EU är verkligen värt fredspriset

Nobels Fredspris för 2012 kan vara det mest välförtjänta som någonsin tilldelats. Visserligen är det trist opersonligt att ge det till en så stor organisation som EU, men när det ges på meriter så är det oerhört värdigt.

Direkt efter tilldelandet så inleddes en kör av fördömanden från de vanliga belackarna. Det är fashionabelt att hata EU i Sverige, så till den milda grad att man knappast behöver ha belägg för det man säger när man utövar bashingen, och armén av EU-hatare fick givetvis en kollektiv ryggmärgsreflex att dissa tilldelandet på samma vis som man alltid känner sig tvungen att racka ner på allt som ens är kopplat till EU.

Men det finns ett faktum som ingen kan förneka, och som gör det uppenbart hur genomskinligt tom och pressad kritikstormen är: freden i Europa.
Det har aldrig varit krig mellan två EU-stater, trots att dessa stater inluderar länder som har bedrivit mängder av krig genom historien, och däribland varit huvudskådeplatsen för de två blodigaste krig som mänskligheten utkämpat. Det har varit fred i Västeuropa i 67 år, och idag är denna fred även utsträckt österut. Försoningen mellan ärkefienderna Frankrike och Tyskland har hållit ända sedan Andra Världskriget.

EU har spelat en väldigt stor roll i detta genom förhandlingar, samarbete, öppnande av gränser, handel, kulturellt utbyte, ekonomisk interdependens etc. Det är ett faktum som inte ens de mest inbitna EU-hatarna kan förneka - att EU har bidragit i hög grad till att låta hundratals miljoner männskor leva i fred i flera decennier, och det är tamejfan värt ett fredspris!

Det blir närmast pinsamt hur belackarna ändå försöker villa bort korten genom att prata om de brister EU har demokratiskt, strukturellt och byråkratiskt. Ja, jag håller med om det finns mycket som bör förbättras med EU, men det ligger ändå utanför ramen för vad fredspriset innebär, och förändrar inte ovanstående faktum.
De mer kortfattade EU-hatarna slänger på slentrian även ur sig diverse liknelser till diktaturer och skämmer därigenom ut sig med grova brott mot Godwins lag som jag tvivlar starkt att de ens själva tror på. Det är pinsamt att man ska behöva förklara för vuxna människor att EU trots alla sina imperfektioner är inte i närheten lika illa som Nazityskland, Sovjetunionen eller Iran.

Andra väljer att peka på den svåra ekonomiska krisen som flera EU-länder just nu genomgår och menar att det är dålig tajming att ge priset nu. Jag tycker tvärtom - det är utmärkt tajming!
Trots skuldkrisen som tvingat flera länder till recession och enskilda människor till desperation så är vi inte i närheten av att se krig bryta ut i Europa. Låt mig upprepa det för tydlighets skull: vi är långt ifrån att ens ha risk till krigsutbrott! Det är en stor skillnad till hur länderna ifråga agerade i liknande situationer förr i tiden. Det är lätt att publicera foton på kravallpolis, tårgas och brinnande barrikader och låtsas som att det är ett argument, men dessa scener är ljusår ifrån de fruktansvärda scener som utspelade sig i forna krig.

Vad vi ser nu är istället att länderna samarbetar och hjälper varandra. Tyska ledare tvingar inte på Grekland nedskärningar för att vara taskiga, och om man tycker det är fel approach så får man argumentera för det istället för att ägna sig åt fler brott mot Godwins lag och ignorera det faktum att länderna inom EU nu gör vad de kan för att stödja varandra istället för att låta varandras ekonomier krascha. Samarbete är rätt väg att gå, särskilt i svåra tider, och att tilldela fredspriset just nu är ett oerhört starkt statement för att stödja detta och mana till dess fortsättning. Jag hoppas att tilldelningen av priset ger en rejäl skjuts till insatserna att hålla EU samman.

