Jag kunde tyvärr inte vara i Stockholm för att närvara vid den första Pub Liberal, men jag har lyssnat på inspelningen i efterhand, och det jag hör gör mig på flera sätt orolig.
Jag vet inte om någon annat tolkat det så, men jag kände att Fredrick Federleys närvaro skulle utgöra "elefanten i rummet" (enbart ett talesätt, inga dubbla antydningar menade). Temat för kvällen var "Sveket mot liberalismen", och här har vi mannen som sågs som den största svikaren för de liberala i FRA-debatten 2008. Men inte nog med det, han kom direkt från att ha röstat ja till datalagringsdirektivet!
Jag tror säkert att Fredrick är en underbar person, och jag tror säkert att han har haft det jättejobbigt som blivit utsatt för tryck och mobbing från alla möjliga håll. Men jag måste ändå döma en politiker efter hans handlingar. Visst bedriver han en föredömlig liberal politik på andra områden, men hans inkonsekvens i integritetsfrågor gör att jag inte kan se honom som en pålitlig liberal. Men för andra liberaldemokrater är han rentav en hjälte numera!
Jag fick känslan av att debatten gick ut på att släta över de svek som har begåtts. Visst är det ett hårt jobb att sitta i riksdagen och sortera all motstridig information som man får hälld över sig, men jag är inte intresserad av att höra ursäkter till varför ledamöter finner det så svårt att trycka på nej-knappen när ett uppenbart vidrigt lagförslag ligger uppe för beslut och demonstranterna står och trummar på gatan utanför. Riksdagsjobbet är tungt, men ansvaret är långt mycket tyngre. Besluten som fattas berör miljoner människors vardag, och då funkar det inte att ursäkta dåliga beslut med att det är jobbigt att bråka med chefen. Huruvida ledamöterna är polare med sina kollegor i rökrummet är för mig som medborgare helt ointressant.
Vi ska inte ägna vår tid till att hitta sympati för folk som gör fel, vi ska ägna oss åt att övertyga dem att göra rätt. Oavsett hur tuff arbetsmiljön i riksdagen är så måste vi ställa krav på ledamöterna att visa ryggrad och prioritera sina väljare över allt annat. Misslyckas man med det så ska man få tydlig kritik.
Om Liberaldemokraterna ska börja odla en kultur där personlig vänskap tillåts gå ut över en tydlig politisk retorik då är man inne på en bana som gör att man liknar de andra partierna väldigt snabbt, och inte på ett bra sätt. Kompisskap är bra när det gäller att föra samman människor med intressanta idéer och att få saker gjorda. Men kompisskap får inte bli ett hot mot demokratin när man väl sitter på ledande positioner.
Självklart är det jättebra att alla kan sitta ner vid en debatt och tala till varandra med respekt. Men det betyder inte att man måste visa förståelse för personer vars handlingar man avskyr. Precis som Alexander så har även jag ilska som främsta drivkraft i politiken, och även om jag försöker hålla mig diplomatisk så går det inte alla gånger. I diskussionerna hos Liberaldemokraterna kastas det ofta grova förolämpningar mot personer som finns på rejäl distans (Carl Bildt har kallats för en skithög, Blogge har jämförts med en finne i häcken, för att ta några exempel). Men vi ska inte lägga vår energi på att håna folk på avstånd. Det är än viktigare att vi kan se en person i ögonen och säga: "Du gör fel" utan att tillägga: "Men jag ursäktar att du gör det".
En annan sak som oroar mig är det Alexander säger om att vi ska avvakta med att göra (L) till ett parti. Att det ska ligga som ett hot i väntan på att de andra partierna ska bättra sig.
Ingen blir rädd av det hotet. Att driva ett "liberalt nätverk" har redan testats med ytterst magra resultat, och jag är inte ett dugg sugen på att försöka igen. Det behövs en omstrukturering i det svenska partiväsendet, och då menar jag inte att gamla medlemmar ska ersättas av nya, utan att gamla partier ska ersättas med nya. Det är vad som krävs för förändring. Det är bara tre år till valen, och om ett nytt parti ska fram så behövs så mycket av den tiden som möjligt.
Gör Liberaldemokraterna till ett parti nu! Om så sker lovar jag att jag kommer att lägga ner massvis med energi där (d.v.s. mycket mer än att bara blogga). Men så länge det finns en osäkerhet om vi ska sikta på riksdagen eller inte så slösar vi tid och orsakar förvirring.
Det liberala partiet behövs, och vi måste driva det med ett rejält jävlar anamma med början omedelbart.
fredag 18 mars 2011
tisdag 15 mars 2011
Maria Abrahamsson är en svikare
Jag hade hoppats mycket på Maria Abrahamsson innan valet, jag trodde hon skulle bli en av de få liberala rösterna i riksdagen. När mina föräldrar vägrade rösta på Piratpartiet till förmån för Alliansen så bad jag dem att åtminstone rösta på Maria. Detta ångrar jag idag.
