna tunga (som läsarna av denna blogg säkert kan fylla i själva) så avslutar jag med ett enkelt: Fy fan!
På frågan om vad han är mest stolt över 2010 svarar han:
"Att alliansen fick förstärkt väljarstöd i valet"
Bortsett från det uppenbara faktum att alliansen tappade riksdagmandat och numera sitter i minoritet så är det mest anmärkningsvärda att det som regeringschefen är mest stolt över är att han blev omvald. Inte någon reform som genomfördes, inte någon insats som har hjälpt människor, inte någon åtgärd som har ökat människors frihet. Nej, när han får frågan om vad är stolt över så är det att han blivit omvald.
Det är ett så klassiskt exempel på den tragiska synen att politik skulle gå ut på att vinna. Visst tar han det som ett tecken på förtroende, men han kunde ändå ha låtit bli från att uttrycka en åsikt som tyder på att han bedriver politik för att få sitta kvar vid makten och inte tvärtom.
Senare i intervjun kommer citatet "Man ska vara ärlig mot svenska folket" - ett citat som kan bli en värdig uppföljare till klassikern från 2006 "Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration". Jag tänker i alla fall citera detta i fortsättningen när vi diskuterar hur regeringen bakom kulisserna har tagit checklistor från USA om vilka övervakningslagar som ska införas för att bevara mediedinosauriernas position på bekostnad av medborgerliga rättigheter. Vi har alltså en regering som påstår att vi är tvungna att införa datalagringsdirektivet, något som har blivit bevisat vara en ren lögn, och nu har storhövdingen mage att gå ut i intervju och säga att man ska vara ärlig mot svenska folket.
Istället för att fortsätta dra de talrika exemplen på Reinfeldts kluvna tunga (som läsarna av denna blogg säkert kan fylla i själva) så avslutar jag med ett enkelt: Fy fan!
söndag 2 januari 2011
Vältajmat ledarbyte i Piratpartiet
Partiledarbytet i Piratpartiet är bra på många sätt. Till att börja med är jag glad att Rick håller sitt löfte om att inte sitta längre än fem år för att därmed inte låta personlig stagnation gå ut över partiet. Han gör ett strålande exempel på att förnyelse i ledarskapet av ett parti är något naturligt och behöver inte ske på grund av kris.
Självklart kommer vissa belackare försöka få det att låta som att Rick kliver av för att ta skulden för det dåliga valresultatet Sahlin-style. Men jag tror inte detta stämmer. Visserligen har många uppfattat Rick som en belastning på grund av hans många kontroversiella uttalanden som vissa menar har sabbat partiets valkampanj. Personligen tycker jag att Rick har haft rätt i så gott som allt han har sagt, det har bara kraschat totalt med aktuell medialogik då Rick ofta ligger åratal före den allmänna debatten i samhället. Han har helt enkelt sagt saker vid fel tillfällen till människor som inte förstår sig på dem, och sedan har detta blivit ammunition för PP:s fiender.
Rick är en utmärkt idéspruta och har gjort en enorm insats i och med att han grundade PP, men att driva partiet med en proper fasad och utan inre slitningar har uppenbarligen inte varit hans starka sida. Där tror jag att Anna Troberg kommer att passa fantastiskt. Hon är otroligt okontroversiell, verkar väga sina ord noga, och ger mig intrycket av att vara väldigt bra på att hantera människor. En person bättre lämpad för att driva vidare partiet hade inte gått att hitta. Och det är ett viktigt jobb: PP har ett oerhört tungt uppdrag som opinionsbildare i Sverige och folkvalda i EU.
Det glädjer mig slutligen att se att Rick går vidare som politisk evangelist - ett uppdrag som är perfekt för honom. Nu kommer han kunna ägna sig åt att göra det han är bäst: resa världen runt och sprida idéer. Jag tror att han kommer att gå till historien som en av de största visionärerna i svensk historia, och jag tackar honom redan för det och önskar lycka till i fortsättningen!
