Dear Pat,
First I would like to thank you for most of your videos. Your strong uncompromising stance against religion and your eloquent way of expressing it is like beautiful music to the staunch atheist I am.
But I am also Swedish, and interested in politics, and that's why I must complain about your video "Goodbye Sweden", simply because knowing something about Swedish politics is basis enough to complain here. Not because the video steps on cultural sensitivities, but because you provide a picture that simply is not representative.
I recognize everything you say in the video, because it all seems copy-pasted from the election campaign of the Sweden Democrats – a nationalist, isolationist, and racist party (I mean actual racist, not “Oh my god you can't criticize Islam you're a racist”-racist). To put it in a way that you might relate to: they are the BNP of Sweden. They oppose Islam because they want to establish an ethnically pure, Christian monoculture instead. And everything you say in the video has been said by them, word for word.
They employ the tactic of not really lying, but instead just picking and choosing from reality and only utter what's suits them and ignore the rest. Nothing new really, politicians do it all the time, but SD do it on an unprecedented scale. For example, about the rapes: they were very happy to blame the rising numbers of reported rapes on immigrants (not individual immigrants, but immigrants as a group) without being able to supply any evidence for it. In fact, the number of reported rapes has increased in Sweden since a new broader definition of rape was introduced to Swedish law in 2005. If you follow the current case against Julian Assange, you will see that this definition causes a lot of problems in itself, but that's a separate discussion.
I could keep on going about the other examples you use in the video, but the basic thing you should know is that for every apologist action in Sweden (like the stupid comments by the mayor of Malmö) there is a reaction (massive public criticism). There is an open debate going on, not silence as you seem to think. About the constitution: it's being changed by the government all the time, but it doesn't really mean anything since there is no constitutional court so the government never needs to care about following the constitution anyway. You talk about “multiculturalism” and “Swedish values” as if those were important concepts, but there is no clear definition on either, so they don't make any sense from a lawmaker's point of view.
Back to SD. They employed another tactic when they got criticized (about things like their budget proposal which didn't hold up to the scrutiny of even a freshman economics student), they played the conspiracy card. “The government and all, really all, media are in on it. And if you criticize anything SD says, you are also in on it, or just too much of a coward to speak the truth”. Pat, I'm sad to see you bought that part as well. It's all an act to make SD look like the martyr soothsayer, when in fact they aren't the least bit critical of the sources they themselves quote. There is freedom of the press in Sweden, and the media are bringing up many of the issues about Islam. It does no good to scream “Censorship!” just because the media doesn't say what you want them to say.
Now, I'm not a fan of the Swedish government. They are doing a lot to take our freedom away. But not in the name of Islam (I challenge you to name even one piece of Swedish legislation that has been made according to Muslim guidelines) but instead they are using the threat of Islamist terror to push through some awful anti-privacy laws. I'm not worried that any islamization of Sweden will happen any time soon, I am much more worried about the 1984-style Soviet state that is being constructed.
You may at this point think of me as an apologist for Islam, and I really hate sounding like one, but I feel forced into taking this position because using rhetoric from the Christian fascists is the wrong to go. They have succeeded in spreading a carefully crafted picture of Sweden that makes things seem a lot worse than you would experience if you actually spend some time in Sweden. I'm sad to see an intelligent debater as yourself couldn't penetrate their smokescreen. There are not only two sides in ths fight. I suggest you take contact with The Swedish Humanist Association next time you need some facts on religious influence on Swedish society, I'm sure they will be happy to provide it to you. They know who you are since you are somewhat of a star of the online atheist community, but I know many of them have reacted strongly against your video about Sweden for the same reasons I have.
Personally I spent much time during the last election campaign to counteract the vicious propaganda that you so uncritically have passed along now. I hope to be spending my time up ahead with something more constructive – a new party is being founded, it's called Liberaldemokraterna (no relation to the British LibDems). It will have secularism as a cornerstone, and I hope it will be the right tool to fight all fascism, both Muslim and Christian. Don't worry about any impending Islamic State of Sweden, because it will have to happen over the bloody corpses of me and countless other Swedish secularists.
We need a strong voice as yours, Pat. But please be careful about your sources before you make strong statements about another country.
Yours sincerely,
lördag 25 december 2010
söndag 19 december 2010
Skadeglädje är inte värdig politik
Jag känner inte Alexandra Brunell som person men hon verkar vara ett riktigt praktsvin, inte bara för att hon är sverigedemokrat utan även för den vidriga Twitter-statusen hon skrev efter självmordsbomben i Stockholm: "är det nu man får säga "vad var det vi sade"? #äntligen".
