Att slutförvara kärnavfallet kan bli ett dyrt misstag

Det avfall som genereras av dagens kärnreaktorer kommer att vara farligt radioaktivt i över 100 000 år, och då känns det som att det bästa att göra av det är att begrava i tjocka kapslar långt ner i geologiskt stabilt urberg och sedan se till att ingen kommer i närheten av det.
Problemet med denna bedömning är att det är det bästa vi kan göra med dagens teknik, och det känns som en rimlig gissning att kärnkraftstekniken kommer att förändras en hel del under de kommande 100 000 åren. Det är rent av naivt att tro att det bästa vi kan göra är att slutförvara avfallet för överskådlig framtid. Det kommer kanske bara dröja några decennier innan vi kan neutralisera det istället.

Jag är visserligen inte lika skarp på kärnfysik som jag var när jag var 10 år gammal och slukade böcker i ämnet, men jag försöker hålla mig uppdaterad. Många forskare tror att inom några decennier kan vi ha reaktorer som kan drivas på dagens avfall vilket kommer att kraftigt reducera både mängden och halveringstiden på resterna. Så kallade bridreaktorer kan alltså nästintill neutralisera det radioaktiva avfallet och dessutom få ut energi ur det.
Tekniken är dock svår att bemästra än, men även om det tar 50 år innan vi har sådana reaktorer på plats i stor skala så är det värt att jämföra med 100 000 års slutförvaring.

Även om vi inte skulle få fram bridreaktorer av det slaget så kan vi mycket väl ha kommersiella fusionsreaktorer på plats om 50 år, och det vore rent sagolikt eftersom vi då skulle ha tillgång till mer energi än vad vi kommer veta vad vi ska använda den till. Då skulle det kunna bli lönsamt att använda energi till att oskadliggöra kärnavfallet och därmed bli av med en stor miljöfara. Med tillräckligt mycket energi kan man klyva avfallet till helt ofarliga isotoper. Återigen teknik som inte finns idag, men som med stor sannolikhet kommer vara tillgänglig i framtiden.

Med allt detta i åtanke så tror jag att det kan vara en grov felinvestering att bygga det svenska slutförvaret i Forsmark för 25 miljarder kronor. Det kan mycket väl bli så att Sverige genomför projektet och känner sig stolta över att vara det första landet i världen med ett slutförvar, bara för att några år senare finna sig i en värld där avfallet går att oskadliggöra, och den bästa lösningen är börja att gräva upp skiten igen och ta itu med den på riktigt istället för att sopa under mattan.
Därför tror jag att det är bäst att avfallet tills vidare får ligga kvar i mellanlagret Clab, och att pengarna som skulle gå till ett slutförvar istället investeras i nya generationer av reaktorer. När vi snackar om tidsperioder på över 100 000 år så är det väldigt okej att vara teknikoptimist.