Även i vårt så kallade sekulära samhälle blir de som hädar utsatta för betydande hot från religiösa grupper. Det tydligaste exemplet på senare tid är attackerna på Lars Vilks, något som gör mig nådigt förbannad och där jag oreserverat ställer upp för rätten att teckna vad man vill utan att hotas för det. Det finns dock de politiska grupper som är ute efter att samla billiga poäng på denna händelse. Ni vet vilka jag menar.
För Sverigedemokraterna är Vilks-debatten ett slagträ att använda i deras skambeläggande av muslimer. Detta är genomskinligt då SD inte är konsekventa när de försvarar yttrandefriheten.
I Polen hotas en artist med upp till två års fängelse för att ha uttalat sig nedsättande om Bibeln. I Spanien riskerar en konstnär upp till 192 000 euro i böter för att ha tillagat ett krucifix i en ugn. När dessa människors yttrandefrihet hotas av religiös förföljelse så är SD knäpptysta. Varför? För att det äger rum utanför Sverige och är därmed inte något som SD bryr sig om? För att hädandet är riktat mot kristendomen och inte något som SD är beredda att försvara?
SD är inte yttrandefrihetens försvarare, om nu någon blivit lurad att tro det. SD vill tvärtom gärna begränsa yttrandefriheten för muslimer med förbud mot burkor och minareter - till att börja med. Ett Wilders-inspirerat förbud mot Koranen kommer säkert härnäst.
De äkta försvararna av yttrandefriheten känns igen på en viss egenskap: konsekvens.
söndag 27 juni 2010
lördag 26 juni 2010
Politik är inte som fotboll
I dessa tider när fotbollsmatcher från VM sprider vuvuzelabrus över världen så är det lätt att göra jämförelser med ett annat viktigt mästerskap som kommer att hållas senare i år: det svenska riksdagsvalet.
Media älskar givetvis att framställa valrörelsen i en fotbollsliknande dager. Två lag som står uppställda mot varandra i en kamp som när slutsignal blåses ska ha resulterat i att ena sidan vann och andra förlorade. Ibland reduceras det även till en personlig duell mellan Reinfeldt och Sahlin. Det kan verka som en träffande liknelse och det är självklart att media vill skapa så mycket spänningsmoment som möjligt, men detta är ett mycket beklagligt och rentav farligt sätt att betrakta valet på.
Till att börja med är reduceringen till två skarpt begränsade lag en grov förenkling som tyvärr partierna själva gör sitt bästa för att bidra till. I ett land där folk tidigare skrattade åt tvåpartisystem som Storbritannien och USA så håller vi på att få en blockpolitik som är lika cementerad och förändringshämmande. När politik har reducerats till möjligheten att välja mellan två alternativ vart fjärde år, då har vi skalat bort det mesta av vår demokrati och blir sittande som åskådare som kan heja på ena sidan men utan faktisk möjlighet att påverka resultatet.
Men det värsta med fotbollsliknelsen är att den drar uppmärksamheten bort från det som verkligen betyder något. I politiken är inte det viktiga vem som vinner valet, det viktiga är vad vinnaren gör efter valet. Till skillnad från fotbolls-VM så kommer inte vinnaren att åka hem med den gyllene pokalen och vila på sina lagrar för att göra sig redo för nästa mästerskap om fyra år. Valets vinnare kommer direkt att påbörja arbetet med att styra och ställa i medborgarnas tillvaro, även de medborgare som vid det laget till stor del tappat intresset för politik eftersom spänningsmomenet är borta. Till skillnad från ett fotbollslag så kommer politiker att direkt påverka våra liv även om vi helst vill slippa det.
Detta fotbollsliknande tänkande kring val är djupt rotat hos många människor och kan ta sig märkliga uttryck. När Piratpartiet kom in i Europa-parlamentet förra året hördes många röster som sa att partiet hade spelat ut sin roll och var på väg utför eftersom "precis som Junilistan kommer de bara att åka ut i nästa val". Jag tyckte det var en väldigt konstig attityd. PP hade säkrat politisk representation för fem år framöver och skulle precis börja jobba på att åstadkomma konkreta förändringar, och vid just den tidpunkten börjar folk räkna ut partiet som irrelevant.
Jag tror att dessa människor bara kunde se politiken som fotboll. PP hade vunnit en match men kommer förlora nästa, det är allt som räknas i deras ögon. Dessa människor måste vara helt blinda för vad som sker under mandatperioden. Politik för dem handlar bara om att vinna val och resten är ointressant. Behöver jag ens förklara varför detta är en tragisk attityd?
Att vinna ett val är inte egentligen en politisk seger. Att driva igenom reformer och se att de får goda resultat, det är de verkliga segrarna. Valrörelsen är bara en kvalifikationsrunda. Den verkliga matchen börjar när riksdagen öppnar i oktober, och då hoppas jag innerligt att det står rätt spelare på rätt positioner.
Media älskar givetvis att framställa valrörelsen i en fotbollsliknande dager. Två lag som står uppställda mot varandra i en kamp som när slutsignal blåses ska ha resulterat i att ena sidan vann och andra förlorade. Ibland reduceras det även till en personlig duell mellan Reinfeldt och Sahlin. Det kan verka som en träffande liknelse och det är självklart att media vill skapa så mycket spänningsmoment som möjligt, men detta är ett mycket beklagligt och rentav farligt sätt att betrakta valet på.
Till att börja med är reduceringen till två skarpt begränsade lag en grov förenkling som tyvärr partierna själva gör sitt bästa för att bidra till. I ett land där folk tidigare skrattade åt tvåpartisystem som Storbritannien och USA så håller vi på att få en blockpolitik som är lika cementerad och förändringshämmande. När politik har reducerats till möjligheten att välja mellan två alternativ vart fjärde år, då har vi skalat bort det mesta av vår demokrati och blir sittande som åskådare som kan heja på ena sidan men utan faktisk möjlighet att påverka resultatet.
Men det värsta med fotbollsliknelsen är att den drar uppmärksamheten bort från det som verkligen betyder något. I politiken är inte det viktiga vem som vinner valet, det viktiga är vad vinnaren gör efter valet. Till skillnad från fotbolls-VM så kommer inte vinnaren att åka hem med den gyllene pokalen och vila på sina lagrar för att göra sig redo för nästa mästerskap om fyra år. Valets vinnare kommer direkt att påbörja arbetet med att styra och ställa i medborgarnas tillvaro, även de medborgare som vid det laget till stor del tappat intresset för politik eftersom spänningsmomenet är borta. Till skillnad från ett fotbollslag så kommer politiker att direkt påverka våra liv även om vi helst vill slippa det.
