Jag tänker inte här kommentera den större nyttan med Wikileaks publicering av läckta amerikanska diplomatiska dokument. Det blir kanske i ett senare inlägg. Jag ska bara göra en kort notering av reaktionerna.
Många politiker som arbetar inom det diplomatiska fältet reagerar negativt. Carl Bildt skriver att läckan kommer att skada diplomatin eftersom denna måste vara förtrolig ibland. Jan Eliasson skriver att risken för att få det man skriver avslöjat gör att diplomater kommer att utöva mer självcensur, och han menar speciellt att sådana här avslöjanden kan förstöra möjligheterna till källskydd. Även den brittiska regeringen menar att möjligheten till hemlig kommunikation är nödvändig för att regeringar ska kunna utföra sitt arbete.
Allt detta låter väldigt bekant. Det är nämligen precis samma invändningar som vi i piratrörelsen gör när politikerna föreslår omfattande övervakning av vanliga medborgares kommunikation (typ FRA-lagen och datalagringsdirektivet). I de debatterna säger politikerna att den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta, men när deras egen kommunikation blir uppsnappad så är de väldigt snabba med fördömandet.
Nu ser de att det är inte så jävla kul när någon avlyssnar det man skriver och sprider det över världen. Nu helt plötsligt varnar de för självcensur och förstört källskydd. Nu plötsligt betonar de värdet av förtrolig kommunikation även för dem som inte begår brott. Nu använder de EXAKT samma argument för att försvara sin egen rätt att kommunicera utan att vara rädd för avlyssning.
Kommer de att lära något av detta? Förmodligen inte. Dessa människor verkar totalt sakna förmågan att se sitt eget hyckleri. Men de bjuder i alla fall på en synnerligen tragikomisk föreställning.
P.S. Nu kanske någon vill invända att det är skillnad på staters och medborgares kommunikation, och visst är så fallet. Personligen ser jag det som att eftersom staterna finns till för medborgarna så ska staterna vara transparenta för medborgarna i högre grad än tvärtom. Vill våra kära politiker argumentera emot detta?
måndag 29 november 2010
måndag 15 november 2010
Partierna är endast verktyg
I torsdags verkade det som att allmänhetens ögon äntligen skulle öppnas för det vidriga lagförslag som vi i piratrörelsen varnat för i flera år. Flera av Sveriges största nyhetsförmedlare toppade sina hemsidor med att regeringen lägger fram sin datalagringsproposition till lagrådsremiss, och äntligen riktades strålkastarljuset mot den förfärliga övervakningslagen i all dess medborgarföraktande fulhet. Men det blev ytterst kortvarigt, bara ett par timmar senare valde nyhetsförmedlarna (med en timing som vore de medvetet synkroniserade) att istället toppa med ledarskapsfrågorna inom socialdemokraterna, och de har legat kvar högst upp sedan dess.
Det är ett oerhört talande exempel på hur sakfrågor verkar vara ointressant för media att rapportera om när man istället kan fokusera på vem som ska vara ledare. Politiken har utvecklats till en såpopera där allt bara handlar om VEM som ska styra oss, inte VAD denne tänker göra med sin makt. Efter att kandidaten med den snygga nunan vunnit valet så får denne frikort att göra vad som helst och all tuff granskning görs för döva öron. Hur fan hamnade vi där?
Problemformuleringen ges som: Hur ska parti X återerövra sin position i politiken? Svaret är att det borde vi alla skita fullständigt i. Om ett parti inte kan föra en relevant politik så förtjänar det inte annat än att vittra bort, dö, och ersättas av något annat. Ett parti ska inte existera för sin egen överlevnads skull. Tyvärr har det på många sätt blivit så, och det är enkel evolutionsbiologi att förstå varför, det är bara naturligt för en organisation att kämpa för att överleva.