Maria skriver nu att hon tänker rösta ja till datalagringsdirektivet. Det är fruktansvärt lama ursäkter hon använder. Hon upprepar Tant Gredelins skitsnack om att vi är tvungna att införa direktivet för det vore ju hemskt om EU blev arga på oss. Hon menar att det skulle vara populism att rösta emot, och det kanske stämmer om "populism" i det här fallet innebär att lyssna på folket. Hon kommer med direkt felaktiga argument om varför direktivet måste röstas igenom (något som Rick Falkvinge påpekar i kommentarerna). Hon beklagar sig och säger att hon tycker att direktivet är fel egentligen men att hon är illa tvungen att rösta för det.
Seriöst, jag hade förväntat mig att hon skulle ha lite ryggrad och lite hederlighet, att hon skulle stå upp för sina principer även om det innebär att gå emot EU-kommissionen. Det här är precis samma sorts teater som Fredrick Federley bjöd på i FRA-debatten 2008, minus tårarna och pratet om mamma.
Maria, du förråder dina väljare och dina principer. Du är en fegis och en svikare. Du har förlorat all trovärdighet som liberal och jag kommer aldrig någonsin att ta dig på allvar igen.
Fy fan för dig!
Maria skriver nu att hon tänker rösta ja till datalagringsdirektivet. Det är fruktansvärt lama ursäkter hon använder. Hon upprepar Tant Gredelins skitsnack om att vi är tvungna att införa direktivet för det vore ju hemskt om EU blev arga på oss. Hon menar att det skulle vara populism att rösta emot, och det kanske stämmer om "populism" i det här fallet innebär att lyssna på folket. Hon kommer med direkt felaktiga argument om varför direktivet måste röstas igenom (något som Rick Falkvinge påpekar i kommentarerna). Hon beklagar sig och säger att hon tycker att direktivet är fel egentligen men att hon är illa tvungen att rösta för det.
Seriöst, jag hade förväntat mig att hon skulle ha lite ryggrad och lite hederlighet, att hon skulle stå upp för sina principer även om det innebär att gå emot EU-kommissionen. Det här är precis samma sorts teater som Fredrick Federley bjöd på i FRA-debatten 2008, minus tårarna och pratet om mamma.
Maria, du förråder dina väljare och dina principer. Du är en fegis och en svikare. Du har förlorat all trovärdighet som liberal och jag kommer aldrig någonsin att ta dig på allvar igen.
Fy fan för dig!
torsdag 10 mars 2011
Earth Hour är det dummaste påhittet sedan Blues Brothers 2000
Jag har fått inbjudan till årets Earth Hour i form av detta event. Administratören där försöker förbjuda kritiska synpunkter på evenemanget och missar därmed några av de viktigaste poängerna med internet: att alla kan göra sin röst hörd, att man lär mycket av få in många olika åsikter, och att alla försök till censur ger motsatt effekt. Kritiken kommer givetvis in ändå, och det enda administratören har att svara på vad som än sägs är: "Det är en symbolisk handling". Jag återkommer till varför detta är ett idiotiskt argument.
Visst är tanken god, och folk som deltar vill göra väl. Problemet är att de inte tänker närmare på vad evenemanget egentligen ger för budskap. Det är sorgligt att se folk svepas med i något så feltänkt. Men visst, det är ett spektakulärt evenemang att släcka ner världens större städer. Jag skulle kunna vara delaktig i något sådant bara för skojs skull, men jag tål inte de missriktade pretentionerna bakom det hela.
Earth Hour har sagts vara en demonstration i hur mycket el vi kan spara om alla släcker, men det är ingen som helst ny information. Om alla släcker lamporna blir det mörkt. Duh! Om alla håller käften blir det tyst. Det är sådana saker som inte behövs visas i praktiken för att vi ska förstå dem. Earth Hour bidrar med ingenting vi inte redan visste.
Evenemangets entusiaster menar att det hela ska uppmana folk att spara el. Men man gör inga bestående åtgärder. Detta är inte en kampanj för att få folk att byta till lågenergilampor (något sådant skulle ju inte vara särskilt skoj att attenda), detta är en kampanj för att få folk att släcka ner hela skiten i en timme och sedan återgå till vad de än gjorde dessförinnan. Tonvikten ligger inte på att ge långsiktiga lösningar, tonvikten ligger enbart på spektaklet.
Såvida inte poängen med Earth Hour är att vi ska släcka ner hela den mänskliga civilisationen som ett sätt att rädda miljön. För det är det enda konkreta budskap som ges.