Självklart kommer vissa belackare försöka få det att låta som att Rick kliver av för att ta skulden för det dåliga valresultatet Sahlin-style. Men jag tror inte detta stämmer. Visserligen har många uppfattat Rick som en belastning på grund av hans många kontroversiella uttalanden som vissa menar har sabbat partiets valkampanj. Personligen tycker jag att Rick har haft rätt i så gott som allt han har sagt, det har bara kraschat totalt med aktuell medialogik då Rick ofta ligger åratal före den allmänna debatten i samhället. Han har helt enkelt sagt saker vid fel tillfällen till människor som inte förstår sig på dem, och sedan har detta blivit ammunition för PP:s fiender.
Rick är en utmärkt idéspruta och har gjort en enorm insats i och med att han grundade PP, men att driva partiet med en proper fasad och utan inre slitningar har uppenbarligen inte varit hans starka sida. Där tror jag att Anna Troberg kommer att passa fantastiskt. Hon är otroligt okontroversiell, verkar väga sina ord noga, och ger mig intrycket av att vara väldigt bra på att hantera människor. En person bättre lämpad för att driva vidare partiet hade inte gått att hitta. Och det är ett viktigt jobb: PP har ett oerhört tungt uppdrag som opinionsbildare i Sverige och folkvalda i EU.
Det glädjer mig slutligen att se att Rick går vidare som politisk evangelist - ett uppdrag som är perfekt för honom. Nu kommer han kunna ägna sig åt att göra det han är bäst: resa världen runt och sprida idéer. Jag tror att han kommer att gå till historien som en av de största visionärerna i svensk historia, och jag tackar honom redan för det och önskar lycka till i fortsättningen!
fredag 31 december 2010
En välbehövlig seger
Vid årsskiftet om några timmar byter Estland valuta till euron, och det är vad jag tänker fira med skumpa och fyrverkerier i kväll.
Valutaskiftet sker mitt i vad som kallas "eurons kris" där många skyller situationen i Grekland och Irland på den gemensamma valutan och menar att EMU borde läggas ner. Men euron är varken orsak till att dessa länder hamnat i finansiella problem, ej heller orsak till att de har svårt att hantera problemen. Ändå beskylls den gemensamma valutan för detta av en bunt olyckskorpar som har en medveten agenda att förstöra valutaprojektet genom att underminera förtroendet för det, på felaktiga grunder. De har lyckats få media med sig eftersom problemformuleringen är så enkel (trots att verkligheten är mer komplicerad), och vips lyckas man förstöra allmänhetens förtroende för euron under åratal framöver.
Däri ligger den verkliga krisen: propagandasegrar som radas upp för euroskeptikerna vilket kan orsaka verklig skada i längden. Jag ska skriva ett längre inlägg om detta framöver och i större detalj redogöra för min syn på saken.
Men idag kan eurovänner som jag glädjas åt att en verklig seger vinns i och med att projektet går framåt och eurozonen får ett nytt medlemsland. Estland går med i gemenskapen och visar mod i en situation där många blivit skrämda till feghet. En framgång ej bara i medias rubriker, utan i människors vardagsliv. Ett steg närmare ett gränslöst Europa, en barriär mindre mellan människor.
I en värld där de dåliga nyheterna hela tiden rullar in och där utvecklingen ständigt verkar gå åt fel håll på så många sätt att jag konstant är på vippen att desillusionerad ge upp politiken för alltid, då behöver jag glädja mig rejält åt de framsteg som görs, och Estlands nya valuta ska jag fira rejält ikväll.
Happy New Euro!
Valutaskiftet sker mitt i vad som kallas "eurons kris" där många skyller situationen i Grekland och Irland på den gemensamma valutan och menar att EMU borde läggas ner. Men euron är varken orsak till att dessa länder hamnat i finansiella problem, ej heller orsak till att de har svårt att hantera problemen. Ändå beskylls den gemensamma valutan för detta av en bunt olyckskorpar som har en medveten agenda att förstöra valutaprojektet genom att underminera förtroendet för det, på felaktiga grunder. De har lyckats få media med sig eftersom problemformuleringen är så enkel (trots att verkligheten är mer komplicerad), och vips lyckas man förstöra allmänhetens förtroende för euron under åratal framöver.
Däri ligger den verkliga krisen: propagandasegrar som radas upp för euroskeptikerna vilket kan orsaka verklig skada i längden. Jag ska skriva ett längre inlägg om detta framöver och i större detalj redogöra för min syn på saken.
