Man kan bli konspirationsteoretiker för mindre

Nu är riksdagsvalet över, och de etablerade politikerna kan andas ut för de slapp diskutera integritetsfrågor på allvar den här gången. Med nästa val på betryggande avstånd kan man gå vidare med byggandet av övervakningsstaten vilket man framgångsrikt undanhöll för väljarna.

Hovrättsförhandlingarna mot The Pirate Bay är redan igång, och fyra män kommer kanske än en gång dömas till fängelse för att ha konstruerat en sökmotor. Så oerhört bekvämt att rättegången ligger efter valet så att ingen behövde tänka på piratfrågor när de gick till vallokalen.

Det står klart att propositionen om datalagring läggs fram i december. Så väldigt skönt att vi slapp debatt om den innan valet, annars skulle ju folk fått för sig att rösta efter hur partierna tar ställning till massövervakning av hela befolkningen.

Sveriges absolut sämsta minister någonsin, Beatrice Ask, sitter säker på sin post. Att göra upprepade attacker på de mest grundläggande principerna i ett rättssamhälle är ju inget som hindrar en från att vara justitieminister. En svensk minister får bara avgå om man bryter mot förmyndarlagar om TV-avgift och sexköp, att grovt missköta sitt uppdrag och nedmontera det öppna samhället är däremot inget hinder.

Dessutom går underrättelsetjänster i flera europeiska länder ut och säger att vi ska vara försiktiga på offentliga platser, terroristerna tänker slå till när som helst. Det har inte hänt något sådant i vår del av världen på länge, och vi får bara diffus information om att muslimska fanatiker är på väg mot oss, men när staten säger åt oss att vara rädda - då är det bäst att vi börjar se oss om axeln, misstänka vår granne och låta övervakningssamhället ta över.

*Sarkasmen i detta inlägg slutar här*
Man kan fan i mig bli konspirationsteoretiker för mindre!
Jag är egentligen inte benägen till konspirationsteorier, dels för att jag tror att inget stort går att hålla hemligt speciellt länge, dels för att jag tror att allt det mystiska som pågår i politiken egentligen bara är vanliga mänskliga brister upphöjda till systemnivå.
Men ibland blir jag fundersam...

Jag tänker dock inte bli rädd på kommando. Jag tänker inte låta politikerna komma undan med bygget av övervakningsstaten bara för att valet är förbi. Jag tänker inte glömma vad de gör mot oss.
Om nu datalagringsdirektivet läggs fram i december så är det där det viktiga slaget kommer att stå. Vi får inte låta de genomföra det med ursäkter baserade på rena lögner. Vi måste upprepa motståndsrörelsen från juni 2008 och belägra riksdagshuset. Vi måste visa vad vi tycker, och tala till ledamöternas förnuft.
Vi måste ta den här striden, och samtidigt visa att medborgarna har makten även när valkampanjerna är över.

En bortkastad röst

Det sägs ofta att man inte ska rösta på ett utmanarparti till riksdagen eftersom om partiet inte klarar sig över fyraprocentsspärren så har man lagt en bortkastad röst. Detta argument används, medvetet och omedvetet, som ett kraftfullt vapen mot förändring och förnyelse inom parlamentet. De etablerade partierna har allt intresse av att hålla utmanare borta, och därför försöker de få oss att tro på "bortkastad röst"-argumentet.

Men det blir nästan värre när argumentet används av icke-engagerade människor som bara vill oss väl. Till att börja med är en enskild röst värd så oerhört lite att det blir löjligt att försöka skrämma med förlusten i att den skulle vara bortkastad. Vidare så är varje röst en tydlig opinionsyttring oavsett om den resulterar i representation eller inte. Att säga sin åsikt är aldrig ett slöseri. Det finns även viktiga gränser under 4% för partierna: 1% så kommer Valmyndigheten att leverera valsedlar nästa gång, 2,5% så utdelas statligt partistöd.
En annan poäng är att man inte gör så stor skillnad om man röstar på ett parti som garanterat kommer in i riksdagen. Det är när man hjälper ett parti att komma över spärren som man kan känna att ens röst placerats någonstans där den ger en förändring.
Fyraprocentsspärren är en vattendelare som får media att producera självuppfyllande profetior. Byfånepartiet SD är på väg att komma in i riksdagen utan att föra fram några vettiga förslag, och det beror inte heller på att de etablerade partierna misslyckats med att ge bra motförslag. Deras uppgång bygger helt på att opinionsmätningar visade att de kunde klara 4% varpå "bortkastad röst"-argumentet upphörde att gälla för dem. Om folk fortfarande trodde att SD inte hade en chans att komma in i riksdagen så skulle så också vara fallet.

