Det känns som att jag skulle kunna starta en helt ny blogg vid namn "Dagens moralpanik". Där kan jag länka till den nyhetsbevakning eller offentlig debatt som ger uttryck för en löjlig och biblisk moralpanik över småsaker som sticker i ögonen på de rättrogna som inte verkar vilja ha ett fritt samhälle för oss andra som inte är vuxna nog att ta hand om oss själva, utan hellre vill dra oss steg för steg mot ett nytt Saudiarabien. Ni vet, sådana där nyhetsnotiser som verkar hämtade från 40-talet och som får varje normalt funtad människa att utbrista: "För helvete!".
Idag läser jag att någon TT-reporter har tagit på sig det stora uppdraget att granska Volvos jämställdhetsarbete i Kina. Men inte på något djupgående sätt att kontrollera att arbetarnas grundläggande mänskliga rättigheter tillgodoses. Däremot vill man uppmärksamma det förfärliga faktumet att Volvo har kvinnliga modeller vid sina bilar på mässan i Shanghai. Dessa modeller har den fruktansvärt skamliga klädseln ärmlösa klänningar och höga klackar, och de utövar det hemskt omoraliska beteendet att le mot fotograferna.
Historien slutar med att TT-reportern bedriver ett framgångsrikt arbete att genomdriva en svensk jämställdhetsnorm mot detta fruktansvärda missbruk av köpta kvinnokroppar, och precis som journalister ska göra lyckas man få bort denna skymf mot 50% av världens befolkning.
Ibland är sarkasm det enda jag kommer mig för att använda mot sådana här löjliga artiklar. Det finns så mycket material till dagens moralpanik att jag kommer bli helt deprimerad på vägen.
onsdag 20 april 2011
måndag 18 april 2011
Polisanmäl inte studentspex!
Hallands Nation i Lund har blivit polisanmälda för hets mot folkgrupp efter en incident på en maskeradsittning där en frackklädd "slavägare" auktionerade ut tre svartsminkade "slavar". Jag tänker inte ens recensera lämpligheten i skämtet, för det är inte det relevanta i historien. Det som händer nu är att det är upplagt för ännu en vända i världens nya favoritsport: "Att känna sig kränkt och gnälla om det offentligt".
Studentsittningar spårar ur, så är det bara. Senast i onsdags var jag på en sittning där mängden avklädning under tävlingsmomentet skulle ha beskrivits som "nakenchock på fyllefest" om en kvällstidningsreporter varit närvarande. Under mina år på Uppsala Universitet har jag dessutom hört och sett, samt även skrivit och framfört, mängder av skämt som är bra mycket grövre än vad det låter som att Hallandsincidenten var.
Varför är studenthumor stundtals så grov? Är det för att man försöker såra och kränka människor? Nej, det bara är så att ämnen som är tabu blir roliga. Jag får fråga någon av mina psykologvänner om den exakta orsaken, men jag vet bara att om man vågar skämta om kontroversiella ämnen så kan man lätt slå storslam i rolighet, men med den lilla bieffekten att man riskerar att någon tar illa vid sig. Därför är det viktigt att den som ger sig in i ett sådant sammanhang som studentlivet förstår spelreglerna. Man kan förväntas lyssna på skämt man ogillar och sedan skaka av sig det hela, för det var ju trots allt bara ett skämt.
Visst kan skämt slå fel. Om det rör sig om trakasserier eller förtal om enskilda personer, eller någon form av practical joke som resulterar i skada på människor eller egendom, då finns det anledning att se allvarligt på det hela. Men om det rör sig om ren uppvisningshumor ej riktad mot någon enskild människa, då är det att betrakta som ett yttrande. Och ni vet vid det här laget vad jag känner om yttrandefrihet.
Att skicka polisen på någon för att denne fällt ett yttrande hör inte ett demokratiskt land till. Inte ens om detta yttrande var ett fysiskt framförande av grov och kränkande humor. Det talas ofta om att vi måste göra oss av med världens hädelselagar, men vad många debattörer missar är att den svenska lagen om hets mot folkgrupp är de facto en hädelselag. Den stipulerar nämligen att ett yttrande som förmedlar "fel" åsikt blir ett ärende för polis och domstolsväsende som kan utdela straff för det. Behöver jag förklara i detalj varför detta är läskigt?
Sedan behöver även den här historien tillföras lite visdom i form av de två fantastiska orden: Väx upp!
Som vuxen människa ska man om man känner sig kränkt av ett skämt gå och tala om detta för personen som framförde skämtet. Man ska berätta sin syn på saken och kräva en ursäkt. Om man får en ärlig ursäkt så är saken att betrakta som löst. Om man inte får en ursäkt så får man vara ovänner i framtiden.
Vad man INTE ska göra som vuxen människa är att gå till statens väpnade gren och be att våldsmonopolet ska bestraffa personen som skämtade. Det är som att springa till dagisfröken och skvallra, fast tusen gånger värre, och i vuxen ålder.
Har man kommit så långt i livet att man går på universitetet förväntas man kunna hantera konflikter på lämplig nivå, och ett kränkande skämt ska man hantera personligen genom att tala med den som framförde skämtet. Allt annat är mesigt och fegt.
Så lär er skilja på skämt och allvar, lär er hantera konflikter på ett rakt och moget sätt, ge fan i att använda yttrandefrihetsinskränkande lagar, och låt studenter fortsätta skämta grovt!