Men vi måste alla motstå det synsättet och föra tillbaka blicken till sakfrågorna, och inse att partierna är bara verktyg för att åstadkomma förändring i just dessa sakfrågor. Personligen är jag på väg att överföra mitt partipolitiska engagemang från Piratpartiet till de nystartade Liberaldemokraterna. Jag är fortfarande en stark supporter av piratrörelsen, men börjar tro att L kan bli ett bättre verktyg för att åstadkomma förändring. Jag struntar blankt i om någon ser mig som en svikare. Jag är inte i politiken för att få kompisar, ej heller för att skaffa ett jobb. Jag är där för att åstadkomma något. Tyvärr verkar det vara tvärtemot vad många av de etablerade politikerna känner. Har man vigt sitt liv åt ett parti så håller man krampaktigt tag om det, även om det sker på bekostnad av idéerna.
Detta måste ändras. Vi måste alla börja se partierna enbart som verktyg, och inse att förnyelse är något bra. Det är något som är viktigt att betona i L ända från första början, och något för de andra partierna att lära sig den hårda vägen.
För övrigt anser jag att datalagringsdirektivet bör krossas.
Det är ett oerhört talande exempel på hur sakfrågor verkar vara ointressant för media att rapportera om när man istället kan fokusera på vem som ska vara ledare. Politiken har utvecklats till en såpopera där allt bara handlar om VEM som ska styra oss, inte VAD denne tänker göra med sin makt. Efter att kandidaten med den snygga nunan vunnit valet så får denne frikort att göra vad som helst och all tuff granskning görs för döva öron. Hur fan hamnade vi där?
Problemformuleringen ges som: Hur ska parti X återerövra sin position i politiken? Svaret är att det borde vi alla skita fullständigt i. Om ett parti inte kan föra en relevant politik så förtjänar det inte annat än att vittra bort, dö, och ersättas av något annat. Ett parti ska inte existera för sin egen överlevnads skull. Tyvärr har det på många sätt blivit så, och det är enkel evolutionsbiologi att förstå varför, det är bara naturligt för en organisation att kämpa för att överleva.
Men vi måste alla motstå det synsättet och föra tillbaka blicken till sakfrågorna, och inse att partierna är bara verktyg för att åstadkomma förändring i just dessa sakfrågor. Personligen är jag på väg att överföra mitt partipolitiska engagemang från Piratpartiet till de nystartade Liberaldemokraterna. Jag är fortfarande en stark supporter av piratrörelsen, men börjar tro att L kan bli ett bättre verktyg för att åstadkomma förändring. Jag struntar blankt i om någon ser mig som en svikare. Jag är inte i politiken för att få kompisar, ej heller för att skaffa ett jobb. Jag är där för att åstadkomma något. Tyvärr verkar det vara tvärtemot vad många av de etablerade politikerna känner. Har man vigt sitt liv åt ett parti så håller man krampaktigt tag om det, även om det sker på bekostnad av idéerna.
Detta måste ändras. Vi måste alla börja se partierna enbart som verktyg, och inse att förnyelse är något bra. Det är något som är viktigt att betona i L ända från första början, och något för de andra partierna att lära sig den hårda vägen.
För övrigt anser jag att datalagringsdirektivet bör krossas.
torsdag 28 oktober 2010
Smutskastning maskerad som vetenskap
Det pågår en osaklig och väldigt ful smutskastningskampanj mot Humanisterna. I den pågående sekulariseringen av Sverige så försöker de religiösa organisationerna desperat försvara vad som tidigare tillhörde dem, och nu har de uppfunnit ett nytt vapen. De försöker få folk att associera Humanisterna med det fulaste som finns i Sverige just nu: Sverigedemokraterna.
Det senaste är en debattartikel i Svenska Dagbladet där man försöker få det att se ut som att det är vetenskapligt bevisat att religionskritiker är främlingsfientliga. Om detta verkligen var ett vetenskapligt resultat så skulle jag vara tvungen att förhålla mig till det. Men det är det inte.
Till att börja med ser jag flera metodologiska problem i hur undersökningen beskrivs. Någon har formulerat kategorier av religionskritik, varav en är xenofobisk (!), och sedan grupperat resultaten efter detta. Det luktar som att detta inbjuder till stora mängder bias. Vad är xenofobiskt i sammanhanget? Om man kritiserar islam, är man främlingsfientlig då? Måste man kritisera kristendomen i nästa andetag för att väga upp?
Det rimliga sättet att genomföra en sådan här undersökning är att definiera religionskritik och främlingsfientlighet separat, mäta dem separat, och sedan jämföra resultaten.
