Att vara privilegierad med fri rörlighet

Jag är född och uppväxt i Sverige, men just nu bor jag i Australien. Innan dess bodde jag i Israel. Innan dess Island. Varför? För att jag kände för det!

Jag ville tillbringa tid i spännande länder och få nya upplevelser. Behöver jag motivera den önskan?

När jag åker tillbaka till Sverige kommer jag att stanna till i Tokyo och hälsa på en vän som nyss flyttat dit. Varför gjorde hon det? För att hon älskar Japan och ville leva där ett tag. Ingen mer motivering nödvändig.

Vart ska jag flytta härnäst? Inte säker, jag funderar på Norge eller Tyskland, eller kanske tillbaka till Island. Ingen brådska att bestämma, jag behöver ändå inte be någon om tillåtelse.

Varför är det så enkelt för mig? För att jag är privilegierad. Jag är född som medborgare i ett rikt och välutvecklat land, och får därmed allt serverat för mig. Det är lätt att glömma, och att inte se hur mycket svårare människor från andra delar av världen har det.

SDU gjorde nyligen en film där de redogör för sin högst vinklade syn på svensk flyktingpolitik. Förutom att summera miljontals människoöden till en hög vita bollar som lätt kan flyttas fram och tillbaka, samt att förmedla intrycket att Sverige är det enda land som hjälper flyktingar och att antalet flyktingar i världen konstant ökar, så visar man också på de läskiga svarta bollarna som får stå för de illvilliga människor som gör något så avskyvärt och förkastligt som att flytta till ett annat land utan att ha asylskäl. Dessa hemska individer som gör något så kriminellt som att försöka ta sig till Sverige utan att vara förföljda. Usch för dem! Är man inte förtryckt så har man ingen ursäkt att lämna landet man är född i. Eller?

Vad drömmer svenskar om att göra då? Kanske plugga i USA? Tjäna en hacka på att jobba i Norge? Backpacka runt i Sydostasien? Skaffa ett hus i Spanien för pensionen? Inga problem med det, vi behöver inte asylskäl för sådant. Inte heller gör det något att vi har utmärkta universitet, välbetalda jobb, vandringsleder i fjällen och sommarstugor på Öland. Vi tar oss ändå rätten att söka något bättre utanför Sveriges gränser. Är vi de svarta bollarna då? De där läskiga människorna som flyttar till ett annat land utan att egentligen behöva det?

Någon som illustrerar detta utmärkt är Erik Almqvist som nyligen har flyttat till Ungern, enligt egen utsago på grund av en hotbild mot honom i Sverige och bristen på mångkultur i Ungern. Detta är alltså en man som själv vill neka andra människor möjligheten att fly från en hotbild, och som nu genom sin blotta närvaro bidrar till att göra Ungern aningen mer mångkulturellt. Ironin passerar inte obemärkt förbi, och tankarna går till det gamla citatet: "Jag ska flytta till ett land som inte tar emot invandrare".

Men jag tror att Almqvist själv inte ser hyckleriet i det han gör. För honom är det en självklarhet att han som ljushyad svensk ska få flytta till ett annat land om han så vill. Han ser sig förmodligen inte som invandrare för han är ju inte svarthårig och fattig. Det är lätt att glömma bort hur privilegierad man är.

Men de människor som mest behöver möjligheten att flytta är samma människor som nekas den. De människor som flyr krig, svält och naturkatastrofer möts av snårig byråkrati och åratal av internering när de lyckats ta sig till ett land där de skulle kunna få ett liv i trygghet. Och alla de människor som lever i fattigdom och som skulle kunna nå välstånd om de bara fick möjligheten att jobba i ett mer utvecklat land, de uppmanas att helt enkelt stanna där de är. Varför?

För att vi i den rika delen av världen inte ska få vår idyll störd av att fattiga människor kommer hit och visar upp sig i sin nöd. Många politiker, främst sverigedemokrater men även vissa andra, vill förbjuda tiggeri. Inte för att de vill hjälpa de människor som tigger, det är en efterkonstruktion, utan för att de vill slippa se tiggarna. Budskapet är solklart: fortsätt vara fattig, bara var det någonstans där jag slipper se det. Och så funkar hela migrationspolitiken globalt. Fattiga människor ska stanna där de är och fortsätta leva i misär, för det är bättre än att de kommer till västvärlden och "förstör vår stadsbild". Så cyniskt är det hela, att människor nekas att ens få en chans att förbättra sina liv, för att de människor som redan är rika vill inte riskera minsta lilla stress i sitt samhälle. De människor som mest behöver möjligheter är de som får minst.