Men idag kan eurovänner som jag glädjas åt att en verklig seger vinns i och med att projektet går framåt och eurozonen får ett nytt medlemsland. Estland går med i gemenskapen och visar mod i en situation där många blivit skrämda till feghet. En framgång ej bara i medias rubriker, utan i människors vardagsliv. Ett steg närmare ett gränslöst Europa, en barriär mindre mellan människor.
I en värld där de dåliga nyheterna hela tiden rullar in och där utvecklingen ständigt verkar gå åt fel håll på så många sätt att jag konstant är på vippen att desillusionerad ge upp politiken för alltid, då behöver jag glädja mig rejält åt de framsteg som görs, och Estlands nya valuta ska jag fira rejält ikväll.
Happy New Euro!
tisdag 28 december 2010
Sätt inte åldersgräns på värktabletter!
Tydligen så sker många självmordsförsök, framförallt bland unga tjejer, genom att de försöker överdosera värktabletter. Jag tror säkert att detta beror på att det är den starkaste medicinen som de flesta människor får tag på. Omedelbart efter att denna nyhet kommit så får vi självklart påhälsning av en expertpanel av paternalister som vill ge råd om hur vi ska skydda människor från sig själva. De tolkar detta som att vi måste göra det svårare för folk att få tag på dessa tabletter. Åldersgränser och övriga restriktioner diskuteras. Detta är djupt tragiskt av så många anledningar.
Till att börja med så kommer folk som vill försöka ta livet av sig alltid att hitta medel till detta. Finns det inga värktabletter att testa med så kan man snart hitta något annat, för som bekant är ALLT giftigt i tillräckligt stor dos. Vanligt koksalt (NaCl) till exempel, sätter man i sig 100 g av det så dör man. Oj, vad fruktansvärt att jag yttrade den informationen! Dags att sätta 18-årsgräns på inköp av salt?
Hittar man inget att förgifta sig med så kan man alltid hitta på något annat, som att hoppa från ett hus. Ska det bli 18-årsgräns på att gå högre än första våningen i byggnader? Okej, detta håller på att urarta i slippery-slope-argumentation, så jag bryter här. Men poängen är att folk som vill ta livet av sig kan göra detta på hur många sätt som helst, och om vi ska sätta åldersgränser på allt som är farligt så finns det inte mycket i världen som barn får vara i närheten av (och det hjälper ju inte ett dugg för den som är över 18 och vill ta livet av sig).
Men om vi nu ska sätta åldersgräns på värktabletter, hur ska det efterlevas? Är det tanken att den 17-åring som har bultande huvudvärk måste be någon köpa ut? För det kommer väl inte vara 18-årsgräns på att inneha värktabletter? Eller...?
Det kommer fortfarande inte finnas åldersgräns på att ta tabletter ur föräldrarnas badrumsskåp. Är det mängden av värktabletter tillgängliga i folks hem som ska minskas? Jag tror de flesta hushåll har ett lager med värktabletter - ska det vara slut på den eran (något som alltså skulle kräva ransonering, eller lås på badrumsskåpen)?
Restriktioner på tillgången av värktabletter drabbar till absolut största del de minst 99% av köparna som använder tabletter för att... gissa vad!... bota värk. Man skulle alltså prioritera bort den stora massans välmående för att försöka rädda den lilla andelen som försöker ta livet av sig med värktabletter i brist på bättre.
Lars Ohly har ohederligheten att skylla värktablettssjälvmordsförsöken på avregleringen av apoteken. Väntat, men ack så korkat. Vill han att läkemedel ska vara jävligt svårt att få tag på, även för de som faktiskt behöver den? Tycker han att Apoteket innan avregleringen (där värktabletter såldes receptfritt och utan åldersgräns) var så mycket bättre på att förhindra detta eftersom självmordsbenägna människor bara orkar gå till ICA?
Nej, det får vara nog med sådant här! Ett paniklarm (märkligt framtvingat av SvD) om en liten grupp människor som gör dumma saker med en medicin ska inte få drabba den stora allmänheten som faktiskt behöver medicinen. Jag hävdar med självsäkerhet att bättre tillgång till dessa läkemedel har långt fler fördelar än nackdelar.