Men det värsta problemet med denna utformning är att den bara går att applicera på religionskritiker. Den ger ingen som helst möjlighet att undersöka religiösa människor, och svara på den brinnande frågan: "Är religionskritiker mer främlingsfientliga än religiösa?". Senaste jag kollade var alla de större religionerna fientligt inställda mot varandra, så det finns fog att tro att gott om xenofobi huserar där. Men det måste göras så att alla genomgår samma undersökning! Det är direkt ovetenskapligt att använda en specialiserad metod på en grupp, och sedan få det att låta som att ett samband har hittats.
Jag försöker inte förneka att det finns främlingsfientliga religionskritiker, nej jag träffar på dem hela tiden. Men att försöka få detta att låta som att det finns en korrelation mellan religionskritik och främlingsfientlighet är djupt ohederligt, och SvD:s sensationssökande rubriksättare har en stor del i det. Det är tragiskt att många människor nu kommer luras av den här slemmiga retoriken.
För övrigt måste som alltid påpekas att vilka associationer som än görs så blir inte religionskritik mindre rationell. Även om alla evolutionsbiologer skulle fås att likna heilande nazister så skulle inte evolutionen vara mindre av ett faktum. All smutskastning i världen kan inte rubba religionens usla sanningsvärde.
Det senaste är en debattartikel i Svenska Dagbladet där man försöker få det att se ut som att det är vetenskapligt bevisat att religionskritiker är främlingsfientliga. Om detta verkligen var ett vetenskapligt resultat så skulle jag vara tvungen att förhålla mig till det. Men det är det inte.
Till att börja med ser jag flera metodologiska problem i hur undersökningen beskrivs. Någon har formulerat kategorier av religionskritik, varav en är xenofobisk (!), och sedan grupperat resultaten efter detta. Det luktar som att detta inbjuder till stora mängder bias. Vad är xenofobiskt i sammanhanget? Om man kritiserar islam, är man främlingsfientlig då? Måste man kritisera kristendomen i nästa andetag för att väga upp?
Det rimliga sättet att genomföra en sådan här undersökning är att definiera religionskritik och främlingsfientlighet separat, mäta dem separat, och sedan jämföra resultaten.
Men det värsta problemet med denna utformning är att den bara går att applicera på religionskritiker. Den ger ingen som helst möjlighet att undersöka religiösa människor, och svara på den brinnande frågan: "Är religionskritiker mer främlingsfientliga än religiösa?". Senaste jag kollade var alla de större religionerna fientligt inställda mot varandra, så det finns fog att tro att gott om xenofobi huserar där. Men det måste göras så att alla genomgår samma undersökning! Det är direkt ovetenskapligt att använda en specialiserad metod på en grupp, och sedan få det att låta som att ett samband har hittats.
Jag försöker inte förneka att det finns främlingsfientliga religionskritiker, nej jag träffar på dem hela tiden. Men att försöka få detta att låta som att det finns en korrelation mellan religionskritik och främlingsfientlighet är djupt ohederligt, och SvD:s sensationssökande rubriksättare har en stor del i det. Det är tragiskt att många människor nu kommer luras av den här slemmiga retoriken.
För övrigt måste som alltid påpekas att vilka associationer som än görs så blir inte religionskritik mindre rationell. Även om alla evolutionsbiologer skulle fås att likna heilande nazister så skulle inte evolutionen vara mindre av ett faktum. All smutskastning i världen kan inte rubba religionens usla sanningsvärde.
fredag 8 oktober 2010
Man kan bli konspirationsteoretiker för mindre
Nu är riksdagsvalet över, och de etablerade politikerna kan andas ut för de slapp diskutera integritetsfrågor på allvar den här gången. Med nästa val på betryggande avstånd kan man gå vidare med byggandet av övervakningsstaten vilket man framgångsrikt undanhöll för väljarna.
Hovrättsförhandlingarna mot The Pirate Bay är redan igång, och fyra män kommer kanske än en gång dömas till fängelse för att ha konstruerat en sökmotor. Så oerhört bekvämt att rättegången ligger efter valet så att ingen behövde tänka på piratfrågor när de gick till vallokalen.