Hela migrationspolitiken bygger på fördomar, för migranter döms för sådant de ännu inte har gjort. De huvudsakliga invändningarna är två: att invandrare skulle suga ut vårt välfärdssamhälle, och att de skulle begå brott. Ingen av dessa påståenden är relevanta invändningar mot fri rörlighet, för de utgår nämligen från felaktiga grunder.

Det sociala skyddsnätet kan konstrueras så att det inte ger samma tjänster till icke-medborgare som det gör till medborgare, utan kräver att man först ska bidra genom skatt. När jag åkte till Australien för att jobba ställde jag inga som helst krav på att få vara del av landets sociala skyddsnät. Allt jag ville ha var möjligheten att få arbeta och försörja mig själv utan att staten ställde sig i vägen.

Fri rörlighet är något helt separat från välfärdssystemet, det handlar om att ge människor rätten att röra på sig men inte att kräva ekonomiska subventioner. Ändå kanske någon protesterar mot tanken att en massa människor ska invandra till Sverige och vara fattiga, varpå jag frågar om det verkligen är bättre att de stannar i sina ursprungsländer och är fattiga där? Återigen samma resonemang att det är okej att människor är fattiga så länge vi rika slipper se det. Flyttar de till mer utvecklade länder så har de åtminstone fler möjligheter, så länge inte rasism och språkbarriärer förstör för dem, något som är högst inom vår kontroll att stävja, men mer om det någon annan gång.

En annan fördom är att invandrare bara kommer begå en massa brott, därför är det lugnast att inte släppa in dem. Med den tankegången behandlar man alltså alla invandrare som förväntade brottslingar och straffar dem för handlingar som de ännu inte begått och kanske aldrig kommer att begå. När man är inom ett visst lands gränser så förväntas man följa det landets lagar, annars blir man bestraffad. Svårare än så är det inte. Inga speciella undantag eller förväntningar ska riktas mot invandrare. Den som begår ett brott bär ansvar för det, ingen annan. Även detta är fullständigt separat från tanken om fri rörlighet, för brottsbeivrande är något som sker i alla länder.

Vi måste komma ifrån tanken om att för att hjälpa andra människor så handlar det bara om att ge dem pengar. Vi måste allt mer se att det mest av allt handlar om att ge dem möjligheter.

Vi måste sluta betrakta det som något suspekt att flytta mellan länder. Vi måste kämpa för att alla ska ges chansen att kunna flytta vart de än vill i världen, ges chansen att försörja sig själva och leva inom lagens ramar på samma villkor som de infödda, och överhuvudtaget kunna kämpa för ett bättre liv. I slutänden ska ingen behöva motivera sin flytt med något annat än: "Jag kände för att göra det".

Riv gränserna, befria människorna!

Den bästa festivalen

Nu är jag tillbaka från ännu ett årligt äventyr på Emmabodafestivalen och jag kan åter konstatera att det är den bästa av de festivaler jag har besökt. Den är skönare, softare, friare och mer lössläppt än de andra. Det glädjer mig även att det går bra för den i dessa svåra tider för musikfestivaler. I år sålde Emmaboda slut, satte publikrekord och gick med vinst, så festivalens fortlevnad är just nu väldigt trygg.

I Svenska Dagbladet säger festivalgeneral Håkan Karlsson i en intervju (som jag inte hittat online): "En festival ska inte ha en massa säkerhetskontroller och onödiga visitationer. Festen är ju viktigast, och i Emmaboda känns den friare"
Han har helt rätt. Det finns nyanser i hur mycket frihet festivalerna ger sina besökare, och Emmabodas generositet verkar funka på alla nivåer. Det är en tillställning där ordningsvakterna är dina polare, och där ingen funktionär försöker rota igenom din väska eller hindra dig från att dricka öl framför scenen. Se och lär!

Dock vill jag utfärda en varning som kan låta aningen bakåtsträvande: Emmabodafestivalen riskerar att bli för stor. När jag åkte dit första gången var det 3000 besökare, i år var det 9000. Småfestivalskänslan riskerar att försvinna, och det tror jag är dåligt för att det kan sabba den sköna stämning som länge varit signumet för Emmaboda. När man är på en festival som är så liten att man kan räkna med att träffa samma människor vid flera tillfällen så blir stämningen mer familjär, alla är kompisar. Men när en festival blir större så blir allt mer anonymt, folk blir distanserade från varandra och inte lika öppna. Redan i år kunde jag känna att folk var mer reserverade och ovälkomnande mot en minglande främling som jag.
Snälla Vinterbadarna - få inte hybris. Låt Rassle stanna i växten och förbli en mysig kompisfest.