Hon är givetvis inte ensam inom SD att ha denna attityd. När de egentligen borde vara sorgsna över att ett dödligt dåd har riktats mot det Sverige de säger sig älska så är de i själva verket jublande glada över möjligheten att göra politiska poänger av detta, men framförallt för att de tycker sig ha blivit bevisade att ha rätt.
Jag har redan skrivit om min syn på den tänkbara utvecklingen efter dådet, och varför SD är fel ute i att tro att de har rätt. Men jag måste göra lite ytterligare reflektioner över den sortens skadeglädje som Brunell ger exempel på. Det är nämligen vanligt att folk blir glada över att dåliga saker händer, enbart för att de känner att de har varnat för detta och därmed har blivit bevisade ha rätt. Oftast har dock människor ett tillräckligt mått med hyfs och visar inte detta öppet.
Jag vill med detta rikta en känga till den annars så briljante debattören HAX. Jag förstår att du har din tydliga ståndpunkt mot euron, men seriöst Henrik, det är jävligt löjligt att hålla på att peka och skratta när ekonomin i EU-länder går dåligt bara för att du anser det bevisa din ståndpunkt att detta är eurons fel. Debattera på ett konstruktivt sätt kring detta, och lägg av med att visa din hånande skadeglädje.
Frasen "Vad var det jag sa?" är ful, arrogant och idiotisk, och den är inte ett politiskt argument överhuvudtaget. Jag vet att det är oerhört mänskligt att känna skadeglädje, personligen kämpar jag med att inte dagligen skrika ut: "Skyll inte på mig - jag röstade på Piratpartiet!" vid de många lämpliga tillfällen som ges. Men vi måste inse att besserwisser-attityd bidrar med absolut ingenting i politiken. När dåliga saker händer så bör man beklaga, ge de goda råd man har (utan att göra ett nummer av att man har givit dem tidigare) och allmänt bete sig konstruktivt utan att försöka framhäva sin egen intellektuella överlägsenhet som man tycker sig ha. Om man har rätt så kommer man att få det bevisat av historien.
Men politik går inte ut på att ha rätt, det går ut på att göra rätt. Lägg undan skadeglädjen och hjälp istället andra att göra det bästa av situationen.
Hon är givetvis inte ensam inom SD att ha denna attityd. När de egentligen borde vara sorgsna över att ett dödligt dåd har riktats mot det Sverige de säger sig älska så är de i själva verket jublande glada över möjligheten att göra politiska poänger av detta, men framförallt för att de tycker sig ha blivit bevisade att ha rätt.
Jag har redan skrivit om min syn på den tänkbara utvecklingen efter dådet, och varför SD är fel ute i att tro att de har rätt. Men jag måste göra lite ytterligare reflektioner över den sortens skadeglädje som Brunell ger exempel på. Det är nämligen vanligt att folk blir glada över att dåliga saker händer, enbart för att de känner att de har varnat för detta och därmed har blivit bevisade ha rätt. Oftast har dock människor ett tillräckligt mått med hyfs och visar inte detta öppet.
Jag vill med detta rikta en känga till den annars så briljante debattören HAX. Jag förstår att du har din tydliga ståndpunkt mot euron, men seriöst Henrik, det är jävligt löjligt att hålla på att peka och skratta när ekonomin i EU-länder går dåligt bara för att du anser det bevisa din ståndpunkt att detta är eurons fel. Debattera på ett konstruktivt sätt kring detta, och lägg av med att visa din hånande skadeglädje.
Frasen "Vad var det jag sa?" är ful, arrogant och idiotisk, och den är inte ett politiskt argument överhuvudtaget. Jag vet att det är oerhört mänskligt att känna skadeglädje, personligen kämpar jag med att inte dagligen skrika ut: "Skyll inte på mig - jag röstade på Piratpartiet!" vid de många lämpliga tillfällen som ges. Men vi måste inse att besserwisser-attityd bidrar med absolut ingenting i politiken. När dåliga saker händer så bör man beklaga, ge de goda råd man har (utan att göra ett nummer av att man har givit dem tidigare) och allmänt bete sig konstruktivt utan att försöka framhäva sin egen intellektuella överlägsenhet som man tycker sig ha. Om man har rätt så kommer man att få det bevisat av historien.
