Även i vårt så kallade sekulära samhälle blir de som hädar utsatta för betydande hot från religiösa grupper. Det tydligaste exemplet på senare tid är attackerna på Lars Vilks, något som gör mig nådigt förbannad och där jag oreserverat ställer upp för rätten att teckna vad man vill utan att hotas för det. Det finns dock de politiska grupper som är ute efter att samla billiga poäng på denna händelse. Ni vet vilka jag menar.
För Sverigedemokraterna är Vilks-debatten ett slagträ att använda i deras skambeläggande av muslimer. Detta är genomskinligt då SD inte är konsekventa när de försvarar yttrandefriheten.
I Polen hotas en artist med upp till två års fängelse för att ha uttalat sig nedsättande om Bibeln. I Spanien riskerar en konstnär upp till 192 000 euro i böter för att ha tillagat ett krucifix i en ugn. När dessa människors yttrandefrihet hotas av religiös förföljelse så är SD knäpptysta. Varför? För att det äger rum utanför Sverige och är därmed inte något som SD bryr sig om? För att hädandet är riktat mot kristendomen och inte något som SD är beredda att försvara?
SD är inte yttrandefrihetens försvarare, om nu någon blivit lurad att tro det. SD vill tvärtom gärna begränsa yttrandefriheten för muslimer med förbud mot burkor och minareter - till att börja med. Ett Wilders-inspirerat förbud mot Koranen kommer säkert härnäst.
De äkta försvararna av yttrandefriheten känns igen på en viss egenskap: konsekvens.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar