Piratpartiet fick ett uruselt valresultat, ingen idé att förneka det.
Jag hade inte väntat mig att PP skulle komma in i riksdagen, men jag trodde att att 2% var en rimlig prognos och 1% var lätt inom räckhåll. Nu landade partiet på 0,65%, största parti utanför riksdagen vilket dock är en klen tröst. Symboliskt nog är siffran bara strax över resultatet 2006. Det är väldigt märkligt eftersom partiet som organisation har utvecklats massivt under dessa fyra år, men trots att man gått från okända nybörjare till allmänt känt EU-parti så har väljarstödet till riksdagen knappt ökat alls. Jag använder inte ordet "katastrof" än, jag väntar med det tills jag ser vad en riksdag utan PP orsakar för skada på samhället. Men det är en enorm besvikelse. Ett knytnävsslag och en spottloska i ansiktet på alla som jobbat hårt för partiet.
Varför gick det så här? Jag tror vi får inse att gammelmedia fortfarande är mäktigare än vi vill tro. Jag har flera gånger fått den ärligt menade frågan "Finns Piratpartiet fortfarande?". Väldigt märklig fråga tycker jag som följer med i bloggvärlden och ser att PP är mer aktivt än någonsin. Men syns man inte i de stora tidningarna och TV-kanalerna så är man under radarn för 95% av befolkningen. Det funkar inte att försöka komma in i riksdagen om man ignoreras av de stora etablerade nyhetsförmedlarna. Medieverkligheten har inte kommit speciellt långt.
Men inte ens på internet har vi kunnat äga i år. Jag har märkt att det finns en märklig samling troll som har gått i organiserad offensiv mot PP, de måste verkligen ha känt sig personligt hotade av möjligheten med pirater i riksdagen. Så de har använt sig av förlöjligande, guilt-by-association, gamla klyschor, samt rena lögner, och de har för det mesta kommit undan med det då de tappra pirater som har korrigerat felaktigheterna har varit för få. I den mån det har funnits en bild av PP så har den formats av våra fiender.
Väljarna blev inte lockade. Dels tror jag att folk är för invanda med det traditionella partisystemet, och man kan inte ta till sig ett parti som utformar sitt uppdrag annorlunda. Jag har lagt fram mängder av nyttokalkyler för att visa hur mycket vi hade att vinna på att rösta in PP, men detta har inte lyckats ta sig igenom det första filtret av "Man måste ha ett heltäckande program"-blockering som sitter stenhårt i folks politiska tänkande. Det gick aldrig in i folks huvuden att det fanns stora fördelar med en piratröst ändå.
I övrigt var alla för upptagna med att oroa sig för SD. Högst befogat, men det ledde till att många inte vågade rösta på annat än de etablerade partierna, och det framgick aldrig att en ordentlig offensiv av piratfrämjande skulle kunna ha hållit SD utanför riksdagen. Men ingen ville ta några risker, och det funkade inte, och nu har vi ett fascistiskt parti där vi skulle kunna ha haft ett liberalt istället.
Vart går vi härifrån? Vidare förstås.
Våra fiender har varit snabba att ta tillfället att dödförklara oss, men det är inget att än skitsnack, dålig journalistik och illa dold maffiapropaganda. Piratrörelsen har kanske stannat i växten, men det inte samma sak som att man är död!
Vi har tusentals engagerade medlemmar, två mandat i Europaparlamentet, och dussintals systerpartier världen över. Piratfrågor kommer att fortsätta tas upp, även om det känns kämpigt nu. Det har höjt röster för Falkvinges avgång, men det är fel väg att gå. Dels för att det inte skulle lösa några problem, dels för att en visionär som han är en av PP:s största tillgångar, även om han låter käften glappa vid fel tillfällen ibland.
Jag är inte säker på vad min relation till Piratpartiet blir i framtiden. Jag kommer att fortsätta vara medlem och stödja partiet ideologiskt på alla sätt jag kan, men inför valet 2014 får jag göra en bedömning om det är det bästa alternativet att satsa på eller om vi kanske har fått fram något ännu vassare.
Visar inlägg med etikett riksdagsval. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett riksdagsval. Visa alla inlägg
lördag 2 oktober 2010
måndag 27 september 2010
Valnatt - mörket faller över Sverige, men kanske skymtas en ledstjärna
Jag började valdagen med att åka ut på den isländska landsbygden och se en fårsamling. Efter sommarens grönbete jagades fårskocken med skrik och hets in i en fålla varifrån de samlades in av sina respektive ägare, och de stackars fårskallarna hade ingen möjlighet att styra vad det hela ledde till. Det kändes som en väldigt träffande metafår för vad som pågick i Sverige samtidigt.
Senare på kvällen hade jag nått absoluta botten för mitt politiska liv. Jag stod ute i trädgården vid ambassadörsresidenset i Reykjavík och med tårar i ögonen och en klump i halsen ringde jag min mamma och grät ut min frustration över valresultatet. Jag hade öppet kämpat för att föra in förnyelse i riksdagen genom att argumentera för Piratpartiet, jag hade lagt ut mitt politiska ställningstagande till allmän beskådan, jag hade debatterat så mycket att jag var djupt känslomässigt engagerad - och allt till ingen nytta. PP gjorde ett katastrofval, sämre än mina mest pessimistiska prognoser.
Visst är det svårt att nå riksdagen som utmanarparti, men detta valet visade ändå att det går - om man är ett gäng rasistiska konservativa outbildade byfånar. Att ett parti som är ännu sämre än de etablerade och som står för min raka motsats politiskt lyckades ta sig in i riksdagen, allt medan en moraliskt bankrutt sjuklöver sitter tryggt kvar att fortsätta inkräkta på våra liv, det var ett hån utan dess like mot allt jag kämpat för.
Så där stod jag ute i trädgården och grät mot min telefon och förklarade att jag helst ville ge upp politik för alltid, hålla mig borta från Sverige, kanske bli eremit på isländska höglandet för att slippa människor överhuvudtaget. Men min mamma lyckades få mig på bättre tankar. Hon berömde mitt skrivande och sa att jag borde fortsätta lägga min energi på att övertyga människor med mina ord, utan att känna mig bunden till ett parti. Jag kände att hon hade en poäng. Jag behöver inte stå och falla med ett parti, det viktiga är att jag sprider mina idéer.
Så jag tänker fortsätta kämpa för vad jag tror på. Efter att ha samlat mig någorlunda efter valet tänker jag analysera vad som har hänt och fortsätta kampen därifrån.
Det verkar samtidigt som att det rör på sig bland mina likasinnade i Sverige, på det viset att min första önskan uttryckt på denna blogg håller på att uppfyllas: ett liberalt parti grundas. Eller två partier rentav. Förvirringen är total. Jag hade förutspått initiativet från Alexander Bard, men nu verkar Blogge vilja göra samma grej och på grund av någon personlig vendetta vägrar han samarbeta och har gått helt bananas i sitt kommentarsfält. Jag hoppas han tar sig samman och inser att han inte får slänga bort den här chansen som har uppenbarat sig. Ska ett nytt liberalt alternativ grundas så måste det göras ordentligt, vi får inte klanta till det nu.
Jag får se vad min relation till detta nya parti blir. Jag kanske kan tänka mig att stödja det och kampanja för det. Men oavsett vad så är det viktiga att jag gör min grej: att sprida de goda memerna.