Men överlag så är hela "bortkastad röst"-argumentet så vidrigt för att det vill få oss att ta avsteg från vad vi verkligen tycker till att rätta vårt ställningstagande efter vad andra tycker. Låt mig berätta vad en bortkastad röst egentligen är.
En bortkastad röst är att rösta på ett parti som säger en sak i valrörelsen och sedan gör raka motsatsen under mandatperioden. En bortkastad röst att rösta på ett parti som vill ha ditt stöd för att få behålla sina jobb men som sedan motarbetar dina möjligheter att utnyttja dina demokratiska rättigheter. En bortkastad röst är att rösta på ett parti du inte gillar för du har blivit lurad att tro att det är lönlöst att rösta på partiet du egentligen delar åsikter med. En bortkastad röst är att rösta på människor som våldför sig på vårt samhälle och sedan får dig att tro att du inte har några alternativ.

I dagens Sverige så är en röst på något av blocken det säkraste sättet att kasta bort sin röst. Du kommer att göda en arrogant politikerklass som tror att din röst är en signal att de får göra vad de vill med Sverige i fyra år. Därefter kommer de och ber om din röst igen, och anför enbart argumenten att motståndaren är värre och utmanarna är chanslösa.
Acceptera inte att bli behandlad som röstboskap på detta vis! I höstens val - rösta på vad du verkligen vill rösta på. Ge fan i allt snack om taktikröstning, strunta i analyser om vilka som tros komma in i riksdagen eller inte, rösta inte utifrån vad andra röstar, följ enbart din egen vilja. Om du gör ett ställningstagande som du känner dig tillfreds med så är din röst aldrig bortkastad.

Lite ödmjukhet i valbåset, tack!

Många människor tar sitt röstande på alldeles för stort allvar. Jag försöker att se lite realistiskt på det istället. I höstens val så kommer just din röst att vara en av cirka sex miljoner. Det är en försvinnande liten andel, och sannolikheten är stor att den inte kommer att vara avgörande på något sätt. Den kommer bara öka på en siffra på något partis resultat men kommer förmodligen inte ha gjort någon skillnad. Du skulle kunna ha låtit bli att rösta och utgången hade blivit densamma. Din röst förändrar inte världen ett enda dugg.

Din röst är inte viktig. Det låter pessismistiskt men det är sanningen, och det är bra att inte försöka gömma sig för sanningen. Den som sitter och gör ett moget avgörande om var de ska lägga sin röst baserat på alla aspekter av politiken från kärnkraft till RUT-avdrag slösar sin tid eftersom en enskild persons röst inte kommer att påverka dessa frågor. Allt funderande och övervägande blir skrattretande löjligt på en individnivå. Visst är röstande viktigt på en kollektivnivå, men just du är inget kollektiv.

Men lyckligtvis kan man påverka politiken ändå. Det gör man genom opinionsbildning vänd mot kollektivet och politikerna. Man gör det i samtal med andra människor, i bloggande, i föreningsengagemang, i direkta manifestationer. Detta kan man göra när som helst, 24/7, när man än önskar. Många människor är inbillade att deras enda chans att påverka politiken är att lägga en meningslös röst vart fjärde år, och många av politikerna önskar säkert att folk fortsätter tro det. I själva verket så har man all chans att påverka i sin verklighet utanför vallokalen.

Det kanske låter som att jag vill avskräcka dig från att rösta, men det är absolut inte fallet. Att rösta är enkelt, kul och gratis. Det finns ingen god anledning att låta bli. En utebliven röst, liksom en blank, ignoreras helt. Seriöst, jag avskyr när folk röstar blankt som en slags protest. Alla skiter fullständigt i en blankröst, den särredovisas bara och hotar inga platser i riksdagen. Rösta hellre på Kalle Anka-partiet.

Så gå och rösta den 19 september, men ha inga illusioner om din rösts betydelse. Se det istället som att din röst bara är till för dig själv, att du har gjort ett ställningstagande. Gå sedan ut och förändra världen på riktigt.

