Partierna är endast verktyg

I torsdags verkade det som att allmänhetens ögon äntligen skulle öppnas för det vidriga lagförslag som vi i piratrörelsen varnat för i flera år. Flera av Sveriges största nyhetsförmedlare toppade sina hemsidor med att regeringen lägger fram sin datalagringsproposition till lagrådsremiss, och äntligen riktades strålkastarljuset mot den förfärliga övervakningslagen i all dess medborgarföraktande fulhet. Men det blev ytterst kortvarigt, bara ett par timmar senare valde nyhetsförmedlarna (med en timing som vore de medvetet synkroniserade) att istället toppa med ledarskapsfrågorna inom socialdemokraterna, och de har legat kvar högst upp sedan dess.

Det är ett oerhört talande exempel på hur sakfrågor verkar vara ointressant för media att rapportera om när man istället kan fokusera på vem som ska vara ledare. Politiken har utvecklats till en såpopera där allt bara handlar om VEM som ska styra oss, inte VAD denne tänker göra med sin makt. Efter att kandidaten med den snygga nunan vunnit valet så får denne frikort att göra vad som helst och all tuff granskning görs för döva öron. Hur fan hamnade vi där?
Problemformuleringen ges som: Hur ska parti X återerövra sin position i politiken? Svaret är att det borde vi alla skita fullständigt i. Om ett parti inte kan föra en relevant politik så förtjänar det inte annat än att vittra bort, dö, och ersättas av något annat. Ett parti ska inte existera för sin egen överlevnads skull. Tyvärr har det på många sätt blivit så, och det är enkel evolutionsbiologi att förstå varför, det är bara naturligt för en organisation att kämpa för att överleva.

Men vi måste alla motstå det synsättet och föra tillbaka blicken till sakfrågorna, och inse att partierna är bara verktyg för att åstadkomma förändring i just dessa sakfrågor. Personligen är jag på väg att överföra mitt partipolitiska engagemang från Piratpartiet till de nystartade Liberaldemokraterna. Jag är fortfarande en stark supporter av piratrörelsen, men börjar tro att L kan bli ett bättre verktyg för att åstadkomma förändring. Jag struntar blankt i om någon ser mig som en svikare. Jag är inte i politiken för att få kompisar, ej heller för att skaffa ett jobb. Jag är där för att åstadkomma något. Tyvärr verkar det vara tvärtemot vad många av de etablerade politikerna känner. Har man vigt sitt liv åt ett parti så håller man krampaktigt tag om det, även om det sker på bekostnad av idéerna.
Detta måste ändras. Vi måste alla börja se partierna enbart som verktyg, och inse att förnyelse är något bra. Det är något som är viktigt att betona i L ända från första början, och något för de andra partierna att lära sig den hårda vägen.

För övrigt anser jag att datalagringsdirektivet bör krossas.

Man kan bli konspirationsteoretiker för mindre

Nu är riksdagsvalet över, och de etablerade politikerna kan andas ut för de slapp diskutera integritetsfrågor på allvar den här gången. Med nästa val på betryggande avstånd kan man gå vidare med byggandet av övervakningsstaten vilket man framgångsrikt undanhöll för väljarna.

Hovrättsförhandlingarna mot The Pirate Bay är redan igång, och fyra män kommer kanske än en gång dömas till fängelse för att ha konstruerat en sökmotor. Så oerhört bekvämt att rättegången ligger efter valet så att ingen behövde tänka på piratfrågor när de gick till vallokalen.

Det står klart att propositionen om datalagring läggs fram i december. Så väldigt skönt att vi slapp debatt om den innan valet, annars skulle ju folk fått för sig att rösta efter hur partierna tar ställning till massövervakning av hela befolkningen.

Sveriges absolut sämsta minister någonsin, Beatrice Ask, sitter säker på sin post. Att göra upprepade attacker på de mest grundläggande principerna i ett rättssamhälle är ju inget som hindrar en från att vara justitieminister. En svensk minister får bara avgå om man bryter mot förmyndarlagar om TV-avgift och sexköp, att grovt missköta sitt uppdrag och nedmontera det öppna samhället är däremot inget hinder.

Dessutom går underrättelsetjänster i flera europeiska länder ut och säger att vi ska vara försiktiga på offentliga platser, terroristerna tänker slå till när som helst. Det har inte hänt något sådant i vår del av världen på länge, och vi får bara diffus information om att muslimska fanatiker är på väg mot oss, men när staten säger åt oss att vara rädda - då är det bäst att vi börjar se oss om axeln, misstänka vår granne och låta övervakningssamhället ta över.

*Sarkasmen i detta inlägg slutar här*
Man kan fan i mig bli konspirationsteoretiker för mindre!
Jag är egentligen inte benägen till konspirationsteorier, dels för att jag tror att inget stort går att hålla hemligt speciellt länge, dels för att jag tror att allt det mystiska som pågår i politiken egentligen bara är vanliga mänskliga brister upphöjda till systemnivå.
Men ibland blir jag fundersam...

Jag tänker dock inte bli rädd på kommando. Jag tänker inte låta politikerna komma undan med bygget av övervakningsstaten bara för att valet är förbi. Jag tänker inte glömma vad de gör mot oss.
Om nu datalagringsdirektivet läggs fram i december så är det där det viktiga slaget kommer att stå. Vi får inte låta de genomföra det med ursäkter baserade på rena lögner. Vi måste upprepa motståndsrörelsen från juni 2008 och belägra riksdagshuset. Vi måste visa vad vi tycker, och tala till ledamöternas förnuft.
Vi måste ta den här striden, och samtidigt visa att medborgarna har makten även när valkampanjerna är över.