Senare på kvällen hade jag nått absoluta botten för mitt politiska liv. Jag stod ute i trädgården vid ambassadörsresidenset i Reykjavík och med tårar i ögonen och en klump i halsen ringde jag min mamma och grät ut min frustration över valresultatet. Jag hade öppet kämpat för att föra in förnyelse i riksdagen genom att argumentera för Piratpartiet, jag hade lagt ut mitt politiska ställningstagande till allmän beskådan, jag hade debatterat så mycket att jag var djupt känslomässigt engagerad - och allt till ingen nytta. PP gjorde ett katastrofval, sämre än mina mest pessimistiska prognoser.
Visst är det svårt att nå riksdagen som utmanarparti, men detta valet visade ändå att det går - om man är ett gäng rasistiska konservativa outbildade byfånar. Att ett parti som är ännu sämre än de etablerade och som står för min raka motsats politiskt lyckades ta sig in i riksdagen, allt medan en moraliskt bankrutt sjuklöver sitter tryggt kvar att fortsätta inkräkta på våra liv, det var ett hån utan dess like mot allt jag kämpat för.
Så där stod jag ute i trädgården och grät mot min telefon och förklarade att jag helst ville ge upp politik för alltid, hålla mig borta från Sverige, kanske bli eremit på isländska höglandet för att slippa människor överhuvudtaget. Men min mamma lyckades få mig på bättre tankar. Hon berömde mitt skrivande och sa att jag borde fortsätta lägga min energi på att övertyga människor med mina ord, utan att känna mig bunden till ett parti. Jag kände att hon hade en poäng. Jag behöver inte stå och falla med ett parti, det viktiga är att jag sprider mina idéer.
Så jag tänker fortsätta kämpa för vad jag tror på. Efter att ha samlat mig någorlunda efter valet tänker jag analysera vad som har hänt och fortsätta kampen därifrån.
Det verkar samtidigt som att det rör på sig bland mina likasinnade i Sverige, på det viset att min första önskan uttryckt på denna blogg håller på att uppfyllas: ett liberalt parti grundas. Eller två partier rentav. Förvirringen är total. Jag hade förutspått initiativet från Alexander Bard, men nu verkar Blogge vilja göra samma grej och på grund av någon personlig vendetta vägrar han samarbeta och har gått helt bananas i sitt kommentarsfält. Jag hoppas han tar sig samman och inser att han inte får slänga bort den här chansen som har uppenbarat sig. Ska ett nytt liberalt alternativ grundas så måste det göras ordentligt, vi får inte klanta till det nu.
Jag får se vad min relation till detta nya parti blir. Jag kanske kan tänka mig att stödja det och kampanja för det. Men oavsett vad så är det viktiga att jag gör min grej: att sprida de goda memerna.
torsdag 16 september 2010
Sista chansen
Det är dags att bli dramatisk. Riksdagsvalet 2010 kan vara sista chansen att rädda det öppna svenska samhället. Med de sittande partiernas iver att montera ner privatliv och rättssäkerhet så kommer vi kanske inte att känna igen oss i Sverige 2014. Fyra år är en lång tid, och efter kommande söndag så har man hela denna långa tid på sig att ångra sig om man röstar på politiker som angriper vår demokrati.
Vi kan titta lite på vad som händer inom kort tid efter valet. Den 28 september inleds rättegången mot The Pirate Bay i hovrätten, och i samband med det kommer förmodligen sympatierna för Piratpartiet att än en gång skjuta i höjden då folk ser att vi har ett rättssystem som skickar folk i fängelse och utdömer miljonböter för att ha skapat en sökmotor på internet. Men har man inte röstat på PP då så är det för sent, och man har 3 år och 351 dagar på sig att ångra sig, eller glömma bort alltihopa vilket riksdagspartierna hoppas på.
Senare är det dags för datalagringsdirektivet, ni vet den där lagen som tillåter staten att logga alla medborgares elektroniska kommunikation. Lagförslaget är redan färdigt, det har bara legat på is för att politikerna ville slippa diskutera det under valrörelsen, något som tyvärr också blev fallet. Det kommer inte dröja länge efter valet innan de tänker införa det med ursäkten att vi är så illa tvungna, något som är en ren lögn. Då kan man som väljare sitta och undra hur partier som kallar sig liberala och demokratiska kan skamlöst införa en övervakningsstat som är mer långtgående än den i Östblocket. Men har man väl röstat in dem i riksdagen så gör de vad de vill utan att du har något att säga till om, valet är ju över.
Fyra år är en väldigt lång tid, det är hemskt att behöva gå och ångra sig så länge.
Minns förra mandatperioden. Minns juni 2008 när folk i tusental stod utanför riksdagshuset och skrek ut sitt motstånd mot FRA-lagen. Minns hur regeringen struntade i folkets förtvivlan och röstade igenom lagen ändå, med vuxenmobbing som medel för att motarbeta den parlamentariska demokratin.
Många av dem som demonstrerade utanför riksdagen den gången kampanjar nu för samma partier som röstade igenom lagen, för de har blivit intalade att det inte finns några alternativ. Det är djupt tragiskt, och det gäller hela folket. Samma politiker som har svikit oss om och om igen under den senaste mandatperioden vill nu att vi ska rösta på dem en gång till. Om vi gör det så kommer demonstrationerna på den svarta måndagen att ha varit förgäves. Nu går politikerna igenom en hel valrörelse utan att behöva stå till svars för det de har gjort mot vår integritet, de kan lugnt prata pensioner och bensinskatt utan att granskas för att de har angripit grundläggande mänskliga rättigheter.
Titta på vad de sittande riksdagspartierna har gjort mot oss de senaste fyra åren. De har monterat ner våra friheter och rättigheter, och struntat fullständigt i våra protester. Nu när vi har chansen att göra dem arbetslösa så får vi inte falla för deras sagor och låta dem fortsätta. För om vi ger dem vårt förtroende igen så tar de det som en signal på att det var helt okej att köra över oss och att de gärna får göra det igen.
Vi behöver någon som håller ordning på politikerna. Vi behöver Piratpartiet i riksdagen för att bli behandlade som medborgare, och inte som en fårskock. Det finns oerhört mycket att förlora på att inte ha PP i riksdagen den kommande mandatperioden. Det är inte värt att chansa, vi ska inte lära oss den hårda vägen.
Det är nu det gäller. Point of no return. Sätt inte dina medborgerliga rättigheter på spel i fyra år. Försätt dig inte i en situation där du undrar om vi verkligen har vår demokrati kvar 2014. Låt dig inte bli sviken och förnedrad av politikerna som du gav ditt förtroende. Riskera inte att ångra dig bittert.
Rösta Pirat.
Vi kan titta lite på vad som händer inom kort tid efter valet. Den 28 september inleds rättegången mot The Pirate Bay i hovrätten, och i samband med det kommer förmodligen sympatierna för Piratpartiet att än en gång skjuta i höjden då folk ser att vi har ett rättssystem som skickar folk i fängelse och utdömer miljonböter för att ha skapat en sökmotor på internet. Men har man inte röstat på PP då så är det för sent, och man har 3 år och 351 dagar på sig att ångra sig, eller glömma bort alltihopa vilket riksdagspartierna hoppas på.
Senare är det dags för datalagringsdirektivet, ni vet den där lagen som tillåter staten att logga alla medborgares elektroniska kommunikation. Lagförslaget är redan färdigt, det har bara legat på is för att politikerna ville slippa diskutera det under valrörelsen, något som tyvärr också blev fallet. Det kommer inte dröja länge efter valet innan de tänker införa det med ursäkten att vi är så illa tvungna, något som är en ren lögn. Då kan man som väljare sitta och undra hur partier som kallar sig liberala och demokratiska kan skamlöst införa en övervakningsstat som är mer långtgående än den i Östblocket. Men har man väl röstat in dem i riksdagen så gör de vad de vill utan att du har något att säga till om, valet är ju över.
