Endast de som våldtar bär ansvar för våldtäkter

En tio år gammal debattartikel som tilldelar alla män ansvar för vissa mäns våldtäkter har plötsligt seglat upp som populär länk i sociala medier, varpå krönikören har skrivit en uppföljande artikel som bygger vidare påsamma tankegångar. Dessa länkar har spridits av många som kallar sig feminister, personer jag känner och vet att de inte vanligtvis uttalar sig rabiat eller fördomsfullt, men som ändå delar dessa artiklar. Det är tragiskt eftersom bägge artiklarna är frosseri i generalisering, kollektivt skuldbeläggande och argumentationsfel.

Jag måste upprepa vad jag ser som den mest grundläggande principen i en rättstat: ingen ska åläggas skuld för ett brott som denne inte har begått.

Jag har tillbringat åtskilliga timmar med att försöka förklara detta till synes enkla koncept för anonyma internetkommentatörer, de flesta med förkärlek för Sverigedemokraterna. Jag blir om och om igen förbluffad över hur de inte verkar få in i sina hjärnor att bara för att en invandrare har begått ett brott så betyder det inte att alla invandrare ska tilldelas ansvaret. Ingen ska behöva dömas för en handling som någon annan har gjort. Det är så fundamentalt, och jag tror att de flesta av mina feministvänner delar den tanken, i alla fall när det gäller etnicitet. Men så sprider de Ehrenbergs artiklar.

Låt oss testa att byta ut lite ord i några av Ehrenbergs meningar och höra hur det låter:

"Alla muslimer delar ansvaret för våldtäkter och kvinnoförtryck, de är alla del i denna muslimska makt som låter det pågå", "Jag blir alltmer övertygad om att zigenare helt enkelt är mindre intelligenta, de verkar oförmögna att själva ställa om och göra förbättringar för sig och sina barn", "Varje somalier som säger att ansvaret för våldtäkterna är 'någon annans' är del i den kollektiva våldtäkten".

Låter inte särskilt fräscht. Det är nästan ordagrant sådant som skrivs av diverse rasister och som varje någorlunda vettig människa försöker bemöta. Men när de grova generaliseringarna riktar sig mot män så är det plötsligt okej. Det finns de som på allvar hävdar att det är okej att generalisera och tala föraktfullt om vita män, för de har ju haft makten så länge och gjort så mycket hemskt att nu är det payback-time.

Nej! Skräddarn säger nej! Varken rasism eller sexism är okej oavsett vem den riktar sig emot. Visst har vita män förtryckt andra under årtusenden, men att nu bedriva sexism i andra riktningen är inte en kompensation eller korrigering, det är bara att fortsätta med misstagen och visa att man egentligen inte har lärt sig av historien.

Om jag försöker tolka Ehrenberg positivt (och det krävs en extrem välvilja för det) så håller jag med om vissa av hans grundpoänger. Vi alla kan och bör arbeta mot kvinnoförtryckande kultur, vi bör aktivt kämpa mot våldtäkter, vi bör göra oss av med alla tendenser att skambelägga våldtäktsoffer, men det är ungefär allt det vettiga jag får ut av det.

Att vi bör förebygga brott är inte samma sak som att vi ska tilldelas ansvar när brott sker. Ehrenberg talar om en våldtäktskultur som propageras dagligen. "Varje dag du som man går förbi en H&M-annons och inte reagerar över den sjuka könsbilden, så är du en del i det manliga förtryck som skapar våldtäkter". Det är tydligen bara män som kan propagera bilden dock, de kvinnor som frivilligt ställt upp på affischerna har tydligen inte med saken att göra, de är bara viljelösa offer i så fall (och kvinnor kan ju givetvis inte våldta får man förutsätta). Citatet ovan och flera liknande är exempel på klassisk slippery-slope-argumentation vilken har använts till leda av diverse fanatiker. Idén om att små triviala handlingar är förkastliga för att de leder till något värre är felaktig därför att det går att sätta en gräns däremellan. Vi kan ha ett samhälle med underklädesreklam men utan våldtäkter. Man kan låta dagiset ringa till frun och ändå jobba mot övergrepp av kvinnor. Åsikter kommer inte i paket, det är inte allt eller inget.

