Valnatt - mörket faller över Sverige, men kanske skymtas en ledstjärna

Jag började valdagen med att åka ut på den isländska landsbygden och se en fårsamling. Efter sommarens grönbete jagades fårskocken med skrik och hets in i en fålla varifrån de samlades in av sina respektive ägare, och de stackars fårskallarna hade ingen möjlighet att styra vad det hela ledde till. Det kändes som en väldigt träffande metafår för vad som pågick i Sverige samtidigt.

Senare på kvällen hade jag nått absoluta botten för mitt politiska liv. Jag stod ute i trädgården vid ambassadörsresidenset i Reykjavík och med tårar i ögonen och en klump i halsen ringde jag min mamma och grät ut min frustration över valresultatet. Jag hade öppet kämpat för att föra in förnyelse i riksdagen genom att argumentera för Piratpartiet, jag hade lagt ut mitt politiska ställningstagande till allmän beskådan, jag hade debatterat så mycket att jag var djupt känslomässigt engagerad - och allt till ingen nytta. PP gjorde ett katastrofval, sämre än mina mest pessimistiska prognoser.
Visst är det svårt att nå riksdagen som utmanarparti, men detta valet visade ändå att det går - om man är ett gäng rasistiska konservativa outbildade byfånar. Att ett parti som är ännu sämre än de etablerade och som står för min raka motsats politiskt lyckades ta sig in i riksdagen, allt medan en moraliskt bankrutt sjuklöver sitter tryggt kvar att fortsätta inkräkta på våra liv, det var ett hån utan dess like mot allt jag kämpat för.

Så där stod jag ute i trädgården och grät mot min telefon och förklarade att jag helst ville ge upp politik för alltid, hålla mig borta från Sverige, kanske bli eremit på isländska höglandet för att slippa människor överhuvudtaget. Men min mamma lyckades få mig på bättre tankar. Hon berömde mitt skrivande och sa att jag borde fortsätta lägga min energi på att övertyga människor med mina ord, utan att känna mig bunden till ett parti. Jag kände att hon hade en poäng. Jag behöver inte stå och falla med ett parti, det viktiga är att jag sprider mina idéer.
Så jag tänker fortsätta kämpa för vad jag tror på. Efter att ha samlat mig någorlunda efter valet tänker jag analysera vad som har hänt och fortsätta kampen därifrån.

Det verkar samtidigt som att det rör på sig bland mina likasinnade i Sverige, på det viset att min första önskan uttryckt på denna blogg håller på att uppfyllas: ett liberalt parti grundas. Eller två partier rentav. Förvirringen är total. Jag hade förutspått initiativet från Alexander Bard, men nu verkar Blogge vilja göra samma grej och på grund av någon personlig vendetta vägrar han samarbeta och har gått helt bananas i sitt kommentarsfält. Jag hoppas han tar sig samman och inser att han inte får slänga bort den här chansen som har uppenbarat sig. Ska ett nytt liberalt alternativ grundas så måste det göras ordentligt, vi får inte klanta till det nu.

Jag får se vad min relation till detta nya parti blir. Jag kanske kan tänka mig att stödja det och kampanja för det. Men oavsett vad så är det viktiga att jag gör min grej: att sprida de goda memerna.