Studentsittningar spårar ur, så är det bara. Senast i onsdags var jag på en sittning där mängden avklädning under tävlingsmomentet skulle ha beskrivits som "nakenchock på fyllefest" om en kvällstidningsreporter varit närvarande. Under mina år på Uppsala Universitet har jag dessutom hört och sett, samt även skrivit och framfört, mängder av skämt som är bra mycket grövre än vad det låter som att Hallandsincidenten var.
Varför är studenthumor stundtals så grov? Är det för att man försöker såra och kränka människor? Nej, det bara är så att ämnen som är tabu blir roliga. Jag får fråga någon av mina psykologvänner om den exakta orsaken, men jag vet bara att om man vågar skämta om kontroversiella ämnen så kan man lätt slå storslam i rolighet, men med den lilla bieffekten att man riskerar att någon tar illa vid sig. Därför är det viktigt att den som ger sig in i ett sådant sammanhang som studentlivet förstår spelreglerna. Man kan förväntas lyssna på skämt man ogillar och sedan skaka av sig det hela, för det var ju trots allt bara ett skämt.
Visst kan skämt slå fel. Om det rör sig om trakasserier eller förtal om enskilda personer, eller någon form av practical joke som resulterar i skada på människor eller egendom, då finns det anledning att se allvarligt på det hela. Men om det rör sig om ren uppvisningshumor ej riktad mot någon enskild människa, då är det att betrakta som ett yttrande. Och ni vet vid det här laget vad jag känner om yttrandefrihet.
Att skicka polisen på någon för att denne fällt ett yttrande hör inte ett demokratiskt land till. Inte ens om detta yttrande var ett fysiskt framförande av grov och kränkande humor. Det talas ofta om att vi måste göra oss av med världens hädelselagar, men vad många debattörer missar är att den svenska lagen om hets mot folkgrupp är de facto en hädelselag. Den stipulerar nämligen att ett yttrande som förmedlar "fel" åsikt blir ett ärende för polis och domstolsväsende som kan utdela straff för det. Behöver jag förklara i detalj varför detta är läskigt?
Sedan behöver även den här historien tillföras lite visdom i form av de två fantastiska orden: Väx upp!
Som vuxen människa ska man om man känner sig kränkt av ett skämt gå och tala om detta för personen som framförde skämtet. Man ska berätta sin syn på saken och kräva en ursäkt. Om man får en ärlig ursäkt så är saken att betrakta som löst. Om man inte får en ursäkt så får man vara ovänner i framtiden.
Vad man INTE ska göra som vuxen människa är att gå till statens väpnade gren och be att våldsmonopolet ska bestraffa personen som skämtade. Det är som att springa till dagisfröken och skvallra, fast tusen gånger värre, och i vuxen ålder.
Har man kommit så långt i livet att man går på universitetet förväntas man kunna hantera konflikter på lämplig nivå, och ett kränkande skämt ska man hantera personligen genom att tala med den som framförde skämtet. Allt annat är mesigt och fegt.
Så lär er skilja på skämt och allvar, lär er hantera konflikter på ett rakt och moget sätt, ge fan i att använda yttrandefrihetsinskränkande lagar, och låt studenter fortsätta skämta grovt!
söndag 3 april 2011
Fördöm mördaren, inte retstickan
Efter att pastor Terry Jones bränt en koran så har våldsamma demonstrationer brutit ut i Afghanistan med många dödsoffer som följd, däribland FN-anställda hjälparbetare. General David Petraeus säger att det som har gjorts "was hateful, it was intolerant and it was extremely disrespectful and again, we condemn it in the strongest manner possible". Men det han syftar på är koranbränningen, inte massakern!
Det här är samma sorts historia som när demonstrationer bröt ut mot Lars Vilks rondellhund, eller Jyllandspostens satirteckningar, eller Salman Rushdie's "Satansverserna". Muslimska fanatiker tar till våld för att protestera mot ett yttrande de inte gillar. Det är inte överraskande att religiöst hjärntvättade människor tillgriper våld, vad som är förvånande är att Västvärldens media har en tendens att ursäkta våldet och istället fördöma den person som gjort det obekväma yttrandet.
Brutala mord begångna av anonyma gärningsmän är ren rutin i Afghanistan. Har vi blivit så avtrubbade att vi inte upprörs av sådant längre? Kanske det. Men det kan ändå inte förklara varför media och politiker och tyckare i allmänhet i Väst är så snabba med att vända ryggen åt yttrandefriheten. Är det för att det är så mycket enklare att försöka utkräva ansvar från en namngiven människa i USA än en namnlös folkhop i Afghanistan?
Att bränna en koran är ett yttrande, så även att rita en teckning. Ingendera handlingen är olaglig (i länder med vettig lagstiftning) eftersom de inte skadar någon människa. Att mörda någon är däremot olagligt i alla världens länder, eftersom det är den ultimata skadan man kan tillfoga någon.
Vi har alltså en situation där en människa gör något lagligt vilket provocerar en annan människa att begå ett brott, och det är den som gjorde det lagliga som får skulden! Det är en intellektuell härdsmälta. Det är som att säga att det är kvinnans fel att hennes man slår henne när hon varit otrogen.
