Den bästa festivalen

Nu är jag tillbaka från ännu ett årligt äventyr på Emmabodafestivalen och jag kan åter konstatera att det är den bästa av de festivaler jag har besökt. Den är skönare, softare, friare och mer lössläppt än de andra. Det glädjer mig även att det går bra för den i dessa svåra tider för musikfestivaler. I år sålde Emmaboda slut, satte publikrekord och gick med vinst, så festivalens fortlevnad är just nu väldigt trygg.

I Svenska Dagbladet säger festivalgeneral Håkan Karlsson i en intervju (som jag inte hittat online): "En festival ska inte ha en massa säkerhetskontroller och onödiga visitationer. Festen är ju viktigast, och i Emmaboda känns den friare"
Han har helt rätt. Det finns nyanser i hur mycket frihet festivalerna ger sina besökare, och Emmabodas generositet verkar funka på alla nivåer. Det är en tillställning där ordningsvakterna är dina polare, och där ingen funktionär försöker rota igenom din väska eller hindra dig från att dricka öl framför scenen. Se och lär!

Dock vill jag utfärda en varning som kan låta aningen bakåtsträvande: Emmabodafestivalen riskerar att bli för stor. När jag åkte dit första gången var det 3000 besökare, i år var det 9000. Småfestivalskänslan riskerar att försvinna, och det tror jag är dåligt för att det kan sabba den sköna stämning som länge varit signumet för Emmaboda. När man är på en festival som är så liten att man kan räkna med att träffa samma människor vid flera tillfällen så blir stämningen mer familjär, alla är kompisar. Men när en festival blir större så blir allt mer anonymt, folk blir distanserade från varandra och inte lika öppna. Redan i år kunde jag känna att folk var mer reserverade och ovälkomnande mot en minglande främling som jag.
Snälla Vinterbadarna - få inte hybris. Låt Rassle stanna i växten och förbli en mysig kompisfest.

I övrigt vill jag bara ge beröm åt alla som deltog. Så snart jag orkar klippa ihop filmerna på min kamera så ska ni andra få se lite smakprov på dekadensen från de sydsmåländska skogarna.