En värdig EMU-debatt verkar fortfarande svår att få till

Jag var och lyssnade på EMU-debatt hos Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala tidigare i veckan, och ska skriva ner några av mina reflektioner.

Ur en retorisk synpunkt var det en dålig debatt. Deltagarna kom sällan med slagkraftiga argument utan svävade ut i långa utläggningar med dålig summering. De var dåliga på att visa respekt för varandra, till exempel när Carl Hamilton flera gånger sa åt Leif Pagrotsky att hålla tyst, vilket var uppenbart förödmjukande för Pagrotsky. Stämningen var alltigenom antagonistisk och deltagarna verkade inte intresserade av att hitta något gemensamt utan ville bara säga att den andra sidan hade helt fel i allt de sa.
Pagrotsky och han nej-komanjon Sven Hagströmer började med att försöka använda demokratibegreppet till att locka ur lite skratt ur publiken genom att håna ja-sidan för att vilja ha ny folkomröstning när opinionsläget svänger om. Konstigt vore väl annars! Vill man ha euron så är det ju naturligt att önska ny omröstning om folket verkar ändra åsikt. Ja-sidan lyckades dock inte framföra detta på ett bra sätt, och jag tycker det är synd att diskussionen om folkomröstning inte blev så lång då man möjligtvis skulle kommit in på problematiken kring att ett folkomröstningsbeslut inte kan ses som giltigt i all framtid.
Större delen av debatten utgjordes av mer tekniskt snack kring ekonomin, och jag som bara har Nationalekonomi A i bagaget är inte så kvalificerad att bedöma allt som sades. Men det som tydligt framgick var att debattörerna inte kunde enas om huruvida det varit bra eller dåligt för Sverige att stå utanför euro-området. De bara kontrade varandra med olika sätt att räkna och slängde olika sorters statistik i ansiktet på varandra, även rörande länder som Finland och Grekland, och om det är så tydligt att de skarpaste ekonomerna inte kan enas om EMU:s effekter då kan man verkligen undra om EMU är något att vara rädd för alls.
Lågvattenmärket i debatten kom när Pagrotsky sa att eftersom man räknar ut BNP med export minus import så är handel inte positivt för tillväxten. Jag upprepar: Pagrotsky försökte säga att handel inte är bra för tillväxt! Stefan Fölster gick direkt till angrepp mot denna argumentation som är ovärdig ens en sjuåring, men han gjorde olyckligt nog en parallell till Nordkorea vilket fick Pagrotsky att utbrista något i stil med att han aldrig tidigare blivit så dåligt bemött i en debatt och att han var jättearg. Kom igen! Värre påhopp måste han ha blivit utsatt för tidigare, och nu tog han bara chansen att gnälla istället för att bemöta argumentationen.
Carl Hamilton var den ende som tog upp de visioner som gör att jag själv önskar att Sverige inför euron. Han talade i ett kort inlägg om samarbete över gränserna och säkrandet av ett fredligt Europa, saker som nej-sidan fnyser åt som om de vore oviktiga. Att drömmen om en värld utan gränser får så lite plats i en debatt om EMU tycker jag är sorgligt.
En oväntad men härlig sak som kom upp i slutet var dock att Hagströmer, när han fick frågan vad som skulle göra honom mer positiv till euron, var om alla i Europa talade samma språk. Då skulle nämligen arbetsmarknaden integreras och rörligheten över gränser öka, vilket skulle göra förutsättningarna för en gemensam valuta bättre. Jag känner att det bekräftar det jag sagt många gånger tidigare: att språkskillnader är det som mer än något annat håller världens befolkning uppdelad. Att vi har olika språk i Europa idag är det som gör det svårast för oss som vill riva gränserna.
När publiken via handuppräckning fick uttrycka sina sympatier så såg det vid en snabb bedömning ut som att ja-sidan övervägde, vilket är ett tecken på att många studenter tänker i positiva banor kring euron.

Mitt sammanfattande bedömning från debatten är tråkigt nog att om en ny folkomröstning ska hållas om euron så riskerar kampanjandet att bli lika fientligt, osakligt, överdrivande, småaktigt och pinsamt som det blev senaste gången.