Nytt intellektuellt sammanbrott över Gaza-konflikten

Från min horisont och utifrån den information jag har tillgänglig nu (vilken jag erkänner är högst bristfällig) så analyserar jag dagens incident så här:

Det var givet att israeliska flottan skulle borda Ship to Gaza. De tänker inte ta några risker med att släppa in vad som helst i Gaza så länge Hamas sitter vid makten. Men att bordningen skedde på internationellt vatten är brottsligt, och om det skulle visa sig att israeliska soldater var de som började använda våld är det ett ännu värre brott. Detta måste utredas noga för att de ansvariga ska ställas till svars.
Men Israel har knappast något intresse av att massakrera fredliga aktivister. Det förefaller som att det passiva motstånd som utlovades var mer än passivt. Närmare bestämt syns det tydligt på en video som har läckt ut att människor på båtarna handgripligen attackerar israeliska soldater. Om det har funnits en grupp aktivister på båtarna som har haft för avsikt att provocera israelerna så har de alltså riskerat sina egna och andras liv, och resultatet har blivit blodbad.
Jag litar dock inte på uttalanden från någondera sidan eftersom båda har intresse av att ljuga om vem som startade våldsamheterna.

Men den bristfälliga informationen hindrar givetvis inte den stora proteststormen från att bryta ut här i Sverige och ensidigt fördöma Israel. Närmare bestämt verkar det som att det enda politiskt korrekta idag är att ge Israel hela skulden. Att jag i detta inlägg gör något så radikalt som att fördöma båda sidorna kommer då enligt den falska dikotomins logik göra att jag ses som att jag står på Israels sida, och kommer att bli kallad terrorist och mördare.

Själv ser jag det som ganska enkelt att om man är på en konvoj som man vet kommer bli bordad av israelisk militärmakt så är det dummaste man kan göra att gå till motangrepp. Trodde de att de skulle vinna ett sjöslag mot israeliska flottan? Det finns de som säger att aktivisterna hade rätt till nödvärn när de blev bordade på internationellt vatten. Må så vara, men i den situationen så är det ingen som kommer att diskutera rättigheter. Går du till angrepp mot en israelisk soldat så kommer du att bli skjuten. Förvänta dig inte att soldaten kommer att backa och säga: "Ja, du har ju rätt att försvara dig". Hela logiken bakom Israels försvar är att om du svarar med våld så åker du på storpisk. Det enda vettiga att göra är att lägga dig ner med händerna på huvudet, och vill du citera internationell rätt så finns det gott om tid till det när du överlevt.
Men uppenbarligen fanns det folk ombord på båtarna som inte var så försiktiga med sina liv. Det hela måste utredas noga för att se vad som gick snett.

Här hemma så verkar allt nyanserat tänkande kring incidenten försvinna. Ett exempel är att Niklas Wykman nu utsätts för en smädelsekampanj för att han sagt att det var bra att konvojen inte nådde sitt mål. Han har beklagat förlusten av människoliv och det han menar är alltså inte att han önskade blodbadet. Hans poäng var att konvojen genomfördes av felaktiga ideologiska syften och till stöd för terrororganisationen Hamas. För detta har han nu blivit villebråd, Jytte Guteland med flera kräver hans avgång och på Facebook har 877 personer gått med i gruppen "Niklas Wykman är en terrorist".
Om det är den nivån debatten ska föras på så står jag på din sida, Niklas. All the way!

Till sist vill jag även länka till artiklar av min vän Viktor Abdulal som idag gör en nykter analys av händelsen samt tidigare har betonat att om man verkligen vill hjälpa Gaza så bör man sätta press på Egypten.

Beatrice Ask slår nytt rekord i äcklighet

"Skatteverket lät 2005 göra en enkätundersökning där 1000 personer ombads att rangordna vad de ansåg mest integritetskränkande. Trea på den listan hamnade att uppgifter om taxerad inkomst och förmögenhet är offentliga. De enda områden som ansågs vara mer kränkande för integriteten var avlyssning av mobiltelefonsamtal och e-post"

