Valnatt - mörket faller över Sverige, men kanske skymtas en ledstjärna

Jag började valdagen med att åka ut på den isländska landsbygden och se en fårsamling. Efter sommarens grönbete jagades fårskocken med skrik och hets in i en fålla varifrån de samlades in av sina respektive ägare, och de stackars fårskallarna hade ingen möjlighet att styra vad det hela ledde till. Det kändes som en väldigt träffande metafår för vad som pågick i Sverige samtidigt.

Senare på kvällen hade jag nått absoluta botten för mitt politiska liv. Jag stod ute i trädgården vid ambassadörsresidenset i Reykjavík och med tårar i ögonen och en klump i halsen ringde jag min mamma och grät ut min frustration över valresultatet. Jag hade öppet kämpat för att föra in förnyelse i riksdagen genom att argumentera för Piratpartiet, jag hade lagt ut mitt politiska ställningstagande till allmän beskådan, jag hade debatterat så mycket att jag var djupt känslomässigt engagerad - och allt till ingen nytta. PP gjorde ett katastrofval, sämre än mina mest pessimistiska prognoser.
Visst är det svårt att nå riksdagen som utmanarparti, men detta valet visade ändå att det går - om man är ett gäng rasistiska konservativa outbildade byfånar. Att ett parti som är ännu sämre än de etablerade och som står för min raka motsats politiskt lyckades ta sig in i riksdagen, allt medan en moraliskt bankrutt sjuklöver sitter tryggt kvar att fortsätta inkräkta på våra liv, det var ett hån utan dess like mot allt jag kämpat för.

Så där stod jag ute i trädgården och grät mot min telefon och förklarade att jag helst ville ge upp politik för alltid, hålla mig borta från Sverige, kanske bli eremit på isländska höglandet för att slippa människor överhuvudtaget. Men min mamma lyckades få mig på bättre tankar. Hon berömde mitt skrivande och sa att jag borde fortsätta lägga min energi på att övertyga människor med mina ord, utan att känna mig bunden till ett parti. Jag kände att hon hade en poäng. Jag behöver inte stå och falla med ett parti, det viktiga är att jag sprider mina idéer.
Så jag tänker fortsätta kämpa för vad jag tror på. Efter att ha samlat mig någorlunda efter valet tänker jag analysera vad som har hänt och fortsätta kampen därifrån.

Det verkar samtidigt som att det rör på sig bland mina likasinnade i Sverige, på det viset att min första önskan uttryckt på denna blogg håller på att uppfyllas: ett liberalt parti grundas. Eller två partier rentav. Förvirringen är total. Jag hade förutspått initiativet från Alexander Bard, men nu verkar Blogge vilja göra samma grej och på grund av någon personlig vendetta vägrar han samarbeta och har gått helt bananas i sitt kommentarsfält. Jag hoppas han tar sig samman och inser att han inte får slänga bort den här chansen som har uppenbarat sig. Ska ett nytt liberalt alternativ grundas så måste det göras ordentligt, vi får inte klanta till det nu.

Jag får se vad min relation till detta nya parti blir. Jag kanske kan tänka mig att stödja det och kampanja för det. Men oavsett vad så är det viktiga att jag gör min grej: att sprida de goda memerna.

Piratpartiet är det enda liberala alternativet

Den absolut största anledningen till att jag röstar på Piratpartiet till riksdagen är för att det är det enda liberala parti som har en chans att komma in.

Tianmi: Unga liberaler röstar pirat.

HAX: Piratpartiet är ett frihetsparti.

Detta betyder inte att PP är ett högerparti! Den senaste mandatperioden under alliansregimen har gjort det mycket tydligt att höger och liberal inte är samma sak.
Det som gör att PP är liberalt är att det är det enda parti som står upp rakryggat för medborgarnas friheter och rättigheter, och som inte är beredda att kompromissa med detta. Det enda parti som formar sin politik utifrån principer istället för att vara beredda att använda statens makt till vad de än känner för. Det enda parti som vill skydda oss från paternalism och godtyckliga kränkningar.
Visst är inte PP:s program heltäckande, men det är på sätt och vis en styrka då det finns så många områden som de inte driver politik på, vilket passar profilen för ett liberalt parti. Men jag erkänner absolut att PP inte är det perfekta liberala parti jag önskar mig, men det är helt enkelt det bästa vi har då inget av partierna i sjuklövern (och absolut inte SD) värnar människors frihet.
Så för en person som vill att liberala värderingar ska styra politiken så är Piratpartiet det bästa parti att lägga sin röst och sin energi på i detta val.

