Att vara privilegierad med fri rörlighet

Jag är född och uppväxt i Sverige, men just nu bor jag i Australien. Innan dess bodde jag i Israel. Innan dess Island. Varför? För att jag kände för det!

Jag ville tillbringa tid i spännande länder och få nya upplevelser. Behöver jag motivera den önskan?

När jag åker tillbaka till Sverige kommer jag att stanna till i Tokyo och hälsa på en vän som nyss flyttat dit. Varför gjorde hon det? För att hon älskar Japan och ville leva där ett tag. Ingen mer motivering nödvändig.

Vart ska jag flytta härnäst? Inte säker, jag funderar på Norge eller Tyskland, eller kanske tillbaka till Island. Ingen brådska att bestämma, jag behöver ändå inte be någon om tillåtelse.

Varför är det så enkelt för mig? För att jag är privilegierad. Jag är född som medborgare i ett rikt och välutvecklat land, och får därmed allt serverat för mig. Det är lätt att glömma, och att inte se hur mycket svårare människor från andra delar av världen har det.

SDU gjorde nyligen en film där de redogör för sin högst vinklade syn på svensk flyktingpolitik. Förutom att summera miljontals människoöden till en hög vita bollar som lätt kan flyttas fram och tillbaka, samt att förmedla intrycket att Sverige är det enda land som hjälper flyktingar och att antalet flyktingar i världen konstant ökar, så visar man också på de läskiga svarta bollarna som får stå för de illvilliga människor som gör något så avskyvärt och förkastligt som att flytta till ett annat land utan att ha asylskäl. Dessa hemska individer som gör något så kriminellt som att försöka ta sig till Sverige utan att vara förföljda. Usch för dem! Är man inte förtryckt så har man ingen ursäkt att lämna landet man är född i. Eller?

Vad drömmer svenskar om att göra då? Kanske plugga i USA? Tjäna en hacka på att jobba i Norge? Backpacka runt i Sydostasien? Skaffa ett hus i Spanien för pensionen? Inga problem med det, vi behöver inte asylskäl för sådant. Inte heller gör det något att vi har utmärkta universitet, välbetalda jobb, vandringsleder i fjällen och sommarstugor på Öland. Vi tar oss ändå rätten att söka något bättre utanför Sveriges gränser. Är vi de svarta bollarna då? De där läskiga människorna som flyttar till ett annat land utan att egentligen behöva det?

Någon som illustrerar detta utmärkt är Erik Almqvist som nyligen har flyttat till Ungern, enligt egen utsago på grund av en hotbild mot honom i Sverige och bristen på mångkultur i Ungern. Detta är alltså en man som själv vill neka andra människor möjligheten att fly från en hotbild, och som nu genom sin blotta närvaro bidrar till att göra Ungern aningen mer mångkulturellt. Ironin passerar inte obemärkt förbi, och tankarna går till det gamla citatet: "Jag ska flytta till ett land som inte tar emot invandrare".

Men jag tror att Almqvist själv inte ser hyckleriet i det han gör. För honom är det en självklarhet att han som ljushyad svensk ska få flytta till ett annat land om han så vill. Han ser sig förmodligen inte som invandrare för han är ju inte svarthårig och fattig. Det är lätt att glömma bort hur privilegierad man är.

Men de människor som mest behöver möjligheten att flytta är samma människor som nekas den. De människor som flyr krig, svält och naturkatastrofer möts av snårig byråkrati och åratal av internering när de lyckats ta sig till ett land där de skulle kunna få ett liv i trygghet. Och alla de människor som lever i fattigdom och som skulle kunna nå välstånd om de bara fick möjligheten att jobba i ett mer utvecklat land, de uppmanas att helt enkelt stanna där de är. Varför?

För att vi i den rika delen av världen inte ska få vår idyll störd av att fattiga människor kommer hit och visar upp sig i sin nöd. Många politiker, främst sverigedemokrater men även vissa andra, vill förbjuda tiggeri. Inte för att de vill hjälpa de människor som tigger, det är en efterkonstruktion, utan för att de vill slippa se tiggarna. Budskapet är solklart: fortsätt vara fattig, bara var det någonstans där jag slipper se det. Och så funkar hela migrationspolitiken globalt. Fattiga människor ska stanna där de är och fortsätta leva i misär, för det är bättre än att de kommer till västvärlden och "förstör vår stadsbild". Så cyniskt är det hela, att människor nekas att ens få en chans att förbättra sina liv, för att de människor som redan är rika vill inte riskera minsta lilla stress i sitt samhälle. De människor som mest behöver möjligheter är de som får minst.