Detta skulle förmodligen funka, men jag förordar det inte. Dels för att jag gillar den mänskliga civilisationen, dels för att jag tror att ny teknologi är det som vi ska använda för att lösa miljöproblem. Jobba mot framtiden, inte mot stenåldern!
Samtidigt är alla som diggar Earth Hour's förhärligande av nedsläckning fria att bosätta sig i en jordhåla i skogen resten av livet om man tycker att det är den insats som krävs. Inte många gör det. Varför inte? Den frågan för oss till den mest störande aspekten av alltihop.
Människorna som deltar i evenemanget är bekväma av sig. De försöker lindra sitt dåliga samvete med att delta i en timmes uppoffring. Men de klarar ju inte ens av det!
Folk släcker lamporna och tänder stearinljus. De eldar alltså oljeprodukter som del i en protest mot utsläpp av växthusgaser. Modern elproduktion väljs bort till förmån för en gammaldags smutsig teknologi. Är detta för att arrangörerna vill att evenemanget ska synas på bild i pressen, men de upptäckte att det är jävligt svårt att synas utan ljus? Möjligtvis.
Men den största förklaringen är att folk är så satans bekväma av sig att de inte ens pallar att sitta i mörkret en timme! De klarar inte av att ge en endaste timme av sitt liv för sakens skull! De måste ha någon form av ljus, annars blir de uttråkade. De stänger inte av kyl och frys, för det blir ju för jobbigt. Det är så fruktansvärt patetiskt!
Det kan tyckas att denna kritik väger lätt när den kommer från mig som inte tänker delta i evenemanget överhuvudtaget. Men jag är fruktansvärt allergisk mot hyckleri, och jag måste påpeka när folk skämmer ut sig på ett så uppenbart sätt utan att ens förstå det.
Men vissa människor (som ovannämnde event-admin) verkar inte ha några problem med att göra icke-hjälpsamma, kontraproduktiva och rent idiotiska saker. Det hela rättfärdigas med: "Det är en symbolisk handling".
Så jag kanske borde ställa mig på Stora Torget nästa vecka och dansa naken sjungandes Elvis-sånger. Det är ju uppenbarligen en symbolisk handling för att protestera mot pedofili. Fattade ni inte det? Puckon!
Symbolik funkar inte som ursäkt hur länge som helst. Det finns gränser för när en symbolisk handling har flutit iväg för långt från sitt syfte, då kommer handlingen inte längre att hjälpa, den kommer bara att stjälpa. Earth Hour har för länge passerat den gränsen.
Så för att visa att jag inte ställer upp på idiotiska symbolhandlingar så kommer jag mellan 20:30 och 21:30 den 26 mars att låta alla lampor vara tända, värmen på max och alla apparater igång bara för att dra extra el. Det gör inte så mycket egentligen eftersom jag bor i Island där elen kommer från vattenkraft eller geotermisk energi (nästan helt koldioxidneutralt), men det är väl tanken som räknas, eller hur var det?
Därefter kommer jag återgå till mitt vanliga liv där jag använder energi sparsamt genom att släcka lampor och apparater som inte används, åka kollektivtrafik istället för bil, återvinna förpackningar och aktivt stödja miljövänlig teknologi.
Den som vill kalla mig "miljöbov" med trovärdigheten i behåll kan ju försöka.
Visst är tanken god, och folk som deltar vill göra väl. Problemet är att de inte tänker närmare på vad evenemanget egentligen ger för budskap. Det är sorgligt att se folk svepas med i något så feltänkt. Men visst, det är ett spektakulärt evenemang att släcka ner världens större städer. Jag skulle kunna vara delaktig i något sådant bara för skojs skull, men jag tål inte de missriktade pretentionerna bakom det hela.
Earth Hour har sagts vara en demonstration i hur mycket el vi kan spara om alla släcker, men det är ingen som helst ny information. Om alla släcker lamporna blir det mörkt. Duh! Om alla håller käften blir det tyst. Det är sådana saker som inte behövs visas i praktiken för att vi ska förstå dem. Earth Hour bidrar med ingenting vi inte redan visste.
Evenemangets entusiaster menar att det hela ska uppmana folk att spara el. Men man gör inga bestående åtgärder. Detta är inte en kampanj för att få folk att byta till lågenergilampor (något sådant skulle ju inte vara särskilt skoj att attenda), detta är en kampanj för att få folk att släcka ner hela skiten i en timme och sedan återgå till vad de än gjorde dessförinnan. Tonvikten ligger inte på att ge långsiktiga lösningar, tonvikten ligger enbart på spektaklet.
Såvida inte poängen med Earth Hour är att vi ska släcka ner hela den mänskliga civilisationen som ett sätt att rädda miljön. För det är det enda konkreta budskap som ges.