En koranbränning är något man kan strunta i helt och hållet utan problem, men vissa människor väljer att ta det som en förolämpning. Därefter går de och dödar oskyldiga människor som inte har ett dugg med koranbränningen att göra, och i internationell media visas i princip förståelse för detta beteende genom att man inte fördömer mördarna utan att man i starka ordalag fördömer den som begick den insignifikanta oskadliga handlingen som religiösa knäppgökar valde att ta åt sig av.
Vi måste sluta med att förråda yttrandefriheten varje gång någon tar illa vid sig. Vi måste sluta tycka att det är normalt och helt okej för religiösa människor att bete sig som omogna snorungar med automatvapen. Vi måste låta vem som än vill bränna en bok eller rita en teckning få göra det, och rikta fördömandena mot dem som begår faktiska brott. Vi måste sluta avkräva personer ansvar för sådant som andra människor gör som motreaktion. Vi måste alltid komma ihåg att endast den som utövar våld bär skuld för våldet.
Jag tänker inte ens yttra min åsikt om lämpligheten i Jones' koranbränning, det är fullständigt irrelevant. Jag tänker däremot yttra min åsikt om de som mördade de FN-anställda i Mazar-i-Sharif - de är vidriga jävla avskum!
Det här är samma sorts historia som när demonstrationer bröt ut mot Lars Vilks rondellhund, eller Jyllandspostens satirteckningar, eller Salman Rushdie's "Satansverserna". Muslimska fanatiker tar till våld för att protestera mot ett yttrande de inte gillar. Det är inte överraskande att religiöst hjärntvättade människor tillgriper våld, vad som är förvånande är att Västvärldens media har en tendens att ursäkta våldet och istället fördöma den person som gjort det obekväma yttrandet.
Brutala mord begångna av anonyma gärningsmän är ren rutin i Afghanistan. Har vi blivit så avtrubbade att vi inte upprörs av sådant längre? Kanske det. Men det kan ändå inte förklara varför media och politiker och tyckare i allmänhet i Väst är så snabba med att vända ryggen åt yttrandefriheten. Är det för att det är så mycket enklare att försöka utkräva ansvar från en namngiven människa i USA än en namnlös folkhop i Afghanistan?
Att bränna en koran är ett yttrande, så även att rita en teckning. Ingendera handlingen är olaglig (i länder med vettig lagstiftning) eftersom de inte skadar någon människa. Att mörda någon är däremot olagligt i alla världens länder, eftersom det är den ultimata skadan man kan tillfoga någon.
Vi har alltså en situation där en människa gör något lagligt vilket provocerar en annan människa att begå ett brott, och det är den som gjorde det lagliga som får skulden! Det är en intellektuell härdsmälta. Det är som att säga att det är kvinnans fel att hennes man slår henne när hon varit otrogen.
En koranbränning är något man kan strunta i helt och hållet utan problem, men vissa människor väljer att ta det som en förolämpning. Därefter går de och dödar oskyldiga människor som inte har ett dugg med koranbränningen att göra, och i internationell media visas i princip förståelse för detta beteende genom att man inte fördömer mördarna utan att man i starka ordalag fördömer den som begick den insignifikanta oskadliga handlingen som religiösa knäppgökar valde att ta åt sig av.
Vi måste sluta med att förråda yttrandefriheten varje gång någon tar illa vid sig. Vi måste sluta tycka att det är normalt och helt okej för religiösa människor att bete sig som omogna snorungar med automatvapen. Vi måste låta vem som än vill bränna en bok eller rita en teckning få göra det, och rikta fördömandena mot dem som begår faktiska brott. Vi måste sluta avkräva personer ansvar för sådant som andra människor gör som motreaktion. Vi måste alltid komma ihåg att endast den som utövar våld bär skuld för våldet.
Jag tänker inte ens yttra min åsikt om lämpligheten i Jones' koranbränning, det är fullständigt irrelevant. Jag tänker däremot yttra min åsikt om de som mördade de FN-anställda i Mazar-i-Sharif - de är vidriga jävla avskum!
Svenska politiker visar upp sin feghet inför hela världen
Svenska JAS-plan har nu skickats iväg för att delta i den internationella insatsen i Libyen. Vid en första anblick kan detta tyckas vara ädelt och modigt, men när man studerar detaljerna så visar sig en skamlig feghet hos alla partier inblandade i beslutet.
Värst ut är Sverigedemokraterna. Genom att sätta sig emot insatsen helt gör de sin paradroll som isolationister och visar samtidigt hur oerhört lågt de värderar arabiska människoliv. De andra partierna vill gärna se bättre ut men lyckas inte särskilt långt.
Säkerhetsrådets resolution 1973 röstades igenom den 17:e mars. Våra grannländer Norge och Danmark fattade nästan omedelbart beslut om att delta med stridsflyg, och deras F-16 var på plats vid Medelhavet bara ett par-tre dagar senare och utförde stridsinsatser inom kort.
Men den svenska regeringen, anförda av riksmesen Carl Bildt, avvaktade. Man ursäktade sitt agerande med "Vi är inte med i NATO och måste vänta på en förfrågan". Struntprat! Om den politiska viljan hade funnits så hade svenska plan varit i luften två dagar efter resolutionen antogs. Det fanns inget som hindrade ett snabbt svenskt deltagande, det fanns inget som stod i vägen, förutom det egna lallandet från ynkryggarna i partierna. Alla löjliga teknikaliteter och organisatoriska omvägar som svenska regeringen anförde som ursäkter betyder inte ett jävla dugg för de människor som kämpar för sin frihet och sina liv i Misrata och Brega. Förvänta er ingen förståelse från dem.