I övrigt vill jag bara ge beröm åt alla som deltog. Så snart jag orkar klippa ihop filmerna på min kamera så ska ni andra få se lite smakprov på dekadensen från de sydsmåländska skogarna.

Your Freedom

Jag har höga förhoppningar på Liberal Democrats och deras ledare Nick Clegg ända sedan det brittiska valet för ett par månader sedan, och än så länge talar Clegg vackrare än jag trodde att någon europeisk politiker skulle göra inom överskådlig tid. Bara lyssna på honom i den här videon där han talar så enkelt men samtidigt så förtrollande skönt att jag får en liten crush för honom.

Den brittiska regeringen har alltså startat en hemsida där de ber om medborgarnas synpunkter om vilka lagar som ska avskaffas för att öka folkets frihet. Inte illa! Här har vi alltså en politiker som vill avskaffa lagar istället för att tvångsmässigt driva igenom nya, en politiker som inser att lagar kan vara ett problem och inte en universallösning. Jag hade nästan tappat hoppet om att sådana politiker fanns.
Clegg vill alltså göra upp med Labour-erans polisstatsbygge och istället återupprätta friheter i landet genom att minska statens inflytande, och han ber om folkets åsikter kring hur det ska gå till. Jag tror jag är kär...

Men visst är det bara vackra och artiga ord än så länge. Det kommer att vara upp till bevis ifall regeringen verkligen lyssnar på folket och levererar i form av konkreta handlingar. Men jag förblir än så länge optimistisk. Jag har registrerat mig på hemsidan och ska lämna mitt bidrag till hur Storbritannien kan bli ett bättre land. Förhoppningsvis kan det även smitta av sig på resten av världen. Nu återstår det bara att regeringen också skrider till verket, och i slutänden kommer Clegg att bedömas för vad han verkligen uträttar. Men just nu ser Storbritanniens framtid ljusare ut än på väldigt länge.

Piratpartiet är det enda liberala alternativet

Den absolut största anledningen till att jag röstar på Piratpartiet till riksdagen är för att det är det enda liberala parti som har en chans att komma in.

Tianmi: Unga liberaler röstar pirat.

HAX: Piratpartiet är ett frihetsparti.

Detta betyder inte att PP är ett högerparti! Den senaste mandatperioden under alliansregimen har gjort det mycket tydligt att höger och liberal inte är samma sak.
Det som gör att PP är liberalt är att det är det enda parti som står upp rakryggat för medborgarnas friheter och rättigheter, och som inte är beredda att kompromissa med detta. Det enda parti som formar sin politik utifrån principer istället för att vara beredda att använda statens makt till vad de än känner för. Det enda parti som vill skydda oss från paternalism och godtyckliga kränkningar.
Visst är inte PP:s program heltäckande, men det är på sätt och vis en styrka då det finns så många områden som de inte driver politik på, vilket passar profilen för ett liberalt parti. Men jag erkänner absolut att PP inte är det perfekta liberala parti jag önskar mig, men det är helt enkelt det bästa vi har då inget av partierna i sjuklövern (och absolut inte SD) värnar människors frihet.
Så för en person som vill att liberala värderingar ska styra politiken så är Piratpartiet det bästa parti att lägga sin röst och sin energi på i detta val.

Nationaldumhetsdagen (och ett bättre förslag)

Idag är det Sveriges nationaldag och vi blir av media uppmanade att gå ut och vifta med blågula flaggor. Personligen ser jag inte poängen. Det är alltså meningen att vi ska fira att livets omständigheter gjort att vi lever i en viss statsbildning inom territoriella gränser som formats av den mänskliga historiens godtycke. Att jag själv fötts här och tvingats till medborgarskap i Kungariket Sverige räcker tydligen för att folk ska tycka att jag borde vifta med en gammal kristen korstågssymbol och uttrycka uppskattning för kulturella saker som skapats av människor som också råkat leva inom samma gränser.
Nationalism är inte logiskt, det är bara en stark mem som får människor att hylla något som egentligen inte gör dem någon nytta, eller rentav är destruktivt såsom världshistoriens nationalistiska krig visat. Det är oerhört tragiskt hur människor kan bli slavar under värdelösa idéer. Jag tänker istället på att vi bor på en liten blå prick ute i det tomma kosmos, och då framstår gränserna vi drar upp mellan oss som oerhört löjliga.
Vissa personer försöker få det till att handla om att hylla viktiga värden: frihet, jämlikhet, demokrati, mänskliga rättigheter etc. Men de värdena är inte unikt svenska, och jag hyllar dem var än i världen de uppstår. Om någon föreslår att vi firar Frihetsdagen så är jag på, all the way. Problemet är dock att vi inte är så fria som jag tycker att vi borde vara, och absolut inte så fria som folk låtsas att de är när de hyllar sin nation.
Hur som helst är min hypotes att det finns inget av det goda i livet som jag inte skulle kunna få även om nationen Sverige inte fanns, och om man ser det på det viset så återstår ingen poäng i att fira en nationaldag.
Lyckligtvis är intresset för nationaldagsfirandet i Sverige ganska svalt, men det behövs ändå sägas att det är en dålig högtid överhuvudtaget som jag tar ställning emot.

