Våldet måste stoppas

Nu har jag ännu ett sådant där ögonblick där jag blir så nedstämd av att läsa om händelser i världen att jag bara får lust att ge upp politik för alltid och bli eremit i någon avskild bergstrakt.

Jag har precis sett en väldigt stark dokumentär om terrordåden i Norge. Den innehöll tårframkallande scener av engagerade ungdomar på Utøya bara timmar innan de mördades. Man fick även se bitar av efterspelet där försvarsadvokaten i målet säger att Anders Behring Breivik ansåg att det han gjort var hemskt men nödvändigt.

Efter att ha sett färdigt dokumentären gick jag in på en nyhetssida, och det första jag möts av är rapporter om hur den syriska militären har dödat minst 50 människor under söndagen i angrepp mot demonstationerna i olika delar av landet. President Bashar al-Assad menar att detta är för att trygga säkerheten i landet och att staten helt enkelt gör sin plikt.

Detta är den sortens människor som härjar i världen - de som anser att våld mot obeväpnade medmänniskor är "nödvändigt" och "att göra sin plikt". De har olika stora medel till sitt förfogande: i Norge en ensam man med gevär och en egentillverkad bomb, i Syrien en man som har hela statsapparaten inklusive arméns stridsvagnar till sitt förfogande. Och de anser att det är rätt, riktigt och försvarbart att mörda civila människor för att uppnå politiska syften.
Jag skulle uppfylld av mitt personliga känslovall just nu gärna döda Breivik och al-Assad med vad för trubbigt föremål jag än finner närmast. Men jag vet att det inte är rätt väg att gå. Att våld föder våld har aldrig tidigare framstått som så sant som det gör nu. Varje aktion föder en reaktion, ibland en våldsam sådan, som i sin tur föder en annan våldsam reaktion. Dessa två mäns främsta problem är att de i sina sjuka världsuppfattningar tror sig bli utsatta för aktioner som kräver svar med våld, något som jag och större delen av världen anser vara ytterst fel.
De ska tillbringa resten av sina liv i fängelseceller, dömda enligt människorättens alla principer. Det demokratiska samhället i Norge ska bevaras, och ett demokratiskt samhälle i Syrien ska byggas. Men hur kan vi förhindra att fler personer som anser att våld mot civila är en legitim politisk metod sätter igång fortsatta vendettor som formar vår värld?
Jag vet inte riktigt. Jag ska fundera på det.

Det är dags att begrava generaliseringarna och den kollektiva skulden

Propagandakriget i efterspelet kring attentaten i Norge är redan igång, och det finns många som har intresse av att förvirra, så jag ska försöka reda ut några av sakerna som diskuteras nu.

SD:s Kent Ekeroth låg i startgroparna att använda terrordåden i politiska syften eftersom han och många andra var tvärsäkra på att islamister låg bakom det hela. Tidigare har hatsidor som Politiskt Inkorrekt använt bilder av Taimour Abdulwahab (självmordsbombaren i Stockholm) för att hetsa mot alla muslimer. Det har skett skamlöst och aggressivt.

Men SD:arna kom av sig, och det blev jävligt tyst ett tag. Nu är de dock tillbaka för att rädda vad som räddas kan, och det är inte vackert.

Låt oss se hur det blir om vi använder nationalisternas egen retorik på Anders Behring Breivik. Han är en kristen fundamentalist, ska vi då säga att "Kristendomen är en våldbejakande ideologi som är oförenlig med ett demokratiskt samhälle", "Det finns inga moderata kristna", "Kristendomen är det största hotet sedan nazismen" och "Att släppa in kristna i vårt samhälle är självmord"?

Nej, givetvis ska vi inte säga sådant, för det är vidriga generaliseringar om stora grupper människor där de flesta är fridfulla och tar avstånd från våld. Ändå är det exakt sådana saker som nationalister har sagt om muslimer, och ofta kommit undan med det. Jag är inte ett fan av vare sig kristendom eller islam, men att dela ut kollektiv skuld på ovanstående sätt är något som gör mig väldigt arg.

Vad gör armén av SD-troll nu? De använder sina två främsta vapen: lögner och hån.

Trots allt som står skrivet på deras hatsidor försöker de nu påstå att de minsann aldrig har hetsat mot muslimer i allmänhet. Istället försöker de påstå att de är lika oskyldiga som vanliga muslimer när islamister begår terrordåd (något de aldrig sagt tidigare). Sorry, men sverigedemokrater är inte den grupp som motsvarar muslimer i dagens situation. Ovanstående exempel med kristna är mer träffsäkert. SD och deras supporters är däremot en liten grupp som aktivt driver propaganda, och är snarast att jämföra med de islamistiska näteverk som i värsta fall kan driva anhängare till självmordsdåd.