Ehrenberg är tydligen besatt av att klassa saker som manliga och i denna anda går han lös på såväl "Sagan om de två tornen" som Tipslördag, utan att kunna tänka sig att det finns kvinnor som gillar dessa saker. Vad värre är att han i sina andra artikel lägger ansvaret för allt som sker i världen på män. Det stämmer att män, fortfarande har största delen av makten i världen, men det är inte hundraprocentigt. Det hindrar inte Ehrenberg för att i totalt kategorisk stil göra grova överdrifter om krig som inte löst något, att man har flabbat bort klimathotet och misslyckats med hela privata finanssystemet. Tror han ens på detta själv? Menar han att fullständigt ignorera framgångar som ändå gjorts på dessa områden, oavsett om det är män eller kvinnor som ligger bakom? Allt har tydligen gått åt helvete och det är männens fel. Han är nämligen övertygad om att män är mindre intelligenta (har ni någonsin hört ett mer biologi-deterministiskt påstående?), och att män är oförmögna att förbättra världen (för ingen människa med testiklar har ju någonsin förändrat världen till det bättre, eller hur?), all förbättring kommer från kvinnor som därför bekämpas (lite vetenskaplig belägg vore på sin plats nu).

Jag kan inte ens försöka vara välvillig längre. De här artiklarna är så vedervärdigt usla och fullständigt idiotiska att det gör mig ledsen att se att vanligtvis vettiga människor sprider dem. De är en parad av överdrifter, felaktig logik och rutten unken sexism när den är som värst förutom att den nu riktas mot män istället för kvinnor.

Ehrenberg är hela tiden konsekvent med att inkludera sig själv i kollektivet av män, och all skit han kastar ur sig riktar han mot ett "vi" som han ser sig själv som en del av. Om han vill hävda att han själv är mindre intelligent och oförmögen att förbättra världen så är jag absolut benägen att hålla med om han nu menar allvar med dessa artiklar. Men dra inte in mig i det! Ehrenberg, du känner inte mig, och vill du döma mig bara för att jag har en penis så visar du på vilken låg intellektuell nivå du baserar dina resonemang.

Men varför går dessa artiklar hem? Jag har sett det förr, denna otäcka tendens hos de mest engagerade feministerna att svälja allt som sägs i feminismens namn. Så fort något sägs emot manliga normer så är detta något inte bara bra, utan det är Sanningen som ska matas till alla tills de "slutar säga emot det som står där" (äkta citat från en vän till mig). För så är det i dagens mest aktiva feminism, man jobbar inte med värderingar, man jobbar med Den Enda Sanningen, och alla som säger emot den eller ens kritiserar materialet till den är vidriga mansgrisar eller förtappade könsförrädare.

Jag tycker verkligen det är dags för feminister att ägna mer tid åt att studera retorik (och inte gömma sig bakom ursäkten att alla klassiska läror är "enbart till för den vite mannen") för att kunna urskilja den argumentation för deras sak som är bra, och förkasta den som är dålig (som Ehrenbergs artiklar). Man ska inte svälja allt, för artiklar som Ehrenbergs gör mer skada än nytta.

Artiklarna tilltalar bara de redan frälsta, de alienerar män som försöker vara duktiga, och de har ingen potential att omvända de verkliga chauvinisterna. Bara tänk hur kul det är för mig som är en kille som vill motverka sexism och kvinnoförtryck i samhället, men som som blir tillsagd "Allt du gör är värdelöst för du är man och därmed medverkar du till våldtäkt bara genom att gå förbi en H&M-affisch". Tror ni jag blir särskilt pepp att sluta upp med feministerna om jag får höra sådant? Detta är en av de största anledningarna till att jag inte kallar mig feminist: för att sådan fruktansvärda saker som Ehrenbergs artiklar framhålls som den rätta läran.