Detta skulle förmodligen funka, men jag förordar det inte. Dels för att jag gillar den mänskliga civilisationen, dels för att jag tror att ny teknologi är det som vi ska använda för att lösa miljöproblem. Jobba mot framtiden, inte mot stenåldern!
Samtidigt är alla som diggar Earth Hour's förhärligande av nedsläckning fria att bosätta sig i en jordhåla i skogen resten av livet om man tycker att det är den insats som krävs. Inte många gör det. Varför inte? Den frågan för oss till den mest störande aspekten av alltihop.
Människorna som deltar i evenemanget är bekväma av sig. De försöker lindra sitt dåliga samvete med att delta i en timmes uppoffring. Men de klarar ju inte ens av det!
Folk släcker lamporna och tänder stearinljus. De eldar alltså oljeprodukter som del i en protest mot utsläpp av växthusgaser. Modern elproduktion väljs bort till förmån för en gammaldags smutsig teknologi. Är detta för att arrangörerna vill att evenemanget ska synas på bild i pressen, men de upptäckte att det är jävligt svårt att synas utan ljus? Möjligtvis.
Men den största förklaringen är att folk är så satans bekväma av sig att de inte ens pallar att sitta i mörkret en timme! De klarar inte av att ge en endaste timme av sitt liv för sakens skull! De måste ha någon form av ljus, annars blir de uttråkade. De stänger inte av kyl och frys, för det blir ju för jobbigt. Det är så fruktansvärt patetiskt!
Det kan tyckas att denna kritik väger lätt när den kommer från mig som inte tänker delta i evenemanget överhuvudtaget. Men jag är fruktansvärt allergisk mot hyckleri, och jag måste påpeka när folk skämmer ut sig på ett så uppenbart sätt utan att ens förstå det.
Men vissa människor (som ovannämnde event-admin) verkar inte ha några problem med att göra icke-hjälpsamma, kontraproduktiva och rent idiotiska saker. Det hela rättfärdigas med: "Det är en symbolisk handling".
Så jag kanske borde ställa mig på Stora Torget nästa vecka och dansa naken sjungandes Elvis-sånger. Det är ju uppenbarligen en symbolisk handling för att protestera mot pedofili. Fattade ni inte det? Puckon!
Symbolik funkar inte som ursäkt hur länge som helst. Det finns gränser för när en symbolisk handling har flutit iväg för långt från sitt syfte, då kommer handlingen inte längre att hjälpa, den kommer bara att stjälpa. Earth Hour har för länge passerat den gränsen.
Så för att visa att jag inte ställer upp på idiotiska symbolhandlingar så kommer jag mellan 20:30 och 21:30 den 26 mars att låta alla lampor vara tända, värmen på max och alla apparater igång bara för att dra extra el. Det gör inte så mycket egentligen eftersom jag bor i Island där elen kommer från vattenkraft eller geotermisk energi (nästan helt koldioxidneutralt), men det är väl tanken som räknas, eller hur var det?
Därefter kommer jag återgå till mitt vanliga liv där jag använder energi sparsamt genom att släcka lampor och apparater som inte används, åka kollektivtrafik istället för bil, återvinna förpackningar och aktivt stödja miljövänlig teknologi.
Den som vill kalla mig "miljöbov" med trovärdigheten i behåll kan ju försöka.
lördag 26 februari 2011
Revolution!
Diktaturerna i Nordafrika faller, och det är inget tvivel om att det är en kedjereaktion. Folk ser vad som har hänt i ett land och inser att de kan göra detsamma i sitt eget land, och helt plötsligt är det så uppenbart att en diktator inte kan hålla sig kvar vid makten om folket väl har bestämt sig för att störta honom. Det är blodiga scener som utspelar sig när ledaren försöker behålla makten för maktens skull, men hans slut nalkas förbluffande snabbt.
Det här är en revolution som drivs av internet. Wikileaks har levererat insyn i det politiska fulspelet, och nu organiserar folk demonstrationer via sociala medier, och de rapporterar på bloggar och videosajter. En sådan koordination och informationsspridning har aldrig varit möjlig tidigare. Det är en ny värld vi skådar.
När talibanerna störtades 2001 och Saddam Hussein 2003 så var det många, däribland jag själv, som var hoppfulla om att detta skulle leda till demokrati och frihet i dessa länder. Vi blev ytterst besvikna, det blev mest krig och elände som resultat. När folket reser sig och störtar diktatorerna ser det annorlunda ut. Det verkar som att internet har gjort mer för demokrati i arabvärlden på 3 månader än vad den amerikanska armén har gjort på 3 decennier. Men givetvis får vi vänta och se innan vi kan konstatera det med säkerhet.