Det problem som Europa står inför är inte mer integration via EU, tvärtom. Det är en återgång till segregation via nationalism som är det verkliga hotet. Att så många människor än idag rutinmässigt delar in andra människor i grupper efter nationalitet och separerar dessa och ställer dem mot varandra är det som hotar freden. Håll det i åtanke när du läser nyheterna om skuldkrisen nästa gång: alla de farligaste riskerna vi står inför har att göra med minskat samarbete, inte ökat. Nationalism är ett gissel som plågar mänskligheten, och insatser för att minska dess inflytande är insatser för långsiktig fred.

EU-hatarna själva illustrerar grupptänket när de gladeligen slänger ur sig beskyllningar och stereotyper kring hela det norska folket utifrån ett beslut som tagits av en liten kommitté. Se inom er själva, och där kommer ni att hitta problemet.

Själv skålar jag för ett av de mest klarsynta fredsprisen någonsin.

Världen behöver mer oxytocin

Vad beror den nuvarande ekonomiska krisen på?
Har vi gjort slut på viktiga naturresurser som behövs för att hålla igång industrierna? Har en enorm naturkatastrof förstört vår infrastruktur? Har en pandemi av multiresistenta virus lämnat en stor del av den arbetsföra befolkningen sängliggande?
Nej, inget av den stilen har hänt. Faktum är att det är svårt att se att någonting alls har hänt. De fysiska förutsättningarna för världsekonomin har inte förändrats alls på ett sätt som skulle kunna orsaka en kris i den omfattningen vi är inne i. Inget har egentligen hänt, ändå går saker plötsligt åt helvete.

Vad vi har är en plötslig brist på tillit. I situationer där folk tidigare litade på varandra tillräckligt för att låna ut pengar så finns idag inte längre tilltron. Detta gäller inte bara för länder; företag drar ner på sina investeringar, konsumenter håller tillbaka på spenderandet. Allt för att man inte litar på att andra människor kommer att leva upp till sina åtaganden. Bortom all ekonomisk teori ligger denna grundläggande psykologiska slutsats som varje lekman kan förstå.

Sorgligt nog uppstår gränser i tillit enligt de gamla nationalistiska mönstren som vägrar försvinna. Det utmålas idag som något fruktansvärt att tyskar ombeds hjälpa greker i kris, men det ses som något helt naturligt att rika tyskar ska hjälpa fattiga tyskar. Det är skamligt att så sent som år 2012 verkar solidaritet för de flesta människor vara något som stannar vid nationsgränserna. Galenskapen går så långt att beslutet att lägga Eurovision Song Contest i Malmö kritiseras för att det kommer att ge intäkter till den danska turismindustrin, för det är ju hemskt att någon på andra sidan gränsen gynnas.

Vad ska vi göra då? Om alla bara började lita på varandra helt plötsligt så skulle alla våra problem vara lösta. Men det kommer inte att hända, och det är inte en lösning att bara ett fåtal människor litar på andra för då kommer de att bli blåsta av skrupelfria skojare.
På något vis måste vi skapa en långsiktig norm av tillit människor emellan. Det är redan känt att de ekonomiskt och socialt mest framgångsrika samhällena i världen är de som upprätthåller en kultur av tillit mellan människor.

I en oerhört fascinerande föreläsning berättar Paul Zak om vad hormonet oxytocin betyder för mänsklig moralitet och tillit, och jag rekommenderar att se föredraget i sin helhet:



Om fysisk kontakt mellan människor är det bästa för att stimulera tillit, så betyder det att närhet är det bästa sättet att lösa den ekonomiska krisen. Ja, i förlängningen är det faktiskt så. Jag tror även att närhet kan reducera många av de andra problemen som plågar mänskligheten: hat, främlingsfientlighet, våld, krig.
Men för att åstadkomma detta måste vi rasera de politiska och kulturella system som är sexualitetsfördömande, kvinnoförtyckande och homofientliga. Allt det som står i vägen för att ge människor friheten att söka den närhet de önskar och behöver.

