Juholt tappar vettet fullständigt - libyer dör som resultat

Håkan Juholt i första-maj-tal:

"Vi ska vara väldigt bestämda på när uppgiften är slutförd och då ska vi lämna över till någon annan som får ta vid efter vårt ansvar. Det är Socialdemokraternas linje. Det är att ta ansvar. Det är inte på något sätt oansvarigt vilket har påståtts av en del lättviktare. Det är i allra högsta grad ansvarstagande"

Är karln full? Han menar alltså att det är ansvarsfullt att lämpa över ansvaret på någon annan! Håller man inte med om den slutledningen så är man en lättviktare, för Juholt opererar tydligen på en helt annan nivå av logik än vad som är brukligt. Det finns ett ord för vad han uttrycker: dubbeltänk.
I Juholts värld behöver man alltså inte kämpa för att rädda människoliv, man ska bara se till att någon annan gör det samtidigt som man låtsas att man hjälper. Lyckligtvis verkar många inom S-leden (bl.a. lättviktaren Jan Eliasson) nu reagera mot partiledningens vedervärdiga och patetiska hållning.

Nej du Håkan, låt mig tala om för dig vad som är ansvarsfullt: att skrida till handling snabbt, att göra det jobb som behövs även om det är tungt, och att lämna först när det är avslutat. Sverige är på väg att misslyckas miserabelt på alla tre punkter.

Kärnkraftsmotstånd på tomgång

Förra veckan var jag vid demonstrationen mot kärnkraft på årsdagen av Tjernobyl-katastrofen. Inte för att delta utan bara för att kolla läget, så det är bra att Sergels Torg har balkonger varifrån man kan betrakta en demonstration utan att se ut som att man är med i den. Någorlunda god uppslutning var det i ett enda stort nostalgiparty från 1980.

Den ende namngivne talaren jag hörde var Per Ribbing. Han berättade stolt om hur han hade förödmjukat några japaner på en konferens genom att ställa en jobbig retorisk fråga: ungefär "Varför promotar ni en energikälla som man kan föra krig över (uran) istället för energikällor som man inte kan föra krig över (sol, vind, vatten)?"
Personligen avskyr jag retoriska frågor. Jag anser att frågor ska man ställa för att man ärligen vill ha ett svar, inte för att förlöjliga en motståndare. Ribbing fick inget svar och såg sig därför som segrare, men jag tror knappast att han ens bekymrat sig om att fundera ut svaret. Japanerna promotar inte kärnkraft för att de är onda eller dumma, som Ribbing ville antyda. It's the economy, stupid! Mer om detta längre ner.

När Ribbing sedan hävdade att vi (syftande på Sverige) för krig i Libyen (vilket vi egentligen inte gör) för att där finns olja, då gick jag från torget. Ghadaffis trupper slaktar frihetstörstande demonstranter och övriga civila i tusental. Det internationella samfundet gör en hedervärd insats för att stoppa en massaker och rädda en demokratisk revolution. Att då avfärda detta med den uttjatade och alltid så felaktiga klyschan "Väst bryr sig bara om oljan" är löjligt, lögnaktigt, hånfullt och avskyvärt.

Intrycket från demonstrationen var överhuvudtaget inte något av professionalism. Stjärnskotten i Grön Ungdom höll plakat med parollen "100% förnybart NU!". Tror de ens på det själva? En övergång till 100% förnybart (om det ens är möjligt) går inte att göra "NU". Det handlar inte om att Reinfeldt trycker på en knapp så drivs hela Sverige av vattenkraft imorgon. Det är en svår omställning. Visst, de ville bara ha en klatschig paroll på plakaten. Men jag förstår ändå inte varför folk vill vifta med uppenbart orimliga och idiotiska budskap, och sedan tror att folk ska ta dem på allvar.

Tro nu inte att jag är någon obeveklig kärnkraftskramare. Jag önskar också att vi kunde avveckla kärnkraften. Men jag inser samtidigt att energiproduktion handlar om att göra svåra prioriteringar mellan alternativ som alla har stora nackdelar. Kärnkraftsmotståndarna på torget hade uppenbarligen inget sinne för att ta dessa svårigheter på allvar. Greenpeace demonstrerar ena dagen mot kärnkraft, andra dagen mot kolkraft, tredje dagen mot ett dammbygge; och de verkar inte se att det finns en motsättning i det de gör.

