Att vara privilegierad med fri rörlighet

Jag är född och uppväxt i Sverige, men just nu bor jag i Australien. Innan dess bodde jag i Israel. Innan dess Island. Varför? För att jag kände för det!

Jag ville tillbringa tid i spännande länder och få nya upplevelser. Behöver jag motivera den önskan?

När jag åker tillbaka till Sverige kommer jag att stanna till i Tokyo och hälsa på en vän som nyss flyttat dit. Varför gjorde hon det? För att hon älskar Japan och ville leva där ett tag. Ingen mer motivering nödvändig.

Vart ska jag flytta härnäst? Inte säker, jag funderar på Norge eller Tyskland, eller kanske tillbaka till Island. Ingen brådska att bestämma, jag behöver ändå inte be någon om tillåtelse.

Varför är det så enkelt för mig? För att jag är privilegierad. Jag är född som medborgare i ett rikt och välutvecklat land, och får därmed allt serverat för mig. Det är lätt att glömma, och att inte se hur mycket svårare människor från andra delar av världen har det.

SDU gjorde nyligen en film där de redogör för sin högst vinklade syn på svensk flyktingpolitik. Förutom att summera miljontals människoöden till en hög vita bollar som lätt kan flyttas fram och tillbaka, samt att förmedla intrycket att Sverige är det enda land som hjälper flyktingar och att antalet flyktingar i världen konstant ökar, så visar man också på de läskiga svarta bollarna som får stå för de illvilliga människor som gör något så avskyvärt och förkastligt som att flytta till ett annat land utan att ha asylskäl. Dessa hemska individer som gör något så kriminellt som att försöka ta sig till Sverige utan att vara förföljda. Usch för dem! Är man inte förtryckt så har man ingen ursäkt att lämna landet man är född i. Eller?

Vad drömmer svenskar om att göra då? Kanske plugga i USA? Tjäna en hacka på att jobba i Norge? Backpacka runt i Sydostasien? Skaffa ett hus i Spanien för pensionen? Inga problem med det, vi behöver inte asylskäl för sådant. Inte heller gör det något att vi har utmärkta universitet, välbetalda jobb, vandringsleder i fjällen och sommarstugor på Öland. Vi tar oss ändå rätten att söka något bättre utanför Sveriges gränser. Är vi de svarta bollarna då? De där läskiga människorna som flyttar till ett annat land utan att egentligen behöva det?

Någon som illustrerar detta utmärkt är Erik Almqvist som nyligen har flyttat till Ungern, enligt egen utsago på grund av en hotbild mot honom i Sverige och bristen på mångkultur i Ungern. Detta är alltså en man som själv vill neka andra människor möjligheten att fly från en hotbild, och som nu genom sin blotta närvaro bidrar till att göra Ungern aningen mer mångkulturellt. Ironin passerar inte obemärkt förbi, och tankarna går till det gamla citatet: "Jag ska flytta till ett land som inte tar emot invandrare".

Men jag tror att Almqvist själv inte ser hyckleriet i det han gör. För honom är det en självklarhet att han som ljushyad svensk ska få flytta till ett annat land om han så vill. Han ser sig förmodligen inte som invandrare för han är ju inte svarthårig och fattig. Det är lätt att glömma bort hur privilegierad man är.

Men de människor som mest behöver möjligheten att flytta är samma människor som nekas den. De människor som flyr krig, svält och naturkatastrofer möts av snårig byråkrati och åratal av internering när de lyckats ta sig till ett land där de skulle kunna få ett liv i trygghet. Och alla de människor som lever i fattigdom och som skulle kunna nå välstånd om de bara fick möjligheten att jobba i ett mer utvecklat land, de uppmanas att helt enkelt stanna där de är. Varför?

För att vi i den rika delen av världen inte ska få vår idyll störd av att fattiga människor kommer hit och visar upp sig i sin nöd. Många politiker, främst sverigedemokrater men även vissa andra, vill förbjuda tiggeri. Inte för att de vill hjälpa de människor som tigger, det är en efterkonstruktion, utan för att de vill slippa se tiggarna. Budskapet är solklart: fortsätt vara fattig, bara var det någonstans där jag slipper se det. Och så funkar hela migrationspolitiken globalt. Fattiga människor ska stanna där de är och fortsätta leva i misär, för det är bättre än att de kommer till västvärlden och "förstör vår stadsbild". Så cyniskt är det hela, att människor nekas att ens få en chans att förbättra sina liv, för att de människor som redan är rika vill inte riskera minsta lilla stress i sitt samhälle. De människor som mest behöver möjligheter är de som får minst.