Detta fotbollsliknande tänkande kring val är djupt rotat hos många människor och kan ta sig märkliga uttryck. När Piratpartiet kom in i Europa-parlamentet förra året hördes många röster som sa att partiet hade spelat ut sin roll och var på väg utför eftersom "precis som Junilistan kommer de bara att åka ut i nästa val". Jag tyckte det var en väldigt konstig attityd. PP hade säkrat politisk representation för fem år framöver och skulle precis börja jobba på att åstadkomma konkreta förändringar, och vid just den tidpunkten börjar folk räkna ut partiet som irrelevant.
Jag tror att dessa människor bara kunde se politiken som fotboll. PP hade vunnit en match men kommer förlora nästa, det är allt som räknas i deras ögon. Dessa människor måste vara helt blinda för vad som sker under mandatperioden. Politik för dem handlar bara om att vinna val och resten är ointressant. Behöver jag ens förklara varför detta är en tragisk attityd?
Att vinna ett val är inte egentligen en politisk seger. Att driva igenom reformer och se att de får goda resultat, det är de verkliga segrarna. Valrörelsen är bara en kvalifikationsrunda. Den verkliga matchen börjar när riksdagen öppnar i oktober, och då hoppas jag innerligt att det står rätt spelare på rätt positioner.
torsdag 24 juni 2010
Australien får ny premiärminister
Australien har fått sin första rödhåriga premiärminister: Julia Gillard. Förutom hennes vackra hårfärg är det även högst glädjande att denna tillträdande regeringschef beskriver sig själv som "not religious" till skillnad från sin företrädare den råkristne Kevin Rudd (som verkar vara en riktig blodsugare).
Gillard tillträder med löften om förändring av regeringens tidigare förda politik, och jag hoppas verkligen att det betyder att något görs för att hindra den oroväckande utvecklingen av internetcensur.
Gillard tillträder med löften om förändring av regeringens tidigare förda politik, och jag hoppas verkligen att det betyder att något görs för att hindra den oroväckande utvecklingen av internetcensur.
onsdag 23 juni 2010
Fascisternas falska dikotomi
Jag avskyr både islam och nationalism, speciellt när extremister på båda sidor drar fenomenen så långt att det blir jihadism respektive xenofobi. Islamofascister och högerextremister står idag i konflikt med varandra, men det betyder inte att vi vettiga människor måste välja en av dessa två sidor, vilket de vill få oss att tro.
Ett i raden av många kassa retoriska knep som sverigedemokrater använder sig av är att så fort de får kritik så anklagar de motståndaren för att försvara framväxten av islamism, även om man inte överhuvudtaget sagt något om islam. De vill nämligen skapa bilden av att om man ogillar islam så är SD enda räddningen, och om man ogillar SD så stödjer man islamister. Utifrån detta så vill de vinna röster på sådana händelser som attackerna mot Lars Vilks och den avsky som det väcker hos civiliserade människor.
Men detta är en falsk verklighetsskildring. Vi står inte inför ett val mellan dessa två alternativ. Frihetsälskande människor tar avstånd från alla sorters fascism, vare sig den kommer från islams religiösa dogma eller från SD:s främlingsfientliga isolationism och illa dolda nazism.
Problemet är att om SD lyckas få sin falska dikotomi att dominera debatten så blir det svårare att utöva verklig kritik. Jag vill gå ut hårt för att kritisera militant islamism, men jag är i dagsläget rädd att om jag gör det så hjälper jag en bunt nynazister att komma in i riksdagen. SD gör det alltså svårare att bekämpa islamism, vilket knappast kan ha varit deras syfte (även om de förmodligen driver kampen mot islam främst för att det var den lättaste syndabocken de kunde hitta). När man sedan kritiserar SD så blir man tvungen att värja sig mot att få islamistanklagelser smetade på sig, vilket gör att man blir tvungen att ägna debatten åt helt meningslösa klarlägganden.
Det här måste stoppas. De två fascistlägren ska inte få skapa bilden av att om man är emot den ena sidan så är man automatiskt för den andra. Denna retoriska bluff måste krossas när den än upptäcks. Det är inte enbart fascisternas politiska utspel som ska bemötas, deras vilseledande debattstil måste stoppas så att frihetliga röster kan nå fram i full styrka.
Ett i raden av många kassa retoriska knep som sverigedemokrater använder sig av är att så fort de får kritik så anklagar de motståndaren för att försvara framväxten av islamism, även om man inte överhuvudtaget sagt något om islam. De vill nämligen skapa bilden av att om man ogillar islam så är SD enda räddningen, och om man ogillar SD så stödjer man islamister. Utifrån detta så vill de vinna röster på sådana händelser som attackerna mot Lars Vilks och den avsky som det väcker hos civiliserade människor.
Men detta är en falsk verklighetsskildring. Vi står inte inför ett val mellan dessa två alternativ. Frihetsälskande människor tar avstånd från alla sorters fascism, vare sig den kommer från islams religiösa dogma eller från SD:s främlingsfientliga isolationism och illa dolda nazism.
Problemet är att om SD lyckas få sin falska dikotomi att dominera debatten så blir det svårare att utöva verklig kritik. Jag vill gå ut hårt för att kritisera militant islamism, men jag är i dagsläget rädd att om jag gör det så hjälper jag en bunt nynazister att komma in i riksdagen. SD gör det alltså svårare att bekämpa islamism, vilket knappast kan ha varit deras syfte (även om de förmodligen driver kampen mot islam främst för att det var den lättaste syndabocken de kunde hitta). När man sedan kritiserar SD så blir man tvungen att värja sig mot att få islamistanklagelser smetade på sig, vilket gör att man blir tvungen att ägna debatten åt helt meningslösa klarlägganden.
Det här måste stoppas. De två fascistlägren ska inte få skapa bilden av att om man är emot den ena sidan så är man automatiskt för den andra. Denna retoriska bluff måste krossas när den än upptäcks. Det är inte enbart fascisternas politiska utspel som ska bemötas, deras vilseledande debattstil måste stoppas så att frihetliga röster kan nå fram i full styrka.
tisdag 22 juni 2010
Några goda nyheter
Ibland känns det som att alla politiska beslut i världen fattas av inskränkta idioter som bara är ute efter av att begränsa människors frihet, och det blir mest sådant jag skriver om på den här bloggen i all min ilska och uppgivenhet.