Beslutet från riksdagen som till sist gav grönt ljus åt insatsen kom 15 dagar efter FN-resolutionen. 15 dagar är en extremt lång tidsperiod i modern krigföring. Det som har hänt under den tiden är att koalitionspartnerna redan har utraderat Ghadaffis flygvapen. Det som svenska flygplan nu kommer att göra är att patrullera skyarna mot en icke-existerande fiende. Detta är något som har garanterats när Socialdemokraterna lämnade sitt bidrag av ett stort mått feghet vid sidan om regeringens fördröjande.
Det var S som lyckades få igenom kravet på att JAS-planen inte får attackera markmål annat än i självförsvar. Planen kommer alltså inte att hjälpa de stridande rebellerna på marken. De kommer bara att cirkulera ovanför och titta på medan Ghadaffis trupper gör sitt bästa för att slakta frihetskämparna. Det mesta de kan göra nu när de blivit kastrerade av Urban Ahlin är att ägna sig åt spaning och kalla in norrmännen när något behöver bombas.
Det är fegt, ynkligt och svekfullt! Det är ett hån mot svenska skattebetalare att vi har ett stridsflyg som kostat 120 miljarder kronor att utveckla och som politikerna är för mesiga för att använda när det verkligen behövs. Just nu ser det bara ut som att de svenska politikerna vill visa upp sitt gamla prestigeprojekt i hoppet om att kränga fler plan i framtiden.
Men mest av allt är det ett hån mot rebellerna i Libyen. Modiga men underutrustade människor som kämpar för att störta en diktator, och som nu får en impotent svensk uppvisningsinsats som förmodligen inte kommer att hjälpa frihetskampen ett enda dugg, allt signerat en bunt fega politiker som vill ge intrycket av att de hjälper demokratin men som knappt vågar sätta något på spel.
Tur att det finns andra som gör grovjobbet.
Värst ut är Sverigedemokraterna. Genom att sätta sig emot insatsen helt gör de sin paradroll som isolationister och visar samtidigt hur oerhört lågt de värderar arabiska människoliv. De andra partierna vill gärna se bättre ut men lyckas inte särskilt långt.
Säkerhetsrådets resolution 1973 röstades igenom den 17:e mars. Våra grannländer Norge och Danmark fattade nästan omedelbart beslut om att delta med stridsflyg, och deras F-16 var på plats vid Medelhavet bara ett par-tre dagar senare och utförde stridsinsatser inom kort.
Men den svenska regeringen, anförda av riksmesen Carl Bildt, avvaktade. Man ursäktade sitt agerande med "Vi är inte med i NATO och måste vänta på en förfrågan". Struntprat! Om den politiska viljan hade funnits så hade svenska plan varit i luften två dagar efter resolutionen antogs. Det fanns inget som hindrade ett snabbt svenskt deltagande, det fanns inget som stod i vägen, förutom det egna lallandet från ynkryggarna i partierna. Alla löjliga teknikaliteter och organisatoriska omvägar som svenska regeringen anförde som ursäkter betyder inte ett jävla dugg för de människor som kämpar för sin frihet och sina liv i Misrata och Brega. Förvänta er ingen förståelse från dem.
Beslutet från riksdagen som till sist gav grönt ljus åt insatsen kom 15 dagar efter FN-resolutionen. 15 dagar är en extremt lång tidsperiod i modern krigföring. Det som har hänt under den tiden är att koalitionspartnerna redan har utraderat Ghadaffis flygvapen. Det som svenska flygplan nu kommer att göra är att patrullera skyarna mot en icke-existerande fiende. Detta är något som har garanterats när Socialdemokraterna lämnade sitt bidrag av ett stort mått feghet vid sidan om regeringens fördröjande.
Det var S som lyckades få igenom kravet på att JAS-planen inte får attackera markmål annat än i självförsvar. Planen kommer alltså inte att hjälpa de stridande rebellerna på marken. De kommer bara att cirkulera ovanför och titta på medan Ghadaffis trupper gör sitt bästa för att slakta frihetskämparna. Det mesta de kan göra nu när de blivit kastrerade av Urban Ahlin är att ägna sig åt spaning och kalla in norrmännen när något behöver bombas.
Det är fegt, ynkligt och svekfullt! Det är ett hån mot svenska skattebetalare att vi har ett stridsflyg som kostat 120 miljarder kronor att utveckla och som politikerna är för mesiga för att använda när det verkligen behövs. Just nu ser det bara ut som att de svenska politikerna vill visa upp sitt gamla prestigeprojekt i hoppet om att kränga fler plan i framtiden.
Men mest av allt är det ett hån mot rebellerna i Libyen. Modiga men underutrustade människor som kämpar för att störta en diktator, och som nu får en impotent svensk uppvisningsinsats som förmodligen inte kommer att hjälpa frihetskampen ett enda dugg, allt signerat en bunt fega politiker som vill ge intrycket av att de hjälper demokratin men som knappt vågar sätta något på spel.
Tur att det finns andra som gör grovjobbet.
fredag 18 mars 2011
Tappa inte styrfarten för Liberaldemokraterna
Jag kunde tyvärr inte vara i Stockholm för att närvara vid den första Pub Liberal, men jag har lyssnat på inspelningen i efterhand, och det jag hör gör mig på flera sätt orolig.