Det står klart att propositionen om datalagring läggs fram i december. Så väldigt skönt att vi slapp debatt om den innan valet, annars skulle ju folk fått för sig att rösta efter hur partierna tar ställning till massövervakning av hela befolkningen.
Sveriges absolut sämsta minister någonsin, Beatrice Ask, sitter säker på sin post. Att göra upprepade attacker på de mest grundläggande principerna i ett rättssamhälle är ju inget som hindrar en från att vara justitieminister. En svensk minister får bara avgå om man bryter mot förmyndarlagar om TV-avgift och sexköp, att grovt missköta sitt uppdrag och nedmontera det öppna samhället är däremot inget hinder.
Dessutom går underrättelsetjänster i flera europeiska länder ut och säger att vi ska vara försiktiga på offentliga platser, terroristerna tänker slå till när som helst. Det har inte hänt något sådant i vår del av världen på länge, och vi får bara diffus information om att muslimska fanatiker är på väg mot oss, men när staten säger åt oss att vara rädda - då är det bäst att vi börjar se oss om axeln, misstänka vår granne och låta övervakningssamhället ta över.
*Sarkasmen i detta inlägg slutar här*
Man kan fan i mig bli konspirationsteoretiker för mindre!
Jag är egentligen inte benägen till konspirationsteorier, dels för att jag tror att inget stort går att hålla hemligt speciellt länge, dels för att jag tror att allt det mystiska som pågår i politiken egentligen bara är vanliga mänskliga brister upphöjda till systemnivå.
Men ibland blir jag fundersam...
Jag tänker dock inte bli rädd på kommando. Jag tänker inte låta politikerna komma undan med bygget av övervakningsstaten bara för att valet är förbi. Jag tänker inte glömma vad de gör mot oss.
Om nu datalagringsdirektivet läggs fram i december så är det där det viktiga slaget kommer att stå. Vi får inte låta de genomföra det med ursäkter baserade på rena lögner. Vi måste upprepa motståndsrörelsen från juni 2008 och belägra riksdagshuset. Vi måste visa vad vi tycker, och tala till ledamöternas förnuft.
Vi måste ta den här striden, och samtidigt visa att medborgarna har makten även när valkampanjerna är över.
Hovrättsförhandlingarna mot The Pirate Bay är redan igång, och fyra män kommer kanske än en gång dömas till fängelse för att ha konstruerat en sökmotor. Så oerhört bekvämt att rättegången ligger efter valet så att ingen behövde tänka på piratfrågor när de gick till vallokalen.
Det står klart att propositionen om datalagring läggs fram i december. Så väldigt skönt att vi slapp debatt om den innan valet, annars skulle ju folk fått för sig att rösta efter hur partierna tar ställning till massövervakning av hela befolkningen.
Sveriges absolut sämsta minister någonsin, Beatrice Ask, sitter säker på sin post. Att göra upprepade attacker på de mest grundläggande principerna i ett rättssamhälle är ju inget som hindrar en från att vara justitieminister. En svensk minister får bara avgå om man bryter mot förmyndarlagar om TV-avgift och sexköp, att grovt missköta sitt uppdrag och nedmontera det öppna samhället är däremot inget hinder.
Dessutom går underrättelsetjänster i flera europeiska länder ut och säger att vi ska vara försiktiga på offentliga platser, terroristerna tänker slå till när som helst. Det har inte hänt något sådant i vår del av världen på länge, och vi får bara diffus information om att muslimska fanatiker är på väg mot oss, men när staten säger åt oss att vara rädda - då är det bäst att vi börjar se oss om axeln, misstänka vår granne och låta övervakningssamhället ta över.
*Sarkasmen i detta inlägg slutar här*
Man kan fan i mig bli konspirationsteoretiker för mindre!
Jag är egentligen inte benägen till konspirationsteorier, dels för att jag tror att inget stort går att hålla hemligt speciellt länge, dels för att jag tror att allt det mystiska som pågår i politiken egentligen bara är vanliga mänskliga brister upphöjda till systemnivå.
Men ibland blir jag fundersam...
Jag tänker dock inte bli rädd på kommando. Jag tänker inte låta politikerna komma undan med bygget av övervakningsstaten bara för att valet är förbi. Jag tänker inte glömma vad de gör mot oss.