Hela migrationspolitiken bygger på fördomar, för migranter döms för sådant de ännu inte har gjort. De huvudsakliga invändningarna är två: att invandrare skulle suga ut vårt välfärdssamhälle, och att de skulle begå brott. Ingen av dessa påståenden är relevanta invändningar mot fri rörlighet, för de utgår nämligen från felaktiga grunder.

Det sociala skyddsnätet kan konstrueras så att det inte ger samma tjänster till icke-medborgare som det gör till medborgare, utan kräver att man först ska bidra genom skatt. När jag åkte till Australien för att jobba ställde jag inga som helst krav på att få vara del av landets sociala skyddsnät. Allt jag ville ha var möjligheten att få arbeta och försörja mig själv utan att staten ställde sig i vägen.

Fri rörlighet är något helt separat från välfärdssystemet, det handlar om att ge människor rätten att röra på sig men inte att kräva ekonomiska subventioner. Ändå kanske någon protesterar mot tanken att en massa människor ska invandra till Sverige och vara fattiga, varpå jag frågar om det verkligen är bättre att de stannar i sina ursprungsländer och är fattiga där? Återigen samma resonemang att det är okej att människor är fattiga så länge vi rika slipper se det. Flyttar de till mer utvecklade länder så har de åtminstone fler möjligheter, så länge inte rasism och språkbarriärer förstör för dem, något som är högst inom vår kontroll att stävja, men mer om det någon annan gång.

En annan fördom är att invandrare bara kommer begå en massa brott, därför är det lugnast att inte släppa in dem. Med den tankegången behandlar man alltså alla invandrare som förväntade brottslingar och straffar dem för handlingar som de ännu inte begått och kanske aldrig kommer att begå. När man är inom ett visst lands gränser så förväntas man följa det landets lagar, annars blir man bestraffad. Svårare än så är det inte. Inga speciella undantag eller förväntningar ska riktas mot invandrare. Den som begår ett brott bär ansvar för det, ingen annan. Även detta är fullständigt separat från tanken om fri rörlighet, för brottsbeivrande är något som sker i alla länder.

Vi måste komma ifrån tanken om att för att hjälpa andra människor så handlar det bara om att ge dem pengar. Vi måste allt mer se att det mest av allt handlar om att ge dem möjligheter.

Vi måste sluta betrakta det som något suspekt att flytta mellan länder. Vi måste kämpa för att alla ska ges chansen att kunna flytta vart de än vill i världen, ges chansen att försörja sig själva och leva inom lagens ramar på samma villkor som de infödda, och överhuvudtaget kunna kämpa för ett bättre liv. I slutänden ska ingen behöva motivera sin flytt med något annat än: "Jag kände för att göra det".

Riv gränserna, befria människorna!

Sluta dalta med SD:s väljare - kalla idioti vid dess rätta namn

Det brukar ofta höras att Sverigedemokraterna är mobbade, att de behandlas odemokratiskt, att de trakasseras av media och det politiska etablissemanget. Men detta är senare års största politiska bluff, en skickligt skapad image som en skrämmande del av samhället är på väg att köpa. Denna bild av sakers situation är precis vad SD vill att vi ska se och tro på.

SD påstår att de inte behandlas som andra partier, och det stämmer, men i helt motsatt riktning mot vad de säger. Faktumet är att det daltas mer med SD än något annat parti. De bedöms med en helt annan måttstock än andra politiker, och de tillåts komma undan med mer rasism än någon annan. Den öppna främlingsfientlighet och fascism som frodas hos SD, deras maffiaorganisation Avpixlat, samt övriga tillhörande grupper är skrämmande (jag orkar inte ens räkna upp exempel, den som vill se kan ta en titt på Inte rasist, men...).

Varför kommer de undan med sådant? Jo, därför att journalister och skribenter i Sverige har under flera år matats med attityden att man måste vara försiktig när man skriver om SD. Denna attityd kan delas upp i olika kategorier:
1. Den mesiga: "Om du skriver något dåligt om SD så mobbar du dem och är odemokratisk"
2. Den cyniska: "Om du skriver något dåligt om SD så ger du dem uppmärksamhet och de kommer att få fler röster"
3. Den skrämda: "Om du skriver något dåligt om SD så kommer du att få motta hot och trakasserier från deras anhängare"

Jag ska ta dessa en i taget.

