Stoppa vampyrstaten!

Historien om drogtestresultatet för Ola Lindholm är tragisk på många sätt. Förföljande av kvällspressen, korrupta läckande poliser, att en annars fläckfri människa får sparken och förnedras offentligt innan han ens stått inför domstol, samt Olas eget hyckleri kring att oskyldiga döms - dessa är ämnen som bör debatteras noggrant.
Men i denna bloggpost tänker jag skriva om det hiskeliga faktum att drogtestet överhuvudtaget utfördes.

Enligt Olas historia blev han utanför Råsunda ifattsprungen av två poliser som hävdade att de misstänkte att han hade droger på sig och krävde att få kroppsvisitera honom. Det framgår inte på något vis vad den misstanken grundades på. I USA skulle något sådant ses som grovt unconstitutional och alla sorters civilrättsorganisationer skulle gå bärsärkagång. Poliser ska helt enkelt inte få visitera människor utan en stark misstanke, ett sådant övergrepp på medborgarens privatliv är inget som ordningsmakten ska få använda godtyckligt. Har man civilkurage (och tid och ork) så ska man vägra ställa upp på det tills man presenteras för en konkret misstanke.

Men i Sverige råder istället en syn om att "den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja" och att oskyldiga människor ska få stå ut med att ha polisens händer innanför byxorna. Ola tänkte förmodligen på detta sätt och ville få saken ur världen. Nu hjälpte inte detta för poliserna började leka amatörläkare och kom med påståenden om att han såg muntorr ut och hade röda ögon, påståenden som låter otäckt likt de fabricerade anklagelser som två civilpoliser använde för att trakassera en bloggare i tunnelbanan förra året. Dessa symptom som vem som helst kan ha av vilken som helst anledning användes för att kräva att Ola skulle slänga fram kuken och pissa mitt framför poliserna som sedan försökte få honom att hålla tyst om det hela. I hans urin påträffades restprodukter av kokain som kroppen bearbetat, om nu testet är tillförlitligt vilket kan ifrågasättas.

Vi har alltså en människa som i starkast möjliga ordalag bedyrar sin oskuld. Han har inte setts inneha eller använda narkotika. Han har inte haft narkotika i sitt urin, men han har däri haft en restprodukt av narkotika. Det är det enda brott han har begått. Han har inte skadat någon annan människa, han har bara haft fel sorts kemiska ämne i sin kropp.
I Sverige har vi en stat som anser det vara sin uppgift att undersöka de kemiska ämnena i medborgarnas kroppar och straffa oss om de hittar "fel". Staten anser sig ha rätt att tvinga till sig vårt urin, och om man vägrar blir man med största sannolikhet utsatt för blodprov, med våld om så behövs. Vi har alltså en stat som tar sig rätten att suga vårt blod mot vår vilja - en vampyrstat.

Det finns knappast någon större kränkning av privatlivet. Vad som finns i mina kroppsvätskor är enbart mina egna bekymmer. Om de ämnen som finns i min kropp får mig att bete mig farligt mot människor omkring mig så begår jag ett brott, men det är fortfarande då bara den externa handlingen som ska lagföras.
Polisens rätt att utföra drogtest måste tas bort, helt och hållet, vad än omständigheterna eller misstankarna är. Ett sådant krav är inte drogliberalism, det är grundläggande principer för ett fritt samhälle. Även de mest ivriga förbudskramarna borde kunna ställa upp på att detta är ett övertramp som inte är okej i hanteringen av narkotikaproblemen.
Åt helvete med "rent mjöl i påsen"! Åt helvete med "några oskyldiga får offras"! Alla frihetsvänner måste sluta samman och sätta stopp för det här, oavsett vad man tycker om narkotika. Att brottsbekämpningen blir mindre effektiv är ett pris som är värt att betala.

Jag är rädd för svenska staten. Jag ser ordningsmakten som min fiende. Jag fruktar att helt plötsligt ska några poliser komma fram till mig och leka läkare för att kunna trakassera mig med ett drogtest, och om jag då står upp för mina rättigheter och vägrar (vilket jag kommer att göra, det lovar jag) så får jag en nål upp i armen och en natt i häktet, och poliserna kommer undan utan straff även om det visar sig att de tog fel. Detta är inte den sorts samhälle jag vill leva i.