Om nu datalagringsdirektivet läggs fram i december så är det där det viktiga slaget kommer att stå. Vi får inte låta de genomföra det med ursäkter baserade på rena lögner. Vi måste upprepa motståndsrörelsen från juni 2008 och belägra riksdagshuset. Vi måste visa vad vi tycker, och tala till ledamöternas förnuft.
Vi måste ta den här striden, och samtidigt visa att medborgarna har makten även när valkampanjerna är över.
onsdag 6 oktober 2010
Konsekventa dumheter
Vatikanen kan man verkligen lita på. Så fort det finns något som har att göra med mänsklig befruktning att göra så är de där och ger den exakt motsatta åsikten mot vad allt som är framstegsvänligt. När nu Robert Edwards vunnit Nobelpriset (mycket värdigt) för sitt arbete inom in-vitro-befruktning så är en talesman från Vatikanen ute i media och uttalar sig om hur oetiskt det är, stödd på några grumliga resonemang om att det fruktansvärt att mänskliga embryon avlidit i dylika processer. Man håller alltså fast vid tanken att ett ägg och en spermie sammanslagna är värt oändligt mycket medan ett ägg och en spermie separat är inte värda någonting.
Vatikanen står bara för dogma och verkar sakna all förmåga till att göra ens den enklaste konsekvensanalys. Om man bryr sig om mänskligt liv, såsom abortmotståndare brukar säga sig göra, då bör man jubla över en teknik som gjort det möjligt för hittills nära fyra miljoner barn att födas av ej fertila föräldrar. Ergo, de embryon som dött i processen skulle aldrig ha haft chansen att födas ändå!
Ibland undrar jag om Vatikanen medvetet spelar dumma för att upprätthålla en konsekvent image. Kom ihåg att dessa miffon bara har makt så länge vi låter deras ord ha inflytande.
P.S. Kan alla sluta kalla Robert Edwards för "provrörsbarnens fader"? Det blir liksom lite fel, om ni förstår vad jag menar...
Vatikanen står bara för dogma och verkar sakna all förmåga till att göra ens den enklaste konsekvensanalys. Om man bryr sig om mänskligt liv, såsom abortmotståndare brukar säga sig göra, då bör man jubla över en teknik som gjort det möjligt för hittills nära fyra miljoner barn att födas av ej fertila föräldrar. Ergo, de embryon som dött i processen skulle aldrig ha haft chansen att födas ändå!
Ibland undrar jag om Vatikanen medvetet spelar dumma för att upprätthålla en konsekvent image. Kom ihåg att dessa miffon bara har makt så länge vi låter deras ord ha inflytande.
P.S. Kan alla sluta kalla Robert Edwards för "provrörsbarnens fader"? Det blir liksom lite fel, om ni förstår vad jag menar...
lördag 2 oktober 2010
Eftervalsanalys: Piratpartiet
Piratpartiet fick ett uruselt valresultat, ingen idé att förneka det.
Jag hade inte väntat mig att PP skulle komma in i riksdagen, men jag trodde att att 2% var en rimlig prognos och 1% var lätt inom räckhåll. Nu landade partiet på 0,65%, största parti utanför riksdagen vilket dock är en klen tröst. Symboliskt nog är siffran bara strax över resultatet 2006. Det är väldigt märkligt eftersom partiet som organisation har utvecklats massivt under dessa fyra år, men trots att man gått från okända nybörjare till allmänt känt EU-parti så har väljarstödet till riksdagen knappt ökat alls. Jag använder inte ordet "katastrof" än, jag väntar med det tills jag ser vad en riksdag utan PP orsakar för skada på samhället. Men det är en enorm besvikelse. Ett knytnävsslag och en spottloska i ansiktet på alla som jobbat hårt för partiet.
Varför gick det så här? Jag tror vi får inse att gammelmedia fortfarande är mäktigare än vi vill tro. Jag har flera gånger fått den ärligt menade frågan "Finns Piratpartiet fortfarande?". Väldigt märklig fråga tycker jag som följer med i bloggvärlden och ser att PP är mer aktivt än någonsin. Men syns man inte i de stora tidningarna och TV-kanalerna så är man under radarn för 95% av befolkningen. Det funkar inte att försöka komma in i riksdagen om man ignoreras av de stora etablerade nyhetsförmedlarna. Medieverkligheten har inte kommit speciellt långt.