Fyra år är en väldigt lång tid, det är hemskt att behöva gå och ångra sig så länge.
Minns förra mandatperioden. Minns juni 2008 när folk i tusental stod utanför riksdagshuset och skrek ut sitt motstånd mot FRA-lagen. Minns hur regeringen struntade i folkets förtvivlan och röstade igenom lagen ändå, med vuxenmobbing som medel för att motarbeta den parlamentariska demokratin.
Många av dem som demonstrerade utanför riksdagen den gången kampanjar nu för samma partier som röstade igenom lagen, för de har blivit intalade att det inte finns några alternativ. Det är djupt tragiskt, och det gäller hela folket. Samma politiker som har svikit oss om och om igen under den senaste mandatperioden vill nu att vi ska rösta på dem en gång till. Om vi gör det så kommer demonstrationerna på den svarta måndagen att ha varit förgäves. Nu går politikerna igenom en hel valrörelse utan att behöva stå till svars för det de har gjort mot vår integritet, de kan lugnt prata pensioner och bensinskatt utan att granskas för att de har angripit grundläggande mänskliga rättigheter.
Titta på vad de sittande riksdagspartierna har gjort mot oss de senaste fyra åren. De har monterat ner våra friheter och rättigheter, och struntat fullständigt i våra protester. Nu när vi har chansen att göra dem arbetslösa så får vi inte falla för deras sagor och låta dem fortsätta. För om vi ger dem vårt förtroende igen så tar de det som en signal på att det var helt okej att köra över oss och att de gärna får göra det igen.
Vi behöver någon som håller ordning på politikerna. Vi behöver Piratpartiet i riksdagen för att bli behandlade som medborgare, och inte som en fårskock. Det finns oerhört mycket att förlora på att inte ha PP i riksdagen den kommande mandatperioden. Det är inte värt att chansa, vi ska inte lära oss den hårda vägen.
Det är nu det gäller. Point of no return. Sätt inte dina medborgerliga rättigheter på spel i fyra år. Försätt dig inte i en situation där du undrar om vi verkligen har vår demokrati kvar 2014. Låt dig inte bli sviken och förnedrad av politikerna som du gav ditt förtroende. Riskera inte att ångra dig bittert.
Rösta Pirat.
tisdag 14 september 2010
Rösta in en konstitutionsdomstol i riksdagen
Jag hoppas att jag nu klargjort varför det inte är ett problem att Piratpartiet inte har ett heltäckande program, då man inte är ute efter att ta makten utan enbart att komplettera övriga partier. Då uppstår såklart frågan: vad har PP att erbjuda?
Informationsrevolutionen erbjuder fantastiska möjligheter som politiker givetvis ska bejaka, men det handlar egentligen mest om att låta folk utnyttja möjligheterna fritt, det är inte så mycket som politiker kan tillföra där. Låt kreativiteten flöda och undvik onödiga restriktioner. Vad som PP däremot kan göra är det där som Göran Hägglund hela tiden pratar om men aldrig riktigt står för i praktiken: att se till att politikers inflytande har gränser.
En sådan viktig gräns går vid att läsa medborgarnas privata korrespondens. Att FRA har givits laglig rätt att avlyssna ej brottsmisstänkta människors internettrafik bryter tydligt mot Regeringsformen 2 kap 6 paragrafen, men det var inget som hindrade riksdagen från att rösta igenom lagen.
Sveriges grundlagar är en samling vackra ord, men inget som politikerna i praktiken måste lyda. Enskilda personer kan kallas upp till konstitutionsutskottet och få lite skäll, men om en majoritet av riksdagsledamöterna bestämmer sig för att köra över grundlagen så att det bara ryker om det, då finns det ingen som stoppar dem. Vi har ingen konstitutionsdomstol som kan hindra grundlagvidriga förslag, och att vi medborgare står och skriker utanför riksdagshuset spelar heller ingen roll. Faktum är att i dagens Sverige så kan en riksdagsmajoritet trampa på våra grundläggande friheter och rättigheter, och det finns inget som stoppar dem.
Vi behöver något som håller ordning på makthavarna, vi behöver en mekanism som hindrar dem från att bete sig hur som helst, något som stoppar dem från att röra de allra heligaste rättigheter vi har. Det är där Piratpartiet kommer in i bilden.
Med PP i riksdagen så kommer politiken att fortsätta i stort sett som vanligt, vård/skola/omsorg kommer att skötas och skattesatser kommer att debatteras fram och tillbaka. Men så fort någon regering får för sig att tafsa på medborgarnas grundläggande rättigheter så kommer PP att sätta stopp.
Om du röstar på PP så röstar du för en ordningsvakt i riksdagen som ska skydda din frihet från de människor som har störst möjlighet att förstöra den - politikerna. Det blir som att vi får en konstitutionsdomstol införd över en natt. Det är en garant för att en god grund i vår demokrati bevaras, varifrån all annan politik är en påbyggnad.
Läs Regeringsformen, läs Europakonventionen, läs FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Om du gillar vad som står där och tycker att det bästa för vår framtid vore om vi följde de orden, då är Piratpartiet det bästa alternativet att lägga din röst på.
Informationsrevolutionen erbjuder fantastiska möjligheter som politiker givetvis ska bejaka, men det handlar egentligen mest om att låta folk utnyttja möjligheterna fritt, det är inte så mycket som politiker kan tillföra där. Låt kreativiteten flöda och undvik onödiga restriktioner. Vad som PP däremot kan göra är det där som Göran Hägglund hela tiden pratar om men aldrig riktigt står för i praktiken: att se till att politikers inflytande har gränser.
En sådan viktig gräns går vid att läsa medborgarnas privata korrespondens. Att FRA har givits laglig rätt att avlyssna ej brottsmisstänkta människors internettrafik bryter tydligt mot Regeringsformen 2 kap 6 paragrafen, men det var inget som hindrade riksdagen från att rösta igenom lagen.
Sveriges grundlagar är en samling vackra ord, men inget som politikerna i praktiken måste lyda. Enskilda personer kan kallas upp till konstitutionsutskottet och få lite skäll, men om en majoritet av riksdagsledamöterna bestämmer sig för att köra över grundlagen så att det bara ryker om det, då finns det ingen som stoppar dem. Vi har ingen konstitutionsdomstol som kan hindra grundlagvidriga förslag, och att vi medborgare står och skriker utanför riksdagshuset spelar heller ingen roll. Faktum är att i dagens Sverige så kan en riksdagsmajoritet trampa på våra grundläggande friheter och rättigheter, och det finns inget som stoppar dem.
Vi behöver något som håller ordning på makthavarna, vi behöver en mekanism som hindrar dem från att bete sig hur som helst, något som stoppar dem från att röra de allra heligaste rättigheter vi har. Det är där Piratpartiet kommer in i bilden.
Med PP i riksdagen så kommer politiken att fortsätta i stort sett som vanligt, vård/skola/omsorg kommer att skötas och skattesatser kommer att debatteras fram och tillbaka. Men så fort någon regering får för sig att tafsa på medborgarnas grundläggande rättigheter så kommer PP att sätta stopp.