Men ibland tas ändå en del bra beslut som är värda att hyllas. Jag har samlat på mig några bra nyheter från de senaste två veckorna, saker som har klubbats igenom i Sverige och i landet jag kommer att bo i härnäst: Island. Det är följande:
Men ibland tas ändå en del bra beslut som är värda att hyllas. Jag har samlat på mig några bra nyheter från de senaste två veckorna, saker som har klubbats igenom i Sverige och i landet jag kommer att bo i härnäst: Island. Det är följande:
- Ett sprutbytesprogram för narkomaner ska inledas i Stockholm. Detta för att minska smittspridning och därmed rädda människoliv. Det är glädjande att detta drivs igenom trots nykterhetslobbyn som med sin vidriga moralism om vilka substanser man ska få ta in i sin kropp hellre vill låta människor dö än att göra något som ses som att hjälpa folk som tar narkotika.
- Ett genomförandebeslut har klubbats för ombyggnaden av Slussen. Även om mycket återstår att bestämma i detalj så är jag glad att man går framåt i arbetet med att ersätta den fula jobbiga betongkarusellen med något vackrare som är värdigt en modern storstad. Saklig kritik ska självklart få påverka, men vi måste sluta lyssna på de ständiga nej-sägarna som menar att minsta förändring från dagsläget är en katastrof.
- Riksdagen har beslutat att förbudet mot nya kärnreaktorbyggen ska hävas. Detta är viktigt då nya bättre kärnreaktorer är förmodligen det bästa redskapet för att få stabil billig koldioxidfri elförsörjning fram tills dess att fusionskraften kan ta över. MP skjuter sig själva i foten med sin skräckpropaganda och oseriösa kalkyler.
- Det isländska alltinget har enhälligt röstat igenom Icelandic Modern Media Initiative. Jag ska läsa på mer i detalj om detta lagpaket, men det verkar som att det är ett mycket bra initiativ för att skapa världens bästa lagstiftning för yttrandefrihet och pressfrihet. Förhoppningsvis kan detta göra Island till ett journalistiskt paradis och även influera EU-länderna.
- Alltinget har även röstat igenom en könsneutral äktenskapslagstiftning, också detta enhälligt. Det innebär att från den 27 juni kommer Island tillhöra den lilla men växande skara länder som ger homosexuella relationer samma status som heterosexuella tvärtemot de förtryckande religiösa traditionerna.
Där har vi några saker att glädjas åt. Idioterna har tydligen inte full kontroll över världens utveckling.
lördag 19 juni 2010
Störta monarken genom att ställa en fråga
Jag har ett förslag på hur man skulle kunna störta Sveriges monark enbart genom att ställa en fråga till denne. Ja, det är så enkelt.
Bakgrunden är att successionsordningen säger:
"§ 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)."
Den Augsburgiska bekännelsen säger:
"De fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentinianerna , arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika."
Poängen här är att enligt grundlagen så måste man fördöma muhammedaner (d.v.s. muslimer) för att få vara Sveriges monark. Alltså tänker jag mig följande aktion.
Vi kan ta tronföljaren Victoria Bernadotte som exempel. Någon reporter med medföljande kameraman går fram till henne och ställer frågan: "Fördömer du muslimer?".
Om hon svarar "Nej", vilket förmodligen skulle ses som det mest naturliga i dagens Sverige, så bryter hon mot den Augsburgiska bekännelsen och ska därför fråntas sin successionsrätt.
Om hon svarar något i stil med "Inga kommentarer" så betyder det att hon inte gör ett aktivt fördömande vilket bekännelsen kräver, och ska därför fråntas sin successionsrätt.
Om hon svarar "Ja" så uppfyller hon bekännelsens krav och får behålla sin succesionsrätt. Men hon kommer att skapa en enorm motvilja hos medborgarna, inte enbart den stora gruppen muslimer i Sverige. Förmodligen kommer enbart SD:are stå bakom hennes uttalande, resten av svenska folket kommer bli förbannade och röster som kräver hennes avgång kommer att höjas i större skaror än någonsin tidigare.
Okej, riktigt så lätt kommer det nog inte gå. Jag tvivlar på att riksdagen kommer att avsätta henne ifall hon inte vill fördöma muslimer, eftersom riksdagspolitiker verkar tycka att grundlagen behöver man bara följa när man känner för det, och de vill ju inte avsätta stackars Victoria över något så oviktigt som krav från landets konstitution. Men även i en sådan situation kommer det löjliga faktum belysas att vår statschef i vad som ska föreställa ett sekulärt samhälle måste bekänna sig till ett religiöst dokument från 1500-talet. Monarkins föråldrade vämjelighet kommer som aldrig tidigare att framstå som så uppenbar för så många människor, och allt fler kommer att fråga sig varför vi håller fast vid den.
Jag tycker vi ska göra ett försök, vi kommer att vinna på det oavsett utfall. Någon som kan gå fram till Victoria och ställa den obekväma frågan? Tänk dig den möjligheten: att kunna störta ett kungadöme enbart genom att ställa en fråga. Bättre än i sagorna.
Bakgrunden är att successionsordningen säger:
"§ 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)."
Den Augsburgiska bekännelsen säger:
"De fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentinianerna , arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika."
Poängen här är att enligt grundlagen så måste man fördöma muhammedaner (d.v.s. muslimer) för att få vara Sveriges monark. Alltså tänker jag mig följande aktion.
Vi kan ta tronföljaren Victoria Bernadotte som exempel. Någon reporter med medföljande kameraman går fram till henne och ställer frågan: "Fördömer du muslimer?".
Om hon svarar "Nej", vilket förmodligen skulle ses som det mest naturliga i dagens Sverige, så bryter hon mot den Augsburgiska bekännelsen och ska därför fråntas sin successionsrätt.
Om hon svarar något i stil med "Inga kommentarer" så betyder det att hon inte gör ett aktivt fördömande vilket bekännelsen kräver, och ska därför fråntas sin successionsrätt.
Om hon svarar "Ja" så uppfyller hon bekännelsens krav och får behålla sin succesionsrätt. Men hon kommer att skapa en enorm motvilja hos medborgarna, inte enbart den stora gruppen muslimer i Sverige. Förmodligen kommer enbart SD:are stå bakom hennes uttalande, resten av svenska folket kommer bli förbannade och röster som kräver hennes avgång kommer att höjas i större skaror än någonsin tidigare.
Okej, riktigt så lätt kommer det nog inte gå. Jag tvivlar på att riksdagen kommer att avsätta henne ifall hon inte vill fördöma muslimer, eftersom riksdagspolitiker verkar tycka att grundlagen behöver man bara följa när man känner för det, och de vill ju inte avsätta stackars Victoria över något så oviktigt som krav från landets konstitution. Men även i en sådan situation kommer det löjliga faktum belysas att vår statschef i vad som ska föreställa ett sekulärt samhälle måste bekänna sig till ett religiöst dokument från 1500-talet. Monarkins föråldrade vämjelighet kommer som aldrig tidigare att framstå som så uppenbar för så många människor, och allt fler kommer att fråga sig varför vi håller fast vid den.