Det är inte bara diktatorerna som är överrumplade över förloppet - ledarna i de s.k. demokratierna i Väst står också och undrar vad fan det är som händer. De har länge åsidosatt kampen för frihet och mänskliga rättigheter och istället funnit det oerhört bekvämt att ha stabila diktaturer i sitt grannskap. Inga stökigheter, bara goda handelsförbindelser. Att människor torterats i hemliga fängelser betyder inte så mycket när man kan sälja vapen och köpa olja. Men nu är det dags för ett brutalt uppvaknande även för de europeiska ledarna.
Flera av de säger rakt ut att den högsta prioriteten är att få de egna medborgarna ut ur Libyen, och därmed får vi se hur vidrigt nationalstaternas system egentligen är när vissa människoliv värderas högre än andra beroende på nationalitet. Men det blir värre: de europeiska fascistpartierna (där SD hör till) vill nu att man ska hindra möjliga flyktingsströmmar över Medelhavet. Italien vill ha solidaritet från sina grannländer inför detta, och i detta sammanhang har ordet solidaritet perverterats till att betyda att man ska kunna avvisa människor i nöd. Så länge de nödställda människorna från den läskiga kontinenterna Afrika håller sig borta så skiter de europeiska fascisterna i vad som händer med dem.
Jag nyss ett TV-reportage där en man stod vid den tunisiska gränsen och talade om revolutionerna i Tunisien, Egypten och nu Libyen. Han sa att detta kommer att hända i alla världens länder.
Det är något väldigt vackert i de orden. Förhoppningsvis kommer vi att få slippa denna enorma blodsutgjutelse, men budskapet måste gå fram över hela världen att regeringar ska vara rädda för sitt folk.
Ghadaffi & Co - Avgå!
Bildt & Co - Var rädda!
Det här är en revolution som drivs av internet. Wikileaks har levererat insyn i det politiska fulspelet, och nu organiserar folk demonstrationer via sociala medier, och de rapporterar på bloggar och videosajter. En sådan koordination och informationsspridning har aldrig varit möjlig tidigare. Det är en ny värld vi skådar.
När talibanerna störtades 2001 och Saddam Hussein 2003 så var det många, däribland jag själv, som var hoppfulla om att detta skulle leda till demokrati och frihet i dessa länder. Vi blev ytterst besvikna, det blev mest krig och elände som resultat. När folket reser sig och störtar diktatorerna ser det annorlunda ut. Det verkar som att internet har gjort mer för demokrati i arabvärlden på 3 månader än vad den amerikanska armén har gjort på 3 decennier. Men givetvis får vi vänta och se innan vi kan konstatera det med säkerhet.
Det är inte bara diktatorerna som är överrumplade över förloppet - ledarna i de s.k. demokratierna i Väst står också och undrar vad fan det är som händer. De har länge åsidosatt kampen för frihet och mänskliga rättigheter och istället funnit det oerhört bekvämt att ha stabila diktaturer i sitt grannskap. Inga stökigheter, bara goda handelsförbindelser. Att människor torterats i hemliga fängelser betyder inte så mycket när man kan sälja vapen och köpa olja. Men nu är det dags för ett brutalt uppvaknande även för de europeiska ledarna.
Flera av de säger rakt ut att den högsta prioriteten är att få de egna medborgarna ut ur Libyen, och därmed får vi se hur vidrigt nationalstaternas system egentligen är när vissa människoliv värderas högre än andra beroende på nationalitet. Men det blir värre: de europeiska fascistpartierna (där SD hör till) vill nu att man ska hindra möjliga flyktingsströmmar över Medelhavet. Italien vill ha solidaritet från sina grannländer inför detta, och i detta sammanhang har ordet solidaritet perverterats till att betyda att man ska kunna avvisa människor i nöd. Så länge de nödställda människorna från den läskiga kontinenterna Afrika håller sig borta så skiter de europeiska fascisterna i vad som händer med dem.
Jag nyss ett TV-reportage där en man stod vid den tunisiska gränsen och talade om revolutionerna i Tunisien, Egypten och nu Libyen. Han sa att detta kommer att hända i alla världens länder.
Det är något väldigt vackert i de orden. Förhoppningsvis kommer vi att få slippa denna enorma blodsutgjutelse, men budskapet måste gå fram över hela världen att regeringar ska vara rädda för sitt folk.
Ghadaffi & Co - Avgå!
Bildt & Co - Var rädda!
fredag 25 februari 2011
Är du rädd för Google?
DN:s hemsida har idag en artikel om hur läskigt det är att Google har fått en så stark ställning i sökmotorbranschen att företaget har håller på att skaffa sig ett monopol som kan utnyttjas på farliga sätt för att hota internetanvändares privatliv.
Det må vara sant att ett sådant monopol är skrämmande, men artikeln i sig visar även på hur problemet har uppstått i och med att man nästintill sätter likhetstecken mellan "sökmotor" och "Google".