Om du röstar på PP så röstar du för en ordningsvakt i riksdagen som ska skydda din frihet från de människor som har störst möjlighet att förstöra den - politikerna. Det blir som att vi får en konstitutionsdomstol införd över en natt. Det är en garant för att en god grund i vår demokrati bevaras, varifrån all annan politik är en påbyggnad.
Läs Regeringsformen, läs Europakonventionen, läs FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Om du gillar vad som står där och tycker att det bästa för vår framtid vore om vi följde de orden, då är Piratpartiet det bästa alternativet att lägga din röst på.
söndag 12 september 2010
Komplettera med ambitioner
Den absolut vanligaste invändningen mot att rösta på Piratpartiet är något i stil med: "Man kan ju inte rösta på ett parti utan ett heltäckande program". Det var min egen första invändning när jag fick höra talas om partiet 2006. Det kommer som en ryggmärgsreflex från alla som är vana vid det traditionella partisystemet, och om man analyserar det lite närmare så inser man snart att reflexen är inte helt rationell.
Att ett parti har politik för alla områden betyder inte nödvändigtvis att det är bra på att hantera alla områden, så mycket förstår nog alla. Men de flesta människor tycker ändå att man ska kräva att partierna har något att säga om allt för att de ska kunna ta ett heltäckande ansvar när de tar makten. Detta stämmer utmärkt för de som aspirerar på att bilda regering, men det är något som PP inte gör. PP har inte för avsikt att ta ministerposter och styra landet. Istället har man som uttalat mål att utöva inflytande över en regering bestående av andra partier. Om ett parti bara har några procent i riksdagen så gör det inget om de inte har politik för allt.
En vanlig fortsättning av den tidigare nämnda invändningen är nämligen: "Man kan ju inte rösta på ett parti som tycker internetfrågor är viktigare än sjukvård". Detta är ett vanligt missförstånd som många människor framför med ilska. Men PP gör inte en sådan prioritering. Man erkänner helt enkelt att det finns andra partier som hanterar sjukvård och att man inte behöver ge sig in på det området.
Det kommer alltid att finnas partier som sköter vård/skola/omsorg etc. PP är inte här för att konkurrera ut dem och ersätta dem, PP är här för att komplettera dem. Informationspolitiska frågor ersätter inte vård/skola/omsorg, utan måste skötas parallellt. Det är vad de etablerade partierna har misslyckats med, och där har PP något att bidra med.
Sedan måste man fundera över var ens röst ger mest positiv förändring. När vi nu har två block som krälat mot mitten och bråkar högljutt om procent i budgeten men som i tysthet är överens om att bryta ner våra grundläggande friheter och rättigheter, då kan snart se att man kan göra större positiv förändring genom att rösta på ett fokusparti än om man röstar för att byta eller försvara regeringen.
Om PP kommer in i riksdagen så kommer vi att få en större förändring än om regeringen byts ut. Förändring i positiv riktning med en grupp människor med nya idéer, en vilja att ta tillvara den tekniska utvecklingens alla gåvor samtidigt som man bevarar medborgarnas privatliv, och ett orubbligt syfte att försvara vår demokrati och rättsstat från maktfullkomliga gammelpolitiker. Genom att ge PP en vågmästarställning så kommer vi att åstadkomma mer nytta för vårt samhälle än vad blocken lovar i form av pengar till utvalda grupper.
Slutligen måste man även tänka utanför Sveriges gränser. Om Reinfeldt sitter kvar eller kastas ut - omvärlden kommer att reagera med en axelryckning. Men om vi röstar in ett piratparti i vårt nationella parlament så kommer vi att väcka mycket intresse. Informationspolitiska frågor kommer att lyftas till en helt ny nivå på alla sidor av planeten. En röst på PP till riksdagen kommer att göra stordåd för utvecklingen i hela världen.
Lägg din röst där den gör mest nytta för Sverige och övriga världen. Det är inte hos partier med breda program och små ambitioner, utan ett parti med smalt program och stora ambitioner.
Att ett parti har politik för alla områden betyder inte nödvändigtvis att det är bra på att hantera alla områden, så mycket förstår nog alla. Men de flesta människor tycker ändå att man ska kräva att partierna har något att säga om allt för att de ska kunna ta ett heltäckande ansvar när de tar makten. Detta stämmer utmärkt för de som aspirerar på att bilda regering, men det är något som PP inte gör. PP har inte för avsikt att ta ministerposter och styra landet. Istället har man som uttalat mål att utöva inflytande över en regering bestående av andra partier. Om ett parti bara har några procent i riksdagen så gör det inget om de inte har politik för allt.
En vanlig fortsättning av den tidigare nämnda invändningen är nämligen: "Man kan ju inte rösta på ett parti som tycker internetfrågor är viktigare än sjukvård". Detta är ett vanligt missförstånd som många människor framför med ilska. Men PP gör inte en sådan prioritering. Man erkänner helt enkelt att det finns andra partier som hanterar sjukvård och att man inte behöver ge sig in på det området.
Det kommer alltid att finnas partier som sköter vård/skola/omsorg etc. PP är inte här för att konkurrera ut dem och ersätta dem, PP är här för att komplettera dem. Informationspolitiska frågor ersätter inte vård/skola/omsorg, utan måste skötas parallellt. Det är vad de etablerade partierna har misslyckats med, och där har PP något att bidra med.
Sedan måste man fundera över var ens röst ger mest positiv förändring. När vi nu har två block som krälat mot mitten och bråkar högljutt om procent i budgeten men som i tysthet är överens om att bryta ner våra grundläggande friheter och rättigheter, då kan snart se att man kan göra större positiv förändring genom att rösta på ett fokusparti än om man röstar för att byta eller försvara regeringen.
Om PP kommer in i riksdagen så kommer vi att få en större förändring än om regeringen byts ut. Förändring i positiv riktning med en grupp människor med nya idéer, en vilja att ta tillvara den tekniska utvecklingens alla gåvor samtidigt som man bevarar medborgarnas privatliv, och ett orubbligt syfte att försvara vår demokrati och rättsstat från maktfullkomliga gammelpolitiker. Genom att ge PP en vågmästarställning så kommer vi att åstadkomma mer nytta för vårt samhälle än vad blocken lovar i form av pengar till utvalda grupper.
Slutligen måste man även tänka utanför Sveriges gränser. Om Reinfeldt sitter kvar eller kastas ut - omvärlden kommer att reagera med en axelryckning. Men om vi röstar in ett piratparti i vårt nationella parlament så kommer vi att väcka mycket intresse. Informationspolitiska frågor kommer att lyftas till en helt ny nivå på alla sidor av planeten. En röst på PP till riksdagen kommer att göra stordåd för utvecklingen i hela världen.
Lägg din röst där den gör mest nytta för Sverige och övriga världen. Det är inte hos partier med breda program och små ambitioner, utan ett parti med smalt program och stora ambitioner.
tisdag 7 september 2010
En köpt röst
Valrörelsen är inne i sitt slutskede, och jag är glad över att jag har lämnat landet och slipper se freakshowen (även om jag inte kan låta bli att hålla mig uppdaterad på internet).
De två blocken genomför en galen rusning till mitten, eftersom det bara är där som det finns osäkra väljare att håva in. Detta får som resultat att båda blocken urvattnar sig själva till nästan identiska mittenalternativ, sosse och sosse light, och för de väljare som vill se större ambitioner i politiken lämnas ingenting. Just nu hårdsatsas det på att lova stort till utvalda grupper - pensionärer, studenter och barnfamiljer får sina olika löften. Men det är så pinsamt uppenbart att dessa löften ges inte för att politikerna tycker att reformerna är det rätta att göra, utan för att de vill ha nämnda gruppers röster. Man lovar mutor, helt öppet, för att vi ska låta politikerna behålla alternativt ta över makten för nästa mandatperiod. Makten ska vinnas för maktens skull. Det är riktigt äckligt att se.