Men inte ens på internet har vi kunnat äga i år. Jag har märkt att det finns en märklig samling troll som har gått i organiserad offensiv mot PP, de måste verkligen ha känt sig personligt hotade av möjligheten med pirater i riksdagen. Så de har använt sig av förlöjligande, guilt-by-association, gamla klyschor, samt rena lögner, och de har för det mesta kommit undan med det då de tappra pirater som har korrigerat felaktigheterna har varit för få. I den mån det har funnits en bild av PP så har den formats av våra fiender.
Väljarna blev inte lockade. Dels tror jag att folk är för invanda med det traditionella partisystemet, och man kan inte ta till sig ett parti som utformar sitt uppdrag annorlunda. Jag har lagt fram mängder av nyttokalkyler för att visa hur mycket vi hade att vinna på att rösta in PP, men detta har inte lyckats ta sig igenom det första filtret av "Man måste ha ett heltäckande program"-blockering som sitter stenhårt i folks politiska tänkande. Det gick aldrig in i folks huvuden att det fanns stora fördelar med en piratröst ändå.
I övrigt var alla för upptagna med att oroa sig för SD. Högst befogat, men det ledde till att många inte vågade rösta på annat än de etablerade partierna, och det framgick aldrig att en ordentlig offensiv av piratfrämjande skulle kunna ha hållit SD utanför riksdagen. Men ingen ville ta några risker, och det funkade inte, och nu har vi ett fascistiskt parti där vi skulle kunna ha haft ett liberalt istället.
Vart går vi härifrån? Vidare förstås.
Våra fiender har varit snabba att ta tillfället att dödförklara oss, men det är inget att än skitsnack, dålig journalistik och illa dold maffiapropaganda. Piratrörelsen har kanske stannat i växten, men det inte samma sak som att man är död!
Vi har tusentals engagerade medlemmar, två mandat i Europaparlamentet, och dussintals systerpartier världen över. Piratfrågor kommer att fortsätta tas upp, även om det känns kämpigt nu. Det har höjt röster för Falkvinges avgång, men det är fel väg att gå. Dels för att det inte skulle lösa några problem, dels för att en visionär som han är en av PP:s största tillgångar, även om han låter käften glappa vid fel tillfällen ibland.
Jag är inte säker på vad min relation till Piratpartiet blir i framtiden. Jag kommer att fortsätta vara medlem och stödja partiet ideologiskt på alla sätt jag kan, men inför valet 2014 får jag göra en bedömning om det är det bästa alternativet att satsa på eller om vi kanske har fått fram något ännu vassare.
Jag hade inte väntat mig att PP skulle komma in i riksdagen, men jag trodde att att 2% var en rimlig prognos och 1% var lätt inom räckhåll. Nu landade partiet på 0,65%, största parti utanför riksdagen vilket dock är en klen tröst. Symboliskt nog är siffran bara strax över resultatet 2006. Det är väldigt märkligt eftersom partiet som organisation har utvecklats massivt under dessa fyra år, men trots att man gått från okända nybörjare till allmänt känt EU-parti så har väljarstödet till riksdagen knappt ökat alls. Jag använder inte ordet "katastrof" än, jag väntar med det tills jag ser vad en riksdag utan PP orsakar för skada på samhället. Men det är en enorm besvikelse. Ett knytnävsslag och en spottloska i ansiktet på alla som jobbat hårt för partiet.
Varför gick det så här? Jag tror vi får inse att gammelmedia fortfarande är mäktigare än vi vill tro. Jag har flera gånger fått den ärligt menade frågan "Finns Piratpartiet fortfarande?". Väldigt märklig fråga tycker jag som följer med i bloggvärlden och ser att PP är mer aktivt än någonsin. Men syns man inte i de stora tidningarna och TV-kanalerna så är man under radarn för 95% av befolkningen. Det funkar inte att försöka komma in i riksdagen om man ignoreras av de stora etablerade nyhetsförmedlarna. Medieverkligheten har inte kommit speciellt långt.