1. Idén om att all kritisk granskning av SD, samt att kalla dem vid deras rätta epitet "främlingsfientliga" och "rasister", är odemokratisk mobbing är en idé som framgångsrikt drivits av SD:s sympatisörer i målsättning att slippa kritik. Det har gått så långt att folk räds att skriva något minsta negativt om SD för att de vill slippa höra den jobbiga talkören om att man är odemokratisk (vare sig den kommer från SD-anhängare eller folk som "inte gillar SD men de är ju ändå demokratiskt valda").
Vad är resultatet? Plocka fram slumpvis utvald artikel om rasismincident involverande SD och tänk dig att detta hänt inom vilket annat parti som helst. Hur stor hade skandalen blivit? Garanterat större. Om Beatrice Ask och Anders Borg sprungit omkring med järnrör och skrikit "blatte-lover", hade de fått vara kvar i M ens en sekund? Knappast.
Men när det gäller SD så tassas det försiktigt och man håller tillbaka på fördömande ord för man vill ju inte verka odemokratisk. Men märkligt nog är SD det enda parti som man är en odemokratisk mobbare om man granskar, och det borde verkligen säga något om hur inplanterad den bilden är av partiets anhängare. SD bedöms med en helt annan måttstock än andra partier, och det är så de vill ha det.

2. Från diverse oroade antirasister kommer ofta det varnande påpekandet att om man ger SD negativ uppmärksamhet så kommer de bara att växa och man gör sig själv en otjänst och bör därför hålla tillbaka på alltför negativa uttalanden.
Jag finner detta en extremt nedlåtande attityd till alla väljare. Det som det säger är att svenska folket är beredda att rösta på ett parti bara för att det får uppmärksamhet, även negativ. Att folk är beredda att rösta på ett parti bara för att de blir mobbade (kom ihåg från punkt 1 att granskning är mobbing). Att folk är beredda att komplett bortse från vad ett parti står för och rösta på dem bara för att jävlas med etablerade politiker.
Då ska man fråga sig: hur pass moget är sådant röstande? Hur pass respektabelt ställningstagande är det? Hur pass dum i huvudet är man om man röstar utifrån de riktlinjerna?
Ja, jag erkänner att en del av väljarna går efter de linjerna, och jag tänker inte hålla tillbaka när jag säger att de är idioter. Även om SD verkligen var utsatta för mobbing så skulle jag inte rösta på dem eftersom deras sakpolitik är åt helvete. Jag är också less på de etablerade partierna och skulle vilja ge dem en känga, men inte fan gör jag det genom att rösta på ett parti som är sämre på alla sätt och vis!
Jag har ingen, noll, zero respekt för att någon röstar på SD bara för att vara anti, och det borde ingen annan ha heller. Och att tro att hela svenska folket resonerar på det viset blottlägger en väldigt cynisk och negativ bild av väljarkåren.
Lyckligtvis tror jag att de flesta medborgare är mognare än så. Jag tror att de flesta människor vill rösta utifrån sakpolitik och är kapabla att skaffa sig en resonabel ståndpunkt om vilket parti de ska rösta på (förutsatt att de får tillgång till ordentlig granskning från media, se punkt 1). SD har visat en märklig förmåga att öka i opinionsundersökningar varje gång de gör bort sig och varit rasistiska lite för öppet, men det måste slå i ett tak, för inget parti kan växa för evigt på negativ uppmärksamhet.
Vi måste sluta agera utifrån den nedlåtande tanken "Jag är minsann smart nog att genomskåda SD, men alla andra kommer ju rösta på vad som än står i tidningen om". Om du själv ser dig som vettig, våga utgå från att de flesta andra människor också kan vara det.
Vi måste våga uppmärksamma dåliga saker kring SD utan att tro att hela svenska folket är dumma boskap som röstar på vilket parti vars logga man än viftar framför dem.

3. Det är extremt obehagligt hur alla journalister, tjänstemän och offentliga personer som uttalar något negativt om SD eller ens bedriver granskning av dem utifrån normal standard utsätts för hot och trakasserier av en armé av nättroll påhejade av utpressarorganisationen Avpixlat, kopplad till SD via järnrörshuliganen Kent Ekeroth som fortfarande är med i partiet. De säger sig agera i demokratins namn, men all rasism och förtryck berättigas med ett påstått underläge, och det som nu sker i Sverige är jämförbart med det som drabbar regimkritiska skribenter i auktoritära stater som Ryssland, Eritrea, Venezuela, Iran m.fl., med skillnaden att SD inte är ett regeringsparti utan bara ett minoritetsparti. Vi behöver göra ett stort offentligt upprop till stöd för pressfriheten och för journalisters rätt att göra sitt jobb utan att leva i rädsla. Alla som värnar det öppna samhället måste ta detta på allvar och agera.

Jag har ägnat väl mycket tid redan åt att såga SD:s sakpolitik för de lögner och skrämselpropaganda den är baserad på, och jag tänker inte här gå djupare in på varför den är fullständigt värdelös och vidrig för mänsklig värdighet. I brist på sakliga skäl att rösta på SD ser jag att de som ändå gör det är antingen rakt ut rasister och tilltalas av det om faller ur partiföreträdarnas glappande munnar, eller så letar de enkla förklaringar till vad som är fel i deras liv och orkar inte med att läsa på innan de uttalar åsikter, eller så brister de i empati och tror att solidaritet stannar vid en nationsgräns, eller så vill de jävlas med etablissemanget och röstar i ren trots.
I alla ovanstående fall är det en fullständigt idiotiskt ställningstagande. Nej, jag tänker inte linda in det! Folk som röstar på SD är okunniga idioter med hemsk människosyn.