Hela migrationspolitiken bygger på fördomar, för migranter döms för sådant de ännu inte har gjort. De huvudsakliga invändningarna är två: att invandrare skulle suga ut vårt välfärdssamhälle, och att de skulle begå brott. Ingen av dessa påståenden är relevanta invändningar mot fri rörlighet, för de utgår nämligen från felaktiga grunder.

Det sociala skyddsnätet kan konstrueras så att det inte ger samma tjänster till icke-medborgare som det gör till medborgare, utan kräver att man först ska bidra genom skatt. När jag åkte till Australien för att jobba ställde jag inga som helst krav på att få vara del av landets sociala skyddsnät. Allt jag ville ha var möjligheten att få arbeta och försörja mig själv utan att staten ställde sig i vägen.

Fri rörlighet är något helt separat från välfärdssystemet, det handlar om att ge människor rätten att röra på sig men inte att kräva ekonomiska subventioner. Ändå kanske någon protesterar mot tanken att en massa människor ska invandra till Sverige och vara fattiga, varpå jag frågar om det verkligen är bättre att de stannar i sina ursprungsländer och är fattiga där? Återigen samma resonemang att det är okej att människor är fattiga så länge vi rika slipper se det. Flyttar de till mer utvecklade länder så har de åtminstone fler möjligheter, så länge inte rasism och språkbarriärer förstör för dem, något som är högst inom vår kontroll att stävja, men mer om det någon annan gång.

En annan fördom är att invandrare bara kommer begå en massa brott, därför är det lugnast att inte släppa in dem. Med den tankegången behandlar man alltså alla invandrare som förväntade brottslingar och straffar dem för handlingar som de ännu inte begått och kanske aldrig kommer att begå. När man är inom ett visst lands gränser så förväntas man följa det landets lagar, annars blir man bestraffad. Svårare än så är det inte. Inga speciella undantag eller förväntningar ska riktas mot invandrare. Den som begår ett brott bär ansvar för det, ingen annan. Även detta är fullständigt separat från tanken om fri rörlighet, för brottsbeivrande är något som sker i alla länder.

Vi måste komma ifrån tanken om att för att hjälpa andra människor så handlar det bara om att ge dem pengar. Vi måste allt mer se att det mest av allt handlar om att ge dem möjligheter.

Vi måste sluta betrakta det som något suspekt att flytta mellan länder. Vi måste kämpa för att alla ska ges chansen att kunna flytta vart de än vill i världen, ges chansen att försörja sig själva och leva inom lagens ramar på samma villkor som de infödda, och överhuvudtaget kunna kämpa för ett bättre liv. I slutänden ska ingen behöva motivera sin flytt med något annat än: "Jag kände för att göra det".

Riv gränserna, befria människorna!

Den EU-vänlige libertarianen

Många av de bloggare jag läser för att jag instämmer i de flesta av deras politiska åsikter är väldigt negativa till EU. De anser att unionen är en politisk katastrof och att den borde läggas ner, eller att Sverige borde lämna den. Då jag själv hyser mycket positiva känslor för byggandet av en europeisk union blir jag i många diskussioner hårt ansatt och blir kallad naiv och lurad. Därför ska jag försöka klarlägga orsakerna till mitt ställningstagande.

I grunden handlar det om att jag vill riva ner gränser. Jag är starkt emot all form av nationalism och jag vill göra slut på den imaginära uppdelningen av mänskligheten. Jag drömmer om en värld där varje individ är fri att bo och leva var som helst så länge man vill, och där alla kan resa och handla obehindrat. Det är långt till en sådan värld, men jag tycker att ett bra steg på vägen är att riva ner gränserna inom Europa. På denna splittrade kontinent som så länge varit nationalismens offer så kan vi nu röra oss allt mer fritt, och det är en liberalisering som jag gillar skarpt.
I många av dessa länder kan vi även njuta av bekvämligheten att använda samma valuta, men jag ska i ett senare inlägg klarlägga mitt ställningstagande för euron.