Ändå försöker nationalisterna aktivt håna alla som talar politik i samband med Breiviks dåd, trots att det är ett uppenbart politiskt dåd (närmare bestämt drivande samma agenda som SD och övriga nationalistpartier, om än med grövre metoder). Nationalisterna viftar undan det hela med att Breivik är en ensam galning och brännmärker alla som vågar nämna politik i sammanhanget (för de är nämligen skitskraja för implikationerna som kommer fram). Ändå var det ända fram till nyligen som de hånade oss som påstod att Abdulwahab var en ensam galning, och var istället överlyckliga att slå politiska poänger av det hela. Nu är situationen omvänd, och de försöker skamlöst använda den retorik de nyligen hånat. Oceanien är och har alltid varit i krig med Östasien.

Breivik är en ensam galning. Men hans extremism växte inte fram av sig själv i ett vakuum. På samma sätt som islamister indoktrinerades han i nätcommunities där hatet flödar. Sidor som PI och partier som SD har faktiskt en skuld i sammanhanget. Inte för morden i sig, men för att piska upp en stämning där man avhumaniserar fienden och förrädare. Det är nu dags att pudla, rejält!

Det är där vi är idag. Ingen gör den galna generaliseringen att skylla dåden i Norge på alla kristna, men samtidigt försöker nationalisterna frenetiskt slippa en diskussion om vad deras ideologi och retorik har för kopplingar till Breiviks dåd. Men den diskussionen ska de inte slippa. Allt hänger ihop – en hatfylld retorik mot muslimer där hatsidorna kommer undan med att utdela kollektiv skuld för terrordåd är bland det som driver folk som Breivik, och att låta dem styra debatten även denna gång vore en katastrof. Jag lovar att göra min insats för att så inte ska bli fallet.

Det enda jag kan hoppas på är att SD-trollen lär sig något nu när de står i de anklagades bås. Skulden för morden ligger hos mördaren, skulden för hatet ligger hos nätverken som hetsade honom, men den stora befolkningen som aldrig varit inblandade bär ingen skuld.

Nationalisterna har nu tre handlingsalternativ: de kan lägga av med att använda generaliseringar och kollektiv skuld som politiska verktyg, de kan fortsätta använda verktygen konsekvent och måste nu hetsa mot kristna, eller så kan de använda verktygen selektivt och få sitt hyckleri exponerat för hela världen. Hur ska ni ha det?

Personligen hoppas jag på det första alternativet. Det är dags att vi blir av med den avhumanisernade retoriken som ställer grupper mot varandra och göder det hat som i slutänden dödar.

Världens mest skräckinjagande person

Anders Behring Breivik skrämmer skiten ur mig.
Den mannen bär på ett enormt stort hat, men han har samtidigt förmågan att kanalisera detta hat på extremt destruktiva sätt. Med ett iskallt beräknande intellekt har han kunnat undgå upptäckt när han gjorde precis vad som behövdes för att helt på egen hand genomföra ett spektakulärt terrordåd som triggar folks värsta mardrömmar. Och han nöjer sig inte med det.

Bomben i Oslo var en stor sak i sig. Den hade blivit en världsnyhet och skakat det skandinaviska samhället i sina grundvalar. Men den var en chockerande avledningsmanöver för ett ännu mer fasansfullt dåd. Breivik hade utsett det perfekta målet: hundratals obeväpnade ungdomar isolerade på en ö utan lätta flyktvägar där han kunde slå till medan alla poliser var i Oslo. De flesta galningar med ett vapen lyckas bara döda ett tiotal personer innan de antingen får slut på ammunition, får slut på lättillgängliga offer eller stoppas av polisen. Men Breivik gick omkring i uppemot två timmar ömsom skrattande ömsom vrålande i ett steroidrus och slaktade människor i egenskap av en värre bödel än vad Quentin Tarantino och bröderna Coen kunnat skapa tillsammans.
Han greps oskadd med ammunition kvar. Han hade just utfört världshistoriens största "shooting spree" och han hade kapacitet till mer.

De han mördade kallblodigt var idealistiska ungdomar, sådana som jag själv, enbart för att de börjat sin karriär i "fel" parti. Det verkade som hans mål var att utrota Arbejderpartiets framtida ledargeneration, något han var på god väg att göra, men nu verkar han inte stanna där. Via sin advokat framför han att detta blodbad var nödvändig marknadsföring för det manifest som ligger ute på internet. Imorgon börjar häktningsförhandlingarna, och Breivik verkar ha för avsikt att använda dem som en arena för att sprida sin propaganda.
Jag tänker närmast på John Doe i Se7en. Mördaren som efter blodiga och spektakulära dåd överlämnar sig till polisen, och därefter fortsätter sin agenda under hån, men som visar sig ha djävulskt välplanerade överraskningar som chockar alla som trodde sig ha kontroll över honom.