"Free love" är ett begrepp som måste återupprättas. Det är inget hippieflum. Faktum är att lösningen på så många av våra problem ligger i att tillåta och uppmana mänsklig närhet. Ett bättre samhälle är möjligt bara vi kommer varandra nära och låter oxytocinet flöda.
Jag gör min insats nu när det är festivalsommar och jag bjuder friskt på mig själv och min närhet till andra. Vad gör du för att föra mänskligheten närmare?

SD är värre än de flesta tror

Att sverigedemokrater gör bort sig offentligt är inget nytt, men det verkar ha skett i rejält mycket högre takt den senaste veckan. Efter att Björn Söder i grumliga ordalag ifrågasatt svenskheten i Loreens Eurovision-vinst (och därmed stött sig med alla som antingen är schlagerfans eller bara gillar att heja på Sverige) så har vi även fått se en makalös freakshow av vad partiet har samlat på sig för personer.
En kommunalpolitiker för SD kallade nazismen för "kärlekens, naturens och djurens ideologi". En annan väljer att lämna partiet för att hon anser att det infiltrerats av judar (och hävdar även att judar planerar att ta över Europa). Måste vara jobbigt för partiledningen som desperat vill få bort alla associationer mellan SD och 30-talets Tyskland.
En annan SD-politiker misstänks ha tänt på sin egen ytterdörr för att scorea martyrpoäng. Vidare så har en av partiets riksdagsledamöter dömts för förtal av en politisk motståndare.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen, men jag tror poängen framstår som tydlig. Även Andres Lokko förstår vad det handlar om och beskriver det utmärkt i en krönika. SD har arbetat hårt på att framstå som rumsrena, och många i Sverige har gått på bluffen. Men så uttalar sig några kommunalpolitiker oförsiktigt och luftar den främlingsfientlighet och rasism som de bär på och som de så ansträngt försöker dölja. Från högre ort hörs bortförklaringar om att det som denne individen sagt står inte partiet bakom, och det görs några uteslutningar för syns skull. Sedan händer det hela om och om igen. Jobbigare blir det när ledande företrädare för partiet luftar sin rasism, för då är uteslutningar ett verktyg som skulle visa på stora sprickor i partiet.

Det märkliga är att media inte verkar nappa på sådant i särskilt stor omfattning. Att SD har riksdagsledamöter som har sina ideologiska rötter i samma hatspridande och krigshetsande counterjihadmiljö som Anders Behring Breivik är inte något som hanteras med särskilt stor granskning, varpå SD kommer undan med mantrat om att terrorattackerna i Norge genomfördes av en ensam galning, för att strax därpå köra business as usual med att hetsa mot muslimer och utpeka vänstern som landsförrädare.
Under tiden hjälper media aktivt att göda SD:s martyrroll genom att blåsa upp sådana fullständiga skitfrågor som att SD inte blivit inbjudna till en fotbollsmatch mellan alliansen och de rödgröna.

Lyckligtvis verkar allt fler inom media se vad som finns när man gläntar på locket. Roland Poirier Martinsson är en av de som insett att det rumsrena SD är bara en kuliss, och under ytan gror rent hat, ända upp till högsta nivå.
Att han fått ytterst hotfulla ord riktade mot sig av en av SD:s riksdagsanställda påminner mig om en episod när jag själv träffade person ur deras kansli. Visserligen råkade jag bara hamna i konversation med honom på en mottagning på svenska ambassaden i Reykjavík där jag praktiserade. Men dagen därefter orsakade han en stor skandal i isländsk media då han enligt vittnesuppgifter yttrat sig ohövligt och rasistiskt ute på stan, kastat ölglas på en palestinsk bartender och skrikit "Jävla utlänning!" (sic).
Detta var en viss William Hahne, som fick jobba kvar på kansliet även efter detta. Nu verkar det dock som att han gör lumpen istället och lägger upp bilder på Facebook om hur han skjuter med automatgevär. Känns inte så tryggt.