Det finns de som säger att vi inte borde ta texterna personligt eftersom de inte riktar sig till individer utan till män som grupp. Newsflash! En grupp består enbart av individer, och hur exakt ska jag bära mig åt för att inte ta det personligt när en debattör påstår att den grupp som han buntar in mig i är mindre intelligenta? Lika lite som kvinnor och invandrare ska män ej heller behöva ta detta.

Jag accepterar ingen kollektiv skuld! Jag vägrar stå ut med fördomar riktade mot mig för egenskaper jag inte valt själv! Jag tar bara ansvar för handlingar jag själv utför! Jag gör det goda jag kan och jag vägrar att kallas hycklare eller medbrottsling för det onda som andra gör!

Det är generalisering i sig som vi ska bekämpa, inte bara rikta den åt nya håll. Vi måste alla personligen ta ansvar för en bättre värld. Det är individerna som driver utvecklingen, ej grupperna, och att då fortsätta hopklumpningen är den grövsta miss man kan göra.

Emmabodafestivalen gör helt rätt i att vägra könskvotera

En mindre debattstorm har blossat upp på Facebook-sidorna för Emmabodafestivalen och Festivalrykten efter att festivalens bandbokare Håkan Karlsson i en artikel i DN tydligt tar avstånd från tanken på att aktivt försöka åstadkomma en jämn könsfördelning bland de bokade artisterna. Detta gör vissa människor arga, särskilt de som vill att man ska betrakta tillvaron ur ett genusperspektiv.

En person som kallar sig feminist säger i en Facebook-diskussion följande: "Alltså han är ju dum i huvudet. Men jag är inte det minsta förvånad. Har för mig att jag bråkade med honom för tre år sedan. Han var en dryg vit heterosexuell hipstersnubbe [...] Hans uttalande sammanfattar ju typ allt som är fel i världen. [...] Jag vill sparka honom med 15 cm klackar rakt in i rövhålet".
Denna människa angriper alltså Håkan utifrån hans hudfärg och sexuella läggning, tycker att ett avståndstagande från könskvotering sammanfattar allt som är fel i världen och luftar sin önskan att utöva våld mot honom.
Är det sådant som föds ur svensk feminism anno 2011? Jag kan inte påstå att detta är representativt för alla feminister, men jag har många gånger märkt att de som är som mest engagerade i genusteori och feministpolitik är extremt hatiska och fientliga mot vem som än ifrågasätter deras idéer det allra minsta, och det är inte vackert att skåda när det läggs fram.

I artikeln uttrycker sig Håkan ganska plumpt och okänsligt, och jag gillar inte heller hans formuleringar. Men vid det här laget har jag vant mig vid att företrädare för Emmabodafestivalen kör sitt eget race och uttalar sig väldigt frispråkigt i media utan att tänka särskilt mycket på att vara till lags. Det är ingen spin-doctor som jobbar på det som kommer ur den festivalledningens munnar. Ofta känns det rätt soft, men ibland blir det det dumt. Men de principer som Håkan lägger fram står jag bakom.

Motreaktionerna drar fram ganska intetsägande klyschor om att festivalerna måste "ta sitt ansvar" och "visa goda normer", men det är bara tomt prat. Kärnfrågan är oerhört enkel: antingen låter man kön vara ett kriterium när man bokar artister, eller så gör man det inte. Det finns inga mellanting. Antingen är artistens attribut mellan benen en faktor när man bokar eller så är det inte det. Emmaboda, och lyckligtvis de flesta andra citerade festivaler, väljer den senare vägen.
Festivaler måste inte känna sig tvungna att agera politisk opinionsbildare såsom många vill hävda, men om man ändå väljer att se det hela politiskt så tycker jag detta är exakt vad man ska sträva efter. Min dröm angående jämställdhetspolitik är ett samhälle där kön inte påverkar vilket bemötande en individ får. Länge var jag naiv och trodde att det är denna tanke som feminister strävar efter, men jag känner allt mer att detta inte stämmer. Feministerna som väsnas mest är besatta om tanken på ett 50/50-samhälle där alla grupper i alla sammanhang har en jämn könsfördelning, och kvotering ses som en legitim metod för att åstadkomma detta. De inser inte att jämn könsfördelning är något som kommer långsiktigt av att kön inte tillåts vara en faktor, utan de vill istället fuska sig fram till ett resultat som ser bra ut men som egentligen åstadkommits av könsdiskriminering i dess renaste form.