Politik är inte som fotboll

I dessa tider när fotbollsmatcher från VM sprider vuvuzelabrus över världen så är det lätt att göra jämförelser med ett annat viktigt mästerskap som kommer att hållas senare i år: det svenska riksdagsvalet.
Media älskar givetvis att framställa valrörelsen i en fotbollsliknande dager. Två lag som står uppställda mot varandra i en kamp som när slutsignal blåses ska ha resulterat i att ena sidan vann och andra förlorade. Ibland reduceras det även till en personlig duell mellan Reinfeldt och Sahlin. Det kan verka som en träffande liknelse och det är självklart att media vill skapa så mycket spänningsmoment som möjligt, men detta är ett mycket beklagligt och rentav farligt sätt att betrakta valet på.

Till att börja med är reduceringen till två skarpt begränsade lag en grov förenkling som tyvärr partierna själva gör sitt bästa för att bidra till. I ett land där folk tidigare skrattade åt tvåpartisystem som Storbritannien och USA så håller vi på att få en blockpolitik som är lika cementerad och förändringshämmande. När politik har reducerats till möjligheten att välja mellan två alternativ vart fjärde år, då har vi skalat bort det mesta av vår demokrati och blir sittande som åskådare som kan heja på ena sidan men utan faktisk möjlighet att påverka resultatet.

Men det värsta med fotbollsliknelsen är att den drar uppmärksamheten bort från det som verkligen betyder något. I politiken är inte det viktiga vem som vinner valet, det viktiga är vad vinnaren gör efter valet. Till skillnad från fotbolls-VM så kommer inte vinnaren att åka hem med den gyllene pokalen och vila på sina lagrar för att göra sig redo för nästa mästerskap om fyra år. Valets vinnare kommer direkt att påbörja arbetet med att styra och ställa i medborgarnas tillvaro, även de medborgare som vid det laget till stor del tappat intresset för politik eftersom spänningsmomenet är borta. Till skillnad från ett fotbollslag så kommer politiker att direkt påverka våra liv även om vi helst vill slippa det.

Detta fotbollsliknande tänkande kring val är djupt rotat hos många människor och kan ta sig märkliga uttryck. När Piratpartiet kom in i Europa-parlamentet förra året hördes många röster som sa att partiet hade spelat ut sin roll och var på väg utför eftersom "precis som Junilistan kommer de bara att åka ut i nästa val". Jag tyckte det var en väldigt konstig attityd. PP hade säkrat politisk representation för fem år framöver och skulle precis börja jobba på att åstadkomma konkreta förändringar, och vid just den tidpunkten börjar folk räkna ut partiet som irrelevant.
Jag tror att dessa människor bara kunde se politiken som fotboll. PP hade vunnit en match men kommer förlora nästa, det är allt som räknas i deras ögon. Dessa människor måste vara helt blinda för vad som sker under mandatperioden. Politik för dem handlar bara om att vinna val och resten är ointressant. Behöver jag ens förklara varför detta är en tragisk attityd?

Att vinna ett val är inte egentligen en politisk seger. Att driva igenom reformer och se att de får goda resultat, det är de verkliga segrarna. Valrörelsen är bara en kvalifikationsrunda. Den verkliga matchen börjar när riksdagen öppnar i oktober, och då hoppas jag innerligt att det står rätt spelare på rätt positioner.

Alla måste få vara politiker

Jan Rejdnell och Alexander Bard skriver på Newsmill att "Krav på arbetslivserfarenhet ska vara nödvändig för att få inneha politiska poster"

Tanken bakom det är god. Våra politiker bör vara kompetenta på annat än internt partiarbete. Men det som herrarna har missat är att om man ställer upp villkor för att någon ska få inneha en politisk post så trampar man på en av de mest grundläggande rättigheterna som finns i en demokrati, nämligen den att varje myndig medborgare ska få engagera sig i politiken.
Det ska inte spela någon roll vad för bakgrund du kommer ifrån. Vem som helst ska ha rätt att ge sig in i poltiken och ska ha rätt att kandidera till vilken post som helst.

Men hur gör man för att få fram de kompetenta politiker som vi alla efterfrågar? Genom att rösta såklart. Det går inte att förvänta sig att alla kandidater ska vara framsorterade med de rätta meriterna, dels för att i ett demokratiskt samhälle så ska ingen få sitta och lagstifta om vilka meriter som är "rätt", men även för att om du som väljare vill veta att du röstar på en person som motsvarar dina förväntningar så får du ta reda på detta innan du kliver in i valbåset.