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. De är inte harmlösa. De är rasister. De uttrycker sig som Breivik minus vapnen. Hatet flödar på alla nivåer, såväl kommunalt som ända upp i riksdagen. De skandaler som uppstår är inte enstaka klantigheter, det är partiets sanna essens som kommer upp till ytan när disciplinen brister.
Partiet ska inte daltas med i några jävla "Jamen de ska väl också få spela fotboll"-fasoner. De ska granskas genomgående och deras dolda smutsigheter ska lyftas fram i ljuset. SD är värre än de flesta tror, och man behöver inte gräva särskilt djupt för att se det.
Vi får inte titta åt sidan. Vi får inte låta de komma undan med bortförklaringar. Vi måste kämpa mot rasismen som de står för. År noll efter Brevik är nu, och framtida generationer kommer att döma oss hårt om vi inte i detta ögonblick bekämpar hatet som finns mitt ibland oss.

Eurovision är mer nationalism än kultur

Jag tittade inte på Eurovision Song Contest. Trots att mina föräldrar kollade finalen på TV i rummet bredvid så undvek jag att titta i ren protest. Tidigare år jag hade tittat för att få se diverse skojiga nummer och en spännande rösträkning, men allt mer som min avsmak till nationalismen vuxit desto mer har jag ledsnat även på Eurovision. Att det i år var diktaturstaten Azerbajdzjan som stod värd bidrog även till min frånvaro.

Om det bara var en tävling för artister så skulle det vara något annat, men nu är faktum att bidragen sorteras efter nationalstat och vi tittare förväntas både heja och rösta därefter. Jag blir spyfärdig av allt detta flaggviftande i media, av att höra uppräkningar om hur många svenska låtskrivare som står bakom andra länders bidrag, av att höra skrik av "Vi vann!" från människor som inte har bidragit överhuvudtaget till själva låten men som ändå tycker att de har rätt att ta del av äran eftersom de har medborgarskap från samma nationalstat som artisten.
Nu råkade det svenska bidraget vinna, och jag är inte ute efter att dämpa glädjen hos dem som firar det. Jag vill bara få er att tänka lite längre.

I dagens läge är Europa enormt beroende av att länderna kan samarbeta. Ändå uppkommer isolationistiska partier och trummar fram en propaganda som går ut på att varje land minsann ska klara sig självt och att främlingar är farliga. Vi behöver global handel och samverkan, men ändå matas vi ständigt med bilden av att vår kontinent självklart ska betraktas som uppdelad i nationalstater som är de enheter allting ses i. Dessa enheter får bara skicka ett bidrag vardera och de har lika många röster vardera, detta oavsett folkmängd vilket betyder att en rysk medborgare har långt mindre vikt i tävlingen än vad en isländsk har.

Detta är symboliskt för hur nationalstatssystemet fungerar, och jag är oroad över att det inte är fler människor som ser det fula i dessa principer. Det är positivt att allt fler ifrågasätter principerna bakom monarkin så här i samband med prinsessdopet, men det är synd att inte fler ifrågasätter principerna bakom den nationalism som vi alla blir upplärda att se som naturlig. Gränserna som ställs upp mellan människor, gränserna som byggs i våra tankar, de är oerhört farliga för vår framtid.

Men det är kul att se att de riktiga rånationalisterna blir upprörda, fast av andra anledningar. Sverigedemokraternas Björn Söder trampar i klaveret och försöker tafatt rädda sig på ett sätt som han förmodligen inte vinner några röster alls på. Jag skulle gissa att ännu fler sverigedemokrater sitter tyst uppretade över att hela ESC vanns för Sveriges räkning av ett barn till invandrare från Nordafrika, just den sortens människor som SD:are helst inte vill se i Sverige överhuvudtaget. Mångkulturen vann denna rond över inskränktheten.

Jag har inte följt Loreens förehavanden alls tidigare, men nu när jag läser lite ser jag att hon har visat ett engagemang för mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan. Dessutom så uttalar hon sig om han inte egentligen har sett sin roll i ESC som att representera ett land utan för att fixa ett fett party. Hon uttalar sig även positivt om kulturblandning och att kultur är något som är upp till varje människa själv att göra vad man vill av. Bra sagt! Huvudpersonen själv har verkligen fattat vad det hela borde handla om.