Något jag också bryr mig om är att freden i Europa blir permanent, vilket är en rejäl skillnad mot tidigare sekel. Man ska vara rejält historielös om man tar dagens fred för given. EU-motståndare skrattar ofta åt fredsargumentet då de tycker det är långsökt att t.ex. ett rättsligt samarbetsavtal skulle vara skillnaden mellan fred eller en fullskalig tysk invasion. Men långsiktig fred skapas genom många små steg som var för sig kanske inte räddar några liv, men summan av dem är att det knyter ett ömsesidigt beroende mellan staterna. Det är inte fel att länder är beroende av varandra, tvärtom, det är så fred skapas bättre än genom terrorbalans. Positiv inverkan är bättre än hot om negativ inverkan. Handel ger mer fred än kärnvapen. EU är en garant för att konflikter i Europa inte utvecklas längre än käbbel på toppmöten.

Men visst kommer det från Bryssel mycket lagstiftning som inte passar en liberalt sinnad person. Jag behöver knappast ta några exempel på knasiga frihetinskränkande förslag som pumpas ut från de styrande organen. Jag tror att det finns en enkel förklaring till detta: de människor som sitter på höga poster i EU är de regleringkåta människorna. De som ser lagstiftning som ett giltigt vapen för att bekämpa saker de inte gillar. De som hellre lägger sig i än låter bli.
EU lider alltså av samma problem som poltiken i stort, fast kanske i högre grad. Vi måste byta ut dessa människor. Det är svårt eftersom de försvarar sina egna positioner genom att motarbeta reformer som skulle göra något åt det demokratiska underskottet. Men det måste göras för att vi ska få ut det bästa av EU.
Rösta i parlamentsvalen är det första steget, och jag är ett år i efterhand väldigt nöjd med min röst på Piratpartiet. Men vi måste även byta ut regeringarna i våra hemländer till mer frihetsfrämjande politiker, för det är dessa som styr ministerrådet och kommissionen. På alla nivåer måste vi byta ut de auktoritära mot de liberala. Först då kan alla fördelar av EU:s gränsrivning kombineras med en större politisk frihet.

Så lägg av med den överdrivna pessimismen och "lägg ner skiten"-attityden. EU erbjuder en fantastisk möjlighet att göra världen lite öppnare, bara vi orkar arbeta på det.
Själv så ska jag strax iväg på en liten resa till Berlin och Gdańsk, två städer som för 20 år sedan låg bakom Järnridån, och som jag nu kan resa till utan att visa upp vare sig pass eller innehållet av min resväska. Tyvärr måste jag fortfarande hantera tre olika valutor och det finns restriktioner på hur mycket sprit jag får ta med mig hem. Det finns saker kvar att göra.

Det begränsade tänkandets parti

Sverigedemokraterna har presenterat sin skuggbudget, och de erkänner samtidigt att det är partiets ledning som har beräknat den på egen hand utan hjälp av ekonomiska experter vilket förmodligen säger en del om kvaliteten på uppskattningarna av effekten som ett 90%-igt stopp för invandringen skulle innebära.

Det finns två andra förslag i skuggbudgeten som säger en hel del om vad för slags parti SD är, och varför jag aldrig kommer att rösta på dem. Det ena är minskat utlandsbistånd, det andra är ökade anslag till försvaret (givetvis i samband med återinfört militärt slaveri).
Det är så uppenbart att SD är ett parti som vill förstärka gränserna här i världen. De vill att vi ska minska den hedervärdiga och högst naturliga viljan att hjälpa människor som lever under svåra förhållanden i andra världsdelar. Vad som sker med människor utanför Sveriges gränser verkar SD strunta helt i. Istället vill de att vi ska lägga våra pengar på att rikta vapen utåt och vara rädda för vår omvärld. De vill att vi ska låsa in oss i vårt eget land och sitta med fingret på avtryckaren mot allt som rör sig utanför gränsen.

Personligen så vill jag istället riva ner gränser. Jag vill hjälpa till att utveckla och förbättra tillvaron för människor, oavsett vilket medborgarskap de har. Jag vill att vi ska rusta ned våra vapen och sluta sitta redo att döda varandra. Jag vill ha en värld där nationer inte längre betyder någonting.
Jag tänker ofta på hur vi lever på en liten blå prick i ett gigantiskt tomrum, och i det perspektivet känns det så löjligt att vi människor ägnar oss åt gränsdragningar och krig den lilla tid vi har på en liten planet.
Visst är jag realist nog att förstå att världens gränser inte kommer att rivas i första taget, tyvärr. Men det är dit jag vill arbeta, steg för steg, metodiskt hela tiden mot det målet. Då gäller det att ha visioner som sträcker sig längre än till närmsta tullstation.

SD däremot vill aktivt bura in oss människor i olika territorier och fortsätta nationalismens vansinne. Det är ett parti för människor med små drömmar.