Newsflash! Det finns andra sökmotorer!
Det är väldigt lätt att byta. Själv kör jag Altavista sedan ett tag tillbaka. Jag får de resultat jag letar efter och jag slipper känna att jag stödjer ett monopol. Så enkelt är det.
Googles läskiga monopol är enbart en produkt av lata konsumenter. Är du rädd för Google? Sluta gnäll, lägg in en annan sökmotor istället!
Det må vara sant att ett sådant monopol är skrämmande, men artikeln i sig visar även på hur problemet har uppstått i och med att man nästintill sätter likhetstecken mellan "sökmotor" och "Google".
Newsflash! Det finns andra sökmotorer!
Det är väldigt lätt att byta. Själv kör jag Altavista sedan ett tag tillbaka. Jag får de resultat jag letar efter och jag slipper känna att jag stödjer ett monopol. Så enkelt är det.
Googles läskiga monopol är enbart en produkt av lata konsumenter. Är du rädd för Google? Sluta gnäll, lägg in en annan sökmotor istället!
onsdag 23 februari 2011
Gör SVT till betalkanal
TV-avgiften måste avskaffas. Den är en rutten kvarleva av en svunnen tid, och det är enbart p.g.a. politikernas slapphet som denna dinosaurie har överlevt de senaste två decenniernas tekniska utveckling. Tanken att man ska ta ut en avgift på innehav av en teknisk apparat som man i lagens namn äger för att bekosta en kanal som man kanske inte tittar på är en sjuk idé som strider mot allt vad framstegsvänlighet heter. Men det är ändå inte det sjukaste i dagens debatt.
Nyligen har politiker från blocken varit ute och resonerat kring en reform av TV-avgiften, och det är tragiskt att se att de bara lyckas komma med lösningar som är ännu mer bakåtsträvande: att införa en skatt på alla hushåll (även de utan TV). Det är en avsevärd försämring mot dagens situation.
Jag är förbluffad över att politikerna inte ser den tekniska lösning som finns mitt framför oss. Hela landet har digital-TV. Vill du ha Canal+ så betalar du en prenumeration för att se det, annars kan du inte se kanalen. Samma lösning går att göra för SVT, inga konstigheter, borde gå att fixa snabbt. På internet kan man införa ett prenumerationssystem för SVT Play, det borde vara ännu enklare. Det här är inget märkligt alls, redan idag betalar ju folk en avgift så det borde inte bli en svår övergång från att betala en sorts räkning till att betala en annan, med enda skillnaden att den nya räkningen är för en tjänst som man faktiskt har begärt.
Den som vill ha SVT betalar, den som inte vill ha SVT slipper. Om det blir ett bortfall i intäkter så är det ett visst fenomen kallat "efterfrågan" som tar sig uttryck, och då får man justera antingen priset eller kvaliteten på tjänsten. Economics 101. Det är så en marknad ska fungera - kunden betalar och får därefter en tjänst. Inte som idag där man får en tjänst vare sig man vill det eller ej och blir därefter tvingad att betala.
Det finns inga tekniska hinder för att göra systemet rätt. Det enda skäl som man skulle kunna anföra för att fortsätta med TV-avgift, eller TV-skatt, är om man vill fortsätta påtvinga folket SVT. Om man fortfarande tycker att folket måste matas med "rätt" kultur och "rätt" nyhetsbevakning. Om man inte tror att folk är kapabla att finna information på egen hand, eller inte vill att de ska göra det utan ett noga kalibrerat filter. Om man tycker att hela folket måste få statligt godkänd media serverad till sig. Det känns om att ordet "kulturfascism" är passande för sådant.
Idag har vi all världens information och kultur några knapptryck bort. Vi behöver inte längre en statlig stiftelse som trycker ner saker i halsen på oss och skickar oss en räkning för det.
Det är dags att göra systemet tidsenligt och rättvist. SVT som betalkanal, SVT Play som prenumerationstjänst. Tekniken finns redan på plats. Det är inte svårt. Det är bara viljan som behövs.
Nyligen har politiker från blocken varit ute och resonerat kring en reform av TV-avgiften, och det är tragiskt att se att de bara lyckas komma med lösningar som är ännu mer bakåtsträvande: att införa en skatt på alla hushåll (även de utan TV). Det är en avsevärd försämring mot dagens situation.
Jag är förbluffad över att politikerna inte ser den tekniska lösning som finns mitt framför oss. Hela landet har digital-TV. Vill du ha Canal+ så betalar du en prenumeration för att se det, annars kan du inte se kanalen. Samma lösning går att göra för SVT, inga konstigheter, borde gå att fixa snabbt. På internet kan man införa ett prenumerationssystem för SVT Play, det borde vara ännu enklare. Det här är inget märkligt alls, redan idag betalar ju folk en avgift så det borde inte bli en svår övergång från att betala en sorts räkning till att betala en annan, med enda skillnaden att den nya räkningen är för en tjänst som man faktiskt har begärt.