KD:s enda förtjänst

I stort sett är KD ett äckligt konservativt och religiöst motiverat parti som inte hör hemma i ett sekulärt samhälle, och jag önskar helst att de åker ut ur riksdagen i nästa val. Nu har det till och med lanserats en Wagenius lag, uppkallad efter min nuvarande favoritpolitiker i Sverige, som går ut på att om du upptäcker att du håller med KD om något så bör du tänka över det ett varv till.

Det finns dock en sak som jag har tänkt över noga och som jag skulle vilja ge KD och främst Göran Hägglund cred för. De verkar nämligen vara de enda i riksdagen som för ideologiska resonemang. De diskuterar kring att politiken måste ha en gräns. Detta gör dem tämligen unika bland våra folkvalda som i övrigt verkar tycka att politiken har inga gränser och att politiker måste kunna få detaljstyra allt. För i dagens Sverige kan man öppet ha attityden att om man tycker människor gör fel beslut i sina liv så ska man få tvinga dem att göra annorlunda. Detta går man alltså till val på: att säga till medborgarna att de inte vet sitt eget bästa och att politiker måste bestämma åt dem, utan någon som helst horisont på paternalismen.
Då är det ändå uppfriskande att se Hägglund i senaste Agenda där han gång på gång fick svara på samma fråga av en förbluffad programledare, och redogöra för att vårdnadsbidraget ska föräldrarna själva få bestämma över även om det i slutänden inte blir så jämlikt som politikerna vill ha det. Någonstans ska det ta stopp och lämnas över till medborgarna.

Nu lever inte KD upp till några liberala principer i verkligheten eftersom de ändå entusiastiskt bidrar till den högst anti-frihetliga alliansregimen. Men Hägglund ska ändå ha kudos för att han yttrar orden som varje partiledare borde ha tatuerade spegelvänt i pannan:
"Politiken måste ha gränser"

KD är tydligen inte 100 % värdelösa.

Sverige behöver ett nytt parti

Jag känner mig vilsen och förvirrad. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Det finns inget parti i den svenska politiken som representerar mina åsikter ens i närheten av vad jag skulle önska. Var ska vilsna libertarianer som jag lägga sin röst?
Rödgröna blocket är helt uteslutet och jag behöver nog inte ens förklara varför.
Allianspartierna leder till en regering som är ett enda stort lotteri. Det känns som att de singlar slant om vilka frågor de ska agera frihetligt i, och i vilka de ska agera auktoritärt med sovjetretorik. Rösta på ett parti som kallar sig liberalt och surprise! - du får FRA på köpet, bara som ett exempel.
Jag har valt att lägga min röst på Piratpartiet i de senaste valen för att få en frihetlig representation i informationspolitiken (där är det verkligen nödläge idag), men jag skulle ju vilja ha samma garantier på andra områden också.

Sverige behöver ett riktigt liberalt parti.
Ett parti som litar på att folk kan ta ansvar för sig själva, som ger människor möjligheter och rättigheter att sköta sina egna liv, som ser politisk reglering som sista utvägen för riktigt allvarliga problem, som kan motstå frestelsen att bli klåfingriga i maktens berusning.
Ett parti som upprätthåller liberala ideal i alla väder.
Visst, det finns libertarianska organisationer i Sverige, men de är väldigt små och okända, och de har inte en chans i något val. Jag tror det skulle behövas en rejäl satsning på ett nytt parti som profilerar sig som ett seriöst alternativ till de som idag finns i riksdagen.
Det kan mycket väl gå. Jag tror säkert att minst 4% av väljarkåren är svikna liberaler som jag.