Att bli avlyssnad är inte kul, tyckte politikerna

Jag tänker inte här kommentera den större nyttan med Wikileaks publicering av läckta amerikanska diplomatiska dokument. Det blir kanske i ett senare inlägg. Jag ska bara göra en kort notering av reaktionerna.

Många politiker som arbetar inom det diplomatiska fältet reagerar negativt. Carl Bildt skriver att läckan kommer att skada diplomatin eftersom denna måste vara förtrolig ibland. Jan Eliasson skriver att risken för att få det man skriver avslöjat gör att diplomater kommer att utöva mer självcensur, och han menar speciellt att sådana här avslöjanden kan förstöra möjligheterna till källskydd. Även den brittiska regeringen menar att möjligheten till hemlig kommunikation är nödvändig för att regeringar ska kunna utföra sitt arbete.

Allt detta låter väldigt bekant. Det är nämligen precis samma invändningar som vi i piratrörelsen gör när politikerna föreslår omfattande övervakning av vanliga medborgares kommunikation (typ FRA-lagen och datalagringsdirektivet). I de debatterna säger politikerna att den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta, men när deras egen kommunikation blir uppsnappad så är de väldigt snabba med fördömandet.
Nu ser de att det är inte så jävla kul när någon avlyssnar det man skriver och sprider det över världen. Nu helt plötsligt varnar de för självcensur och förstört källskydd. Nu plötsligt betonar de värdet av förtrolig kommunikation även för dem som inte begår brott. Nu använder de EXAKT samma argument för att försvara sin egen rätt att kommunicera utan att vara rädd för avlyssning.

Kommer de att lära något av detta? Förmodligen inte. Dessa människor verkar totalt sakna förmågan att se sitt eget hyckleri. Men de bjuder i alla fall på en synnerligen tragikomisk föreställning.

P.S. Nu kanske någon vill invända att det är skillnad på staters och medborgares kommunikation, och visst är så fallet. Personligen ser jag det som att eftersom staterna finns till för medborgarna så ska staterna vara transparenta för medborgarna i högre grad än tvärtom. Vill våra kära politiker argumentera emot detta?

Partierna är endast verktyg

I torsdags verkade det som att allmänhetens ögon äntligen skulle öppnas för det vidriga lagförslag som vi i piratrörelsen varnat för i flera år. Flera av Sveriges största nyhetsförmedlare toppade sina hemsidor med att regeringen lägger fram sin datalagringsproposition till lagrådsremiss, och äntligen riktades strålkastarljuset mot den förfärliga övervakningslagen i all dess medborgarföraktande fulhet. Men det blev ytterst kortvarigt, bara ett par timmar senare valde nyhetsförmedlarna (med en timing som vore de medvetet synkroniserade) att istället toppa med ledarskapsfrågorna inom socialdemokraterna, och de har legat kvar högst upp sedan dess.

Det är ett oerhört talande exempel på hur sakfrågor verkar vara ointressant för media att rapportera om när man istället kan fokusera på vem som ska vara ledare. Politiken har utvecklats till en såpopera där allt bara handlar om VEM som ska styra oss, inte VAD denne tänker göra med sin makt. Efter att kandidaten med den snygga nunan vunnit valet så får denne frikort att göra vad som helst och all tuff granskning görs för döva öron. Hur fan hamnade vi där?
Problemformuleringen ges som: Hur ska parti X återerövra sin position i politiken? Svaret är att det borde vi alla skita fullständigt i. Om ett parti inte kan föra en relevant politik så förtjänar det inte annat än att vittra bort, dö, och ersättas av något annat. Ett parti ska inte existera för sin egen överlevnads skull. Tyvärr har det på många sätt blivit så, och det är enkel evolutionsbiologi att förstå varför, det är bara naturligt för en organisation att kämpa för att överleva.

Men vi måste alla motstå det synsättet och föra tillbaka blicken till sakfrågorna, och inse att partierna är bara verktyg för att åstadkomma förändring i just dessa sakfrågor. Personligen är jag på väg att överföra mitt partipolitiska engagemang från Piratpartiet till de nystartade Liberaldemokraterna. Jag är fortfarande en stark supporter av piratrörelsen, men börjar tro att L kan bli ett bättre verktyg för att åstadkomma förändring. Jag struntar blankt i om någon ser mig som en svikare. Jag är inte i politiken för att få kompisar, ej heller för att skaffa ett jobb. Jag är där för att åstadkomma något. Tyvärr verkar det vara tvärtemot vad många av de etablerade politikerna känner. Har man vigt sitt liv åt ett parti så håller man krampaktigt tag om det, även om det sker på bekostnad av idéerna.
Detta måste ändras. Vi måste alla börja se partierna enbart som verktyg, och inse att förnyelse är något bra. Det är något som är viktigt att betona i L ända från första början, och något för de andra partierna att lära sig den hårda vägen.

För övrigt anser jag att datalagringsdirektivet bör krossas.