Jag vet inte om Breivik har fler ess att spela ut, men jag är väldigt orolig för vad som kommer härnäst. Breivik har just nu världens uppmärksamhet i högre grad än självaste Obama. Alla kommer att höra det han säger. Det är lätt att avfärda hans "marknadsföringsmetoder" och säga att hela Europa kommer att vända hans ideologi ryggen som aldrig förr. Men jag vågar inte tro på det.
Enskilda galningar som honom kanske blir inspirerade att genomföra copycat-dåd. Militanta rörelser kanske försöker trappa upp det de ser som ett krig mellan kulturer. De etablerade nationalistpartierna kommer förmodligen förlora sympatier på kort sikt, men vad som händer på lång sikt är svårt att förutsäga. Vi vet helt enkelt inte vad som kommer härnäst, och vi kan inte vara säkra på något.

Ett tecken på att vi inte vänder Breivik ryggen så mycket som vi tror finns att se i sorgeyttringarna. Ett massmord har begåtts av en kristen nationalist, och folk visar sin sorg genom att gå i kyrkan och vifta med nationsflaggan. Förmodligen för att det är vad de är vana vid, men på något vis känns det ändå som att de gör precis vad Breivik vill, som att de är hans marionetter utan att veta om det.

Jag har nog aldrig tidigare varit så rädd för en person som jag nu är rädd för Anders Behring Breivik

Massmord i nationalismens namn

Jag är i chock. Jag vill helst bara gråta.
Scenerna från bombdådet i Oslo visar sönderslitna stadskvarter som påminner om det vi sett från Beirut, Nairobi och Oklahoma City. Men det fasansfulla är att dessa scener bara är ett sidospel till den mardröm som utspelats på Utøya. Hundratals ungdomar hade samlats för att diskutera de politiska idéer som de ville använda för att skapa en bättre värld. Istället blev de brutalt mördade av en gärningsman som inte brydde sig ett dugg om de individer han mejade ner. Det är så oerhört vämjeligt och tragiskt att jag nästan tappar fattningen.
Man kan undra hur det ens är praktiskt möjligt för en person att skjuta ihjäl 69 andra - detta verkar vara den största massakern i världshistorien som utförts av en ensam gärningsman. Samtidigt är det så extremt otäckt att tänka över vilket ont och kallt beräknande intellekt som ligger bakom att spränga en bomb i en europeisk huvudstad som en avledningsmanöver för att sedan metodiskt och industriellt utrota det framtida ledarskapet för ett politiskt parti. Jag undrar om jag någonsin hört om ett sådant starkt hat som hållits under sådan extrem disciplin.
När jag var i Almedalen för några veckor sedan kunde jag inte låta bli att tänka på att en stor del av det svenska politiska styret skulle kunna utraderas om en välförberedd och välbeväpnad attentatsman slog till. Nu har Norge drabbats av något i den stilen, men speciellt inriktat på Arbeiderpartiet. Frågan är hur de politiska rörelserna i Skandinavien ska gå vidare efter detta.

Jag hade nyligen funderat på att skriva ett blogginlägg med titeln: "Nationalism skadar människor varje dag". Det skulle ha tagit upp exemplet med att många européer inte vill hjälpa Grekland med enda motivering att de är ett annat land. I dagens moderna värld ses det alltså som i sin ordning att torgföra åsikter om att vissa människor inte ska få vår hjälp enbart för att de lever på andra sidan gränsen. Den sortens ställningstagande om att vi ska hjälpa folk i vårt eget land och de i andra länder får klara sig själva är något som skadar människor hela tiden.
Nu känns den bloggposten något mesig då ett brutalt massmord precis har begåtts i vad som verkar  vara nationalistiskt uppsåt, och då är det dags att se ännu skarpare på situationen. Jag tror vi har kommit till en vändpunkt. De nationalistiska rörelserna kan inte längre hävda att de är ofarliga och att terrorhotet bara kommer från islam. Framöver kommer isolationismen och främlingsfientligheten som vuxit sig stark i Norden att få diskuteras på ett helt nytt sätt. Jag har mycket tankar om den saken, och jag kommer att utveckla dem i ett kommande inlägg så snart jag lyckats samla mig lite mer.

Avslutningsvis: jag märker att många på internet börjar byta ut eller komplettera sina profilbilder med en norsk flagga. Detta kan antingen ses som att stödja det norska folket (varför nu "norska folket" skulle vara den avskilda enhet som behöver stödjas) eller för att reclaima flaggan från den mordiska nationalisten som inte ska få stjäla den. Det andra alternativet känns för mig mer legitimt än det första, men det känns ändå inte rätt att vifta med en nationsflagga för att hedra människor som mördats för nationalismen.
Vi behöver inte mer flaggviftande i detta läge. Det passar sig inte att vi instinktivt fortsätter dela upp mänskligheten i separata grupper. Vi måste visa att vi har lärt någonting.