"I like it when bad people die"

Jag fylls nu av minnen från när jag var 14 år gammal. Den där hösten när världens mest chockerande händelse utspelades på TV för hela världen att se. Sedan såg vi bomberna falla över ett land på andra sidan jordklotet, och vi hoppades att världens då största skurk skulle åka fast. Men vi blev besvikna.

Visst hade varit bäst om Usama tagits levande, och att det hade skett för nio år sedan. Men det är inte alltid saker går optimalt. Nu är han död, och världen är bättre än om han hade fått fortsätta leva. Jag ser det positiva i det hela.
Men det finns en återhållsamhet hos många. Man gläds åt hans död, men samtidigt skäms man över att man gläds, för vi har blivit uppfostrade i att det är dåligt att glädjas åt någons död oavsett vilken fruktansvärd människa denne var. Vi kan se på actionfilm och glädjas enormt när skurken möter sin undergång i slutet, men i verkligheten är det fult att visa sig glad åt att en verklig människa som orsakat verkligt lidande dör.

Jag har varit där också. Jag dolde och förnekade till viss grad mina sanna känslor när Saddam Hussein hängdes och när Lech Kaczyński och hela hans entourage dog i en flygkrasch. Men nu jag har allt mer gått över till Christopher Hitchens' syn på det hela: "I like it when bad people die" (kan ses här, mot slutet av videon). För ett vidare smakprov av denne ärlige och brutale man så rekommenderar jag att se hela videon med intervjun av honom när Jerry Falwell hade dött. Han är ohövlig och respektlös, men han har så jävla rätt.

Var inte oroliga. Jag tänker inte förespråka mord som politiska lösningar. Jag kommer att fortsätta stå för att våld är sista utvägen. Jag kommer att fortsätta att kämpa för varje människas rätt till sitt liv.
Men jag tänker inte låtsas som att jag inte blir glad när onda människor dör.