Slutligen vill jag rikta min avsky mot de cyniska människor som tror att man förhindrar självmord genom att införa åldersgränser och att bygga räcken på höga byggnader. Dels eftersom, som jag skrev ovan, folk som vill ta livet alltid kommer att hitta sätt att göra så. Men mest för att sådant är bara att angripa symptomen och inte sjukdomen, och det är ett tecken på att man egentligen inte bryr sig om varför folk mår dåligt, bara de inte mår dåligt så att vi andra måste städa upp röran. För att förhindra självmord så behövs en massiv satsning på psykiatrin och en ökad tillgänglighet så att alla vet var de ska vända sig när de mår dåligt.
Men då kommer väl snart någon jävel och vill införa åldersgräns på att gå till psykolog.
Till att börja med så kommer folk som vill försöka ta livet av sig alltid att hitta medel till detta. Finns det inga värktabletter att testa med så kan man snart hitta något annat, för som bekant är ALLT giftigt i tillräckligt stor dos. Vanligt koksalt (NaCl) till exempel, sätter man i sig 100 g av det så dör man. Oj, vad fruktansvärt att jag yttrade den informationen! Dags att sätta 18-årsgräns på inköp av salt?
Hittar man inget att förgifta sig med så kan man alltid hitta på något annat, som att hoppa från ett hus. Ska det bli 18-årsgräns på att gå högre än första våningen i byggnader? Okej, detta håller på att urarta i slippery-slope-argumentation, så jag bryter här. Men poängen är att folk som vill ta livet av sig kan göra detta på hur många sätt som helst, och om vi ska sätta åldersgränser på allt som är farligt så finns det inte mycket i världen som barn får vara i närheten av (och det hjälper ju inte ett dugg för den som är över 18 och vill ta livet av sig).
Men om vi nu ska sätta åldersgräns på värktabletter, hur ska det efterlevas? Är det tanken att den 17-åring som har bultande huvudvärk måste be någon köpa ut? För det kommer väl inte vara 18-årsgräns på att inneha värktabletter? Eller...?
Det kommer fortfarande inte finnas åldersgräns på att ta tabletter ur föräldrarnas badrumsskåp. Är det mängden av värktabletter tillgängliga i folks hem som ska minskas? Jag tror de flesta hushåll har ett lager med värktabletter - ska det vara slut på den eran (något som alltså skulle kräva ransonering, eller lås på badrumsskåpen)?
Restriktioner på tillgången av värktabletter drabbar till absolut största del de minst 99% av köparna som använder tabletter för att... gissa vad!... bota värk. Man skulle alltså prioritera bort den stora massans välmående för att försöka rädda den lilla andelen som försöker ta livet av sig med värktabletter i brist på bättre.
Lars Ohly har ohederligheten att skylla värktablettssjälvmordsförsöken på avregleringen av apoteken. Väntat, men ack så korkat. Vill han att läkemedel ska vara jävligt svårt att få tag på, även för de som faktiskt behöver den? Tycker han att Apoteket innan avregleringen (där värktabletter såldes receptfritt och utan åldersgräns) var så mycket bättre på att förhindra detta eftersom självmordsbenägna människor bara orkar gå till ICA?
Nej, det får vara nog med sådant här! Ett paniklarm (märkligt framtvingat av SvD) om en liten grupp människor som gör dumma saker med en medicin ska inte få drabba den stora allmänheten som faktiskt behöver medicinen. Jag hävdar med självsäkerhet att bättre tillgång till dessa läkemedel har långt fler fördelar än nackdelar.
Slutligen vill jag rikta min avsky mot de cyniska människor som tror att man förhindrar självmord genom att införa åldersgränser och att bygga räcken på höga byggnader. Dels eftersom, som jag skrev ovan, folk som vill ta livet alltid kommer att hitta sätt att göra så. Men mest för att sådant är bara att angripa symptomen och inte sjukdomen, och det är ett tecken på att man egentligen inte bryr sig om varför folk mår dåligt, bara de inte mår dåligt så att vi andra måste städa upp röran. För att förhindra självmord så behövs en massiv satsning på psykiatrin och en ökad tillgänglighet så att alla vet var de ska vända sig när de mår dåligt.
Men då kommer väl snart någon jävel och vill införa åldersgräns på att gå till psykolog.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)