Jag tycker vi ska göra ett försök, vi kommer att vinna på det oavsett utfall. Någon som kan gå fram till Victoria och ställa den obekväma frågan? Tänk dig den möjligheten: att kunna störta ett kungadöme enbart genom att ställa en fråga. Bättre än i sagorna.
onsdag 16 juni 2010
Stycka upp Belgien
Att Belgien är ett offer för språkskillnader illustreras tydligt av att det separatistiska flamländska partiet NVA blev största parti i parlamentsvalet nyligen. Jag tycker det är något perverst över partier som riktar sig till vissa folkgrupper inom ett land istället för att rikta sig till alla medborgare, men det absolut värsta med detta är att det bekräftar det jag länge har hävdat: språkskillnader är det som orsakar mest uppdelning mellan människor i vår värld. Språkskillnader är långt starkare än religiösa, politiska, kulturella och även rasmässiga skillnader när det gäller att resa gränser mellan olika grupper, och det är det absolut största hotet mot visionen om en enad värld.
Belgien är en märklig konstruktion av två ganska jämnstarka språkgrupper där man försöker upprätthålla en nationskänsla baserad på... ja, vad? Att man råkar vara en nation? Nu vill många att det redan lilla landet ska delas i två ännu mindre för att de inte kommer överens med folk som talar ett annat språk. En viktig orsak sägs vara ekonomi då flamländarna beklagar sig över att deras pengar går till det fattigare Vallonien. Men det låter som ett genomskinligt argument då rika och fattiga människor finns i alla delar av Belgien och omfördelning sker även lokalt. Men då träder språkskillnaderna in på scenen och ger ett enkelt sätt att dela upp befolkningen i två distinkta grupper med etiketter för de enskilda individerna, och därefter kan gruppkonflikten blomma ut på allvar.
Jag har ett förslag på vad som ska göras med Belgien: stycka upp landet och ge till grannländerna. Vallonien ges till Frankrike, Flandern ges till Nederländerna, och den lilla tyskspråkiga biten i öster ges till Tyskland. Belgien som nation upphör att existera och inga nya nationer bildas i dess ställe.
Den svåraste frågan är vad som ska göras med Bryssel. Erfarenheter från Berlin och Jerusalem visar att det är en fruktansvärd idé att dela upp en storstad mellan två länder. Förmodligen borde Bryssel ges till Frankrike eftersom en majoritet av invånarna är fransktalande (vilket kan få den angenäma bieffekten att Frankrike till slut kan ge upp kravet på att Europaparlamentet måste flytta fram och tillbaka till Strasbourg).
Den stora fördelen med den här lösningen är att den gör att Europa får ett land mindre och därmed färre gränser.
Men den här lösningen är inte så sannolik eftersom det verkar oerhört svårt att få folk att ge upp nationell självständighet. Människor verkar obevekligt kräva att en nationalstat består om den en gång har funnits, och den enda förändring man kan tänka sig är att etablera fler nationalstater. Det bevisar åter hur nationalism är en stark mem som kan få människor att göra saker som de inte vinner något på.
Att små länder splittras i ännu mindre länder är en väldigt olycklig utveckling som leder till fler gränser, sämre rörlighet, ökad främlingsfientlighet, mer konfrontationistisk utrikespolitik och sämre levnadsstandard. Att kräva mer självständighet för fler regioner är inte den väg som Europa bör gå.
Jag tycker det är tragiskt nog att de skarpa gränserna mellan språkligt definierade nationer så gravt försvårar europeisk integration, men Belgien visar hur vanskligt det kan vara när en skarp språkgräns går rakt igenom ett land och tvingar samtliga medborgare att leva i en klumpig tillvaro där de måste lära sig två språk för att ens ta sig fram i sitt eget land, och därmed gör det jobbigare för dem att även lära sig omvärldens språk. Vi måste minimera den negativa effekt som språkskillnader har på mänsklighetens gemensamma utveckling, och detta utan att falla till nödlösningen med mer nationalism.
Belgien är en märklig konstruktion av två ganska jämnstarka språkgrupper där man försöker upprätthålla en nationskänsla baserad på... ja, vad? Att man råkar vara en nation? Nu vill många att det redan lilla landet ska delas i två ännu mindre för att de inte kommer överens med folk som talar ett annat språk. En viktig orsak sägs vara ekonomi då flamländarna beklagar sig över att deras pengar går till det fattigare Vallonien. Men det låter som ett genomskinligt argument då rika och fattiga människor finns i alla delar av Belgien och omfördelning sker även lokalt. Men då träder språkskillnaderna in på scenen och ger ett enkelt sätt att dela upp befolkningen i två distinkta grupper med etiketter för de enskilda individerna, och därefter kan gruppkonflikten blomma ut på allvar.
Jag har ett förslag på vad som ska göras med Belgien: stycka upp landet och ge till grannländerna. Vallonien ges till Frankrike, Flandern ges till Nederländerna, och den lilla tyskspråkiga biten i öster ges till Tyskland. Belgien som nation upphör att existera och inga nya nationer bildas i dess ställe.
Den svåraste frågan är vad som ska göras med Bryssel. Erfarenheter från Berlin och Jerusalem visar att det är en fruktansvärd idé att dela upp en storstad mellan två länder. Förmodligen borde Bryssel ges till Frankrike eftersom en majoritet av invånarna är fransktalande (vilket kan få den angenäma bieffekten att Frankrike till slut kan ge upp kravet på att Europaparlamentet måste flytta fram och tillbaka till Strasbourg).
Den stora fördelen med den här lösningen är att den gör att Europa får ett land mindre och därmed färre gränser.
Men den här lösningen är inte så sannolik eftersom det verkar oerhört svårt att få folk att ge upp nationell självständighet. Människor verkar obevekligt kräva att en nationalstat består om den en gång har funnits, och den enda förändring man kan tänka sig är att etablera fler nationalstater. Det bevisar åter hur nationalism är en stark mem som kan få människor att göra saker som de inte vinner något på.
Att små länder splittras i ännu mindre länder är en väldigt olycklig utveckling som leder till fler gränser, sämre rörlighet, ökad främlingsfientlighet, mer konfrontationistisk utrikespolitik och sämre levnadsstandard. Att kräva mer självständighet för fler regioner är inte den väg som Europa bör gå.