Men inte ens på internet har vi kunnat äga i år. Jag har märkt att det finns en märklig samling troll som har gått i organiserad offensiv mot PP, de måste verkligen ha känt sig personligt hotade av möjligheten med pirater i riksdagen. Så de har använt sig av förlöjligande, guilt-by-association, gamla klyschor, samt rena lögner, och de har för det mesta kommit undan med det då de tappra pirater som har korrigerat felaktigheterna har varit för få. I den mån det har funnits en bild av PP så har den formats av våra fiender.
Väljarna blev inte lockade. Dels tror jag att folk är för invanda med det traditionella partisystemet, och man kan inte ta till sig ett parti som utformar sitt uppdrag annorlunda. Jag har lagt fram mängder av nyttokalkyler för att visa hur mycket vi hade att vinna på att rösta in PP, men detta har inte lyckats ta sig igenom det första filtret av "Man måste ha ett heltäckande program"-blockering som sitter stenhårt i folks politiska tänkande. Det gick aldrig in i folks huvuden att det fanns stora fördelar med en piratröst ändå.
I övrigt var alla för upptagna med att oroa sig för SD. Högst befogat, men det ledde till att många inte vågade rösta på annat än de etablerade partierna, och det framgick aldrig att en ordentlig offensiv av piratfrämjande skulle kunna ha hållit SD utanför riksdagen. Men ingen ville ta några risker, och det funkade inte, och nu har vi ett fascistiskt parti där vi skulle kunna ha haft ett liberalt istället.
Vart går vi härifrån? Vidare förstås.
Våra fiender har varit snabba att ta tillfället att dödförklara oss, men det är inget att än skitsnack, dålig journalistik och illa dold maffiapropaganda. Piratrörelsen har kanske stannat i växten, men det inte samma sak som att man är död!
Vi har tusentals engagerade medlemmar, två mandat i Europaparlamentet, och dussintals systerpartier världen över. Piratfrågor kommer att fortsätta tas upp, även om det känns kämpigt nu. Det har höjt röster för Falkvinges avgång, men det är fel väg att gå. Dels för att det inte skulle lösa några problem, dels för att en visionär som han är en av PP:s största tillgångar, även om han låter käften glappa vid fel tillfällen ibland.
Jag är inte säker på vad min relation till Piratpartiet blir i framtiden. Jag kommer att fortsätta vara medlem och stödja partiet ideologiskt på alla sätt jag kan, men inför valet 2014 får jag göra en bedömning om det är det bästa alternativet att satsa på eller om vi kanske har fått fram något ännu vassare.
måndag 27 september 2010
Valnatt - mörket faller över Sverige, men kanske skymtas en ledstjärna
Jag började valdagen med att åka ut på den isländska landsbygden och se en fårsamling. Efter sommarens grönbete jagades fårskocken med skrik och hets in i en fålla varifrån de samlades in av sina respektive ägare, och de stackars fårskallarna hade ingen möjlighet att styra vad det hela ledde till. Det kändes som en väldigt träffande metafår för vad som pågick i Sverige samtidigt.
Senare på kvällen hade jag nått absoluta botten för mitt politiska liv. Jag stod ute i trädgården vid ambassadörsresidenset i Reykjavík och med tårar i ögonen och en klump i halsen ringde jag min mamma och grät ut min frustration över valresultatet. Jag hade öppet kämpat för att föra in förnyelse i riksdagen genom att argumentera för Piratpartiet, jag hade lagt ut mitt politiska ställningstagande till allmän beskådan, jag hade debatterat så mycket att jag var djupt känslomässigt engagerad - och allt till ingen nytta. PP gjorde ett katastrofval, sämre än mina mest pessimistiska prognoser.
Visst är det svårt att nå riksdagen som utmanarparti, men detta valet visade ändå att det går - om man är ett gäng rasistiska konservativa outbildade byfånar. Att ett parti som är ännu sämre än de etablerade och som står för min raka motsats politiskt lyckades ta sig in i riksdagen, allt medan en moraliskt bankrutt sjuklöver sitter tryggt kvar att fortsätta inkräkta på våra liv, det var ett hån utan dess like mot allt jag kämpat för.