Och visst finns det många människor som går på det. Folk som tycker att för några hundralappar i månaden så kan politikerna få våldföra sig på vårt samhälle. Det är inte värdigt att rösta efter plånboken när man får sina friheter nedmonterade.
Men det allra mest absurda är att de mutar oss med våra egna pengar. Alla pengar i statsbudgeten har tagits från medborgarna, och sedan tycker politikerna att de är snälla och kommer med gåvor när de i själva verket ger oss våra egna pengar tillbaka. Sug på den tanken ett tag: alla ekonomiska valllöften baseras på tillgångar som du själv står för från första början. Politikerna betalar helt enkelt tillbaka sin skuld till oss, och det är deras förbannade plikt, de ska inte låtsas vara storsinta.
För en libertarian som mig är det svårt att ta valrörelsens stora diskussioner på allvar. Politikerna säger att ekonomin är viktigast, men det är ganska mycket en icke-fråga för mig eftersom jag önskar att staten kunde låta mig sköta min ekonomi själv. Politikerna säger att jobben är viktigast, men om jag är arbetslös så springer jag inte till staten och gnäller för jag förväntar mig inte att de ska leverera mig jobb, jag går till företagen och söker jobb helt enkelt och önskar att politikerna låter bli att försvåra det för mig.
Det som kallas valets viktigaste frågor är alltså mest icke-frågor för min del. Förstår ni nu varför jag fokuserar mitt intresse på frihetsfrågor? Förstår ni nu varför jag inte tänker låta mig mutas för mina egna pengar? Förstår ni nu varför jag tycker att en valrörelse är något av det vidrigaste spektakel som finns att beskåda?
De två blocken genomför en galen rusning till mitten, eftersom det bara är där som det finns osäkra väljare att håva in. Detta får som resultat att båda blocken urvattnar sig själva till nästan identiska mittenalternativ, sosse och sosse light, och för de väljare som vill se större ambitioner i politiken lämnas ingenting. Just nu hårdsatsas det på att lova stort till utvalda grupper - pensionärer, studenter och barnfamiljer får sina olika löften. Men det är så pinsamt uppenbart att dessa löften ges inte för att politikerna tycker att reformerna är det rätta att göra, utan för att de vill ha nämnda gruppers röster. Man lovar mutor, helt öppet, för att vi ska låta politikerna behålla alternativt ta över makten för nästa mandatperiod. Makten ska vinnas för maktens skull. Det är riktigt äckligt att se.
Och visst finns det många människor som går på det. Folk som tycker att för några hundralappar i månaden så kan politikerna få våldföra sig på vårt samhälle. Det är inte värdigt att rösta efter plånboken när man får sina friheter nedmonterade.
Men det allra mest absurda är att de mutar oss med våra egna pengar. Alla pengar i statsbudgeten har tagits från medborgarna, och sedan tycker politikerna att de är snälla och kommer med gåvor när de i själva verket ger oss våra egna pengar tillbaka. Sug på den tanken ett tag: alla ekonomiska valllöften baseras på tillgångar som du själv står för från första början. Politikerna betalar helt enkelt tillbaka sin skuld till oss, och det är deras förbannade plikt, de ska inte låtsas vara storsinta.
För en libertarian som mig är det svårt att ta valrörelsens stora diskussioner på allvar. Politikerna säger att ekonomin är viktigast, men det är ganska mycket en icke-fråga för mig eftersom jag önskar att staten kunde låta mig sköta min ekonomi själv. Politikerna säger att jobben är viktigast, men om jag är arbetslös så springer jag inte till staten och gnäller för jag förväntar mig inte att de ska leverera mig jobb, jag går till företagen och söker jobb helt enkelt och önskar att politikerna låter bli att försvåra det för mig.
Det som kallas valets viktigaste frågor är alltså mest icke-frågor för min del. Förstår ni nu varför jag fokuserar mitt intresse på frihetsfrågor? Förstår ni nu varför jag inte tänker låta mig mutas för mina egna pengar? Förstår ni nu varför jag tycker att en valrörelse är något av det vidrigaste spektakel som finns att beskåda?
tisdag 10 augusti 2010
En bortkastad röst
Det sägs ofta att man inte ska rösta på ett utmanarparti till riksdagen eftersom om partiet inte klarar sig över fyraprocentsspärren så har man lagt en bortkastad röst. Detta argument används, medvetet och omedvetet, som ett kraftfullt vapen mot förändring och förnyelse inom parlamentet. De etablerade partierna har allt intresse av att hålla utmanare borta, och därför försöker de få oss att tro på "bortkastad röst"-argumentet.
Men det blir nästan värre när argumentet används av icke-engagerade människor som bara vill oss väl. Till att börja med är en enskild röst värd så oerhört lite att det blir löjligt att försöka skrämma med förlusten i att den skulle vara bortkastad. Vidare så är varje röst en tydlig opinionsyttring oavsett om den resulterar i representation eller inte. Att säga sin åsikt är aldrig ett slöseri. Det finns även viktiga gränser under 4% för partierna: 1% så kommer Valmyndigheten att leverera valsedlar nästa gång, 2,5% så utdelas statligt partistöd.
En annan poäng är att man inte gör så stor skillnad om man röstar på ett parti som garanterat kommer in i riksdagen. Det är när man hjälper ett parti att komma över spärren som man kan känna att ens röst placerats någonstans där den ger en förändring.
Fyraprocentsspärren är en vattendelare som får media att producera självuppfyllande profetior. Byfånepartiet SD är på väg att komma in i riksdagen utan att föra fram några vettiga förslag, och det beror inte heller på att de etablerade partierna misslyckats med att ge bra motförslag. Deras uppgång bygger helt på att opinionsmätningar visade att de kunde klara 4% varpå "bortkastad röst"-argumentet upphörde att gälla för dem. Om folk fortfarande trodde att SD inte hade en chans att komma in i riksdagen så skulle så också vara fallet.
Men överlag så är hela "bortkastad röst"-argumentet så vidrigt för att det vill få oss att ta avsteg från vad vi verkligen tycker till att rätta vårt ställningstagande efter vad andra tycker. Låt mig berätta vad en bortkastad röst egentligen är.
En bortkastad röst är att rösta på ett parti som säger en sak i valrörelsen och sedan gör raka motsatsen under mandatperioden. En bortkastad röst att rösta på ett parti som vill ha ditt stöd för att få behålla sina jobb men som sedan motarbetar dina möjligheter att utnyttja dina demokratiska rättigheter. En bortkastad röst är att rösta på ett parti du inte gillar för du har blivit lurad att tro att det är lönlöst att rösta på partiet du egentligen delar åsikter med. En bortkastad röst är att rösta på människor som våldför sig på vårt samhälle och sedan får dig att tro att du inte har några alternativ.
I dagens Sverige så är en röst på något av blocken det säkraste sättet att kasta bort sin röst. Du kommer att göda en arrogant politikerklass som tror att din röst är en signal att de får göra vad de vill med Sverige i fyra år. Därefter kommer de och ber om din röst igen, och anför enbart argumenten att motståndaren är värre och utmanarna är chanslösa.