Jag tycker det är tragiskt nog att de skarpa gränserna mellan språkligt definierade nationer så gravt försvårar europeisk integration, men Belgien visar hur vanskligt det kan vara när en skarp språkgräns går rakt igenom ett land och tvingar samtliga medborgare att leva i en klumpig tillvaro där de måste lära sig två språk för att ens ta sig fram i sitt eget land, och därmed gör det jobbigare för dem att även lära sig omvärldens språk. Vi måste minimera den negativa effekt som språkskillnader har på mänsklighetens gemensamma utveckling, och detta utan att falla till nödlösningen med mer nationalism.
fredag 11 juni 2010
Piratpartister - ut på slagfältet!
Jag märker en enorm skillnad i diskussionerna kring Piratpartiet nu jämfört med förra året. När vi lyckades ta oss in i Europaparlamentet så regerade en bild av att PP är ett seriöst parti som tar upp viktiga aspekter av politiken och som det är en stor poäng i att rösta på. I år så verkar våra belackare dyka upp i enorma skaror. De skriker ur sig att PP är ett skämtparti, en bunt pajasar, en opålitlig och värdelös organisation. De drar upp gamla felaktiga anklagelser som "PP vill bara få tanka film gratis utan att upphovsmännen får betalt", påståenden som jag trodde hade motbevisats och utrotats ur debatten för länge sedan.
Det värsta är dock inte att vi blir bemötta av förolämpningar och lögner från folk som är för lata/envisa/dumma för att tillbringa tre minuter på vår hemsida och läsa vad partiet faktiskt står för. Det värsta är att dessa röster oftast får stå oemotsagda.
Förra året fanns mängder av pirater som omedelbart dök upp och korrigerade falska anklagelser och förklarade att det finns allvarliga problem i samhället som PP erbjuder en lösning på. Av någon anledning verkar dessa piratröster vara frånvarande. Belackarna kan sitta och skrocka tillsammans utan att någon bemöter dem. Det är då de som äger diskussionen, och eventuella åskådare kommer att ta intryck.
Hur kunde detta hända? Hur kunde piratnärvaron på internet minska så dramatiskt att debatten har sjunkit till en nivå som inte var värdig ens 2006?
Just nu är Sverigedemokraterna mest aktiva på nätet. Överallt dyker de upp med blågula profilbilder, skriver om "massinvandring" och "PK-eliten", säger sig vara Sveriges enda räddning undan en påstådd undergång, och hävdar envist att alla rasismanklagelser är en mediekonspiration. De går gärna till attack mot PP eftersom båda partierna kämpar om en vågmästarposition (och märkligt nog om samma väljare till viss del) och därför har de allt att vinna på att sänka PP.
Detta är givetvis en medveten astroturfing för att SD ska verka större än vad de egentligen är, men de lyckas förvånansvärt bra med att verka vara överallt på samma gång. Skillnaden mot PP förra året är att pirater i högre grad är artiga, vältaliga och resonerande, medan SD mest ägnar sig åt envis trollning av alla sidor som ens har ett kommentarsfält. Pirater är argumenterande, sverigedemokrater är aggressiva. De skäms inte för sig heller, eftersom det verkar som att mycket av det sociala stigmat i att vara sverigedemokrat har försvunnit.
Vi får inte låta dem äga det som borde vara PP:s hemmaarena: internet. Vi får inte ta skit på det här viset, då kommer vi att förlora röster. Alla pirater måste ut på slagfältet, omedelbart! Varje gång du ser något förolämpande eller lögnaktigt skrivet om Piratpartiet: svara! Vänta inte, hugg till direkt. Givetvis på ett sätt som visar att du är intelligentare än den som skrev anklagelsen. Var beredd på att bemöta även motargument. Stå för ditt ställningstagande och visa att du är en vettig människa.
Att vi lyckades argumentera trovärdigt i egenskap av vanliga människor gjorde att vi ägde internet förra året. Frånvaron av detta gör att vi förlorar opinionen i år. Det är dags att vinna tillbaka det som är vårt.
Det värsta är dock inte att vi blir bemötta av förolämpningar och lögner från folk som är för lata/envisa/dumma för att tillbringa tre minuter på vår hemsida och läsa vad partiet faktiskt står för. Det värsta är att dessa röster oftast får stå oemotsagda.
Förra året fanns mängder av pirater som omedelbart dök upp och korrigerade falska anklagelser och förklarade att det finns allvarliga problem i samhället som PP erbjuder en lösning på. Av någon anledning verkar dessa piratröster vara frånvarande. Belackarna kan sitta och skrocka tillsammans utan att någon bemöter dem. Det är då de som äger diskussionen, och eventuella åskådare kommer att ta intryck.
Hur kunde detta hända? Hur kunde piratnärvaron på internet minska så dramatiskt att debatten har sjunkit till en nivå som inte var värdig ens 2006?
Just nu är Sverigedemokraterna mest aktiva på nätet. Överallt dyker de upp med blågula profilbilder, skriver om "massinvandring" och "PK-eliten", säger sig vara Sveriges enda räddning undan en påstådd undergång, och hävdar envist att alla rasismanklagelser är en mediekonspiration. De går gärna till attack mot PP eftersom båda partierna kämpar om en vågmästarposition (och märkligt nog om samma väljare till viss del) och därför har de allt att vinna på att sänka PP.
Detta är givetvis en medveten astroturfing för att SD ska verka större än vad de egentligen är, men de lyckas förvånansvärt bra med att verka vara överallt på samma gång. Skillnaden mot PP förra året är att pirater i högre grad är artiga, vältaliga och resonerande, medan SD mest ägnar sig åt envis trollning av alla sidor som ens har ett kommentarsfält. Pirater är argumenterande, sverigedemokrater är aggressiva. De skäms inte för sig heller, eftersom det verkar som att mycket av det sociala stigmat i att vara sverigedemokrat har försvunnit.
Vi får inte låta dem äga det som borde vara PP:s hemmaarena: internet. Vi får inte ta skit på det här viset, då kommer vi att förlora röster. Alla pirater måste ut på slagfältet, omedelbart! Varje gång du ser något förolämpande eller lögnaktigt skrivet om Piratpartiet: svara! Vänta inte, hugg till direkt. Givetvis på ett sätt som visar att du är intelligentare än den som skrev anklagelsen. Var beredd på att bemöta även motargument. Stå för ditt ställningstagande och visa att du är en vettig människa.
Att vi lyckades argumentera trovärdigt i egenskap av vanliga människor gjorde att vi ägde internet förra året. Frånvaron av detta gör att vi förlorar opinionen i år. Det är dags att vinna tillbaka det som är vårt.