Jag vet inte om någon annat tolkat det så, men jag kände att Fredrick Federleys närvaro skulle utgöra "elefanten i rummet" (enbart ett talesätt, inga dubbla antydningar menade). Temat för kvällen var "Sveket mot liberalismen", och här har vi mannen som sågs som den största svikaren för de liberala i FRA-debatten 2008. Men inte nog med det, han kom direkt från att ha röstat ja till datalagringsdirektivet!
Jag tror säkert att Fredrick är en underbar person, och jag tror säkert att han har haft det jättejobbigt som blivit utsatt för tryck och mobbing från alla möjliga håll. Men jag måste ändå döma en politiker efter hans handlingar. Visst bedriver han en föredömlig liberal politik på andra områden, men hans inkonsekvens i integritetsfrågor gör att jag inte kan se honom som en pålitlig liberal. Men för andra liberaldemokrater är han rentav en hjälte numera!
Jag fick känslan av att debatten gick ut på att släta över de svek som har begåtts. Visst är det ett hårt jobb att sitta i riksdagen och sortera all motstridig information som man får hälld över sig, men jag är inte intresserad av att höra ursäkter till varför ledamöter finner det så svårt att trycka på nej-knappen när ett uppenbart vidrigt lagförslag ligger uppe för beslut och demonstranterna står och trummar på gatan utanför. Riksdagsjobbet är tungt, men ansvaret är långt mycket tyngre. Besluten som fattas berör miljoner människors vardag, och då funkar det inte att ursäkta dåliga beslut med att det är jobbigt att bråka med chefen. Huruvida ledamöterna är polare med sina kollegor i rökrummet är för mig som medborgare helt ointressant.
Vi ska inte ägna vår tid till att hitta sympati för folk som gör fel, vi ska ägna oss åt att övertyga dem att göra rätt. Oavsett hur tuff arbetsmiljön i riksdagen är så måste vi ställa krav på ledamöterna att visa ryggrad och prioritera sina väljare över allt annat. Misslyckas man med det så ska man få tydlig kritik.
Om Liberaldemokraterna ska börja odla en kultur där personlig vänskap tillåts gå ut över en tydlig politisk retorik då är man inne på en bana som gör att man liknar de andra partierna väldigt snabbt, och inte på ett bra sätt. Kompisskap är bra när det gäller att föra samman människor med intressanta idéer och att få saker gjorda. Men kompisskap får inte bli ett hot mot demokratin när man väl sitter på ledande positioner.
Självklart är det jättebra att alla kan sitta ner vid en debatt och tala till varandra med respekt. Men det betyder inte att man måste visa förståelse för personer vars handlingar man avskyr. Precis som Alexander så har även jag ilska som främsta drivkraft i politiken, och även om jag försöker hålla mig diplomatisk så går det inte alla gånger. I diskussionerna hos Liberaldemokraterna kastas det ofta grova förolämpningar mot personer som finns på rejäl distans (Carl Bildt har kallats för en skithög, Blogge har jämförts med en finne i häcken, för att ta några exempel). Men vi ska inte lägga vår energi på att håna folk på avstånd. Det är än viktigare att vi kan se en person i ögonen och säga: "Du gör fel" utan att tillägga: "Men jag ursäktar att du gör det".
En annan sak som oroar mig är det Alexander säger om att vi ska avvakta med att göra (L) till ett parti. Att det ska ligga som ett hot i väntan på att de andra partierna ska bättra sig.
Ingen blir rädd av det hotet. Att driva ett "liberalt nätverk" har redan testats med ytterst magra resultat, och jag är inte ett dugg sugen på att försöka igen. Det behövs en omstrukturering i det svenska partiväsendet, och då menar jag inte att gamla medlemmar ska ersättas av nya, utan att gamla partier ska ersättas med nya. Det är vad som krävs för förändring. Det är bara tre år till valen, och om ett nytt parti ska fram så behövs så mycket av den tiden som möjligt.
Gör Liberaldemokraterna till ett parti nu! Om så sker lovar jag att jag kommer att lägga ner massvis med energi där (d.v.s. mycket mer än att bara blogga). Men så länge det finns en osäkerhet om vi ska sikta på riksdagen eller inte så slösar vi tid och orsakar förvirring.
Det liberala partiet behövs, och vi måste driva det med ett rejält jävlar anamma med början omedelbart.
Jag vet inte om någon annat tolkat det så, men jag kände att Fredrick Federleys närvaro skulle utgöra "elefanten i rummet" (enbart ett talesätt, inga dubbla antydningar menade). Temat för kvällen var "Sveket mot liberalismen", och här har vi mannen som sågs som den största svikaren för de liberala i FRA-debatten 2008. Men inte nog med det, han kom direkt från att ha röstat ja till datalagringsdirektivet!
Jag tror säkert att Fredrick är en underbar person, och jag tror säkert att han har haft det jättejobbigt som blivit utsatt för tryck och mobbing från alla möjliga håll. Men jag måste ändå döma en politiker efter hans handlingar. Visst bedriver han en föredömlig liberal politik på andra områden, men hans inkonsekvens i integritetsfrågor gör att jag inte kan se honom som en pålitlig liberal. Men för andra liberaldemokrater är han rentav en hjälte numera!