Acceptera inte att bli behandlad som röstboskap på detta vis! I höstens val - rösta på vad du verkligen vill rösta på. Ge fan i allt snack om taktikröstning, strunta i analyser om vilka som tros komma in i riksdagen eller inte, rösta inte utifrån vad andra röstar, följ enbart din egen vilja. Om du gör ett ställningstagande som du känner dig tillfreds med så är din röst aldrig bortkastad.
Men det blir nästan värre när argumentet används av icke-engagerade människor som bara vill oss väl. Till att börja med är en enskild röst värd så oerhört lite att det blir löjligt att försöka skrämma med förlusten i att den skulle vara bortkastad. Vidare så är varje röst en tydlig opinionsyttring oavsett om den resulterar i representation eller inte. Att säga sin åsikt är aldrig ett slöseri. Det finns även viktiga gränser under 4% för partierna: 1% så kommer Valmyndigheten att leverera valsedlar nästa gång, 2,5% så utdelas statligt partistöd.
En annan poäng är att man inte gör så stor skillnad om man röstar på ett parti som garanterat kommer in i riksdagen. Det är när man hjälper ett parti att komma över spärren som man kan känna att ens röst placerats någonstans där den ger en förändring.
Fyraprocentsspärren är en vattendelare som får media att producera självuppfyllande profetior. Byfånepartiet SD är på väg att komma in i riksdagen utan att föra fram några vettiga förslag, och det beror inte heller på att de etablerade partierna misslyckats med att ge bra motförslag. Deras uppgång bygger helt på att opinionsmätningar visade att de kunde klara 4% varpå "bortkastad röst"-argumentet upphörde att gälla för dem. Om folk fortfarande trodde att SD inte hade en chans att komma in i riksdagen så skulle så också vara fallet.
Men överlag så är hela "bortkastad röst"-argumentet så vidrigt för att det vill få oss att ta avsteg från vad vi verkligen tycker till att rätta vårt ställningstagande efter vad andra tycker. Låt mig berätta vad en bortkastad röst egentligen är.
En bortkastad röst är att rösta på ett parti som säger en sak i valrörelsen och sedan gör raka motsatsen under mandatperioden. En bortkastad röst att rösta på ett parti som vill ha ditt stöd för att få behålla sina jobb men som sedan motarbetar dina möjligheter att utnyttja dina demokratiska rättigheter. En bortkastad röst är att rösta på ett parti du inte gillar för du har blivit lurad att tro att det är lönlöst att rösta på partiet du egentligen delar åsikter med. En bortkastad röst är att rösta på människor som våldför sig på vårt samhälle och sedan får dig att tro att du inte har några alternativ.
I dagens Sverige så är en röst på något av blocken det säkraste sättet att kasta bort sin röst. Du kommer att göda en arrogant politikerklass som tror att din röst är en signal att de får göra vad de vill med Sverige i fyra år. Därefter kommer de och ber om din röst igen, och anför enbart argumenten att motståndaren är värre och utmanarna är chanslösa.
Acceptera inte att bli behandlad som röstboskap på detta vis! I höstens val - rösta på vad du verkligen vill rösta på. Ge fan i allt snack om taktikröstning, strunta i analyser om vilka som tros komma in i riksdagen eller inte, rösta inte utifrån vad andra röstar, följ enbart din egen vilja. Om du gör ett ställningstagande som du känner dig tillfreds med så är din röst aldrig bortkastad.
måndag 5 juli 2010
Lite ödmjukhet i valbåset, tack!
Många människor tar sitt röstande på alldeles för stort allvar. Jag försöker att se lite realistiskt på det istället. I höstens val så kommer just din röst att vara en av cirka sex miljoner. Det är en försvinnande liten andel, och sannolikheten är stor att den inte kommer att vara avgörande på något sätt. Den kommer bara öka på en siffra på något partis resultat men kommer förmodligen inte ha gjort någon skillnad. Du skulle kunna ha låtit bli att rösta och utgången hade blivit densamma. Din röst förändrar inte världen ett enda dugg.
Din röst är inte viktig. Det låter pessismistiskt men det är sanningen, och det är bra att inte försöka gömma sig för sanningen. Den som sitter och gör ett moget avgörande om var de ska lägga sin röst baserat på alla aspekter av politiken från kärnkraft till RUT-avdrag slösar sin tid eftersom en enskild persons röst inte kommer att påverka dessa frågor. Allt funderande och övervägande blir skrattretande löjligt på en individnivå. Visst är röstande viktigt på en kollektivnivå, men just du är inget kollektiv.
Men lyckligtvis kan man påverka politiken ändå. Det gör man genom opinionsbildning vänd mot kollektivet och politikerna. Man gör det i samtal med andra människor, i bloggande, i föreningsengagemang, i direkta manifestationer. Detta kan man göra när som helst, 24/7, när man än önskar. Många människor är inbillade att deras enda chans att påverka politiken är att lägga en meningslös röst vart fjärde år, och många av politikerna önskar säkert att folk fortsätter tro det. I själva verket så har man all chans att påverka i sin verklighet utanför vallokalen.
Det kanske låter som att jag vill avskräcka dig från att rösta, men det är absolut inte fallet. Att rösta är enkelt, kul och gratis. Det finns ingen god anledning att låta bli. En utebliven röst, liksom en blank, ignoreras helt. Seriöst, jag avskyr när folk röstar blankt som en slags protest. Alla skiter fullständigt i en blankröst, den särredovisas bara och hotar inga platser i riksdagen. Rösta hellre på Kalle Anka-partiet.
Så gå och rösta den 19 september, men ha inga illusioner om din rösts betydelse. Se det istället som att din röst bara är till för dig själv, att du har gjort ett ställningstagande. Gå sedan ut och förändra världen på riktigt.
Din röst är inte viktig. Det låter pessismistiskt men det är sanningen, och det är bra att inte försöka gömma sig för sanningen. Den som sitter och gör ett moget avgörande om var de ska lägga sin röst baserat på alla aspekter av politiken från kärnkraft till RUT-avdrag slösar sin tid eftersom en enskild persons röst inte kommer att påverka dessa frågor. Allt funderande och övervägande blir skrattretande löjligt på en individnivå. Visst är röstande viktigt på en kollektivnivå, men just du är inget kollektiv.
Men lyckligtvis kan man påverka politiken ändå. Det gör man genom opinionsbildning vänd mot kollektivet och politikerna. Man gör det i samtal med andra människor, i bloggande, i föreningsengagemang, i direkta manifestationer. Detta kan man göra när som helst, 24/7, när man än önskar. Många människor är inbillade att deras enda chans att påverka politiken är att lägga en meningslös röst vart fjärde år, och många av politikerna önskar säkert att folk fortsätter tro det. I själva verket så har man all chans att påverka i sin verklighet utanför vallokalen.
Det kanske låter som att jag vill avskräcka dig från att rösta, men det är absolut inte fallet. Att rösta är enkelt, kul och gratis. Det finns ingen god anledning att låta bli. En utebliven röst, liksom en blank, ignoreras helt. Seriöst, jag avskyr när folk röstar blankt som en slags protest. Alla skiter fullständigt i en blankröst, den särredovisas bara och hotar inga platser i riksdagen. Rösta hellre på Kalle Anka-partiet.
Så gå och rösta den 19 september, men ha inga illusioner om din rösts betydelse. Se det istället som att din röst bara är till för dig själv, att du har gjort ett ställningstagande. Gå sedan ut och förändra världen på riktigt.
lördag 26 juni 2010
Politik är inte som fotboll
I dessa tider när fotbollsmatcher från VM sprider vuvuzelabrus över världen så är det lätt att göra jämförelser med ett annat viktigt mästerskap som kommer att hållas senare i år: det svenska riksdagsvalet.