Piratpartiet är det enda liberala alternativet
Den absolut största anledningen till att jag röstar på Piratpartiet till riksdagen är för att det är det enda liberala parti som har en chans att komma in.
Tianmi: Unga liberaler röstar pirat.
HAX: Piratpartiet är ett frihetsparti.
Detta betyder inte att PP är ett högerparti! Den senaste mandatperioden under alliansregimen har gjort det mycket tydligt att höger och liberal inte är samma sak.
Det som gör att PP är liberalt är att det är det enda parti som står upp rakryggat för medborgarnas friheter och rättigheter, och som inte är beredda att kompromissa med detta. Det enda parti som formar sin politik utifrån principer istället för att vara beredda att använda statens makt till vad de än känner för. Det enda parti som vill skydda oss från paternalism och godtyckliga kränkningar.
Visst är inte PP:s program heltäckande, men det är på sätt och vis en styrka då det finns så många områden som de inte driver politik på, vilket passar profilen för ett liberalt parti. Men jag erkänner absolut att PP inte är det perfekta liberala parti jag önskar mig, men det är helt enkelt det bästa vi har då inget av partierna i sjuklövern (och absolut inte SD) värnar människors frihet.
Så för en person som vill att liberala värderingar ska styra politiken så är Piratpartiet det bästa parti att lägga sin röst och sin energi på i detta val.
Tianmi: Unga liberaler röstar pirat.
HAX: Piratpartiet är ett frihetsparti.
Detta betyder inte att PP är ett högerparti! Den senaste mandatperioden under alliansregimen har gjort det mycket tydligt att höger och liberal inte är samma sak.
Det som gör att PP är liberalt är att det är det enda parti som står upp rakryggat för medborgarnas friheter och rättigheter, och som inte är beredda att kompromissa med detta. Det enda parti som formar sin politik utifrån principer istället för att vara beredda att använda statens makt till vad de än känner för. Det enda parti som vill skydda oss från paternalism och godtyckliga kränkningar.
Visst är inte PP:s program heltäckande, men det är på sätt och vis en styrka då det finns så många områden som de inte driver politik på, vilket passar profilen för ett liberalt parti. Men jag erkänner absolut att PP inte är det perfekta liberala parti jag önskar mig, men det är helt enkelt det bästa vi har då inget av partierna i sjuklövern (och absolut inte SD) värnar människors frihet.
Så för en person som vill att liberala värderingar ska styra politiken så är Piratpartiet det bästa parti att lägga sin röst och sin energi på i detta val.
torsdag 10 juni 2010
Avsluta det amerikanska militärimperiet
Det är inte ofta jag ser något värde i de anti-amerikanska utspelen som kommer från den svenska vänstern eftersom det verkar som att man förutsättningslöst måste slentrianhata USA om man är röd i Sverige. Men i ett utspel nyligen fanns en viss gnutta klarsynthet när man krävde att USA ska lämna sina militärbaser utomlands.
Detta måste analyseras styckvis utifrån de olika platser i världen som amerikanska trupper finns i. Till att börja med finns större delen i de krigshärjade länderna Irak och Afghanistan. Jag har aldrig varit för ett alltför hastigt tillbakadragande därifrån eftersom det skulle kunna kasta länderna in i totalt inbördeskrig och övertagande av nya totalitära regimer. Men lyckligtvis verkar det som att situationen har förbättrats så pass att ett amerikanskt tillbakadragande från båda länderna kan tänkas genomföras under de närmsta två åren. Det vore en stor lättnad att USA lämnar direkta väpnade konflikter med den muslimska världen.
På andra ställen i världen har amerikansk militär en viss relevans. Till exempel i Sydkorea (och till viss del Japan) för att avskräcka från nordkoreanska aggressioner, och i Djibouti för att bekämpa somaliska pirater. Dessa trupper bör stanna kvar tills vidare.
Det jag ifrågasätter är främst den stora amerikanska närvaron i EU-länder. Ett förvånande faktum är att USA har fler soldater i Tyskland (54 100) än i Afghanistan (34 800), detta 65 år efter Andra Världskrigets slut. Jag tror knappast att dessa behövs för att Tyskland inte ska bilda Fjärde Riket, eller för att förhindra EU-länderna från att attackera varandra över gränsdispyter. Det är EU som måste förhindra att konflikter uppstår inom EU, detta genom samarbete och interdependens, inte genom att be USA sitta bredvid med vapenmakt.
Det kan hävdas att amerikansk militär kan behövas ifall en ny kris på Balkan, i stil med Kosovo-krisen 1999, uppstår. Men det är återigen främst EU:s ansvarsområde och om USA behöver bistå så kan man göra det med tillfälliga insatser utifrån sina NATO-partners baser. Faktum är även att amerikanska bombflyg kan utföra räder var som helst på jordklotet från sina hemmabaser i Nordamerika. Behovet av permanenta amerikanska baser i Europa ser jag som något man kan starkt ifrågasätta.
Det brukar även framföras att värdländerna ofta inte vill att USA ska dra tillbaka sin militär, men detta är knappast ett argument för att de ska vara kvar. Det är självklart att ett land allierat till USA vill ta chansen att få sitt försvar skött av USA. För varje militärbas som USA har på tysk mark så betyder det att tyska staten kan lägga mindre pengar på sin egen militär. Det är klart de vill ha amerikanerna kvar när de spar pengar. USA drog sig tillbaka från Island 2006, mot isländska protester. Men det verkar som att Island klarar sin militära säkerhet bra ändå, utan att ens ha en egen armé.
Slutligen tror jag att ett trupptillbakadragande kan vara bra för amerikanerna själva, och det inte bara genom att spara stora summor pengar som kan användas till annat. Jag besökte USA senast för fem månader sedan och kunde på massvis av ställen se kampanjer under parollen "Support our troops". Jag tror att det faktum att hundratusentals unga amerikaner skickas utomlands med vapen i hand, och att många av dem kommer tillbaka i kistor, gör att amerikanerna får en väldigt störd bild av sin egen nation. Man vänjs vid att vara i ett tillstånd av permanent krig, man uppfostras till att tro att man måste rikta vapen mot sin omvärld för att kunna upprätthålla sin livsstil.
Jag tror det skulle vara mycket nyttigt för USA att starta en ny situation där fred är normaltillståndet och krig är undantag. "Support our troops" måste erstättas med "Support our aid-workers". Det kommer vi alla att vinna på i längden.