Mitt blod är bara mitt, och däri har staten inget att göra. Om det någon gång i framtiden utbryter en fruktansvärd zombiepest som vi bara kan upptäcka genom att tvångstesta människor, då får jag kanske ompröva min ställning. Men tills dess finns inget som rättfärdigar att statens lakejer tar sig in i kroppen på medborgarna. Vi ska bara stå till svars för våra handlingar, inte för vad vi har inom oss. Gränser måste sättas för vad som får göras i brottsbekämpningens namn, annars kommer man leva i ett skräckvälde. Det är inte för mycket begärt att den gränsen ska gå vid en människas hud.

I dagens Sverige har vi politiker som är vampyrer, deras drottning är Beatrice Ask och deras prins är Johan Pehrson. Vi måste föra ut dem i solljuset.

Juholt tappar vettet fullständigt - libyer dör som resultat

Håkan Juholt i första-maj-tal:

"Vi ska vara väldigt bestämda på när uppgiften är slutförd och då ska vi lämna över till någon annan som får ta vid efter vårt ansvar. Det är Socialdemokraternas linje. Det är att ta ansvar. Det är inte på något sätt oansvarigt vilket har påståtts av en del lättviktare. Det är i allra högsta grad ansvarstagande"

Är karln full? Han menar alltså att det är ansvarsfullt att lämpa över ansvaret på någon annan! Håller man inte med om den slutledningen så är man en lättviktare, för Juholt opererar tydligen på en helt annan nivå av logik än vad som är brukligt. Det finns ett ord för vad han uttrycker: dubbeltänk.
I Juholts värld behöver man alltså inte kämpa för att rädda människoliv, man ska bara se till att någon annan gör det samtidigt som man låtsas att man hjälper. Lyckligtvis verkar många inom S-leden (bl.a. lättviktaren Jan Eliasson) nu reagera mot partiledningens vedervärdiga och patetiska hållning.

Nej du Håkan, låt mig tala om för dig vad som är ansvarsfullt: att skrida till handling snabbt, att göra det jobb som behövs även om det är tungt, och att lämna först när det är avslutat. Sverige är på väg att misslyckas miserabelt på alla tre punkter.

Kärnkraftsmotstånd på tomgång

Förra veckan var jag vid demonstrationen mot kärnkraft på årsdagen av Tjernobyl-katastrofen. Inte för att delta utan bara för att kolla läget, så det är bra att Sergels Torg har balkonger varifrån man kan betrakta en demonstration utan att se ut som att man är med i den. Någorlunda god uppslutning var det i ett enda stort nostalgiparty från 1980.

Den ende namngivne talaren jag hörde var Per Ribbing. Han berättade stolt om hur han hade förödmjukat några japaner på en konferens genom att ställa en jobbig retorisk fråga: ungefär "Varför promotar ni en energikälla som man kan föra krig över (uran) istället för energikällor som man inte kan föra krig över (sol, vind, vatten)?"
Personligen avskyr jag retoriska frågor. Jag anser att frågor ska man ställa för att man ärligen vill ha ett svar, inte för att förlöjliga en motståndare. Ribbing fick inget svar och såg sig därför som segrare, men jag tror knappast att han ens bekymrat sig om att fundera ut svaret. Japanerna promotar inte kärnkraft för att de är onda eller dumma, som Ribbing ville antyda. It's the economy, stupid! Mer om detta längre ner.

När Ribbing sedan hävdade att vi (syftande på Sverige) för krig i Libyen (vilket vi egentligen inte gör) för att där finns olja, då gick jag från torget. Ghadaffis trupper slaktar frihetstörstande demonstranter och övriga civila i tusental. Det internationella samfundet gör en hedervärd insats för att stoppa en massaker och rädda en demokratisk revolution. Att då avfärda detta med den uttjatade och alltid så felaktiga klyschan "Väst bryr sig bara om oljan" är löjligt, lögnaktigt, hånfullt och avskyvärt.