Vi måste sluta dalta med SD, vi måste sluta gå på deras taktiker för att slippa granskning, vi måste sluta tassa runt dem i rädsla av vad folk på nätet ska säga om oss. Vi måste säga emot varje gång deras kommentarsfältstroll försöker sprida de normer som jag tagit upp i detta inlägg.
Vi måste sluta låtsas som att det är synd om dem. De gottar sig i varje gång de inte blir inbjudna till en fotbollsmatch eller Nobelfest, och media spelar med i det hela och låter dem få enkla oförtjänta offerpoäng, trots att privata sammanslutningar får bjuda in vilka de än vill. Vill du ha en fascist vid ditt middagsbord? Du är inte odemokratisk om du säger nej. Sluta låtsas att SD ska ha rätt att vara med överallt, och att de ska få gråta ut i pressen när de inte får det, och att det skulle vara logiskt att de får röster av den anledningen.
Vi måste sluta köpa deras problemformuleringar i stil med "Hur mycket invandring tål Sverige?". Vi ska inte "ta debatten" med dem, för det finns ingen vettig debatt att ta.

Richard Dawkins har sagt att han aldrig ställer upp på debatt med kreationister, och det kan ju verka dumt då han ger intrycket av att vara feg trots att han skulle krossa dem brutalt om han väl försökte. Men hans förklaring är att åhörare tenderar att se en debatt som en kamp mellan två likvärdiga sidor där bägge har något vettigt att säga, och således riskerar man att ge legitimitet åt en motståndare som bara har skitsnack att komma med, kanske med resultat att folk lockas dit.
Allt snack om att "ta debatten" ger bilden av att SD har något att komma med, trots att de bara ger rasistisk dynga. De är inget vettigt oppositionsparti, de har inga bra lösningar att presentera, men all missriktad respektfullhet göder bara bilden att de är en legitim aktör med något viktigt att säga.
Istället ska de granskas på samma nivå som alla andra politiker, och presenteras för de byfånar de är. I riksdagen ska de isoleras så att vi kan minimera den skada de ställer till med.

De vi måste resonera med är SD:s väljare. Fråga dem varför de röstar på SD, skärskåda deras resonemang och visa på de enorma hålen i dem och hur felaktigt de har tänkt. Naturligtvis kommer många av dem att reagera tjurigt och envist. Jag kallade dem precis idioter i denna text, klart som fan att varje SD:are som läser detta kommer att hålla fast vid sin ståndpunkt i ren trots!
Men sådant varar inte för evigt. Fakta, rationalitet och empati har en tendens att bryta igenom varje hårt skal av ilska och rädsla, och det är sådant vi måste bombardera SD-anhängarna med varje dag. Vi måste fortsätta sprida tanken att öppenhet och värdighet är bättre än fördomar och fientlighet.
Det kommer att ta lång tid att nå fram till många av dem, och vi kommer kanske för överskådlig tid att ha främlingsfientligt parti för okunniga väljare i riksdagen. Men det är bättre att vara ärlig och tålmodig än att i artighetens namn ge legitimitet åt idioti och låta rasister komma undan med hemskheter.

Sluta upp med slappheten och urskuldandet av främlingsfientlighet, stå upp för ordentlig granskning, bedöm folk efter den standard man kan förvänta sig av vuxna människor, och fortsätt kämpa för mänsklig värdighet!

EU är verkligen värt fredspriset

Nobels Fredspris för 2012 kan vara det mest välförtjänta som någonsin tilldelats. Visserligen är det trist opersonligt att ge det till en så stor organisation som EU, men när det ges på meriter så är det oerhört värdigt.

Direkt efter tilldelandet så inleddes en kör av fördömanden från de vanliga belackarna. Det är fashionabelt att hata EU i Sverige, så till den milda grad att man knappast behöver ha belägg för det man säger när man utövar bashingen, och armén av EU-hatare fick givetvis en kollektiv ryggmärgsreflex att dissa tilldelandet på samma vis som man alltid känner sig tvungen att racka ner på allt som ens är kopplat till EU.

Men det finns ett faktum som ingen kan förneka, och som gör det uppenbart hur genomskinligt tom och pressad kritikstormen är: freden i Europa.
Det har aldrig varit krig mellan två EU-stater, trots att dessa stater inluderar länder som har bedrivit mängder av krig genom historien, och däribland varit huvudskådeplatsen för de två blodigaste krig som mänskligheten utkämpat. Det har varit fred i Västeuropa i 67 år, och idag är denna fred även utsträckt österut. Försoningen mellan ärkefienderna Frankrike och Tyskland har hållit ända sedan Andra Världskriget.

EU har spelat en väldigt stor roll i detta genom förhandlingar, samarbete, öppnande av gränser, handel, kulturellt utbyte, ekonomisk interdependens etc. Det är ett faktum som inte ens de mest inbitna EU-hatarna kan förneka - att EU har bidragit i hög grad till att låta hundratals miljoner männskor leva i fred i flera decennier, och det är tamejfan värt ett fredspris!

Det blir närmast pinsamt hur belackarna ändå försöker villa bort korten genom att prata om de brister EU har demokratiskt, strukturellt och byråkratiskt. Ja, jag håller med om det finns mycket som bör förbättras med EU, men det ligger ändå utanför ramen för vad fredspriset innebär, och förändrar inte ovanstående faktum.
De mer kortfattade EU-hatarna slänger på slentrian även ur sig diverse liknelser till diktaturer och skämmer därigenom ut sig med grova brott mot Godwins lag som jag tvivlar starkt att de ens själva tror på. Det är pinsamt att man ska behöva förklara för vuxna människor att EU trots alla sina imperfektioner är inte i närheten lika illa som Nazityskland, Sovjetunionen eller Iran.

Andra väljer att peka på den svåra ekonomiska krisen som flera EU-länder just nu genomgår och menar att det är dålig tajming att ge priset nu. Jag tycker tvärtom - det är utmärkt tajming!
Trots skuldkrisen som tvingat flera länder till recession och enskilda människor till desperation så är vi inte i närheten av att se krig bryta ut i Europa. Låt mig upprepa det för tydlighets skull: vi är långt ifrån att ens ha risk till krigsutbrott! Det är en stor skillnad till hur länderna ifråga agerade i liknande situationer förr i tiden. Det är lätt att publicera foton på kravallpolis, tårgas och brinnande barrikader och låtsas som att det är ett argument, men dessa scener är ljusår ifrån de fruktansvärda scener som utspelade sig i forna krig.

Vad vi ser nu är istället att länderna samarbetar och hjälper varandra. Tyska ledare tvingar inte på Grekland nedskärningar för att vara taskiga, och om man tycker det är fel approach så får man argumentera för det istället för att ägna sig åt fler brott mot Godwins lag och ignorera det faktum att länderna inom EU nu gör vad de kan för att stödja varandra istället för att låta varandras ekonomier krascha. Samarbete är rätt väg att gå, särskilt i svåra tider, och att tilldela fredspriset just nu är ett oerhört starkt statement för att stödja detta och mana till dess fortsättning. Jag hoppas att tilldelningen av priset ger en rejäl skjuts till insatserna att hålla EU samman.

Det problem som Europa står inför är inte mer integration via EU, tvärtom. Det är en återgång till segregation via nationalism som är det verkliga hotet. Att så många människor än idag rutinmässigt delar in andra människor i grupper efter nationalitet och separerar dessa och ställer dem mot varandra är det som hotar freden. Håll det i åtanke när du läser nyheterna om skuldkrisen nästa gång: alla de farligaste riskerna vi står inför har att göra med minskat samarbete, inte ökat. Nationalism är ett gissel som plågar mänskligheten, och insatser för att minska dess inflytande är insatser för långsiktig fred.

EU-hatarna själva illustrerar grupptänket när de gladeligen slänger ur sig beskyllningar och stereotyper kring hela det norska folket utifrån ett beslut som tagits av en liten kommitté. Se inom er själva, och där kommer ni att hitta problemet.

Själv skålar jag för ett av de mest klarsynta fredsprisen någonsin.

Världen behöver mer oxytocin

Vad beror den nuvarande ekonomiska krisen på?
Har vi gjort slut på viktiga naturresurser som behövs för att hålla igång industrierna? Har en enorm naturkatastrof förstört vår infrastruktur? Har en pandemi av multiresistenta virus lämnat en stor del av den arbetsföra befolkningen sängliggande?
Nej, inget av den stilen har hänt. Faktum är att det är svårt att se att någonting alls har hänt. De fysiska förutsättningarna för världsekonomin har inte förändrats alls på ett sätt som skulle kunna orsaka en kris i den omfattningen vi är inne i. Inget har egentligen hänt, ändå går saker plötsligt åt helvete.

