Emmabodafestivalen gör helt rätt i att vägra könskvotera

En mindre debattstorm har blossat upp på Facebook-sidorna för Emmabodafestivalen och Festivalrykten efter att festivalens bandbokare Håkan Karlsson i en artikel i DN tydligt tar avstånd från tanken på att aktivt försöka åstadkomma en jämn könsfördelning bland de bokade artisterna. Detta gör vissa människor arga, särskilt de som vill att man ska betrakta tillvaron ur ett genusperspektiv.

En person som kallar sig feminist säger i en Facebook-diskussion följande: "Alltså han är ju dum i huvudet. Men jag är inte det minsta förvånad. Har för mig att jag bråkade med honom för tre år sedan. Han var en dryg vit heterosexuell hipstersnubbe [...] Hans uttalande sammanfattar ju typ allt som är fel i världen. [...] Jag vill sparka honom med 15 cm klackar rakt in i rövhålet".
Denna människa angriper alltså Håkan utifrån hans hudfärg och sexuella läggning, tycker att ett avståndstagande från könskvotering sammanfattar allt som är fel i världen och luftar sin önskan att utöva våld mot honom.
Är det sådant som föds ur svensk feminism anno 2011? Jag kan inte påstå att detta är representativt för alla feminister, men jag har många gånger märkt att de som är som mest engagerade i genusteori och feministpolitik är extremt hatiska och fientliga mot vem som än ifrågasätter deras idéer det allra minsta, och det är inte vackert att skåda när det läggs fram.

I artikeln uttrycker sig Håkan ganska plumpt och okänsligt, och jag gillar inte heller hans formuleringar. Men vid det här laget har jag vant mig vid att företrädare för Emmabodafestivalen kör sitt eget race och uttalar sig väldigt frispråkigt i media utan att tänka särskilt mycket på att vara till lags. Det är ingen spin-doctor som jobbar på det som kommer ur den festivalledningens munnar. Ofta känns det rätt soft, men ibland blir det det dumt. Men de principer som Håkan lägger fram står jag bakom.

Motreaktionerna drar fram ganska intetsägande klyschor om att festivalerna måste "ta sitt ansvar" och "visa goda normer", men det är bara tomt prat. Kärnfrågan är oerhört enkel: antingen låter man kön vara ett kriterium när man bokar artister, eller så gör man det inte. Det finns inga mellanting. Antingen är artistens attribut mellan benen en faktor när man bokar eller så är det inte det. Emmaboda, och lyckligtvis de flesta andra citerade festivaler, väljer den senare vägen.
Festivaler måste inte känna sig tvungna att agera politisk opinionsbildare såsom många vill hävda, men om man ändå väljer att se det hela politiskt så tycker jag detta är exakt vad man ska sträva efter. Min dröm angående jämställdhetspolitik är ett samhälle där kön inte påverkar vilket bemötande en individ får. Länge var jag naiv och trodde att det är denna tanke som feminister strävar efter, men jag känner allt mer att detta inte stämmer. Feministerna som väsnas mest är besatta om tanken på ett 50/50-samhälle där alla grupper i alla sammanhang har en jämn könsfördelning, och kvotering ses som en legitim metod för att åstadkomma detta. De inser inte att jämn könsfördelning är något som kommer långsiktigt av att kön inte tillåts vara en faktor, utan de vill istället fuska sig fram till ett resultat som ser bra ut men som egentligen åstadkommits av könsdiskriminering i dess renaste form.

Att Emmabodafestivalen tar avstånd från könskvotering och könsdiskriminering ser jag som mycket hedervärt, och min kärlek till den festivalen växer sig bara starkare. Feministerna däremot hotar med bojkott. Det gör de rätt i, dels för att konsumentmakt är bästa sättet att visa sitt missnöje med en kommersiell aktör, men också för att jag gillar tanken på att slippa dem på Emmaboda nästa år. Festivalen har haft ett stort tryck i biljettförsäljningen de senaste åren och kommer troligtvis sälja slut nästa år också, så en bojkott kommer inte ha någon annan effekt än att vi som åker dit slipper ett gäng jobbiga könsdiskrimineringshetsare.
Alla radikalfeminister och genusteoretiker - strunta gärna i att åka till Emmaboda! Jag och alla andra könskvoteringsvägrare kommer ha det jättekul där utan er nästa år.

Men visst kan jag erkänna att festivaler har en stark normbildande effekt, men inte på det sätt som feministerna vill tro. Jag ser det som att den kultur som frodas på campingarna där varje människa är fri att uttrycka sin personlighet som man vill och där förtyckande strukturer som "patriarkatet" svårligen kan påstås existera bidrar enormt till att unga människor av idag formas till utåtriktade och starka människor, oavsett vilket kön de har.
Sedan tar jag gärna upp det faktum att jag och många andra tyckte Emmabodas artistmässiga höjdpunkt senaste gången var när Lilla Lovis sjöng för flera tusen människor i publiken om att hon aldrig spottar ut sin snus innan hon suger kuk för saker blir ju bäst när hon gör som hon vill. Sådant är långt mer normbildande än en jämn könsfördelning. Därför avslutar jag detta inlägg med en annan sång av Lilla Lovis som känns väldigt relevant:

Den bästa festivalen

Nu är jag tillbaka från ännu ett årligt äventyr på Emmabodafestivalen och jag kan åter konstatera att det är den bästa av de festivaler jag har besökt. Den är skönare, softare, friare och mer lössläppt än de andra. Det glädjer mig även att det går bra för den i dessa svåra tider för musikfestivaler. I år sålde Emmaboda slut, satte publikrekord och gick med vinst, så festivalens fortlevnad är just nu väldigt trygg.

I Svenska Dagbladet säger festivalgeneral Håkan Karlsson i en intervju (som jag inte hittat online): "En festival ska inte ha en massa säkerhetskontroller och onödiga visitationer. Festen är ju viktigast, och i Emmaboda känns den friare"
Han har helt rätt. Det finns nyanser i hur mycket frihet festivalerna ger sina besökare, och Emmabodas generositet verkar funka på alla nivåer. Det är en tillställning där ordningsvakterna är dina polare, och där ingen funktionär försöker rota igenom din väska eller hindra dig från att dricka öl framför scenen. Se och lär!

Dock vill jag utfärda en varning som kan låta aningen bakåtsträvande: Emmabodafestivalen riskerar att bli för stor. När jag åkte dit första gången var det 3000 besökare, i år var det 9000. Småfestivalskänslan riskerar att försvinna, och det tror jag är dåligt för att det kan sabba den sköna stämning som länge varit signumet för Emmaboda. När man är på en festival som är så liten att man kan räkna med att träffa samma människor vid flera tillfällen så blir stämningen mer familjär, alla är kompisar. Men när en festival blir större så blir allt mer anonymt, folk blir distanserade från varandra och inte lika öppna. Redan i år kunde jag känna att folk var mer reserverade och ovälkomnande mot en minglande främling som jag.
Snälla Vinterbadarna - få inte hybris. Låt Rassle stanna i växten och förbli en mysig kompisfest.

I övrigt vill jag bara ge beröm åt alla som deltog. Så snart jag orkar klippa ihop filmerna på min kamera så ska ni andra få se lite smakprov på dekadensen från de sydsmåländska skogarna.