Men politik går inte ut på att ha rätt, det går ut på att göra rätt. Lägg undan skadeglädjen och hjälp istället andra att göra det bästa av situationen.
fredag 17 december 2010
KD:s omvändelse är patetiskt röstfiske
Jaså minsann, KD vill ompröva sin ställning i HBT-frågor. Det vore ju trevligt om de kunde landa i samma slutsats som alla moderna tänkare kommit till för längesedan: nämligen att människor inte ska diskrimineras för sina sexuella preferenser. Då skulle det bara vara ett parti riksdagen som motarbetar homosexuellas rättigheter (gissa vilket).
Men samtidigt är det så sorgligt uppenbart att KD inte har kommit till denna slutsats för att de plötsligt har insett att det är rätt sak att göra (eller för att Gud har kommit med nya direktiv, jag är inte säker på hur sådant funkar för religiösa). Det råkar nämligen vara så att KD tappar rejält i opinionsundersökningar, kanske för att de för större delen av befolkningen i ett homovänligt land framstår som en bunt inskränkta homofober som man inte ska rösta på. Och så kommer omvändelsen, enbart för att de vill försöka rädda sina riksdagsjobb 2014.
KD har absolut inget att bidra med i dessa frågor, de ligger långt efter. De borde bara erkänna människors lika rättigheter utan att försöka göra speciellt stort nummer av det, och sedan försöka bidra med något nytt på andra områden. Men så funkar inte politiken. De vill visst att vi ska jubla och applådera för att de gör en självklarhet, bara för att sedan fortsätta sin poänglösa existens i maktens korridorer.
Men samtidigt är det så sorgligt uppenbart att KD inte har kommit till denna slutsats för att de plötsligt har insett att det är rätt sak att göra (eller för att Gud har kommit med nya direktiv, jag är inte säker på hur sådant funkar för religiösa). Det råkar nämligen vara så att KD tappar rejält i opinionsundersökningar, kanske för att de för större delen av befolkningen i ett homovänligt land framstår som en bunt inskränkta homofober som man inte ska rösta på. Och så kommer omvändelsen, enbart för att de vill försöka rädda sina riksdagsjobb 2014.
KD har absolut inget att bidra med i dessa frågor, de ligger långt efter. De borde bara erkänna människors lika rättigheter utan att försöka göra speciellt stort nummer av det, och sedan försöka bidra med något nytt på andra områden. Men så funkar inte politiken. De vill visst att vi ska jubla och applådera för att de gör en självklarhet, bara för att sedan fortsätta sin poänglösa existens i maktens korridorer.
måndag 13 december 2010
Självmordsreaktioner
Ett riktigt klantarsel sprängde ihjäl sig själv på Drottninggatan och lyckades bara skada två andra personer i processen. Därmed passar han väl in i mallen för svenska terrorister som enbart utmärker sig med sin inkompetens och inte någon förmåga att orsaka betydande fysisk skada. Han klarade inte ens av att tajma in det på Nobeldagen!
Däremot tror jag att reaktionerna på attentatet kommer att orsaka oss tusenfalt större skada, minst. Först kommer Sverigedemokraterna och övriga rasister att tolka det här som en legitim anledning att ytterligare trakassera stora grupper människor som på något sätt kan associeras till de etniska och religiösa kollektiv som bombaren tillhörde. Redan nu ylar SD:are om att man har del i skulden för detta attentat om man tycker att liberal invandringspolitik är bra. SD-trollens retoriska dumheter når nya bottennivåer.
Sedan så är jag också rädd att regeringen kommer att använda denna historia som ett argument för att gå vidare med integritetskränkande övervakningslagar. En människas galenskap används för att rättfärdiga att vi alla ska övervakas, vi har sett det förr så många gånger. Vi får inte låta dem komma undan med det. Vi måste tålmodigt om och om förklara varför massövervakning är både ineffektivt och odemokratiskt.
Men det allra mest ironiska och mest märkliga är att sådana här attentat tenderar att förstärka de två fenomen som så uppenbart har orsakat det i första början.
Först har vi, som ovan nämnt, spridningen av fördomar mot människor som upplevs som främlingar, och åläggandet av en kollektiv skuld på människor som råkar tillhöra samma kollektiv som attentatsmannen. Att bli utpekad och förföljd för vad en ensam galning har gjort är lika otrevligt som att vara rädd för att bli dödad av nämnda sorts galning för att man tillhör en viss grupp. Den polariserade "vi-mot-dem"-känslan som genomsyrade bombarens sinne och låg bakom hans beteende kommer att bli starkare, med SD som främsta påhejare. Och så så får vi än mer av den varan.
