KD:s enda förtjänst

I stort sett är KD ett äckligt konservativt och religiöst motiverat parti som inte hör hemma i ett sekulärt samhälle, och jag önskar helst att de åker ut ur riksdagen i nästa val. Nu har det till och med lanserats en Wagenius lag, uppkallad efter min nuvarande favoritpolitiker i Sverige, som går ut på att om du upptäcker att du håller med KD om något så bör du tänka över det ett varv till.

Det finns dock en sak som jag har tänkt över noga och som jag skulle vilja ge KD och främst Göran Hägglund cred för. De verkar nämligen vara de enda i riksdagen som för ideologiska resonemang. De diskuterar kring att politiken måste ha en gräns. Detta gör dem tämligen unika bland våra folkvalda som i övrigt verkar tycka att politiken har inga gränser och att politiker måste kunna få detaljstyra allt. För i dagens Sverige kan man öppet ha attityden att om man tycker människor gör fel beslut i sina liv så ska man få tvinga dem att göra annorlunda. Detta går man alltså till val på: att säga till medborgarna att de inte vet sitt eget bästa och att politiker måste bestämma åt dem, utan någon som helst horisont på paternalismen.
Då är det ändå uppfriskande att se Hägglund i senaste Agenda där han gång på gång fick svara på samma fråga av en förbluffad programledare, och redogöra för att vårdnadsbidraget ska föräldrarna själva få bestämma över även om det i slutänden inte blir så jämlikt som politikerna vill ha det. Någonstans ska det ta stopp och lämnas över till medborgarna.

Nu lever inte KD upp till några liberala principer i verkligheten eftersom de ändå entusiastiskt bidrar till den högst anti-frihetliga alliansregimen. Men Hägglund ska ändå ha kudos för att han yttrar orden som varje partiledare borde ha tatuerade spegelvänt i pannan:
"Politiken måste ha gränser"

KD är tydligen inte 100 % värdelösa.