Nu är jag tillbaka från ännu ett årligt äventyr på Emmabodafestivalen och jag kan åter konstatera att det är den bästa av de festivaler jag har besökt. Den är skönare, softare, friare och mer lössläppt än de andra. Det glädjer mig även att det går bra för den i dessa svåra tider för musikfestivaler. I år sålde Emmaboda slut, satte publikrekord och gick med vinst, så festivalens fortlevnad är just nu väldigt trygg.
I Svenska Dagbladet säger festivalgeneral Håkan Karlsson i en intervju (som jag inte hittat online): "En festival ska inte ha en massa säkerhetskontroller och onödiga visitationer. Festen är ju viktigast, och i Emmaboda känns den friare"
Han har helt rätt. Det finns nyanser i hur mycket frihet festivalerna ger sina besökare, och Emmabodas generositet verkar funka på alla nivåer. Det är en tillställning där ordningsvakterna är dina polare, och där ingen funktionär försöker rota igenom din väska eller hindra dig från att dricka öl framför scenen. Se och lär!
Dock vill jag utfärda en varning som kan låta aningen bakåtsträvande: Emmabodafestivalen riskerar att bli för stor. När jag åkte dit första gången var det 3000 besökare, i år var det 9000. Småfestivalskänslan riskerar att försvinna, och det tror jag är dåligt för att det kan sabba den sköna stämning som länge varit signumet för Emmaboda. När man är på en festival som är så liten att man kan räkna med att träffa samma människor vid flera tillfällen så blir stämningen mer familjär, alla är kompisar. Men när en festival blir större så blir allt mer anonymt, folk blir distanserade från varandra och inte lika öppna. Redan i år kunde jag känna att folk var mer reserverade och ovälkomnande mot en minglande främling som jag.
Snälla Vinterbadarna - få inte hybris. Låt Rassle stanna i växten och förbli en mysig kompisfest.
I övrigt vill jag bara ge beröm åt alla som deltog. Så snart jag orkar klippa ihop filmerna på min kamera så ska ni andra få se lite smakprov på dekadensen från de sydsmåländska skogarna.
Visar inlägg med etikett festival. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett festival. Visa alla inlägg
måndag 2 augusti 2010
måndag 19 juli 2010
Festivalpolitik
Nyss hemkommen från Arvikafestivalen. Jag skaffar mig min årliga dos av campingdekadens, och ser lite sjysta band också om tiden räcker till.
Kul att se att även Piratpartiet var representerat på campingen i ett enkelt men nog så synligt camp vilket gav en skön känsla av att PP är bland folket. Med tanke på hur många människor som bar lila pins så var satsningen en framgång. Detta till skillnad från SSU, Ung Vänster och Alliansen som hade påkostade tält inne på festivalområdet som gav mig en känsla av distanserat etablissemang.
Det har slagit mig att en festival är ett mikrokosmos av politik. Det är ett samhälle som byggs upp där människor ska leva med varandra och förses med nödvändigheter som mat, vatten, transporter, sjukvård m.m. Det behövs sättas upp regler för att det inte ska urarta i kaos och misär. Men det finns precis som i samhället i stort olika grader i hur mycket regler man tvingar på folk.
Glasflaskeförbudet sympatiserar jag med efter att en gång på Roskilde trampat på en glasbit som gick rätt igenom skosulan och upp i foten på mig, så vakterna får gärna konfiskera glasflaskor som de hittar. Men att preventivt genomsöka packningen på alla som anländer till campingen känns som en integritetskränkning som inte är befogad. Att checka in på en festival ska inte vara som att gå igenom säkerhetskontrollen på O'Hare International. Funktionären som grävde igenom min ryggsäck såg nöjd ut när hon lyfte fram min necessär och tog min nagelsax, men hon missade min Leatherman som låg i samma fack.
Väl inne på campingen går ytterligare regler att notera. En kompis till mig tog på sig en gorillamask för skojs skull och blev inom en minut beordrad att ta av den eftersom man inte får dölja ansiktet. Det råder totalt burkaförbud på festival.