Vad vi har är en plötslig brist på tillit. I situationer där folk tidigare litade på varandra tillräckligt för att låna ut pengar så finns idag inte längre tilltron. Detta gäller inte bara för länder; företag drar ner på sina investeringar, konsumenter håller tillbaka på spenderandet. Allt för att man inte litar på att andra människor kommer att leva upp till sina åtaganden. Bortom all ekonomisk teori ligger denna grundläggande psykologiska slutsats som varje lekman kan förstå.

Sorgligt nog uppstår gränser i tillit enligt de gamla nationalistiska mönstren som vägrar försvinna. Det utmålas idag som något fruktansvärt att tyskar ombeds hjälpa greker i kris, men det ses som något helt naturligt att rika tyskar ska hjälpa fattiga tyskar. Det är skamligt att så sent som år 2012 verkar solidaritet för de flesta människor vara något som stannar vid nationsgränserna. Galenskapen går så långt att beslutet att lägga Eurovision Song Contest i Malmö kritiseras för att det kommer att ge intäkter till den danska turismindustrin, för det är ju hemskt att någon på andra sidan gränsen gynnas.

Vad ska vi göra då? Om alla bara började lita på varandra helt plötsligt så skulle alla våra problem vara lösta. Men det kommer inte att hända, och det är inte en lösning att bara ett fåtal människor litar på andra för då kommer de att bli blåsta av skrupelfria skojare.
På något vis måste vi skapa en långsiktig norm av tillit människor emellan. Det är redan känt att de ekonomiskt och socialt mest framgångsrika samhällena i världen är de som upprätthåller en kultur av tillit mellan människor.

I en oerhört fascinerande föreläsning berättar Paul Zak om vad hormonet oxytocin betyder för mänsklig moralitet och tillit, och jag rekommenderar att se föredraget i sin helhet:



Om fysisk kontakt mellan människor är det bästa för att stimulera tillit, så betyder det att närhet är det bästa sättet att lösa den ekonomiska krisen. Ja, i förlängningen är det faktiskt så. Jag tror även att närhet kan reducera många av de andra problemen som plågar mänskligheten: hat, främlingsfientlighet, våld, krig.
Men för att åstadkomma detta måste vi rasera de politiska och kulturella system som är sexualitetsfördömande, kvinnoförtyckande och homofientliga. Allt det som står i vägen för att ge människor friheten att söka den närhet de önskar och behöver.

"Free love" är ett begrepp som måste återupprättas. Det är inget hippieflum. Faktum är att lösningen på så många av våra problem ligger i att tillåta och uppmana mänsklig närhet. Ett bättre samhälle är möjligt bara vi kommer varandra nära och låter oxytocinet flöda.
Jag gör min insats nu när det är festivalsommar och jag bjuder friskt på mig själv och min närhet till andra. Vad gör du för att föra mänskligheten närmare?

SD är värre än de flesta tror

Att sverigedemokrater gör bort sig offentligt är inget nytt, men det verkar ha skett i rejält mycket högre takt den senaste veckan. Efter att Björn Söder i grumliga ordalag ifrågasatt svenskheten i Loreens Eurovision-vinst (och därmed stött sig med alla som antingen är schlagerfans eller bara gillar att heja på Sverige) så har vi även fått se en makalös freakshow av vad partiet har samlat på sig för personer.
En kommunalpolitiker för SD kallade nazismen för "kärlekens, naturens och djurens ideologi". En annan väljer att lämna partiet för att hon anser att det infiltrerats av judar (och hävdar även att judar planerar att ta över Europa). Måste vara jobbigt för partiledningen som desperat vill få bort alla associationer mellan SD och 30-talets Tyskland.
En annan SD-politiker misstänks ha tänt på sin egen ytterdörr för att scorea martyrpoäng. Vidare så har en av partiets riksdagsledamöter dömts för förtal av en politisk motståndare.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen, men jag tror poängen framstår som tydlig. Även Andres Lokko förstår vad det handlar om och beskriver det utmärkt i en krönika. SD har arbetat hårt på att framstå som rumsrena, och många i Sverige har gått på bluffen. Men så uttalar sig några kommunalpolitiker oförsiktigt och luftar den främlingsfientlighet och rasism som de bär på och som de så ansträngt försöker dölja. Från högre ort hörs bortförklaringar om att det som denne individen sagt står inte partiet bakom, och det görs några uteslutningar för syns skull. Sedan händer det hela om och om igen. Jobbigare blir det när ledande företrädare för partiet luftar sin rasism, för då är uteslutningar ett verktyg som skulle visa på stora sprickor i partiet.

Det märkliga är att media inte verkar nappa på sådant i särskilt stor omfattning. Att SD har riksdagsledamöter som har sina ideologiska rötter i samma hatspridande och krigshetsande counterjihadmiljö som Anders Behring Breivik är inte något som hanteras med särskilt stor granskning, varpå SD kommer undan med mantrat om att terrorattackerna i Norge genomfördes av en ensam galning, för att strax därpå köra business as usual med att hetsa mot muslimer och utpeka vänstern som landsförrädare.
Under tiden hjälper media aktivt att göda SD:s martyrroll genom att blåsa upp sådana fullständiga skitfrågor som att SD inte blivit inbjudna till en fotbollsmatch mellan alliansen och de rödgröna.