Att Emmabodafestivalen tar avstånd från könskvotering och könsdiskriminering ser jag som mycket hedervärt, och min kärlek till den festivalen växer sig bara starkare. Feministerna däremot hotar med bojkott. Det gör de rätt i, dels för att konsumentmakt är bästa sättet att visa sitt missnöje med en kommersiell aktör, men också för att jag gillar tanken på att slippa dem på Emmaboda nästa år. Festivalen har haft ett stort tryck i biljettförsäljningen de senaste åren och kommer troligtvis sälja slut nästa år också, så en bojkott kommer inte ha någon annan effekt än att vi som åker dit slipper ett gäng jobbiga könsdiskrimineringshetsare.
Alla radikalfeminister och genusteoretiker - strunta gärna i att åka till Emmaboda! Jag och alla andra könskvoteringsvägrare kommer ha det jättekul där utan er nästa år.

Men visst kan jag erkänna att festivaler har en stark normbildande effekt, men inte på det sätt som feministerna vill tro. Jag ser det som att den kultur som frodas på campingarna där varje människa är fri att uttrycka sin personlighet som man vill och där förtyckande strukturer som "patriarkatet" svårligen kan påstås existera bidrar enormt till att unga människor av idag formas till utåtriktade och starka människor, oavsett vilket kön de har.
Sedan tar jag gärna upp det faktum att jag och många andra tyckte Emmabodas artistmässiga höjdpunkt senaste gången var när Lilla Lovis sjöng för flera tusen människor i publiken om att hon aldrig spottar ut sin snus innan hon suger kuk för saker blir ju bäst när hon gör som hon vill. Sådant är långt mer normbildande än en jämn könsfördelning. Därför avslutar jag detta inlägg med en annan sång av Lilla Lovis som känns väldigt relevant:

Retroaktiv könskvotering

Ett märkligt fenomen som har dykt upp är feministers krav på ett jämställt historieberättande. Det finns de som stör sig på att det nästan bara är män som nämns vid namn i historieböckerna, och nu vill de visst göra någon slags kvotering så att lika många kvinnor som män ska omnämnas, eller på något sätt få kvinnors situation att beskrivas lika mycket som männens.

Politiskt motiverad historierevisionism är något jag finner väldigt läskigt eftersom det är inne på Sanningsministeriets ansvarsområden. Man ska vara väldigt försiktig i att peta i det som framtida generationer kommer att läras som sanningen, och önsketänkande ska hållas utanför det.
Kvinnor har systematiskt förtryckts under världshistorien, och det är inte något vi kan ändra på. De personer som haft direkt inflytande på samhällets politiska, ekonomiska och vetenskapliga utveckling har nästan uteslutande varit män. Så vad vi ska göra? För varje kung som nämns, ska vi också nämna en hemmafru? Varje gång det berättas om ett regeringssammanträde, ska vi också berätta vad som försigick i köket? Knappast. Historieberättande handlar mest om att redogöra för de viktiga förändringar som inträffade, och kvinnors marginaliserade enformiga tillvaro har inte samma vikt.

Men det märkligaste är ändå att det är feminister som föreslår historierevideringen trots att feminismen finner mycket av sitt existensberättigande i historien. Det faktum att kvinnor har varit så marginaliserade är ett varnande exempel, och vi vill inte tillbaka dit.
Så vi ska inte låtsas som att kvinnor har haft större inflytande än vad de egentligen haft bara för att få en 50-50-statistik i historieböckerna. Istället ska vi betona hur kvinnor har varit förtryckta under världshistorien och på så vis se att vi lever i bättre tider nu.