Ett förbud mot bilbatterier, på oklara grunder, begränsade möjligheten att ha rejäla discon på egen hand. I år har flera festivaler även dragit till med ett okynnesförbud mot vuvuzelor, bara för att det kanske hade blivit ett nytt störningsmoment (som om det inte redan fanns rejält med det). Sambatågsförbud har jag stött på tidigare också, vilket nog tar löjlighetspriset.
Lyckligtvis var Arvika inte lika kinkiga i år med restriktioner på partytält vilket förra året fick folk att sitta och stekas i solskenet, helt i onödan.
Sedan så är det alltid trist att se hetsjakten på lugna haschrökare och minderåriga folkölsdrickare, men jag kan givetvis inte lasta festivalen för att de låter polisen upprätthålla den skeva svenska lagstiftningen.
Arvika har sagt sig vilja könskvotera artisterna nästa år för att få den magiska 50/50-uppställningen. Jag tycker som vanligt att sådant är en dålig idé eftersom det kommer att resultera i att bra musiker ratas eftersom de har fel kön. Artister ska bokas efter kvaliteten på deras musik, inte efter vad för genitalier de har.
Medan Arvika uppvisar vissa auktoritära tendenser som riskerar att förvärras så hoppas jag att min andra festivaltur för året, till Emmaboda, ska bli mer liberal. Emmaboda skulle kunna sälja slut på att marknadsföra sig enbart med sloganen "Hos oss får du dricka medhavd alkohol när du ser på konsert". Har man väl en gång stått och avnjutit sin medhavda öl framför en spelning där, och sett hur väl det funkar att ha camping och scener på samma område, så är det svårt att förstå varför fascistfestivalerna i resten av Sverige envisas med att visitera alla som ska kolla på konsert. Love you forever, Emmaboda!
Precis som i samhället i stort tycker jag att man på festival ska vara sparsam med förbuden. Låt folk vara fria att leva ut sin festival på det viset de tycker är bäst. Ha gott om funktionärer och ordningsvakter på plats som kan bedöma när ett ingripande är befogat. Men låt bli att sätta upp en massa godtyckliga restriktioner "bara för säkerhets skull". Festivalbesökare klarar trots bersusning att ta hand om sig själva och varandra förvånansvärt bra.
Kul att se att även Piratpartiet var representerat på campingen i ett enkelt men nog så synligt camp vilket gav en skön känsla av att PP är bland folket. Med tanke på hur många människor som bar lila pins så var satsningen en framgång. Detta till skillnad från SSU, Ung Vänster och Alliansen som hade påkostade tält inne på festivalområdet som gav mig en känsla av distanserat etablissemang.
Det har slagit mig att en festival är ett mikrokosmos av politik. Det är ett samhälle som byggs upp där människor ska leva med varandra och förses med nödvändigheter som mat, vatten, transporter, sjukvård m.m. Det behövs sättas upp regler för att det inte ska urarta i kaos och misär. Men det finns precis som i samhället i stort olika grader i hur mycket regler man tvingar på folk.
Glasflaskeförbudet sympatiserar jag med efter att en gång på Roskilde trampat på en glasbit som gick rätt igenom skosulan och upp i foten på mig, så vakterna får gärna konfiskera glasflaskor som de hittar. Men att preventivt genomsöka packningen på alla som anländer till campingen känns som en integritetskränkning som inte är befogad. Att checka in på en festival ska inte vara som att gå igenom säkerhetskontrollen på O'Hare International. Funktionären som grävde igenom min ryggsäck såg nöjd ut när hon lyfte fram min necessär och tog min nagelsax, men hon missade min Leatherman som låg i samma fack.
Väl inne på campingen går ytterligare regler att notera. En kompis till mig tog på sig en gorillamask för skojs skull och blev inom en minut beordrad att ta av den eftersom man inte får dölja ansiktet. Det råder totalt burkaförbud på festival.
Ett förbud mot bilbatterier, på oklara grunder, begränsade möjligheten att ha rejäla discon på egen hand. I år har flera festivaler även dragit till med ett okynnesförbud mot vuvuzelor, bara för att det kanske hade blivit ett nytt störningsmoment (som om det inte redan fanns rejält med det). Sambatågsförbud har jag stött på tidigare också, vilket nog tar löjlighetspriset.