Lyckligtvis verkar allt fler inom media se vad som finns när man gläntar på locket. Roland Poirier Martinsson är en av de som insett att det rumsrena SD är bara en kuliss, och under ytan gror rent hat, ända upp till högsta nivå.
Att han fått ytterst hotfulla ord riktade mot sig av en av SD:s riksdagsanställda påminner mig om en episod när jag själv träffade person ur deras kansli. Visserligen råkade jag bara hamna i konversation med honom på en mottagning på svenska ambassaden i Reykjavík där jag praktiserade. Men dagen därefter orsakade han en stor skandal i isländsk media då han enligt vittnesuppgifter yttrat sig ohövligt och rasistiskt ute på stan, kastat ölglas på en palestinsk bartender och skrikit "Jävla utlänning!" (sic).
Detta var en viss William Hahne, som fick jobba kvar på kansliet även efter detta. Nu verkar det dock som att han gör lumpen istället och lägger upp bilder på Facebook om hur han skjuter med automatgevär. Känns inte så tryggt.

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. De är inte harmlösa. De är rasister. De uttrycker sig som Breivik minus vapnen. Hatet flödar på alla nivåer, såväl kommunalt som ända upp i riksdagen. De skandaler som uppstår är inte enstaka klantigheter, det är partiets sanna essens som kommer upp till ytan när disciplinen brister.
Partiet ska inte daltas med i några jävla "Jamen de ska väl också få spela fotboll"-fasoner. De ska granskas genomgående och deras dolda smutsigheter ska lyftas fram i ljuset. SD är värre än de flesta tror, och man behöver inte gräva särskilt djupt för att se det.
Vi får inte titta åt sidan. Vi får inte låta de komma undan med bortförklaringar. Vi måste kämpa mot rasismen som de står för. År noll efter Brevik är nu, och framtida generationer kommer att döma oss hårt om vi inte i detta ögonblick bekämpar hatet som finns mitt ibland oss.

Eurovision är mer nationalism än kultur

Jag tittade inte på Eurovision Song Contest. Trots att mina föräldrar kollade finalen på TV i rummet bredvid så undvek jag att titta i ren protest. Tidigare år jag hade tittat för att få se diverse skojiga nummer och en spännande rösträkning, men allt mer som min avsmak till nationalismen vuxit desto mer har jag ledsnat även på Eurovision. Att det i år var diktaturstaten Azerbajdzjan som stod värd bidrog även till min frånvaro.

Om det bara var en tävling för artister så skulle det vara något annat, men nu är faktum att bidragen sorteras efter nationalstat och vi tittare förväntas både heja och rösta därefter. Jag blir spyfärdig av allt detta flaggviftande i media, av att höra uppräkningar om hur många svenska låtskrivare som står bakom andra länders bidrag, av att höra skrik av "Vi vann!" från människor som inte har bidragit överhuvudtaget till själva låten men som ändå tycker att de har rätt att ta del av äran eftersom de har medborgarskap från samma nationalstat som artisten.
Nu råkade det svenska bidraget vinna, och jag är inte ute efter att dämpa glädjen hos dem som firar det. Jag vill bara få er att tänka lite längre.

I dagens läge är Europa enormt beroende av att länderna kan samarbeta. Ändå uppkommer isolationistiska partier och trummar fram en propaganda som går ut på att varje land minsann ska klara sig självt och att främlingar är farliga. Vi behöver global handel och samverkan, men ändå matas vi ständigt med bilden av att vår kontinent självklart ska betraktas som uppdelad i nationalstater som är de enheter allting ses i. Dessa enheter får bara skicka ett bidrag vardera och de har lika många röster vardera, detta oavsett folkmängd vilket betyder att en rysk medborgare har långt mindre vikt i tävlingen än vad en isländsk har.

Detta är symboliskt för hur nationalstatssystemet fungerar, och jag är oroad över att det inte är fler människor som ser det fula i dessa principer. Det är positivt att allt fler ifrågasätter principerna bakom monarkin så här i samband med prinsessdopet, men det är synd att inte fler ifrågasätter principerna bakom den nationalism som vi alla blir upplärda att se som naturlig. Gränserna som ställs upp mellan människor, gränserna som byggs i våra tankar, de är oerhört farliga för vår framtid.