Sedan har vi religionen. Sverigenazisterna skyller detta på islam, mer mainstream debattörer skyller på religiös fanatism. Personligen skyller jag på religion överhuvudtaget och jag är inte rädd för att säga det. Tyvärr är jag ganska ensam om det. De flesta vågar inte stöta sig med så många människor som man gör då man säger att det är de påhittade religiösa irrlärorna som förgiftar människors tänkande i sådan grad att det leder till att några av dem går så här långt. Utan religion skulle vi knappast ha självmordsattentat.
Men det som kommer att hända nu är att religiösa företrädare kommer att fördöma detta attentat och uppmuntra till att föra fram de fredliga aspekterna av religion, underförstått stärka sin egen ställning i samhället.
Jag däremot tänker vara tydlig med att det inte bara är religiös extremism som är problemet, det är religion.
Däremot tror jag att reaktionerna på attentatet kommer att orsaka oss tusenfalt större skada, minst. Först kommer Sverigedemokraterna och övriga rasister att tolka det här som en legitim anledning att ytterligare trakassera stora grupper människor som på något sätt kan associeras till de etniska och religiösa kollektiv som bombaren tillhörde. Redan nu ylar SD:are om att man har del i skulden för detta attentat om man tycker att liberal invandringspolitik är bra. SD-trollens retoriska dumheter når nya bottennivåer.
Sedan så är jag också rädd att regeringen kommer att använda denna historia som ett argument för att gå vidare med integritetskränkande övervakningslagar. En människas galenskap används för att rättfärdiga att vi alla ska övervakas, vi har sett det förr så många gånger. Vi får inte låta dem komma undan med det. Vi måste tålmodigt om och om förklara varför massövervakning är både ineffektivt och odemokratiskt.
Men det allra mest ironiska och mest märkliga är att sådana här attentat tenderar att förstärka de två fenomen som så uppenbart har orsakat det i första början.
Först har vi, som ovan nämnt, spridningen av fördomar mot människor som upplevs som främlingar, och åläggandet av en kollektiv skuld på människor som råkar tillhöra samma kollektiv som attentatsmannen. Att bli utpekad och förföljd för vad en ensam galning har gjort är lika otrevligt som att vara rädd för att bli dödad av nämnda sorts galning för att man tillhör en viss grupp. Den polariserade "vi-mot-dem"-känslan som genomsyrade bombarens sinne och låg bakom hans beteende kommer att bli starkare, med SD som främsta påhejare. Och så så får vi än mer av den varan.
Sedan har vi religionen. Sverigenazisterna skyller detta på islam, mer mainstream debattörer skyller på religiös fanatism. Personligen skyller jag på religion överhuvudtaget och jag är inte rädd för att säga det. Tyvärr är jag ganska ensam om det. De flesta vågar inte stöta sig med så många människor som man gör då man säger att det är de påhittade religiösa irrlärorna som förgiftar människors tänkande i sådan grad att det leder till att några av dem går så här långt. Utan religion skulle vi knappast ha självmordsattentat.
Men det som kommer att hända nu är att religiösa företrädare kommer att fördöma detta attentat och uppmuntra till att föra fram de fredliga aspekterna av religion, underförstått stärka sin egen ställning i samhället.
Jag däremot tänker vara tydlig med att det inte bara är religiös extremism som är problemet, det är religion.
fredag 10 december 2010
PayPal-konto avslutat
Jag har nu tömt och stängt mitt PayPal-konto.
Orsak: "I'm closing my account as a protest against PayPal's treatment of Wikileaks. Fuck you very much!"
Jag funderar på att dumpa mitt Visa-kort också, men det känns som en jobbigare åtgärd eftersom Visa och Mastercard har närmast ett oligopol på kortbetalningar internationellt sett.
Några tips?
Orsak: "I'm closing my account as a protest against PayPal's treatment of Wikileaks. Fuck you very much!"
Jag funderar på att dumpa mitt Visa-kort också, men det känns som en jobbigare åtgärd eftersom Visa och Mastercard har närmast ett oligopol på kortbetalningar internationellt sett.