Intrycket från demonstrationen var överhuvudtaget inte något av professionalism. Stjärnskotten i Grön Ungdom höll plakat med parollen "100% förnybart NU!". Tror de ens på det själva? En övergång till 100% förnybart (om det ens är möjligt) går inte att göra "NU". Det handlar inte om att Reinfeldt trycker på en knapp så drivs hela Sverige av vattenkraft imorgon. Det är en svår omställning. Visst, de ville bara ha en klatschig paroll på plakaten. Men jag förstår ändå inte varför folk vill vifta med uppenbart orimliga och idiotiska budskap, och sedan tror att folk ska ta dem på allvar.

Tro nu inte att jag är någon obeveklig kärnkraftskramare. Jag önskar också att vi kunde avveckla kärnkraften. Men jag inser samtidigt att energiproduktion handlar om att göra svåra prioriteringar mellan alternativ som alla har stora nackdelar. Kärnkraftsmotståndarna på torget hade uppenbarligen inget sinne för att ta dessa svårigheter på allvar. Greenpeace demonstrerar ena dagen mot kärnkraft, andra dagen mot kolkraft, tredje dagen mot ett dammbygge; och de verkar inte se att det finns en motsättning i det de gör.

Vad jag undrar är: Hur mycket skulle en snabb omställning till 100% förnybar energi kosta oss i form av ekonomisk nedgång och minskad levnadsstandard (och inte minst: förstörda Norrlandsälvar)? Det är ingen retorisk fråga, jag vill verkligen höra ett svar. Jag önskar att kärnkraftsmotståndarna kunde ta sig samman, utreda saken ordentligt och presentera en trovärdig och ärlig kalkyl. När siffrorna finns på bordet så kan alla bestämma sig om man tycker det är värt det.
Jag skulle gissa att medel-Svensson prioriterar sin välfärd alldeles för högt för att ställa upp på en större uppoffring. Kärnkraftsmotståndarnas hårdaste jobb är inte att övertyga politikerna, utan att övertyga medborgarna, och än så länge gör de inte ett bra jobb på den fronten.

"I like it when bad people die"

Jag fylls nu av minnen från när jag var 14 år gammal. Den där hösten när världens mest chockerande händelse utspelades på TV för hela världen att se. Sedan såg vi bomberna falla över ett land på andra sidan jordklotet, och vi hoppades att världens då största skurk skulle åka fast. Men vi blev besvikna.

Visst hade varit bäst om Usama tagits levande, och att det hade skett för nio år sedan. Men det är inte alltid saker går optimalt. Nu är han död, och världen är bättre än om han hade fått fortsätta leva. Jag ser det positiva i det hela.
Men det finns en återhållsamhet hos många. Man gläds åt hans död, men samtidigt skäms man över att man gläds, för vi har blivit uppfostrade i att det är dåligt att glädjas åt någons död oavsett vilken fruktansvärd människa denne var. Vi kan se på actionfilm och glädjas enormt när skurken möter sin undergång i slutet, men i verkligheten är det fult att visa sig glad åt att en verklig människa som orsakat verkligt lidande dör.

Jag har varit där också. Jag dolde och förnekade till viss grad mina sanna känslor när Saddam Hussein hängdes och när Lech Kaczyński och hela hans entourage dog i en flygkrasch. Men nu jag har allt mer gått över till Christopher Hitchens' syn på det hela: "I like it when bad people die" (kan ses här, mot slutet av videon). För ett vidare smakprov av denne ärlige och brutale man så rekommenderar jag att se hela videon med intervjun av honom när Jerry Falwell hade dött. Han är ohövlig och respektlös, men han har så jävla rätt.

Var inte oroliga. Jag tänker inte förespråka mord som politiska lösningar. Jag kommer att fortsätta stå för att våld är sista utvägen. Jag kommer att fortsätta att kämpa för varje människas rätt till sitt liv.
Men jag tänker inte låtsas som att jag inte blir glad när onda människor dör.