Media älskar givetvis att framställa valrörelsen i en fotbollsliknande dager. Två lag som står uppställda mot varandra i en kamp som när slutsignal blåses ska ha resulterat i att ena sidan vann och andra förlorade. Ibland reduceras det även till en personlig duell mellan Reinfeldt och Sahlin. Det kan verka som en träffande liknelse och det är självklart att media vill skapa så mycket spänningsmoment som möjligt, men detta är ett mycket beklagligt och rentav farligt sätt att betrakta valet på.
Till att börja med är reduceringen till två skarpt begränsade lag en grov förenkling som tyvärr partierna själva gör sitt bästa för att bidra till. I ett land där folk tidigare skrattade åt tvåpartisystem som Storbritannien och USA så håller vi på att få en blockpolitik som är lika cementerad och förändringshämmande. När politik har reducerats till möjligheten att välja mellan två alternativ vart fjärde år, då har vi skalat bort det mesta av vår demokrati och blir sittande som åskådare som kan heja på ena sidan men utan faktisk möjlighet att påverka resultatet.
Men det värsta med fotbollsliknelsen är att den drar uppmärksamheten bort från det som verkligen betyder något. I politiken är inte det viktiga vem som vinner valet, det viktiga är vad vinnaren gör efter valet. Till skillnad från fotbolls-VM så kommer inte vinnaren att åka hem med den gyllene pokalen och vila på sina lagrar för att göra sig redo för nästa mästerskap om fyra år. Valets vinnare kommer direkt att påbörja arbetet med att styra och ställa i medborgarnas tillvaro, även de medborgare som vid det laget till stor del tappat intresset för politik eftersom spänningsmomenet är borta. Till skillnad från ett fotbollslag så kommer politiker att direkt påverka våra liv även om vi helst vill slippa det.
Detta fotbollsliknande tänkande kring val är djupt rotat hos många människor och kan ta sig märkliga uttryck. När Piratpartiet kom in i Europa-parlamentet förra året hördes många röster som sa att partiet hade spelat ut sin roll och var på väg utför eftersom "precis som Junilistan kommer de bara att åka ut i nästa val". Jag tyckte det var en väldigt konstig attityd. PP hade säkrat politisk representation för fem år framöver och skulle precis börja jobba på att åstadkomma konkreta förändringar, och vid just den tidpunkten börjar folk räkna ut partiet som irrelevant.
Jag tror att dessa människor bara kunde se politiken som fotboll. PP hade vunnit en match men kommer förlora nästa, det är allt som räknas i deras ögon. Dessa människor måste vara helt blinda för vad som sker under mandatperioden. Politik för dem handlar bara om att vinna val och resten är ointressant. Behöver jag ens förklara varför detta är en tragisk attityd?
Att vinna ett val är inte egentligen en politisk seger. Att driva igenom reformer och se att de får goda resultat, det är de verkliga segrarna. Valrörelsen är bara en kvalifikationsrunda. Den verkliga matchen börjar när riksdagen öppnar i oktober, och då hoppas jag innerligt att det står rätt spelare på rätt positioner.
Media älskar givetvis att framställa valrörelsen i en fotbollsliknande dager. Två lag som står uppställda mot varandra i en kamp som när slutsignal blåses ska ha resulterat i att ena sidan vann och andra förlorade. Ibland reduceras det även till en personlig duell mellan Reinfeldt och Sahlin. Det kan verka som en träffande liknelse och det är självklart att media vill skapa så mycket spänningsmoment som möjligt, men detta är ett mycket beklagligt och rentav farligt sätt att betrakta valet på.
Till att börja med är reduceringen till två skarpt begränsade lag en grov förenkling som tyvärr partierna själva gör sitt bästa för att bidra till. I ett land där folk tidigare skrattade åt tvåpartisystem som Storbritannien och USA så håller vi på att få en blockpolitik som är lika cementerad och förändringshämmande. När politik har reducerats till möjligheten att välja mellan två alternativ vart fjärde år, då har vi skalat bort det mesta av vår demokrati och blir sittande som åskådare som kan heja på ena sidan men utan faktisk möjlighet att påverka resultatet.
Men det värsta med fotbollsliknelsen är att den drar uppmärksamheten bort från det som verkligen betyder något. I politiken är inte det viktiga vem som vinner valet, det viktiga är vad vinnaren gör efter valet. Till skillnad från fotbolls-VM så kommer inte vinnaren att åka hem med den gyllene pokalen och vila på sina lagrar för att göra sig redo för nästa mästerskap om fyra år. Valets vinnare kommer direkt att påbörja arbetet med att styra och ställa i medborgarnas tillvaro, även de medborgare som vid det laget till stor del tappat intresset för politik eftersom spänningsmomenet är borta. Till skillnad från ett fotbollslag så kommer politiker att direkt påverka våra liv även om vi helst vill slippa det.
Detta fotbollsliknande tänkande kring val är djupt rotat hos många människor och kan ta sig märkliga uttryck. När Piratpartiet kom in i Europa-parlamentet förra året hördes många röster som sa att partiet hade spelat ut sin roll och var på väg utför eftersom "precis som Junilistan kommer de bara att åka ut i nästa val". Jag tyckte det var en väldigt konstig attityd. PP hade säkrat politisk representation för fem år framöver och skulle precis börja jobba på att åstadkomma konkreta förändringar, och vid just den tidpunkten börjar folk räkna ut partiet som irrelevant.
Jag tror att dessa människor bara kunde se politiken som fotboll. PP hade vunnit en match men kommer förlora nästa, det är allt som räknas i deras ögon. Dessa människor måste vara helt blinda för vad som sker under mandatperioden. Politik för dem handlar bara om att vinna val och resten är ointressant. Behöver jag ens förklara varför detta är en tragisk attityd?
Att vinna ett val är inte egentligen en politisk seger. Att driva igenom reformer och se att de får goda resultat, det är de verkliga segrarna. Valrörelsen är bara en kvalifikationsrunda. Den verkliga matchen börjar när riksdagen öppnar i oktober, och då hoppas jag innerligt att det står rätt spelare på rätt positioner.
fredag 11 juni 2010
Piratpartister - ut på slagfältet!
Jag märker en enorm skillnad i diskussionerna kring Piratpartiet nu jämfört med förra året. När vi lyckades ta oss in i Europaparlamentet så regerade en bild av att PP är ett seriöst parti som tar upp viktiga aspekter av politiken och som det är en stor poäng i att rösta på. I år så verkar våra belackare dyka upp i enorma skaror. De skriker ur sig att PP är ett skämtparti, en bunt pajasar, en opålitlig och värdelös organisation. De drar upp gamla felaktiga anklagelser som "PP vill bara få tanka film gratis utan att upphovsmännen får betalt", påståenden som jag trodde hade motbevisats och utrotats ur debatten för länge sedan.
Det värsta är dock inte att vi blir bemötta av förolämpningar och lögner från folk som är för lata/envisa/dumma för att tillbringa tre minuter på vår hemsida och läsa vad partiet faktiskt står för. Det värsta är att dessa röster oftast får stå oemotsagda.
Förra året fanns mängder av pirater som omedelbart dök upp och korrigerade falska anklagelser och förklarade att det finns allvarliga problem i samhället som PP erbjuder en lösning på. Av någon anledning verkar dessa piratröster vara frånvarande. Belackarna kan sitta och skrocka tillsammans utan att någon bemöter dem. Det är då de som äger diskussionen, och eventuella åskådare kommer att ta intryck.
Hur kunde detta hända? Hur kunde piratnärvaron på internet minska så dramatiskt att debatten har sjunkit till en nivå som inte var värdig ens 2006?
Just nu är Sverigedemokraterna mest aktiva på nätet. Överallt dyker de upp med blågula profilbilder, skriver om "massinvandring" och "PK-eliten", säger sig vara Sveriges enda räddning undan en påstådd undergång, och hävdar envist att alla rasismanklagelser är en mediekonspiration. De går gärna till attack mot PP eftersom båda partierna kämpar om en vågmästarposition (och märkligt nog om samma väljare till viss del) och därför har de allt att vinna på att sänka PP.
Detta är givetvis en medveten astroturfing för att SD ska verka större än vad de egentligen är, men de lyckas förvånansvärt bra med att verka vara överallt på samma gång. Skillnaden mot PP förra året är att pirater i högre grad är artiga, vältaliga och resonerande, medan SD mest ägnar sig åt envis trollning av alla sidor som ens har ett kommentarsfält. Pirater är argumenterande, sverigedemokrater är aggressiva. De skäms inte för sig heller, eftersom det verkar som att mycket av det sociala stigmat i att vara sverigedemokrat har försvunnit.
Vi får inte låta dem äga det som borde vara PP:s hemmaarena: internet. Vi får inte ta skit på det här viset, då kommer vi att förlora röster. Alla pirater måste ut på slagfältet, omedelbart! Varje gång du ser något förolämpande eller lögnaktigt skrivet om Piratpartiet: svara! Vänta inte, hugg till direkt. Givetvis på ett sätt som visar att du är intelligentare än den som skrev anklagelsen. Var beredd på att bemöta även motargument. Stå för ditt ställningstagande och visa att du är en vettig människa.
Att vi lyckades argumentera trovärdigt i egenskap av vanliga människor gjorde att vi ägde internet förra året. Frånvaron av detta gör att vi förlorar opinionen i år. Det är dags att vinna tillbaka det som är vårt.
Det värsta är dock inte att vi blir bemötta av förolämpningar och lögner från folk som är för lata/envisa/dumma för att tillbringa tre minuter på vår hemsida och läsa vad partiet faktiskt står för. Det värsta är att dessa röster oftast får stå oemotsagda.
Förra året fanns mängder av pirater som omedelbart dök upp och korrigerade falska anklagelser och förklarade att det finns allvarliga problem i samhället som PP erbjuder en lösning på. Av någon anledning verkar dessa piratröster vara frånvarande. Belackarna kan sitta och skrocka tillsammans utan att någon bemöter dem. Det är då de som äger diskussionen, och eventuella åskådare kommer att ta intryck.
Hur kunde detta hända? Hur kunde piratnärvaron på internet minska så dramatiskt att debatten har sjunkit till en nivå som inte var värdig ens 2006?
Just nu är Sverigedemokraterna mest aktiva på nätet. Överallt dyker de upp med blågula profilbilder, skriver om "massinvandring" och "PK-eliten", säger sig vara Sveriges enda räddning undan en påstådd undergång, och hävdar envist att alla rasismanklagelser är en mediekonspiration. De går gärna till attack mot PP eftersom båda partierna kämpar om en vågmästarposition (och märkligt nog om samma väljare till viss del) och därför har de allt att vinna på att sänka PP.
Detta är givetvis en medveten astroturfing för att SD ska verka större än vad de egentligen är, men de lyckas förvånansvärt bra med att verka vara överallt på samma gång. Skillnaden mot PP förra året är att pirater i högre grad är artiga, vältaliga och resonerande, medan SD mest ägnar sig åt envis trollning av alla sidor som ens har ett kommentarsfält. Pirater är argumenterande, sverigedemokrater är aggressiva. De skäms inte för sig heller, eftersom det verkar som att mycket av det sociala stigmat i att vara sverigedemokrat har försvunnit.
Vi får inte låta dem äga det som borde vara PP:s hemmaarena: internet. Vi får inte ta skit på det här viset, då kommer vi att förlora röster. Alla pirater måste ut på slagfältet, omedelbart! Varje gång du ser något förolämpande eller lögnaktigt skrivet om Piratpartiet: svara! Vänta inte, hugg till direkt. Givetvis på ett sätt som visar att du är intelligentare än den som skrev anklagelsen. Var beredd på att bemöta även motargument. Stå för ditt ställningstagande och visa att du är en vettig människa.
Att vi lyckades argumentera trovärdigt i egenskap av vanliga människor gjorde att vi ägde internet förra året. Frånvaron av detta gör att vi förlorar opinionen i år. Det är dags att vinna tillbaka det som är vårt.
söndag 29 november 2009
Sverigedemokraterna eller Piratpartiet
Det smärtar mig djupt att ens nämna Sverigedemokraterna och Piratpartiet i samma mening, men det finns en värdefull lärdom att dra när man ställer dem mot varandra. Det är två väldigt olika partier, och skillnaden är enorm när det gäller deras syn på demokrati och mänskliga rättigheter. Jag har mycket svårt att se hur någon kan stå och väga mellan dessa två partier i ett val, men uppenbarligen finns det folk som gör det. När PP skrällde i valet till Europaparlamentet så visade flera undersökningar att de hade tagit flest röster från SD. Flera kommentatorer menade att om inte PP hade ställt upp i valet så hade SD kommit in i parlamentet den här gången. Detta var för mig en stor överraskning, men en högst angenäm sådan.
Förklaringen står nog att finna i den alltid så betydelsefulla gruppen "arga unga män".Det finns många där som hyser ett förakt för sittande politiker och vill utnyttja sin röst till att ge en spark åt det man uppfattar som etablissemanget. På vilket sätt det sker kommer i andra hand. Ena dagen kan det handla om invandringsfrågan, andra dagen om fildelning. Det viktiga är att någon form av missnöje når fram till politikerna. Och det är just här som den viktiga lärdomen finns. Det mest effektiva sättet att hålla SD utanför riksdagen kan vara att fokusera debatten på informationspolitik. Det var vad som hände i EU-valet, och det kan göras igen. Om de arga unga männen blir tillräckligt upprörda kring piratfrågor så tas rampljuset från SD.
Fundera kring detta, alla ni som oroas över SD:s framfart. Personligen skulle jag se det som en vacker dubbelseger att få in PP och hålla SD utanför.
Förklaringen står nog att finna i den alltid så betydelsefulla gruppen "arga unga män".Det finns många där som hyser ett förakt för sittande politiker och vill utnyttja sin röst till att ge en spark åt det man uppfattar som etablissemanget. På vilket sätt det sker kommer i andra hand. Ena dagen kan det handla om invandringsfrågan, andra dagen om fildelning. Det viktiga är att någon form av missnöje når fram till politikerna. Och det är just här som den viktiga lärdomen finns. Det mest effektiva sättet att hålla SD utanför riksdagen kan vara att fokusera debatten på informationspolitik. Det var vad som hände i EU-valet, och det kan göras igen. Om de arga unga männen blir tillräckligt upprörda kring piratfrågor så tas rampljuset från SD.
Fundera kring detta, alla ni som oroas över SD:s framfart. Personligen skulle jag se det som en vacker dubbelseger att få in PP och hålla SD utanför.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)