Det finns dock en annan sak som jag vill högtidlighålla idag. För 66 år sedan genomfördes historiens största militära landstigning när allierade trupper invaderade Normandie. Detta var en överväldigande operation som ledde till att Västeuropa räddades från nazismen och fördes in i modern demokrati. Tusentals soldater stupade på slagfältet i kampen för att befria miljontals civila.
Jag besökte själv Normandie för två år sedan. Jag såg stränderna, jag såg bunkrarna, jag såg de vördnadsväckande raderna av vita gravstenar. Jag ångrar bara att jag inte tog chansen att tala med någon av veteranerna som vandrade omkring på minnesplatserna med sina barn och barnbarn. Än idag blir jag tårögd när jag tänker på dessa modiga män som riskerade sina liv för att kommande generationer skulle få leva utan förtryck.
Detta är något som verkligen är värdefullt att visa vår tacksamhet för idag. Här i Sverige är väl det mesta jag kan göra att titta på Saving Private Ryan och Band of Brothers samt mina egna foton från Omaha Beach, Pointe du Hoc och Colleville-sur-Mer. Men jag önskar att vi kunde ersätta den svenska nationaldagen med något så mycket mer äkta som ett högtidlighållande av Dagen D.

Därför är SD fel svar på islamismen

Sverigedemokraterna har sett en glimrande chans att lägga beslag på en viktig politisk fråga, nämligen den om islamismens framväxt i Europa, för att vinna röster till sin spurt mot riksdagen. Jag håller med om att islams framfart i världen skapar många problem som måste tacklas, men låt mig visa varför en röst på SD är helt fel sätt att göra detta. Jag tänker peka på de bättre alternativ som bör väljas i första hand.

Att kämpa mot religioners auktoritära tendenser, och att försvara det sekulära samhället, är en ädel kamp. Det är en kamp för ett samhälle där varje person får tro vad man vill, samtidigt som man slipper utsättas för förtryck och indoktrinering av andras religiösa föreställningar. Föreningen Humanisterna är ett bra exempel på en organisation som för denna kamp.
Tycker du däremot att islam ska hållas borta för att Sverige ska vara ett kristet land, då har du mycket att förklara. Kristendomen är en lika blodig och diktatorisk religion som islam, och det svenska samhället har liberaliserats trots kristendomen, inte på grund av den. Det är sekulariseringen vi har att tacka för det relativt fria samhälle vi lever i.

Att kämpa mot den förtryckande politik som är en verklighet i de flesta muslimska länder, det är också en ädel kamp. Men det är en kamp som inte riktas mot islam i sig. Vi måste bekämpa alla inskränkningar av vår frihet vare sig de kommer ifrån muslimer, kristna eller icke-religiösa. Det är en kamp som förs i den politiska arenan, men tyvärr verkar inte något nuvarande riksdagsparti vara något jag vill rekommendera för detta, men det finns ändå en del ställen man kan vända sig till.
Poängen är att om du är emot kvinnoförtryck så kämpa för lagar mot kvinnoförtryck, inte lagar mot minareter. Angrip de dåliga fenomenen, inte neutrala saker som du associerar med något dåligt. Om du är villig att inskränka yttrandefriheten för muslimer, då trampar du på de friheter du säger dig försvara.
Samtidigt är detta kontraproduktivt eftersom ett angrepp på fredliga kulturella uttryck underminerar grogrunden för moderat islam, vilket de flesta muslimer utövar, och kan driva folk rakt i armarna på radikala islamister. Islam kan också sekulariseras, om vi ger det en chans.

Om du trots dessa förslag vill stå vid gränsen och stoppa folk för att de kommer från "fel" länder, då är du helt enkelt en xenofob och möjligtvis rasist. Dömer du folk som grupper och inte individer, dömer du folk efter deras härkomst och inte deras handlingar, då är det du som är det största hotet mot demokratin.
SD är inte lösningen, de är en upptrappning av problemet.