Men det är kul att se att de riktiga rånationalisterna blir upprörda, fast av andra anledningar. Sverigedemokraternas Björn Söder trampar i klaveret och försöker tafatt rädda sig på ett sätt som han förmodligen inte vinner några röster alls på. Jag skulle gissa att ännu fler sverigedemokrater sitter tyst uppretade över att hela ESC vanns för Sveriges räkning av ett barn till invandrare från Nordafrika, just den sortens människor som SD:are helst inte vill se i Sverige överhuvudtaget. Mångkulturen vann denna rond över inskränktheten.

Jag har inte följt Loreens förehavanden alls tidigare, men nu när jag läser lite ser jag att hon har visat ett engagemang för mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan. Dessutom så uttalar hon sig om han inte egentligen har sett sin roll i ESC som att representera ett land utan för att fixa ett fett party. Hon uttalar sig även positivt om kulturblandning och att kultur är något som är upp till varje människa själv att göra vad man vill av. Bra sagt! Huvudpersonen själv har verkligen fattat vad det hela borde handla om.

Och ett påpekande angående det som klagas om att många länder inte längre sjunger på sina inhemska språk utan väljer engelska. Kan ni fundera litegrann på vad det beror på? Jo, att det uppenbarligen är mer populärt för publiken att höra ett språk de förstår än ett språk de inte förstår. Det visar tydligt på att språk är något som finns till för att vi ska kunna kommunicera med varandra, inte för att vara ett gulligt icke-funktionellt brus. Det finns många sätt att uttrycka sin kultur och ändå göra sig förstådd av publiken. De språkliga gränserna är till stor det som kvarhåller de nationella gränserna, och jag vill se de bägge raseras.

Visst känner jag mig lite tråkig som skippade finalen och inte slits med i yran. Men jag tror att jag bara skulle blivit illa till mods av att höra allt detta: "La Suède - douze points!" när det borde varit: "Loreen - douze points!". Jag kan inte ryckas med i ett arrangemang som delar upp människor efter territoriellt ursprung.
Jag vill ha mindre nationalism och färre nationer. Istället ska det vara mer kultur och mångkultur!

Lägg av med höjdskräcken och Jantelagen!

Jag blir så jävla trött över att behöva läsa om sådana här galenskaper.

I Sverige är det tydligen ett problem att ett hus syns. När något nytt ska byggas så får det inte utmana, det får inte sticka ut, det får inte ta upp någon plats i skylinen, det ska inte tillföra något som inte redan finns, och det får absolut inte vara högre än något som står i närheten.
Medan Jantelagen verkar gälla för husbyggen överallt i Sverige så är det i Stockholms innerstad faktiskt riktig lag som fastställer ovanstående. Där får inte byggnader byggas högre än omgivande hus om det inte finns särskilda skäl.
Vad sägs om att Stockholm är en snabbväxande metropol som måste trygga människors möjlighet att bo och arbeta med god livskvalitet och miljötänk? Räcker det som skäl? Tydligen inte.

Runt om i världen byggs höga hus med spännande arkitektur just för att människor vill nå längre och skapa mer. Man vill visa vad man kan och bygga för framtiden. Men i Stockholm ska tydligen inget nytt tillkomma och innerstan ska förbli ett museum över svunna tider.
Men hur i helvete föreställer man sig att staden som den finns idag ens hade kommit till om ingen fått testa nya stilar? Om varje nytt bygge anses "förminska" hus i närheten, om varje ny stil anses "förfula", om vad som än sticker upp anses "förstöra utsikten" mot något som redan finns, ja då hade det aldrig byggts några hus överhuvudtaget.
Aldrig annars är Jantelagen så stark som när man låter den bestämma att nya hus förstör för gamla hus i sin omgivning. Det måste till en rejäl förändring i attityden kring nya byggnader, för strömmen av inflyttande människor till Stockholm kommer inte att sina. Det enda som sker är att vi tvingar nya invånare att söka sig till tråkiga hus i förorten istället för att få chansen att bo i spännande hus centralt.

Det är även märkligt att alla möjliga klagomål riktas mot nybyggen medan de hus som redan finns anses immuna mot alla invändningar. Låt oss se vad som händer om vi vänder "argumenten" mot Klara kyrka.
Kyrkan är en byggnad som tillhör ett religiöst särintresse som upptar central tomtmark i en stad där inte särskilt många människor går i kyrkan, och marken skulle kunna användas till något mycket mer nyttigt. Kyrkan bryter dessutom stadens silhuett genom att ha en avsevärt annorlunda arkitektur och sticker upp så hiskeligt högt att den förstör utsikten på långt håll och förminskar alla närliggande byggnader.
Slutsatsen är alltså att kyrkan bör rivas. Har skönhetsrådet möjligtvis tänkt på detta? Nej självklart inte, att tänka längre än näsan räcker är nämligen inte vad de sysslar med.