Så där stod jag ute i trädgården och grät mot min telefon och förklarade att jag helst ville ge upp politik för alltid, hålla mig borta från Sverige, kanske bli eremit på isländska höglandet för att slippa människor överhuvudtaget. Men min mamma lyckades få mig på bättre tankar. Hon berömde mitt skrivande och sa att jag borde fortsätta lägga min energi på att övertyga människor med mina ord, utan att känna mig bunden till ett parti. Jag kände att hon hade en poäng. Jag behöver inte stå och falla med ett parti, det viktiga är att jag sprider mina idéer.
Så jag tänker fortsätta kämpa för vad jag tror på. Efter att ha samlat mig någorlunda efter valet tänker jag analysera vad som har hänt och fortsätta kampen därifrån.
Det verkar samtidigt som att det rör på sig bland mina likasinnade i Sverige, på det viset att min första önskan uttryckt på denna blogg håller på att uppfyllas: ett liberalt parti grundas. Eller två partier rentav. Förvirringen är total. Jag hade förutspått initiativet från Alexander Bard, men nu verkar Blogge vilja göra samma grej och på grund av någon personlig vendetta vägrar han samarbeta och har gått helt bananas i sitt kommentarsfält. Jag hoppas han tar sig samman och inser att han inte får slänga bort den här chansen som har uppenbarat sig. Ska ett nytt liberalt alternativ grundas så måste det göras ordentligt, vi får inte klanta till det nu.
Jag får se vad min relation till detta nya parti blir. Jag kanske kan tänka mig att stödja det och kampanja för det. Men oavsett vad så är det viktiga att jag gör min grej: att sprida de goda memerna.
Senare på kvällen hade jag nått absoluta botten för mitt politiska liv. Jag stod ute i trädgården vid ambassadörsresidenset i Reykjavík och med tårar i ögonen och en klump i halsen ringde jag min mamma och grät ut min frustration över valresultatet. Jag hade öppet kämpat för att föra in förnyelse i riksdagen genom att argumentera för Piratpartiet, jag hade lagt ut mitt politiska ställningstagande till allmän beskådan, jag hade debatterat så mycket att jag var djupt känslomässigt engagerad - och allt till ingen nytta. PP gjorde ett katastrofval, sämre än mina mest pessimistiska prognoser.
Visst är det svårt att nå riksdagen som utmanarparti, men detta valet visade ändå att det går - om man är ett gäng rasistiska konservativa outbildade byfånar. Att ett parti som är ännu sämre än de etablerade och som står för min raka motsats politiskt lyckades ta sig in i riksdagen, allt medan en moraliskt bankrutt sjuklöver sitter tryggt kvar att fortsätta inkräkta på våra liv, det var ett hån utan dess like mot allt jag kämpat för.
Så där stod jag ute i trädgården och grät mot min telefon och förklarade att jag helst ville ge upp politik för alltid, hålla mig borta från Sverige, kanske bli eremit på isländska höglandet för att slippa människor överhuvudtaget. Men min mamma lyckades få mig på bättre tankar. Hon berömde mitt skrivande och sa att jag borde fortsätta lägga min energi på att övertyga människor med mina ord, utan att känna mig bunden till ett parti. Jag kände att hon hade en poäng. Jag behöver inte stå och falla med ett parti, det viktiga är att jag sprider mina idéer.
Så jag tänker fortsätta kämpa för vad jag tror på. Efter att ha samlat mig någorlunda efter valet tänker jag analysera vad som har hänt och fortsätta kampen därifrån.
Det verkar samtidigt som att det rör på sig bland mina likasinnade i Sverige, på det viset att min första önskan uttryckt på denna blogg håller på att uppfyllas: ett liberalt parti grundas. Eller två partier rentav. Förvirringen är total. Jag hade förutspått initiativet från Alexander Bard, men nu verkar Blogge vilja göra samma grej och på grund av någon personlig vendetta vägrar han samarbeta och har gått helt bananas i sitt kommentarsfält. Jag hoppas han tar sig samman och inser att han inte får slänga bort den här chansen som har uppenbarat sig. Ska ett nytt liberalt alternativ grundas så måste det göras ordentligt, vi får inte klanta till det nu.
Jag får se vad min relation till detta nya parti blir. Jag kanske kan tänka mig att stödja det och kampanja för det. Men oavsett vad så är det viktiga att jag gör min grej: att sprida de goda memerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)