Några tips?
måndag 29 november 2010
Att bli avlyssnad är inte kul, tyckte politikerna
Jag tänker inte här kommentera den större nyttan med Wikileaks publicering av läckta amerikanska diplomatiska dokument. Det blir kanske i ett senare inlägg. Jag ska bara göra en kort notering av reaktionerna.
Många politiker som arbetar inom det diplomatiska fältet reagerar negativt. Carl Bildt skriver att läckan kommer att skada diplomatin eftersom denna måste vara förtrolig ibland. Jan Eliasson skriver att risken för att få det man skriver avslöjat gör att diplomater kommer att utöva mer självcensur, och han menar speciellt att sådana här avslöjanden kan förstöra möjligheterna till källskydd. Även den brittiska regeringen menar att möjligheten till hemlig kommunikation är nödvändig för att regeringar ska kunna utföra sitt arbete.
Allt detta låter väldigt bekant. Det är nämligen precis samma invändningar som vi i piratrörelsen gör när politikerna föreslår omfattande övervakning av vanliga medborgares kommunikation (typ FRA-lagen och datalagringsdirektivet). I de debatterna säger politikerna att den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta, men när deras egen kommunikation blir uppsnappad så är de väldigt snabba med fördömandet.
Nu ser de att det är inte så jävla kul när någon avlyssnar det man skriver och sprider det över världen. Nu helt plötsligt varnar de för självcensur och förstört källskydd. Nu plötsligt betonar de värdet av förtrolig kommunikation även för dem som inte begår brott. Nu använder de EXAKT samma argument för att försvara sin egen rätt att kommunicera utan att vara rädd för avlyssning.
Kommer de att lära något av detta? Förmodligen inte. Dessa människor verkar totalt sakna förmågan att se sitt eget hyckleri. Men de bjuder i alla fall på en synnerligen tragikomisk föreställning.
P.S. Nu kanske någon vill invända att det är skillnad på staters och medborgares kommunikation, och visst är så fallet. Personligen ser jag det som att eftersom staterna finns till för medborgarna så ska staterna vara transparenta för medborgarna i högre grad än tvärtom. Vill våra kära politiker argumentera emot detta?
Många politiker som arbetar inom det diplomatiska fältet reagerar negativt. Carl Bildt skriver att läckan kommer att skada diplomatin eftersom denna måste vara förtrolig ibland. Jan Eliasson skriver att risken för att få det man skriver avslöjat gör att diplomater kommer att utöva mer självcensur, och han menar speciellt att sådana här avslöjanden kan förstöra möjligheterna till källskydd. Även den brittiska regeringen menar att möjligheten till hemlig kommunikation är nödvändig för att regeringar ska kunna utföra sitt arbete.
Allt detta låter väldigt bekant. Det är nämligen precis samma invändningar som vi i piratrörelsen gör när politikerna föreslår omfattande övervakning av vanliga medborgares kommunikation (typ FRA-lagen och datalagringsdirektivet). I de debatterna säger politikerna att den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta, men när deras egen kommunikation blir uppsnappad så är de väldigt snabba med fördömandet.
Nu ser de att det är inte så jävla kul när någon avlyssnar det man skriver och sprider det över världen. Nu helt plötsligt varnar de för självcensur och förstört källskydd. Nu plötsligt betonar de värdet av förtrolig kommunikation även för dem som inte begår brott. Nu använder de EXAKT samma argument för att försvara sin egen rätt att kommunicera utan att vara rädd för avlyssning.
Kommer de att lära något av detta? Förmodligen inte. Dessa människor verkar totalt sakna förmågan att se sitt eget hyckleri. Men de bjuder i alla fall på en synnerligen tragikomisk föreställning.
P.S. Nu kanske någon vill invända att det är skillnad på staters och medborgares kommunikation, och visst är så fallet. Personligen ser jag det som att eftersom staterna finns till för medborgarna så ska staterna vara transparenta för medborgarna i högre grad än tvärtom. Vill våra kära politiker argumentera emot detta?
måndag 15 november 2010
Partierna är endast verktyg
I torsdags verkade det som att allmänhetens ögon äntligen skulle öppnas för det vidriga lagförslag som vi i piratrörelsen varnat för i flera år. Flera av Sveriges största nyhetsförmedlare toppade sina hemsidor med att regeringen lägger fram sin datalagringsproposition till lagrådsremiss, och äntligen riktades strålkastarljuset mot den förfärliga övervakningslagen i all dess medborgarföraktande fulhet. Men det blev ytterst kortvarigt, bara ett par timmar senare valde nyhetsförmedlarna (med en timing som vore de medvetet synkroniserade) att istället toppa med ledarskapsfrågorna inom socialdemokraterna, och de har legat kvar högst upp sedan dess.
