KD:s omvändelse är patetiskt röstfiske

Jaså minsann, KD vill ompröva sin ställning i HBT-frågor. Det vore ju trevligt om de kunde landa i samma slutsats som alla moderna tänkare kommit till för längesedan: nämligen att människor inte ska diskrimineras för sina sexuella preferenser. Då skulle det bara vara ett parti riksdagen som motarbetar homosexuellas rättigheter (gissa vilket).

Men samtidigt är det så sorgligt uppenbart att KD inte har kommit till denna slutsats för att de plötsligt har insett att det är rätt sak att göra (eller för att Gud har kommit med nya direktiv, jag är inte säker på hur sådant funkar för religiösa). Det råkar nämligen vara så att KD tappar rejält i opinionsundersökningar, kanske för att de för större delen av befolkningen i ett homovänligt land framstår som en bunt inskränkta homofober som man inte ska rösta på. Och så kommer omvändelsen, enbart för att de vill försöka rädda sina riksdagsjobb 2014.

KD har absolut inget att bidra med i dessa frågor, de ligger långt efter. De borde bara erkänna människors lika rättigheter utan att försöka göra speciellt stort nummer av det, och sedan försöka bidra med något nytt på andra områden. Men så funkar inte politiken. De vill visst att vi ska jubla och applådera för att de gör en självklarhet, bara för att sedan fortsätta sin poänglösa existens i maktens korridorer.

KD:s enda förtjänst

I stort sett är KD ett äckligt konservativt och religiöst motiverat parti som inte hör hemma i ett sekulärt samhälle, och jag önskar helst att de åker ut ur riksdagen i nästa val. Nu har det till och med lanserats en Wagenius lag, uppkallad efter min nuvarande favoritpolitiker i Sverige, som går ut på att om du upptäcker att du håller med KD om något så bör du tänka över det ett varv till.

Det finns dock en sak som jag har tänkt över noga och som jag skulle vilja ge KD och främst Göran Hägglund cred för. De verkar nämligen vara de enda i riksdagen som för ideologiska resonemang. De diskuterar kring att politiken måste ha en gräns. Detta gör dem tämligen unika bland våra folkvalda som i övrigt verkar tycka att politiken har inga gränser och att politiker måste kunna få detaljstyra allt. För i dagens Sverige kan man öppet ha attityden att om man tycker människor gör fel beslut i sina liv så ska man få tvinga dem att göra annorlunda. Detta går man alltså till val på: att säga till medborgarna att de inte vet sitt eget bästa och att politiker måste bestämma åt dem, utan någon som helst horisont på paternalismen.
Då är det ändå uppfriskande att se Hägglund i senaste Agenda där han gång på gång fick svara på samma fråga av en förbluffad programledare, och redogöra för att vårdnadsbidraget ska föräldrarna själva få bestämma över även om det i slutänden inte blir så jämlikt som politikerna vill ha det. Någonstans ska det ta stopp och lämnas över till medborgarna.

Nu lever inte KD upp till några liberala principer i verkligheten eftersom de ändå entusiastiskt bidrar till den högst anti-frihetliga alliansregimen. Men Hägglund ska ändå ha kudos för att han yttrar orden som varje partiledare borde ha tatuerade spegelvänt i pannan:
"Politiken måste ha gränser"

KD är tydligen inte 100 % värdelösa.