Tappa inte styrfarten för Liberaldemokraterna

Jag kunde tyvärr inte vara i Stockholm för att närvara vid den första Pub Liberal, men jag har lyssnat på inspelningen i efterhand, och det jag hör gör mig på flera sätt orolig.

Jag vet inte om någon annat tolkat det så, men jag kände att Fredrick Federleys närvaro skulle utgöra "elefanten i rummet" (enbart ett talesätt, inga dubbla antydningar menade). Temat för kvällen var "Sveket mot liberalismen", och här har vi mannen som sågs som den största svikaren för de liberala i FRA-debatten 2008. Men inte nog med det, han kom direkt från att ha röstat ja till datalagringsdirektivet!
Jag tror säkert att Fredrick är en underbar person, och jag tror säkert att han har haft det jättejobbigt som blivit utsatt för tryck och mobbing från alla möjliga håll. Men jag måste ändå döma en politiker efter hans handlingar. Visst bedriver han en föredömlig liberal politik på andra områden, men hans inkonsekvens i integritetsfrågor gör att jag inte kan se honom som en pålitlig liberal. Men för andra liberaldemokrater är han rentav en hjälte numera!

Jag fick känslan av att debatten gick ut på att släta över de svek som har begåtts. Visst är det ett hårt jobb att sitta i riksdagen och sortera all motstridig information som man får hälld över sig, men jag är inte intresserad av att höra ursäkter till varför ledamöter finner det så svårt att trycka på nej-knappen när ett uppenbart vidrigt lagförslag ligger uppe för beslut och demonstranterna står och trummar på gatan utanför. Riksdagsjobbet är tungt, men ansvaret är långt mycket tyngre. Besluten som fattas berör miljoner människors vardag, och då funkar det inte att ursäkta dåliga beslut med att det är jobbigt att bråka med chefen. Huruvida ledamöterna är polare med sina kollegor i rökrummet är för mig som medborgare helt ointressant.
Vi ska inte ägna vår tid till att hitta sympati för folk som gör fel, vi ska ägna oss åt att övertyga dem att göra rätt. Oavsett hur tuff arbetsmiljön i riksdagen är så måste vi ställa krav på ledamöterna att visa ryggrad och prioritera sina väljare över allt annat. Misslyckas man med det så ska man få tydlig kritik.
Om Liberaldemokraterna ska börja odla en kultur där personlig vänskap tillåts gå ut över en tydlig politisk retorik då är man inne på en bana som gör att man liknar de andra partierna väldigt snabbt, och inte på ett bra sätt. Kompisskap är bra när det gäller att föra samman människor med intressanta idéer och att få saker gjorda. Men kompisskap får inte bli ett hot mot demokratin när man väl sitter på ledande positioner.

Självklart är det jättebra att alla kan sitta ner vid en debatt och tala till varandra med respekt. Men det betyder inte att man måste visa förståelse för personer vars handlingar man avskyr. Precis som Alexander så har även jag ilska som främsta drivkraft i politiken, och även om jag försöker hålla mig diplomatisk så går det inte alla gånger. I diskussionerna hos Liberaldemokraterna kastas det ofta grova förolämpningar mot personer som finns på rejäl distans (Carl Bildt har kallats för en skithög, Blogge har jämförts med en finne i häcken, för att ta några exempel). Men vi ska inte lägga vår energi på att håna folk på avstånd. Det är än viktigare att vi kan se en person i ögonen och säga: "Du gör fel" utan att tillägga: "Men jag ursäktar att du gör det".

En annan sak som oroar mig är det Alexander säger om att vi ska avvakta med att göra (L) till ett parti. Att det ska ligga som ett hot i väntan på att de andra partierna ska bättra sig.
Ingen blir rädd av det hotet. Att driva ett "liberalt nätverk" har redan testats med ytterst magra resultat, och jag är inte ett dugg sugen på att försöka igen. Det behövs en omstrukturering i det svenska partiväsendet, och då menar jag inte att gamla medlemmar ska ersättas av nya, utan att gamla partier ska ersättas med nya. Det är vad som krävs för förändring. Det är bara tre år till valen, och om ett nytt parti ska fram så behövs så mycket av den tiden som möjligt.
Gör Liberaldemokraterna till ett parti nu! Om så sker lovar jag att jag kommer att lägga ner massvis med energi där (d.v.s. mycket mer än att bara blogga). Men så länge det finns en osäkerhet om vi ska sikta på riksdagen eller inte så slösar vi tid och orsakar förvirring.
Det liberala partiet behövs, och vi måste driva det med ett rejält jävlar anamma med början omedelbart.