Den som vill ha SVT betalar, den som inte vill ha SVT slipper. Om det blir ett bortfall i intäkter så är det ett visst fenomen kallat "efterfrågan" som tar sig uttryck, och då får man justera antingen priset eller kvaliteten på tjänsten. Economics 101. Det är så en marknad ska fungera - kunden betalar och får därefter en tjänst. Inte som idag där man får en tjänst vare sig man vill det eller ej och blir därefter tvingad att betala.
Det finns inga tekniska hinder för att göra systemet rätt. Det enda skäl som man skulle kunna anföra för att fortsätta med TV-avgift, eller TV-skatt, är om man vill fortsätta påtvinga folket SVT. Om man fortfarande tycker att folket måste matas med "rätt" kultur och "rätt" nyhetsbevakning. Om man inte tror att folk är kapabla att finna information på egen hand, eller inte vill att de ska göra det utan ett noga kalibrerat filter. Om man tycker att hela folket måste få statligt godkänd media serverad till sig. Det känns om att ordet "kulturfascism" är passande för sådant.
Idag har vi all världens information och kultur några knapptryck bort. Vi behöver inte längre en statlig stiftelse som trycker ner saker i halsen på oss och skickar oss en räkning för det.
Det är dags att göra systemet tidsenligt och rättvist. SVT som betalkanal, SVT Play som prenumerationstjänst. Tekniken finns redan på plats. Det är inte svårt. Det är bara viljan som behövs.
måndag 31 januari 2011
Politiskt Korrekt
Min personliga relation till begreppet "politiskt korrekt" är från min tid på Politices Kandidat-programmet vid Uppsala Universitet (det är en lycklig slump att även programmets namn förkortas PK). Många som går där drivs av en "rädda världen"-mentalitet som yttrar sig i form av höga akademiska ambitioner, politiskt engagemang, föreningsengagemang och diverse kreativa aktiviteter som till slut ska utmynna i att man räddar små gulliga barn och sälungar från krig, svält och miljöförstöring. Oerhört PK.
Samtidigt är detta givetvis ett ämne för studentikosa internskämt av imponerande självrannsakan. Det görs även en poäng i att provocera med detta genom att rått men hjärtligt skoja på politiskt inkorrekta vis, speciellt när vi på insparkssexor åkte ut till en bygdegård på landet för att öva spex varvat med hög alkoholkonsumtion. Då yrde det av extremt grova skämt om så känsliga ämnen som hustrumisshandel, barnsoldater och incest på ett manér som skulle fått Babben Larsson att rodna om hon hörde det.
I övriga samhället användes PK mest som en benämning på politikers finspråk som var avsett att passa i formella sammanhang och som inte skulle vara stötande på något vis för vem som än kunde tänkas höra det.
Men någon gång under Sverigedemokraternas spurt till riksdagen så förändrades detta - PK blev ett skällsord. Om man, som jag, har ägnat sig åt den smått meningslösa sysselsättningen att debattera med SD:are så märker man att det inte dröjer länge innan man blir kallad PK, det sker vanligtvis direkt efter att man sagt något som är det minsta kritiskt om SD.
Som jag tolkar deras användning av begreppet så är innebörden följande: alla etniska svenskar tycker egentligen som SD, men vissa är för fega för att erkänna det och dessa benämns PK. Det har alltså kommit att betyda "någon som är för feg för att säga sanningen". Detta är ett oerhört lågt debattknep eftersom det kan användas mot vem som helst som säger vad som helst eftersom det implicerar att talaren helt enkelt ljuger.
Detta kombineras märkligt nog med konspirationsretorik. Jag är inte mycket för konspirationsteorier överlag, men det blir extra löjligt när SD:arna vill få det att låta som att det finns ett "PK-etablissemang" eller "PK-maffia" som styr Sverige. En konspiration av människor som slagit ihop sig bara för att de är fega. Låter knappast trovärdigt.
SD:arna däremot använder begreppet Politiskt Inkorrekt med stolthet, som om det skulle vara något bra i sig, vilket märks på att ett av de främsta propagandaorganen för SD (formellt sett oberoende, men det lurar ingen) är en hemsida som heter Politiskt Inkorrekt. Gå in där och läs i några kommentarsfält. Det är rysligt att se människor som uttrycker sig så öppet rasistiskt, och det torde inte lämna några tvivel om vad det är för folk vi har att göra med. Det gör mig uppriktigt rädd att läsa hur dessa SD-fans odlar dolkstötslegender och utpekar folk som landsförrädare, medan de själva går allt djupare in i den närmast religiösa tron att allt som sägs emot SD är en enda konspiration, att de sitter på den enda sanningen och att alla ska tycka som dem till sist. Människor som sluter sig i en sådan bubbla är väldigt svåra att få ut därifrån.
