Nationaldumhetsdagen (och ett bättre förslag)

Idag är det Sveriges nationaldag och vi blir av media uppmanade att gå ut och vifta med blågula flaggor. Personligen ser jag inte poängen. Det är alltså meningen att vi ska fira att livets omständigheter gjort att vi lever i en viss statsbildning inom territoriella gränser som formats av den mänskliga historiens godtycke. Att jag själv fötts här och tvingats till medborgarskap i Kungariket Sverige räcker tydligen för att folk ska tycka att jag borde vifta med en gammal kristen korstågssymbol och uttrycka uppskattning för kulturella saker som skapats av människor som också råkat leva inom samma gränser.
Nationalism är inte logiskt, det är bara en stark mem som får människor att hylla något som egentligen inte gör dem någon nytta, eller rentav är destruktivt såsom världshistoriens nationalistiska krig visat. Det är oerhört tragiskt hur människor kan bli slavar under värdelösa idéer. Jag tänker istället på att vi bor på en liten blå prick ute i det tomma kosmos, och då framstår gränserna vi drar upp mellan oss som oerhört löjliga.
Vissa personer försöker få det till att handla om att hylla viktiga värden: frihet, jämlikhet, demokrati, mänskliga rättigheter etc. Men de värdena är inte unikt svenska, och jag hyllar dem var än i världen de uppstår. Om någon föreslår att vi firar Frihetsdagen så är jag på, all the way. Problemet är dock att vi inte är så fria som jag tycker att vi borde vara, och absolut inte så fria som folk låtsas att de är när de hyllar sin nation.
Hur som helst är min hypotes att det finns inget av det goda i livet som jag inte skulle kunna få även om nationen Sverige inte fanns, och om man ser det på det viset så återstår ingen poäng i att fira en nationaldag.
Lyckligtvis är intresset för nationaldagsfirandet i Sverige ganska svalt, men det behövs ändå sägas att det är en dålig högtid överhuvudtaget som jag tar ställning emot.

Det finns dock en annan sak som jag vill högtidlighålla idag. För 66 år sedan genomfördes historiens största militära landstigning när allierade trupper invaderade Normandie. Detta var en överväldigande operation som ledde till att Västeuropa räddades från nazismen och fördes in i modern demokrati. Tusentals soldater stupade på slagfältet i kampen för att befria miljontals civila.
Jag besökte själv Normandie för två år sedan. Jag såg stränderna, jag såg bunkrarna, jag såg de vördnadsväckande raderna av vita gravstenar. Jag ångrar bara att jag inte tog chansen att tala med någon av veteranerna som vandrade omkring på minnesplatserna med sina barn och barnbarn. Än idag blir jag tårögd när jag tänker på dessa modiga män som riskerade sina liv för att kommande generationer skulle få leva utan förtryck.
Detta är något som verkligen är värdefullt att visa vår tacksamhet för idag. Här i Sverige är väl det mesta jag kan göra att titta på Saving Private Ryan och Band of Brothers samt mina egna foton från Omaha Beach, Pointe du Hoc och Colleville-sur-Mer. Men jag önskar att vi kunde ersätta den svenska nationaldagen med något så mycket mer äkta som ett högtidlighållande av Dagen D.