Vad jag undrar är: Hur mycket skulle en snabb omställning till 100% förnybar energi kosta oss i form av ekonomisk nedgång och minskad levnadsstandard (och inte minst: förstörda Norrlandsälvar)? Det är ingen retorisk fråga, jag vill verkligen höra ett svar. Jag önskar att kärnkraftsmotståndarna kunde ta sig samman, utreda saken ordentligt och presentera en trovärdig och ärlig kalkyl. När siffrorna finns på bordet så kan alla bestämma sig om man tycker det är värt det.
Jag skulle gissa att medel-Svensson prioriterar sin välfärd alldeles för högt för att ställa upp på en större uppoffring. Kärnkraftsmotståndarnas hårdaste jobb är inte att övertyga politikerna, utan att övertyga medborgarna, och än så länge gör de inte ett bra jobb på den fronten.

Svenska politiker visar upp sin feghet inför hela världen

Svenska JAS-plan har nu skickats iväg för att delta i den internationella insatsen i Libyen. Vid en första anblick kan detta tyckas vara ädelt och modigt, men när man studerar detaljerna så visar sig en skamlig feghet hos alla partier inblandade i beslutet.

Värst ut är Sverigedemokraterna. Genom att sätta sig emot insatsen helt gör de sin paradroll som isolationister och visar samtidigt hur oerhört lågt de värderar arabiska människoliv. De andra partierna vill gärna se bättre ut men lyckas inte särskilt långt.

Säkerhetsrådets resolution 1973 röstades igenom den 17:e mars. Våra grannländer Norge och Danmark fattade nästan omedelbart beslut om att delta med stridsflyg, och deras F-16 var på plats vid Medelhavet bara ett par-tre dagar senare och utförde stridsinsatser inom kort.
Men den svenska regeringen, anförda av riksmesen Carl Bildt, avvaktade. Man ursäktade sitt agerande med "Vi är inte med i NATO och måste vänta på en förfrågan". Struntprat! Om den politiska viljan hade funnits så hade svenska plan varit i luften två dagar efter resolutionen antogs. Det fanns inget som hindrade ett snabbt svenskt deltagande, det fanns inget som stod i vägen, förutom det egna lallandet från ynkryggarna i partierna. Alla löjliga teknikaliteter och organisatoriska omvägar som svenska regeringen anförde som ursäkter betyder inte ett jävla dugg för de människor som kämpar för sin frihet och sina liv i Misrata och Brega. Förvänta er ingen förståelse från dem.

Beslutet från riksdagen som till sist gav grönt ljus åt insatsen kom 15 dagar efter FN-resolutionen. 15 dagar är en extremt lång tidsperiod i modern krigföring. Det som har hänt under den tiden är att koalitionspartnerna redan har utraderat Ghadaffis flygvapen. Det som svenska flygplan nu kommer att göra är att patrullera skyarna mot en icke-existerande fiende. Detta är något som har garanterats när Socialdemokraterna lämnade sitt bidrag av ett stort mått feghet vid sidan om regeringens fördröjande.
Det var S som lyckades få igenom kravet på att JAS-planen inte får attackera markmål annat än i självförsvar. Planen kommer alltså inte att hjälpa de stridande rebellerna på marken. De kommer bara att cirkulera ovanför och titta på medan Ghadaffis trupper gör sitt bästa för att slakta frihetskämparna. Det mesta de kan göra nu när de blivit kastrerade av Urban Ahlin är att ägna sig åt spaning och kalla in norrmännen när något behöver bombas.

Det är fegt, ynkligt och svekfullt! Det är ett hån mot svenska skattebetalare att vi har ett stridsflyg som kostat 120 miljarder kronor att utveckla och som politikerna är för mesiga för att använda när det verkligen behövs. Just nu ser det bara ut som att de svenska politikerna vill visa upp sitt gamla prestigeprojekt i hoppet om att kränga fler plan i framtiden.
Men mest av allt är det ett hån mot rebellerna i Libyen. Modiga men underutrustade människor som kämpar för att störta en diktator, och som nu får en impotent svensk uppvisningsinsats som förmodligen inte kommer att hjälpa frihetskampen ett enda dugg, allt signerat en bunt fega politiker som vill ge intrycket av att de hjälper demokratin men som knappt vågar sätta något på spel.

Tur att det finns andra som gör grovjobbet.