Den som anklagar mig för att vara PK känner mig helt enkelt inte. Den som anklagar mig för att vara PK har inte läst min blogg, och har än mindre sett mig genomföra studentspex. Jag tar ställning i många kontroversiella ämnen som etablerade politiker inte vill diskutera, och jag är inte rädd för att stöta mig med folk som jag tycker har fel (vilket inkluderar islamister). Men jag kan inte acceptera den rasism som SD står för, och därmed blir även jag en måltavla för PK-pilar.
Det finns bara en sak att göra: ta tillbaka begreppet. Jag kommer att göra mitt bästa för att återföra "politiskt korrekt" till att handla om förnämt finspråk och ädla ambitioner. Jag kommer alltid att förknippa PK med mina glada dagar på Pol Kand-programmet, och det kan sverigedemokraterna aldrig ta från mig.
Samtidigt är detta givetvis ett ämne för studentikosa internskämt av imponerande självrannsakan. Det görs även en poäng i att provocera med detta genom att rått men hjärtligt skoja på politiskt inkorrekta vis, speciellt när vi på insparkssexor åkte ut till en bygdegård på landet för att öva spex varvat med hög alkoholkonsumtion. Då yrde det av extremt grova skämt om så känsliga ämnen som hustrumisshandel, barnsoldater och incest på ett manér som skulle fått Babben Larsson att rodna om hon hörde det.
I övriga samhället användes PK mest som en benämning på politikers finspråk som var avsett att passa i formella sammanhang och som inte skulle vara stötande på något vis för vem som än kunde tänkas höra det.
Men någon gång under Sverigedemokraternas spurt till riksdagen så förändrades detta - PK blev ett skällsord. Om man, som jag, har ägnat sig åt den smått meningslösa sysselsättningen att debattera med SD:are så märker man att det inte dröjer länge innan man blir kallad PK, det sker vanligtvis direkt efter att man sagt något som är det minsta kritiskt om SD.
Som jag tolkar deras användning av begreppet så är innebörden följande: alla etniska svenskar tycker egentligen som SD, men vissa är för fega för att erkänna det och dessa benämns PK. Det har alltså kommit att betyda "någon som är för feg för att säga sanningen". Detta är ett oerhört lågt debattknep eftersom det kan användas mot vem som helst som säger vad som helst eftersom det implicerar att talaren helt enkelt ljuger.
Detta kombineras märkligt nog med konspirationsretorik. Jag är inte mycket för konspirationsteorier överlag, men det blir extra löjligt när SD:arna vill få det att låta som att det finns ett "PK-etablissemang" eller "PK-maffia" som styr Sverige. En konspiration av människor som slagit ihop sig bara för att de är fega. Låter knappast trovärdigt.
SD:arna däremot använder begreppet Politiskt Inkorrekt med stolthet, som om det skulle vara något bra i sig, vilket märks på att ett av de främsta propagandaorganen för SD (formellt sett oberoende, men det lurar ingen) är en hemsida som heter Politiskt Inkorrekt. Gå in där och läs i några kommentarsfält. Det är rysligt att se människor som uttrycker sig så öppet rasistiskt, och det torde inte lämna några tvivel om vad det är för folk vi har att göra med. Det gör mig uppriktigt rädd att läsa hur dessa SD-fans odlar dolkstötslegender och utpekar folk som landsförrädare, medan de själva går allt djupare in i den närmast religiösa tron att allt som sägs emot SD är en enda konspiration, att de sitter på den enda sanningen och att alla ska tycka som dem till sist. Människor som sluter sig i en sådan bubbla är väldigt svåra att få ut därifrån.
Den som anklagar mig för att vara PK känner mig helt enkelt inte. Den som anklagar mig för att vara PK har inte läst min blogg, och har än mindre sett mig genomföra studentspex. Jag tar ställning i många kontroversiella ämnen som etablerade politiker inte vill diskutera, och jag är inte rädd för att stöta mig med folk som jag tycker har fel (vilket inkluderar islamister). Men jag kan inte acceptera den rasism som SD står för, och därmed blir även jag en måltavla för PK-pilar.
Det finns bara en sak att göra: ta tillbaka begreppet. Jag kommer att göra mitt bästa för att återföra "politiskt korrekt" till att handla om förnämt finspråk och ädla ambitioner. Jag kommer alltid att förknippa PK med mina glada dagar på Pol Kand-programmet, och det kan sverigedemokraterna aldrig ta från mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)