Det är ett oerhört talande exempel på hur sakfrågor verkar vara ointressant för media att rapportera om när man istället kan fokusera på vem som ska vara ledare. Politiken har utvecklats till en såpopera där allt bara handlar om VEM som ska styra oss, inte VAD denne tänker göra med sin makt. Efter att kandidaten med den snygga nunan vunnit valet så får denne frikort att göra vad som helst och all tuff granskning görs för döva öron. Hur fan hamnade vi där?
Problemformuleringen ges som: Hur ska parti X återerövra sin position i politiken? Svaret är att det borde vi alla skita fullständigt i. Om ett parti inte kan föra en relevant politik så förtjänar det inte annat än att vittra bort, dö, och ersättas av något annat. Ett parti ska inte existera för sin egen överlevnads skull. Tyvärr har det på många sätt blivit så, och det är enkel evolutionsbiologi att förstå varför, det är bara naturligt för en organisation att kämpa för att överleva.
Men vi måste alla motstå det synsättet och föra tillbaka blicken till sakfrågorna, och inse att partierna är bara verktyg för att åstadkomma förändring i just dessa sakfrågor. Personligen är jag på väg att överföra mitt partipolitiska engagemang från Piratpartiet till de nystartade Liberaldemokraterna. Jag är fortfarande en stark supporter av piratrörelsen, men börjar tro att L kan bli ett bättre verktyg för att åstadkomma förändring. Jag struntar blankt i om någon ser mig som en svikare. Jag är inte i politiken för att få kompisar, ej heller för att skaffa ett jobb. Jag är där för att åstadkomma något. Tyvärr verkar det vara tvärtemot vad många av de etablerade politikerna känner. Har man vigt sitt liv åt ett parti så håller man krampaktigt tag om det, även om det sker på bekostnad av idéerna.
Detta måste ändras. Vi måste alla börja se partierna enbart som verktyg, och inse att förnyelse är något bra. Det är något som är viktigt att betona i L ända från första början, och något för de andra partierna att lära sig den hårda vägen.
För övrigt anser jag att datalagringsdirektivet bör krossas.
Det är ett oerhört talande exempel på hur sakfrågor verkar vara ointressant för media att rapportera om när man istället kan fokusera på vem som ska vara ledare. Politiken har utvecklats till en såpopera där allt bara handlar om VEM som ska styra oss, inte VAD denne tänker göra med sin makt. Efter att kandidaten med den snygga nunan vunnit valet så får denne frikort att göra vad som helst och all tuff granskning görs för döva öron. Hur fan hamnade vi där?
Problemformuleringen ges som: Hur ska parti X återerövra sin position i politiken? Svaret är att det borde vi alla skita fullständigt i. Om ett parti inte kan föra en relevant politik så förtjänar det inte annat än att vittra bort, dö, och ersättas av något annat. Ett parti ska inte existera för sin egen överlevnads skull. Tyvärr har det på många sätt blivit så, och det är enkel evolutionsbiologi att förstå varför, det är bara naturligt för en organisation att kämpa för att överleva.
Men vi måste alla motstå det synsättet och föra tillbaka blicken till sakfrågorna, och inse att partierna är bara verktyg för att åstadkomma förändring i just dessa sakfrågor. Personligen är jag på väg att överföra mitt partipolitiska engagemang från Piratpartiet till de nystartade Liberaldemokraterna. Jag är fortfarande en stark supporter av piratrörelsen, men börjar tro att L kan bli ett bättre verktyg för att åstadkomma förändring. Jag struntar blankt i om någon ser mig som en svikare. Jag är inte i politiken för att få kompisar, ej heller för att skaffa ett jobb. Jag är där för att åstadkomma något. Tyvärr verkar det vara tvärtemot vad många av de etablerade politikerna känner. Har man vigt sitt liv åt ett parti så håller man krampaktigt tag om det, även om det sker på bekostnad av idéerna.
Detta måste ändras. Vi måste alla börja se partierna enbart som verktyg, och inse att förnyelse är något bra. Det är något som är viktigt att betona i L ända från första början, och något för de andra partierna att lära sig den hårda vägen.
För övrigt anser jag att datalagringsdirektivet bör krossas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)