Och ett påpekande angående det som klagas om att många länder inte längre sjunger på sina inhemska språk utan väljer engelska. Kan ni fundera litegrann på vad det beror på? Jo, att det uppenbarligen är mer populärt för publiken att höra ett språk de förstår än ett språk de inte förstår. Det visar tydligt på att språk är något som finns till för att vi ska kunna kommunicera med varandra, inte för att vara ett gulligt icke-funktionellt brus. Det finns många sätt att uttrycka sin kultur och ändå göra sig förstådd av publiken. De språkliga gränserna är till stor det som kvarhåller de nationella gränserna, och jag vill se de bägge raseras.

Visst känner jag mig lite tråkig som skippade finalen och inte slits med i yran. Men jag tror att jag bara skulle blivit illa till mods av att höra allt detta: "La Suède - douze points!" när det borde varit: "Loreen - douze points!". Jag kan inte ryckas med i ett arrangemang som delar upp människor efter territoriellt ursprung.
Jag vill ha mindre nationalism och färre nationer. Istället ska det vara mer kultur och mångkultur!

Lägg av med höjdskräcken och Jantelagen!

Jag blir så jävla trött över att behöva läsa om sådana här galenskaper.

I Sverige är det tydligen ett problem att ett hus syns. När något nytt ska byggas så får det inte utmana, det får inte sticka ut, det får inte ta upp någon plats i skylinen, det ska inte tillföra något som inte redan finns, och det får absolut inte vara högre än något som står i närheten.
Medan Jantelagen verkar gälla för husbyggen överallt i Sverige så är det i Stockholms innerstad faktiskt riktig lag som fastställer ovanstående. Där får inte byggnader byggas högre än omgivande hus om det inte finns särskilda skäl.
Vad sägs om att Stockholm är en snabbväxande metropol som måste trygga människors möjlighet att bo och arbeta med god livskvalitet och miljötänk? Räcker det som skäl? Tydligen inte.

Runt om i världen byggs höga hus med spännande arkitektur just för att människor vill nå längre och skapa mer. Man vill visa vad man kan och bygga för framtiden. Men i Stockholm ska tydligen inget nytt tillkomma och innerstan ska förbli ett museum över svunna tider.
Men hur i helvete föreställer man sig att staden som den finns idag ens hade kommit till om ingen fått testa nya stilar? Om varje nytt bygge anses "förminska" hus i närheten, om varje ny stil anses "förfula", om vad som än sticker upp anses "förstöra utsikten" mot något som redan finns, ja då hade det aldrig byggts några hus överhuvudtaget.
Aldrig annars är Jantelagen så stark som när man låter den bestämma att nya hus förstör för gamla hus i sin omgivning. Det måste till en rejäl förändring i attityden kring nya byggnader, för strömmen av inflyttande människor till Stockholm kommer inte att sina. Det enda som sker är att vi tvingar nya invånare att söka sig till tråkiga hus i förorten istället för att få chansen att bo i spännande hus centralt.

Det är även märkligt att alla möjliga klagomål riktas mot nybyggen medan de hus som redan finns anses immuna mot alla invändningar. Låt oss se vad som händer om vi vänder "argumenten" mot Klara kyrka.
Kyrkan är en byggnad som tillhör ett religiöst särintresse som upptar central tomtmark i en stad där inte särskilt många människor går i kyrkan, och marken skulle kunna användas till något mycket mer nyttigt. Kyrkan bryter dessutom stadens silhuett genom att ha en avsevärt annorlunda arkitektur och sticker upp så hiskeligt högt att den förstör utsikten på långt håll och förminskar alla närliggande byggnader.
Slutsatsen är alltså att kyrkan bör rivas. Har skönhetsrådet möjligtvis tänkt på detta? Nej självklart inte, att tänka längre än näsan räcker är nämligen inte vad de sysslar med.