Lyckligtvis var Arvika inte lika kinkiga i år med restriktioner på partytält vilket förra året fick folk att sitta och stekas i solskenet, helt i onödan.
Sedan så är det alltid trist att se hetsjakten på lugna haschrökare och minderåriga folkölsdrickare, men jag kan givetvis inte lasta festivalen för att de låter polisen upprätthålla den skeva svenska lagstiftningen.
Arvika har sagt sig vilja könskvotera artisterna nästa år för att få den magiska 50/50-uppställningen. Jag tycker som vanligt att sådant är en dålig idé eftersom det kommer att resultera i att bra musiker ratas eftersom de har fel kön. Artister ska bokas efter kvaliteten på deras musik, inte efter vad för genitalier de har.
Medan Arvika uppvisar vissa auktoritära tendenser som riskerar att förvärras så hoppas jag att min andra festivaltur för året, till Emmaboda, ska bli mer liberal. Emmaboda skulle kunna sälja slut på att marknadsföra sig enbart med sloganen "Hos oss får du dricka medhavd alkohol när du ser på konsert". Har man väl en gång stått och avnjutit sin medhavda öl framför en spelning där, och sett hur väl det funkar att ha camping och scener på samma område, så är det svårt att förstå varför fascistfestivalerna i resten av Sverige envisas med att visitera alla som ska kolla på konsert. Love you forever, Emmaboda!
Precis som i samhället i stort tycker jag att man på festival ska vara sparsam med förbuden. Låt folk vara fria att leva ut sin festival på det viset de tycker är bäst. Ha gott om funktionärer och ordningsvakter på plats som kan bedöma när ett ingripande är befogat. Men låt bli att sätta upp en massa godtyckliga restriktioner "bara för säkerhets skull". Festivalbesökare klarar trots bersusning att ta hand om sig själva och varandra förvånansvärt bra.
Etiketter:
dekadens,
festival,
förmynderi,
Piratpartiet
måndag 5 juli 2010
Gravruna över Hultsfred
Det har tagit mig några dagar att hantera beskedet och det är därför jag skriver om detta först nu. När jag fick höra att årets Hultsfredsfestival blivit inställd så blev jag mest bara arg. Jag hade tjatat något rent oerhört för att hitta kompisar att åka dit med, och resultatet blev till sist att jag skämde ut mig, fick mina noga lagda festivalplaner förstörda, och ligger ute med 1500 spänn hos ett konkursbolag med dåliga utsikter om att få tillbaka dem. Sådant gör mig arg.
Men när jag lyckades se förbi de direkta effekterna på mig själv så infann sig en viss sorg.
Hultsfred var en institution, det var en synonym för festival, i en liga för sig själv under de bästa åren. Medan andra människor under senare tid blev djupt chockade när Michael Jackson dog eller när SAAB hotades av nedläggning så har min värsta chock nyligen infunnit sig när Hultsfredsfestivalen gick i konkurs.
Länge drömde jag om att träda in i festivalvärlden, och när det äntligen var dags 2005 så var det givetvis Hultsfred jag begav mig till. Där fick jag lära mig hur det funkade, och upptäckte att festivallivet inte var fullt så dekadent och lössläppt som jag hade hoppats på. Men jag fann mig allt mer tillrätta under kommande turer 2006 och 2007. Jag varvade med andra festivaler förstås, men Hultsfred kändes ändå som originalet. Det var där det började.
Man kan diskutera många anledningar till varför Hultsfred gick omkull, och det kan t.ex bero på att man inte lyckats behålla en trogen publik genom att inte hålla fast vid rocknischen och istället satsa på att tillfredsställa alla (även de som inte åker på festival) med sådant som stora hiphopbokningar. Sedan är det såklart konkurrensen med stadsfestivalerna som slår igenom. Många människor väljer idag Way Out West, Where The Action Is och Peace & Love (jag ser Peace & Love som en stadsfestival även om de lyckligtvis har en camping, vilket talar till deras fördel).