Det är svårt att tro det, men detta är de meningar som inleder det debattinlägg i SvD som Beatrice Ask idag fått publicerat. Hon går till angrepp mot oppositionen för att de inte vill göra tillräckligt för att skydda privatpersoners ekonomiska uppgifter, och hon gör det under rubriken "I Bodströmsamhället väger integriteten lätt". Må så vara, men Asksamhället är om möjligt ännu värre.
Ask säger inte ett ord om det faktum att hon aktivt har arbetat för att få igenom FRA-lagen som godtyckligt scannar medborgarnas e-mail. Hon och regeringen vill genomdriva datalagringsdirektivet som ska registrera och logga alla mobiltelefonsamtal. I och med att hon nu citerar Skatteverkets undersökning från 2005 så erkänner hon öppet att hon medvetet har grovt kränkt de två frågor som svenskarna värderar högst integritetsmässigt. Och nu vill hon att vi ska vara glada över att hon inte tänker kränka den tredje.
Att hon ens tar ordet integritet i sin mun är äckligt, att hon försöker utmåla sig som integritetens väktare visar att hon saknar både självinsikt och skam. Hon har fört ett aktivt krig mot medborgarnas rätt till ett privatliv, och nu försöker hon få oss att tro att det är hon som värnar denna rätt. Tror hon att vi är dumma i huvudet? Hennes debattinlägg är ett öppet hån mot alla oss som undrar hur i helvete hon kan få inneha en ministerpost.
Fy fan en sån vidrig människa!

KD:s enda förtjänst

I stort sett är KD ett äckligt konservativt och religiöst motiverat parti som inte hör hemma i ett sekulärt samhälle, och jag önskar helst att de åker ut ur riksdagen i nästa val. Nu har det till och med lanserats en Wagenius lag, uppkallad efter min nuvarande favoritpolitiker i Sverige, som går ut på att om du upptäcker att du håller med KD om något så bör du tänka över det ett varv till.

Det finns dock en sak som jag har tänkt över noga och som jag skulle vilja ge KD och främst Göran Hägglund cred för. De verkar nämligen vara de enda i riksdagen som för ideologiska resonemang. De diskuterar kring att politiken måste ha en gräns. Detta gör dem tämligen unika bland våra folkvalda som i övrigt verkar tycka att politiken har inga gränser och att politiker måste kunna få detaljstyra allt. För i dagens Sverige kan man öppet ha attityden att om man tycker människor gör fel beslut i sina liv så ska man få tvinga dem att göra annorlunda. Detta går man alltså till val på: att säga till medborgarna att de inte vet sitt eget bästa och att politiker måste bestämma åt dem, utan någon som helst horisont på paternalismen.
Då är det ändå uppfriskande att se Hägglund i senaste Agenda där han gång på gång fick svara på samma fråga av en förbluffad programledare, och redogöra för att vårdnadsbidraget ska föräldrarna själva få bestämma över även om det i slutänden inte blir så jämlikt som politikerna vill ha det. Någonstans ska det ta stopp och lämnas över till medborgarna.

Nu lever inte KD upp till några liberala principer i verkligheten eftersom de ändå entusiastiskt bidrar till den högst anti-frihetliga alliansregimen. Men Hägglund ska ändå ha kudos för att han yttrar orden som varje partiledare borde ha tatuerade spegelvänt i pannan:
"Politiken måste ha gränser"

KD är tydligen inte 100 % värdelösa.

Retroaktiv könskvotering

Ett märkligt fenomen som har dykt upp är feministers krav på ett jämställt historieberättande. Det finns de som stör sig på att det nästan bara är män som nämns vid namn i historieböckerna, och nu vill de visst göra någon slags kvotering så att lika många kvinnor som män ska omnämnas, eller på något sätt få kvinnors situation att beskrivas lika mycket som männens.

Politiskt motiverad historierevisionism är något jag finner väldigt läskigt eftersom det är inne på Sanningsministeriets ansvarsområden. Man ska vara väldigt försiktig i att peta i det som framtida generationer kommer att läras som sanningen, och önsketänkande ska hållas utanför det.
Kvinnor har systematiskt förtryckts under världshistorien, och det är inte något vi kan ändra på. De personer som haft direkt inflytande på samhällets politiska, ekonomiska och vetenskapliga utveckling har nästan uteslutande varit män. Så vad vi ska göra? För varje kung som nämns, ska vi också nämna en hemmafru? Varje gång det berättas om ett regeringssammanträde, ska vi också berätta vad som försigick i köket? Knappast. Historieberättande handlar mest om att redogöra för de viktiga förändringar som inträffade, och kvinnors marginaliserade enformiga tillvaro har inte samma vikt.

Men det märkligaste är ändå att det är feminister som föreslår historierevideringen trots att feminismen finner mycket av sitt existensberättigande i historien. Det faktum att kvinnor har varit så marginaliserade är ett varnande exempel, och vi vill inte tillbaka dit.
Så vi ska inte låtsas som att kvinnor har haft större inflytande än vad de egentligen haft bara för att få en 50-50-statistik i historieböckerna. Istället ska vi betona hur kvinnor har varit förtryckta under världshistorien och på så vis se att vi lever i bättre tider nu.

Rita mer Muhammed

Det finns en väldigt god anledning till att rita så många Muhammed-bilder vi orkar just nu, och det handlar inte om att såra någons känslor. Det handlar om att hot och terror inte ska få löna sig.