Detta måste analyseras styckvis utifrån de olika platser i världen som amerikanska trupper finns i. Till att börja med finns större delen i de krigshärjade länderna Irak och Afghanistan. Jag har aldrig varit för ett alltför hastigt tillbakadragande därifrån eftersom det skulle kunna kasta länderna in i totalt inbördeskrig och övertagande av nya totalitära regimer. Men lyckligtvis verkar det som att situationen har förbättrats så pass att ett amerikanskt tillbakadragande från båda länderna kan tänkas genomföras under de närmsta två åren. Det vore en stor lättnad att USA lämnar direkta väpnade konflikter med den muslimska världen.
På andra ställen i världen har amerikansk militär en viss relevans. Till exempel i Sydkorea (och till viss del Japan) för att avskräcka från nordkoreanska aggressioner, och i Djibouti för att bekämpa somaliska pirater. Dessa trupper bör stanna kvar tills vidare.
Det jag ifrågasätter är främst den stora amerikanska närvaron i EU-länder. Ett förvånande faktum är att USA har fler soldater i Tyskland (54 100) än i Afghanistan (34 800), detta 65 år efter Andra Världskrigets slut. Jag tror knappast att dessa behövs för att Tyskland inte ska bilda Fjärde Riket, eller för att förhindra EU-länderna från att attackera varandra över gränsdispyter. Det är EU som måste förhindra att konflikter uppstår inom EU, detta genom samarbete och interdependens, inte genom att be USA sitta bredvid med vapenmakt.
Det kan hävdas att amerikansk militär kan behövas ifall en ny kris på Balkan, i stil med Kosovo-krisen 1999, uppstår. Men det är återigen främst EU:s ansvarsområde och om USA behöver bistå så kan man göra det med tillfälliga insatser utifrån sina NATO-partners baser. Faktum är även att amerikanska bombflyg kan utföra räder var som helst på jordklotet från sina hemmabaser i Nordamerika. Behovet av permanenta amerikanska baser i Europa ser jag som något man kan starkt ifrågasätta.
Det brukar även framföras att värdländerna ofta inte vill att USA ska dra tillbaka sin militär, men detta är knappast ett argument för att de ska vara kvar. Det är självklart att ett land allierat till USA vill ta chansen att få sitt försvar skött av USA. För varje militärbas som USA har på tysk mark så betyder det att tyska staten kan lägga mindre pengar på sin egen militär. Det är klart de vill ha amerikanerna kvar när de spar pengar. USA drog sig tillbaka från Island 2006, mot isländska protester. Men det verkar som att Island klarar sin militära säkerhet bra ändå, utan att ens ha en egen armé.
Slutligen tror jag att ett trupptillbakadragande kan vara bra för amerikanerna själva, och det inte bara genom att spara stora summor pengar som kan användas till annat. Jag besökte USA senast för fem månader sedan och kunde på massvis av ställen se kampanjer under parollen "Support our troops". Jag tror att det faktum att hundratusentals unga amerikaner skickas utomlands med vapen i hand, och att många av dem kommer tillbaka i kistor, gör att amerikanerna får en väldigt störd bild av sin egen nation. Man vänjs vid att vara i ett tillstånd av permanent krig, man uppfostras till att tro att man måste rikta vapen mot sin omvärld för att kunna upprätthålla sin livsstil.
Jag tror det skulle vara mycket nyttigt för USA att starta en ny situation där fred är normaltillståndet och krig är undantag. "Support our troops" måste erstättas med "Support our aid-workers". Det kommer vi alla att vinna på i längden.
söndag 6 juni 2010
Nationaldumhetsdagen (och ett bättre förslag)
Idag är det Sveriges nationaldag och vi blir av media uppmanade att gå ut och vifta med blågula flaggor. Personligen ser jag inte poängen. Det är alltså meningen att vi ska fira att livets omständigheter gjort att vi lever i en viss statsbildning inom territoriella gränser som formats av den mänskliga historiens godtycke. Att jag själv fötts här och tvingats till medborgarskap i Kungariket Sverige räcker tydligen för att folk ska tycka att jag borde vifta med en gammal kristen korstågssymbol och uttrycka uppskattning för kulturella saker som skapats av människor som också råkat leva inom samma gränser.
Nationalism är inte logiskt, det är bara en stark mem som får människor att hylla något som egentligen inte gör dem någon nytta, eller rentav är destruktivt såsom världshistoriens nationalistiska krig visat. Det är oerhört tragiskt hur människor kan bli slavar under värdelösa idéer. Jag tänker istället på att vi bor på en liten blå prick ute i det tomma kosmos, och då framstår gränserna vi drar upp mellan oss som oerhört löjliga.
Vissa personer försöker få det till att handla om att hylla viktiga värden: frihet, jämlikhet, demokrati, mänskliga rättigheter etc. Men de värdena är inte unikt svenska, och jag hyllar dem var än i världen de uppstår. Om någon föreslår att vi firar Frihetsdagen så är jag på, all the way. Problemet är dock att vi inte är så fria som jag tycker att vi borde vara, och absolut inte så fria som folk låtsas att de är när de hyllar sin nation.
Hur som helst är min hypotes att det finns inget av det goda i livet som jag inte skulle kunna få även om nationen Sverige inte fanns, och om man ser det på det viset så återstår ingen poäng i att fira en nationaldag.
Lyckligtvis är intresset för nationaldagsfirandet i Sverige ganska svalt, men det behövs ändå sägas att det är en dålig högtid överhuvudtaget som jag tar ställning emot.
Det finns dock en annan sak som jag vill högtidlighålla idag. För 66 år sedan genomfördes historiens största militära landstigning när allierade trupper invaderade Normandie. Detta var en överväldigande operation som ledde till att Västeuropa räddades från nazismen och fördes in i modern demokrati. Tusentals soldater stupade på slagfältet i kampen för att befria miljontals civila.
Jag besökte själv Normandie för två år sedan. Jag såg stränderna, jag såg bunkrarna, jag såg de vördnadsväckande raderna av vita gravstenar. Jag ångrar bara att jag inte tog chansen att tala med någon av veteranerna som vandrade omkring på minnesplatserna med sina barn och barnbarn. Än idag blir jag tårögd när jag tänker på dessa modiga män som riskerade sina liv för att kommande generationer skulle få leva utan förtryck.
Detta är något som verkligen är värdefullt att visa vår tacksamhet för idag. Här i Sverige är väl det mesta jag kan göra att titta på Saving Private Ryan och Band of Brothers samt mina egna foton från Omaha Beach, Pointe du Hoc och Colleville-sur-Mer. Men jag önskar att vi kunde ersätta den svenska nationaldagen med något så mycket mer äkta som ett högtidlighållande av Dagen D.