Jag fick känslan av att debatten gick ut på att släta över de svek som har begåtts. Visst är det ett hårt jobb att sitta i riksdagen och sortera all motstridig information som man får hälld över sig, men jag är inte intresserad av att höra ursäkter till varför ledamöter finner det så svårt att trycka på nej-knappen när ett uppenbart vidrigt lagförslag ligger uppe för beslut och demonstranterna står och trummar på gatan utanför. Riksdagsjobbet är tungt, men ansvaret är långt mycket tyngre. Besluten som fattas berör miljoner människors vardag, och då funkar det inte att ursäkta dåliga beslut med att det är jobbigt att bråka med chefen. Huruvida ledamöterna är polare med sina kollegor i rökrummet är för mig som medborgare helt ointressant.
Vi ska inte ägna vår tid till att hitta sympati för folk som gör fel, vi ska ägna oss åt att övertyga dem att göra rätt. Oavsett hur tuff arbetsmiljön i riksdagen är så måste vi ställa krav på ledamöterna att visa ryggrad och prioritera sina väljare över allt annat. Misslyckas man med det så ska man få tydlig kritik.
Om Liberaldemokraterna ska börja odla en kultur där personlig vänskap tillåts gå ut över en tydlig politisk retorik då är man inne på en bana som gör att man liknar de andra partierna väldigt snabbt, och inte på ett bra sätt. Kompisskap är bra när det gäller att föra samman människor med intressanta idéer och att få saker gjorda. Men kompisskap får inte bli ett hot mot demokratin när man väl sitter på ledande positioner.
Självklart är det jättebra att alla kan sitta ner vid en debatt och tala till varandra med respekt. Men det betyder inte att man måste visa förståelse för personer vars handlingar man avskyr. Precis som Alexander så har även jag ilska som främsta drivkraft i politiken, och även om jag försöker hålla mig diplomatisk så går det inte alla gånger. I diskussionerna hos Liberaldemokraterna kastas det ofta grova förolämpningar mot personer som finns på rejäl distans (Carl Bildt har kallats för en skithög, Blogge har jämförts med en finne i häcken, för att ta några exempel). Men vi ska inte lägga vår energi på att håna folk på avstånd. Det är än viktigare att vi kan se en person i ögonen och säga: "Du gör fel" utan att tillägga: "Men jag ursäktar att du gör det".
En annan sak som oroar mig är det Alexander säger om att vi ska avvakta med att göra (L) till ett parti. Att det ska ligga som ett hot i väntan på att de andra partierna ska bättra sig.
Ingen blir rädd av det hotet. Att driva ett "liberalt nätverk" har redan testats med ytterst magra resultat, och jag är inte ett dugg sugen på att försöka igen. Det behövs en omstrukturering i det svenska partiväsendet, och då menar jag inte att gamla medlemmar ska ersättas av nya, utan att gamla partier ska ersättas med nya. Det är vad som krävs för förändring. Det är bara tre år till valen, och om ett nytt parti ska fram så behövs så mycket av den tiden som möjligt.
Gör Liberaldemokraterna till ett parti nu! Om så sker lovar jag att jag kommer att lägga ner massvis med energi där (d.v.s. mycket mer än att bara blogga). Men så länge det finns en osäkerhet om vi ska sikta på riksdagen eller inte så slösar vi tid och orsakar förvirring.
Det liberala partiet behövs, och vi måste driva det med ett rejält jävlar anamma med början omedelbart.
tisdag 15 mars 2011
Maria Abrahamsson är en svikare
Jag hade hoppats mycket på Maria Abrahamsson innan valet, jag trodde hon skulle bli en av de få liberala rösterna i riksdagen. När mina föräldrar vägrade rösta på Piratpartiet till förmån för Alliansen så bad jag dem att åtminstone rösta på Maria. Detta ångrar jag idag.
Maria skriver nu att hon tänker rösta ja till datalagringsdirektivet. Det är fruktansvärt lama ursäkter hon använder. Hon upprepar Tant Gredelins skitsnack om att vi är tvungna att införa direktivet för det vore ju hemskt om EU blev arga på oss. Hon menar att det skulle vara populism att rösta emot, och det kanske stämmer om "populism" i det här fallet innebär att lyssna på folket. Hon kommer med direkt felaktiga argument om varför direktivet måste röstas igenom (något som Rick Falkvinge påpekar i kommentarerna). Hon beklagar sig och säger att hon tycker att direktivet är fel egentligen men att hon är illa tvungen att rösta för det.
Seriöst, jag hade förväntat mig att hon skulle ha lite ryggrad och lite hederlighet, att hon skulle stå upp för sina principer även om det innebär att gå emot EU-kommissionen. Det här är precis samma sorts teater som Fredrick Federley bjöd på i FRA-debatten 2008, minus tårarna och pratet om mamma.
Maria, du förråder dina väljare och dina principer. Du är en fegis och en svikare. Du har förlorat all trovärdighet som liberal och jag kommer aldrig någonsin att ta dig på allvar igen.
Fy fan för dig!
Maria skriver nu att hon tänker rösta ja till datalagringsdirektivet. Det är fruktansvärt lama ursäkter hon använder. Hon upprepar Tant Gredelins skitsnack om att vi är tvungna att införa direktivet för det vore ju hemskt om EU blev arga på oss. Hon menar att det skulle vara populism att rösta emot, och det kanske stämmer om "populism" i det här fallet innebär att lyssna på folket. Hon kommer med direkt felaktiga argument om varför direktivet måste röstas igenom (något som Rick Falkvinge påpekar i kommentarerna). Hon beklagar sig och säger att hon tycker att direktivet är fel egentligen men att hon är illa tvungen att rösta för det.