Personligen tycker jag den utvecklingen är tragisk. En riktig festival ska inte hållas på asfalten i en stad, utan bland träden i en skog. Man ska inte stanna kvar i civilisationen, man ska bilda en egen civilisation en vecka om året (endast understödd av en liten håla med järnvägsstation, livsmedelsbutik och systembolag). Jag förstår mig inte på folk som vill gå på en festival med ett töntigt engelskt namn som ordnas i ens egen stad så att man får gå hem och sova i sin egen säng. Jag är så mycket purist att jag anser att man ska kämpa sig tvärs över Sverige till en liten raggarby, slå upp tältet på en sunkig åker och dricka sig full på ljummen öl för att verkligen uppleva festival. Visst är det kul att gå på spelningar men det är ändå underordnat, för det är på campingen som den verkliga kulturen finns.
Jag tänker inte sura något mer över att Sveriges och min originalfestival dör (de kommer knappast resa sig igen efter det här fiaskot). Jag har redan styrt om mina planer till Arvika, och strax därefter min favorit Emmaboda. Dessa två skogsfestivaler uppvisar goda livstecken och jag hoppas att så förblir. Visserligen är inte festivalerna den fulländade orgie som de skulle kunna vara, men det är ändå så pass dekadent som man kan ha det på regelbunden basis i dagens Sverige.
Men när jag lyckades se förbi de direkta effekterna på mig själv så infann sig en viss sorg.
Hultsfred var en institution, det var en synonym för festival, i en liga för sig själv under de bästa åren. Medan andra människor under senare tid blev djupt chockade när Michael Jackson dog eller när SAAB hotades av nedläggning så har min värsta chock nyligen infunnit sig när Hultsfredsfestivalen gick i konkurs.
Länge drömde jag om att träda in i festivalvärlden, och när det äntligen var dags 2005 så var det givetvis Hultsfred jag begav mig till. Där fick jag lära mig hur det funkade, och upptäckte att festivallivet inte var fullt så dekadent och lössläppt som jag hade hoppats på. Men jag fann mig allt mer tillrätta under kommande turer 2006 och 2007. Jag varvade med andra festivaler förstås, men Hultsfred kändes ändå som originalet. Det var där det började.
Man kan diskutera många anledningar till varför Hultsfred gick omkull, och det kan t.ex bero på att man inte lyckats behålla en trogen publik genom att inte hålla fast vid rocknischen och istället satsa på att tillfredsställa alla (även de som inte åker på festival) med sådant som stora hiphopbokningar. Sedan är det såklart konkurrensen med stadsfestivalerna som slår igenom. Många människor väljer idag Way Out West, Where The Action Is och Peace & Love (jag ser Peace & Love som en stadsfestival även om de lyckligtvis har en camping, vilket talar till deras fördel).
Personligen tycker jag den utvecklingen är tragisk. En riktig festival ska inte hållas på asfalten i en stad, utan bland träden i en skog. Man ska inte stanna kvar i civilisationen, man ska bilda en egen civilisation en vecka om året (endast understödd av en liten håla med järnvägsstation, livsmedelsbutik och systembolag). Jag förstår mig inte på folk som vill gå på en festival med ett töntigt engelskt namn som ordnas i ens egen stad så att man får gå hem och sova i sin egen säng. Jag är så mycket purist att jag anser att man ska kämpa sig tvärs över Sverige till en liten raggarby, slå upp tältet på en sunkig åker och dricka sig full på ljummen öl för att verkligen uppleva festival. Visst är det kul att gå på spelningar men det är ändå underordnat, för det är på campingen som den verkliga kulturen finns.
Jag tänker inte sura något mer över att Sveriges och min originalfestival dör (de kommer knappast resa sig igen efter det här fiaskot). Jag har redan styrt om mina planer till Arvika, och strax därefter min favorit Emmaboda. Dessa två skogsfestivaler uppvisar goda livstecken och jag hoppas att så förblir. Visserligen är inte festivalerna den fulländade orgie som de skulle kunna vara, men det är ändå så pass dekadent som man kan ha det på regelbunden basis i dagens Sverige.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)