Massmord i nationalismens namn

Jag är i chock. Jag vill helst bara gråta.
Scenerna från bombdådet i Oslo visar sönderslitna stadskvarter som påminner om det vi sett från Beirut, Nairobi och Oklahoma City. Men det fasansfulla är att dessa scener bara är ett sidospel till den mardröm som utspelats på Utøya. Hundratals ungdomar hade samlats för att diskutera de politiska idéer som de ville använda för att skapa en bättre värld. Istället blev de brutalt mördade av en gärningsman som inte brydde sig ett dugg om de individer han mejade ner. Det är så oerhört vämjeligt och tragiskt att jag nästan tappar fattningen.
Man kan undra hur det ens är praktiskt möjligt för en person att skjuta ihjäl 69 andra - detta verkar vara den största massakern i världshistorien som utförts av en ensam gärningsman. Samtidigt är det så extremt otäckt att tänka över vilket ont och kallt beräknande intellekt som ligger bakom att spränga en bomb i en europeisk huvudstad som en avledningsmanöver för att sedan metodiskt och industriellt utrota det framtida ledarskapet för ett politiskt parti. Jag undrar om jag någonsin hört om ett sådant starkt hat som hållits under sådan extrem disciplin.
När jag var i Almedalen för några veckor sedan kunde jag inte låta bli att tänka på att en stor del av det svenska politiska styret skulle kunna utraderas om en välförberedd och välbeväpnad attentatsman slog till. Nu har Norge drabbats av något i den stilen, men speciellt inriktat på Arbeiderpartiet. Frågan är hur de politiska rörelserna i Skandinavien ska gå vidare efter detta.

Jag hade nyligen funderat på att skriva ett blogginlägg med titeln: "Nationalism skadar människor varje dag". Det skulle ha tagit upp exemplet med att många européer inte vill hjälpa Grekland med enda motivering att de är ett annat land. I dagens moderna värld ses det alltså som i sin ordning att torgföra åsikter om att vissa människor inte ska få vår hjälp enbart för att de lever på andra sidan gränsen. Den sortens ställningstagande om att vi ska hjälpa folk i vårt eget land och de i andra länder får klara sig själva är något som skadar människor hela tiden.
Nu känns den bloggposten något mesig då ett brutalt massmord precis har begåtts i vad som verkar  vara nationalistiskt uppsåt, och då är det dags att se ännu skarpare på situationen. Jag tror vi har kommit till en vändpunkt. De nationalistiska rörelserna kan inte längre hävda att de är ofarliga och att terrorhotet bara kommer från islam. Framöver kommer isolationismen och främlingsfientligheten som vuxit sig stark i Norden att få diskuteras på ett helt nytt sätt. Jag har mycket tankar om den saken, och jag kommer att utveckla dem i ett kommande inlägg så snart jag lyckats samla mig lite mer.

Avslutningsvis: jag märker att många på internet börjar byta ut eller komplettera sina profilbilder med en norsk flagga. Detta kan antingen ses som att stödja det norska folket (varför nu "norska folket" skulle vara den avskilda enhet som behöver stödjas) eller för att reclaima flaggan från den mordiska nationalisten som inte ska få stjäla den. Det andra alternativet känns för mig mer legitimt än det första, men det känns ändå inte rätt att vifta med en nationsflagga för att hedra människor som mördats för nationalismen.
Vi behöver inte mer flaggviftande i detta läge. Det passar sig inte att vi instinktivt fortsätter dela upp mänskligheten i separata grupper. Vi måste visa att vi har lärt någonting.