Nationalism är inte logiskt, det är bara en stark mem som får människor att hylla något som egentligen inte gör dem någon nytta, eller rentav är destruktivt såsom världshistoriens nationalistiska krig visat. Det är oerhört tragiskt hur människor kan bli slavar under värdelösa idéer. Jag tänker istället på att vi bor på en liten blå prick ute i det tomma kosmos, och då framstår gränserna vi drar upp mellan oss som oerhört löjliga.
Vissa personer försöker få det till att handla om att hylla viktiga värden: frihet, jämlikhet, demokrati, mänskliga rättigheter etc. Men de värdena är inte unikt svenska, och jag hyllar dem var än i världen de uppstår. Om någon föreslår att vi firar Frihetsdagen så är jag på, all the way. Problemet är dock att vi inte är så fria som jag tycker att vi borde vara, och absolut inte så fria som folk låtsas att de är när de hyllar sin nation.
Hur som helst är min hypotes att det finns inget av det goda i livet som jag inte skulle kunna få även om nationen Sverige inte fanns, och om man ser det på det viset så återstår ingen poäng i att fira en nationaldag.
Lyckligtvis är intresset för nationaldagsfirandet i Sverige ganska svalt, men det behövs ändå sägas att det är en dålig högtid överhuvudtaget som jag tar ställning emot.
Det finns dock en annan sak som jag vill högtidlighålla idag. För 66 år sedan genomfördes historiens största militära landstigning när allierade trupper invaderade Normandie. Detta var en överväldigande operation som ledde till att Västeuropa räddades från nazismen och fördes in i modern demokrati. Tusentals soldater stupade på slagfältet i kampen för att befria miljontals civila.
Jag besökte själv Normandie för två år sedan. Jag såg stränderna, jag såg bunkrarna, jag såg de vördnadsväckande raderna av vita gravstenar. Jag ångrar bara att jag inte tog chansen att tala med någon av veteranerna som vandrade omkring på minnesplatserna med sina barn och barnbarn. Än idag blir jag tårögd när jag tänker på dessa modiga män som riskerade sina liv för att kommande generationer skulle få leva utan förtryck.
Detta är något som verkligen är värdefullt att visa vår tacksamhet för idag. Här i Sverige är väl det mesta jag kan göra att titta på Saving Private Ryan och Band of Brothers samt mina egna foton från Omaha Beach, Pointe du Hoc och Colleville-sur-Mer. Men jag önskar att vi kunde ersätta den svenska nationaldagen med något så mycket mer äkta som ett högtidlighållande av Dagen D.
tisdag 1 juni 2010
Det begränsade tänkandets parti
Sverigedemokraterna har presenterat sin skuggbudget, och de erkänner samtidigt att det är partiets ledning som har beräknat den på egen hand utan hjälp av ekonomiska experter vilket förmodligen säger en del om kvaliteten på uppskattningarna av effekten som ett 90%-igt stopp för invandringen skulle innebära.
Det finns två andra förslag i skuggbudgeten som säger en hel del om vad för slags parti SD är, och varför jag aldrig kommer att rösta på dem. Det ena är minskat utlandsbistånd, det andra är ökade anslag till försvaret (givetvis i samband med återinfört militärt slaveri).
Det är så uppenbart att SD är ett parti som vill förstärka gränserna här i världen. De vill att vi ska minska den hedervärdiga och högst naturliga viljan att hjälpa människor som lever under svåra förhållanden i andra världsdelar. Vad som sker med människor utanför Sveriges gränser verkar SD strunta helt i. Istället vill de att vi ska lägga våra pengar på att rikta vapen utåt och vara rädda för vår omvärld. De vill att vi ska låsa in oss i vårt eget land och sitta med fingret på avtryckaren mot allt som rör sig utanför gränsen.
Personligen så vill jag istället riva ner gränser. Jag vill hjälpa till att utveckla och förbättra tillvaron för människor, oavsett vilket medborgarskap de har. Jag vill att vi ska rusta ned våra vapen och sluta sitta redo att döda varandra. Jag vill ha en värld där nationer inte längre betyder någonting.
Jag tänker ofta på hur vi lever på en liten blå prick i ett gigantiskt tomrum, och i det perspektivet känns det så löjligt att vi människor ägnar oss åt gränsdragningar och krig den lilla tid vi har på en liten planet.
Visst är jag realist nog att förstå att världens gränser inte kommer att rivas i första taget, tyvärr. Men det är dit jag vill arbeta, steg för steg, metodiskt hela tiden mot det målet. Då gäller det att ha visioner som sträcker sig längre än till närmsta tullstation.
SD däremot vill aktivt bura in oss människor i olika territorier och fortsätta nationalismens vansinne. Det är ett parti för människor med små drömmar.
Det finns två andra förslag i skuggbudgeten som säger en hel del om vad för slags parti SD är, och varför jag aldrig kommer att rösta på dem. Det ena är minskat utlandsbistånd, det andra är ökade anslag till försvaret (givetvis i samband med återinfört militärt slaveri).
Det är så uppenbart att SD är ett parti som vill förstärka gränserna här i världen. De vill att vi ska minska den hedervärdiga och högst naturliga viljan att hjälpa människor som lever under svåra förhållanden i andra världsdelar. Vad som sker med människor utanför Sveriges gränser verkar SD strunta helt i. Istället vill de att vi ska lägga våra pengar på att rikta vapen utåt och vara rädda för vår omvärld. De vill att vi ska låsa in oss i vårt eget land och sitta med fingret på avtryckaren mot allt som rör sig utanför gränsen.
Personligen så vill jag istället riva ner gränser. Jag vill hjälpa till att utveckla och förbättra tillvaron för människor, oavsett vilket medborgarskap de har. Jag vill att vi ska rusta ned våra vapen och sluta sitta redo att döda varandra. Jag vill ha en värld där nationer inte längre betyder någonting.
Jag tänker ofta på hur vi lever på en liten blå prick i ett gigantiskt tomrum, och i det perspektivet känns det så löjligt att vi människor ägnar oss åt gränsdragningar och krig den lilla tid vi har på en liten planet.
Visst är jag realist nog att förstå att världens gränser inte kommer att rivas i första taget, tyvärr. Men det är dit jag vill arbeta, steg för steg, metodiskt hela tiden mot det målet. Då gäller det att ha visioner som sträcker sig längre än till närmsta tullstation.
SD däremot vill aktivt bura in oss människor i olika territorier och fortsätta nationalismens vansinne. Det är ett parti för människor med små drömmar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)