Gravruna över Hultsfred

Det har tagit mig några dagar att hantera beskedet och det är därför jag skriver om detta först nu. När jag fick höra att årets Hultsfredsfestival blivit inställd så blev jag mest bara arg. Jag hade tjatat något rent oerhört för att hitta kompisar att åka dit med, och resultatet blev till sist att jag skämde ut mig, fick mina noga lagda festivalplaner förstörda, och ligger ute med 1500 spänn hos ett konkursbolag med dåliga utsikter om att få tillbaka dem. Sådant gör mig arg.

Men när jag lyckades se förbi de direkta effekterna på mig själv så infann sig en viss sorg.
Hultsfred var en institution, det var en synonym för festival, i en liga för sig själv under de bästa åren. Medan andra människor under senare tid blev djupt chockade när Michael Jackson dog eller när SAAB hotades av nedläggning så har min värsta chock nyligen infunnit sig när Hultsfredsfestivalen gick i konkurs.

Länge drömde jag om att träda in i festivalvärlden, och när det äntligen var dags 2005 så var det givetvis Hultsfred jag begav mig till. Där fick jag lära mig hur det funkade, och upptäckte att festivallivet inte var fullt så dekadent och lössläppt som jag hade hoppats på. Men jag fann mig allt mer tillrätta under kommande turer 2006 och 2007. Jag varvade med andra festivaler förstås, men Hultsfred kändes ändå som originalet. Det var där det började.

Man kan diskutera många anledningar till varför Hultsfred gick omkull, och det kan t.ex bero på att man inte lyckats behålla en trogen publik genom att inte hålla fast vid rocknischen och istället satsa på att tillfredsställa alla (även de som inte åker på festival) med sådant som stora hiphopbokningar. Sedan är det såklart konkurrensen med stadsfestivalerna som slår igenom. Många människor väljer idag Way Out West, Where The Action Is och Peace & Love (jag ser Peace & Love som en stadsfestival även om de lyckligtvis har en camping, vilket talar till deras fördel).

Personligen tycker jag den utvecklingen är tragisk. En riktig festival ska inte hållas på asfalten i en stad, utan bland träden i en skog. Man ska inte stanna kvar i civilisationen, man ska bilda en egen civilisation en vecka om året (endast understödd av en liten håla med järnvägsstation, livsmedelsbutik och systembolag). Jag förstår mig inte på folk som vill gå på en festival med ett töntigt engelskt namn som ordnas i ens egen stad så att man får gå hem och sova i sin egen säng. Jag är så mycket purist att jag anser att man ska kämpa sig tvärs över Sverige till en liten raggarby, slå upp tältet på en sunkig åker och dricka sig full på ljummen öl för att verkligen uppleva festival. Visst är det kul att gå på spelningar men det är ändå underordnat, för det är på campingen som den verkliga kulturen finns.

Jag tänker inte sura något mer över att Sveriges och min originalfestival dör (de kommer knappast resa sig igen efter det här fiaskot). Jag har redan styrt om mina planer till Arvika, och strax därefter min favorit Emmaboda. Dessa två skogsfestivaler uppvisar goda livstecken och jag hoppas att så förblir. Visserligen är inte festivalerna den fulländade orgie som de skulle kunna vara, men det är ändå så pass dekadent som man kan ha det på regelbunden basis i dagens Sverige.