Seriöst, jag hade förväntat mig att hon skulle ha lite ryggrad och lite hederlighet, att hon skulle stå upp för sina principer även om det innebär att gå emot EU-kommissionen. Det här är precis samma sorts teater som Fredrick Federley bjöd på i FRA-debatten 2008, minus tårarna och pratet om mamma.
Maria, du förråder dina väljare och dina principer. Du är en fegis och en svikare. Du har förlorat all trovärdighet som liberal och jag kommer aldrig någonsin att ta dig på allvar igen.
Fy fan för dig!
torsdag 10 mars 2011
Earth Hour är det dummaste påhittet sedan Blues Brothers 2000
Jag har fått inbjudan till årets Earth Hour i form av detta event. Administratören där försöker förbjuda kritiska synpunkter på evenemanget och missar därmed några av de viktigaste poängerna med internet: att alla kan göra sin röst hörd, att man lär mycket av få in många olika åsikter, och att alla försök till censur ger motsatt effekt. Kritiken kommer givetvis in ändå, och det enda administratören har att svara på vad som än sägs är: "Det är en symbolisk handling". Jag återkommer till varför detta är ett idiotiskt argument.
Visst är tanken god, och folk som deltar vill göra väl. Problemet är att de inte tänker närmare på vad evenemanget egentligen ger för budskap. Det är sorgligt att se folk svepas med i något så feltänkt. Men visst, det är ett spektakulärt evenemang att släcka ner världens större städer. Jag skulle kunna vara delaktig i något sådant bara för skojs skull, men jag tål inte de missriktade pretentionerna bakom det hela.
Earth Hour har sagts vara en demonstration i hur mycket el vi kan spara om alla släcker, men det är ingen som helst ny information. Om alla släcker lamporna blir det mörkt. Duh! Om alla håller käften blir det tyst. Det är sådana saker som inte behövs visas i praktiken för att vi ska förstå dem. Earth Hour bidrar med ingenting vi inte redan visste.
Evenemangets entusiaster menar att det hela ska uppmana folk att spara el. Men man gör inga bestående åtgärder. Detta är inte en kampanj för att få folk att byta till lågenergilampor (något sådant skulle ju inte vara särskilt skoj att attenda), detta är en kampanj för att få folk att släcka ner hela skiten i en timme och sedan återgå till vad de än gjorde dessförinnan. Tonvikten ligger inte på att ge långsiktiga lösningar, tonvikten ligger enbart på spektaklet.
Såvida inte poängen med Earth Hour är att vi ska släcka ner hela den mänskliga civilisationen som ett sätt att rädda miljön. För det är det enda konkreta budskap som ges.
Detta skulle förmodligen funka, men jag förordar det inte. Dels för att jag gillar den mänskliga civilisationen, dels för att jag tror att ny teknologi är det som vi ska använda för att lösa miljöproblem. Jobba mot framtiden, inte mot stenåldern!
Samtidigt är alla som diggar Earth Hour's förhärligande av nedsläckning fria att bosätta sig i en jordhåla i skogen resten av livet om man tycker att det är den insats som krävs. Inte många gör det. Varför inte? Den frågan för oss till den mest störande aspekten av alltihop.
Människorna som deltar i evenemanget är bekväma av sig. De försöker lindra sitt dåliga samvete med att delta i en timmes uppoffring. Men de klarar ju inte ens av det!
Folk släcker lamporna och tänder stearinljus. De eldar alltså oljeprodukter som del i en protest mot utsläpp av växthusgaser. Modern elproduktion väljs bort till förmån för en gammaldags smutsig teknologi. Är detta för att arrangörerna vill att evenemanget ska synas på bild i pressen, men de upptäckte att det är jävligt svårt att synas utan ljus? Möjligtvis.
Men den största förklaringen är att folk är så satans bekväma av sig att de inte ens pallar att sitta i mörkret en timme! De klarar inte av att ge en endaste timme av sitt liv för sakens skull! De måste ha någon form av ljus, annars blir de uttråkade. De stänger inte av kyl och frys, för det blir ju för jobbigt. Det är så fruktansvärt patetiskt!
Det kan tyckas att denna kritik väger lätt när den kommer från mig som inte tänker delta i evenemanget överhuvudtaget. Men jag är fruktansvärt allergisk mot hyckleri, och jag måste påpeka när folk skämmer ut sig på ett så uppenbart sätt utan att ens förstå det.
Men vissa människor (som ovannämnde event-admin) verkar inte ha några problem med att göra icke-hjälpsamma, kontraproduktiva och rent idiotiska saker. Det hela rättfärdigas med: "Det är en symbolisk handling".
Så jag kanske borde ställa mig på Stora Torget nästa vecka och dansa naken sjungandes Elvis-sånger. Det är ju uppenbarligen en symbolisk handling för att protestera mot pedofili. Fattade ni inte det? Puckon!
Symbolik funkar inte som ursäkt hur länge som helst. Det finns gränser för när en symbolisk handling har flutit iväg för långt från sitt syfte, då kommer handlingen inte längre att hjälpa, den kommer bara att stjälpa. Earth Hour har för länge passerat den gränsen.