Lars Vilks har blivit attackerad vid ett föredrag i Uppsala. Just nu grämer jag mig enormt över att jag inte visste om föredraget så att jag kunde ha gått dit och sett spektaklet med egna ögon, för jag gillar alltid att se ett rejält spektakel.
Samtidigt kommer samma ilska upp igen över att det finns folk som tycker att man ska utöva våld mot någon för att denne har ritat en teckning. Dessa medeltida fasoner måste bemötas med obevekligt motstånd från det sekulära samhället. Ligisterna på föredraget ska ställas inför rätta, och Vilks ska inte behöva be om ursäkt för något, och ingen ska behöva be om ursäkt å hans vägnar.

Nästa vecka är det dags för Everybody Draw Mohammed Day. Poängen är att så många människor som möjligt ritar Muhammed, och jag tänker tjuvstarta idag.
Det finns vissa som tycker att visst ska man få rita Muhammed men man bör inte göra det eftersom det är dumt att förolämpa folk med flit. Men detta handlar inte om att förolämpa, det handlar om att skapa en Streisandeffekt. När man försöker censurera något så kommer uppmärksamheten kring saken ifråga att göra att den ses av långt fler människor än om man inte hade försökt censurera. Ju mer islamisterna angriper yttrandefriheten, desto mer kommer vi att svara med exakt det de angriper. Varje gång Vilks blir hotad så kommer tusentals nya Muhammedteckningar att dyka upp på internet. Islamisterna måste till sist inse att deras våldsamma protester motverkar sina egna syften, och enda sättet att få stopp på Muhammedteckningarna är att helt enkelt strunta i dem tills folk tröttnar på att teckna dem, precis så som man ska svara på förolämpningar i ett civiliserat samhälle.

Så rita din egen Muhammed-teckning, för frihet försvaras bäst genom att användas när den angrips. Här är mitt bidrag:

Att slutförvara kärnavfallet kan bli ett dyrt misstag

Det avfall som genereras av dagens kärnreaktorer kommer att vara farligt radioaktivt i över 100 000 år, och då känns det som att det bästa att göra av det är att begrava i tjocka kapslar långt ner i geologiskt stabilt urberg och sedan se till att ingen kommer i närheten av det.
Problemet med denna bedömning är att det är det bästa vi kan göra med dagens teknik, och det känns som en rimlig gissning att kärnkraftstekniken kommer att förändras en hel del under de kommande 100 000 åren. Det är rent av naivt att tro att det bästa vi kan göra är att slutförvara avfallet för överskådlig framtid. Det kommer kanske bara dröja några decennier innan vi kan neutralisera det istället.

Jag är visserligen inte lika skarp på kärnfysik som jag var när jag var 10 år gammal och slukade böcker i ämnet, men jag försöker hålla mig uppdaterad. Många forskare tror att inom några decennier kan vi ha reaktorer som kan drivas på dagens avfall vilket kommer att kraftigt reducera både mängden och halveringstiden på resterna. Så kallade bridreaktorer kan alltså nästintill neutralisera det radioaktiva avfallet och dessutom få ut energi ur det.
Tekniken är dock svår att bemästra än, men även om det tar 50 år innan vi har sådana reaktorer på plats i stor skala så är det värt att jämföra med 100 000 års slutförvaring.

Även om vi inte skulle få fram bridreaktorer av det slaget så kan vi mycket väl ha kommersiella fusionsreaktorer på plats om 50 år, och det vore rent sagolikt eftersom vi då skulle ha tillgång till mer energi än vad vi kommer veta vad vi ska använda den till. Då skulle det kunna bli lönsamt att använda energi till att oskadliggöra kärnavfallet och därmed bli av med en stor miljöfara. Med tillräckligt mycket energi kan man klyva avfallet till helt ofarliga isotoper. Återigen teknik som inte finns idag, men som med stor sannolikhet kommer vara tillgänglig i framtiden.

Med allt detta i åtanke så tror jag att det kan vara en grov felinvestering att bygga det svenska slutförvaret i Forsmark för 25 miljarder kronor. Det kan mycket väl bli så att Sverige genomför projektet och känner sig stolta över att vara det första landet i världen med ett slutförvar, bara för att några år senare finna sig i en värld där avfallet går att oskadliggöra, och den bästa lösningen är börja att gräva upp skiten igen och ta itu med den på riktigt istället för att sopa under mattan.
Därför tror jag att det är bäst att avfallet tills vidare får ligga kvar i mellanlagret Clab, och att pengarna som skulle gå till ett slutförvar istället investeras i nya generationer av reaktorer. När vi snackar om tidsperioder på över 100 000 år så är det väldigt okej att vara teknikoptimist.