Så för att visa att jag inte ställer upp på idiotiska symbolhandlingar så kommer jag mellan 20:30 och 21:30 den 26 mars att låta alla lampor vara tända, värmen på max och alla apparater igång bara för att dra extra el. Det gör inte så mycket egentligen eftersom jag bor i Island där elen kommer från vattenkraft eller geotermisk energi (nästan helt koldioxidneutralt), men det är väl tanken som räknas, eller hur var det?
Därefter kommer jag återgå till mitt vanliga liv där jag använder energi sparsamt genom att släcka lampor och apparater som inte används, åka kollektivtrafik istället för bil, återvinna förpackningar och aktivt stödja miljövänlig teknologi.
Den som vill kalla mig "miljöbov" med trovärdigheten i behåll kan ju försöka.
Visst är tanken god, och folk som deltar vill göra väl. Problemet är att de inte tänker närmare på vad evenemanget egentligen ger för budskap. Det är sorgligt att se folk svepas med i något så feltänkt. Men visst, det är ett spektakulärt evenemang att släcka ner världens större städer. Jag skulle kunna vara delaktig i något sådant bara för skojs skull, men jag tål inte de missriktade pretentionerna bakom det hela.
Earth Hour har sagts vara en demonstration i hur mycket el vi kan spara om alla släcker, men det är ingen som helst ny information. Om alla släcker lamporna blir det mörkt. Duh! Om alla håller käften blir det tyst. Det är sådana saker som inte behövs visas i praktiken för att vi ska förstå dem. Earth Hour bidrar med ingenting vi inte redan visste.
Evenemangets entusiaster menar att det hela ska uppmana folk att spara el. Men man gör inga bestående åtgärder. Detta är inte en kampanj för att få folk att byta till lågenergilampor (något sådant skulle ju inte vara särskilt skoj att attenda), detta är en kampanj för att få folk att släcka ner hela skiten i en timme och sedan återgå till vad de än gjorde dessförinnan. Tonvikten ligger inte på att ge långsiktiga lösningar, tonvikten ligger enbart på spektaklet.
Såvida inte poängen med Earth Hour är att vi ska släcka ner hela den mänskliga civilisationen som ett sätt att rädda miljön. För det är det enda konkreta budskap som ges.
Detta skulle förmodligen funka, men jag förordar det inte. Dels för att jag gillar den mänskliga civilisationen, dels för att jag tror att ny teknologi är det som vi ska använda för att lösa miljöproblem. Jobba mot framtiden, inte mot stenåldern!
Samtidigt är alla som diggar Earth Hour's förhärligande av nedsläckning fria att bosätta sig i en jordhåla i skogen resten av livet om man tycker att det är den insats som krävs. Inte många gör det. Varför inte? Den frågan för oss till den mest störande aspekten av alltihop.
Människorna som deltar i evenemanget är bekväma av sig. De försöker lindra sitt dåliga samvete med att delta i en timmes uppoffring. Men de klarar ju inte ens av det!
Folk släcker lamporna och tänder stearinljus. De eldar alltså oljeprodukter som del i en protest mot utsläpp av växthusgaser. Modern elproduktion väljs bort till förmån för en gammaldags smutsig teknologi. Är detta för att arrangörerna vill att evenemanget ska synas på bild i pressen, men de upptäckte att det är jävligt svårt att synas utan ljus? Möjligtvis.
Men den största förklaringen är att folk är så satans bekväma av sig att de inte ens pallar att sitta i mörkret en timme! De klarar inte av att ge en endaste timme av sitt liv för sakens skull! De måste ha någon form av ljus, annars blir de uttråkade. De stänger inte av kyl och frys, för det blir ju för jobbigt. Det är så fruktansvärt patetiskt!
Det kan tyckas att denna kritik väger lätt när den kommer från mig som inte tänker delta i evenemanget överhuvudtaget. Men jag är fruktansvärt allergisk mot hyckleri, och jag måste påpeka när folk skämmer ut sig på ett så uppenbart sätt utan att ens förstå det.
Men vissa människor (som ovannämnde event-admin) verkar inte ha några problem med att göra icke-hjälpsamma, kontraproduktiva och rent idiotiska saker. Det hela rättfärdigas med: "Det är en symbolisk handling".
Så jag kanske borde ställa mig på Stora Torget nästa vecka och dansa naken sjungandes Elvis-sånger. Det är ju uppenbarligen en symbolisk handling för att protestera mot pedofili. Fattade ni inte det? Puckon!
Symbolik funkar inte som ursäkt hur länge som helst. Det finns gränser för när en symbolisk handling har flutit iväg för långt från sitt syfte, då kommer handlingen inte längre att hjälpa, den kommer bara att stjälpa. Earth Hour har för länge passerat den gränsen.
Så för att visa att jag inte ställer upp på idiotiska symbolhandlingar så kommer jag mellan 20:30 och 21:30 den 26 mars att låta alla lampor vara tända, värmen på max och alla apparater igång bara för att dra extra el. Det gör inte så mycket egentligen eftersom jag bor i Island där elen kommer från vattenkraft eller geotermisk energi (nästan helt koldioxidneutralt), men det är väl tanken som räknas, eller hur var det?
Därefter kommer jag återgå till mitt vanliga liv där jag använder energi sparsamt genom att släcka lampor och apparater som inte används, åka kollektivtrafik istället för bil, återvinna förpackningar och aktivt stödja miljövänlig teknologi.
Den som vill kalla mig "miljöbov" med trovärdigheten i behåll kan ju försöka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)