Politiskt Korrekt

Min personliga relation till begreppet "politiskt korrekt" är från min tid på Politices Kandidat-programmet vid Uppsala Universitet (det är en lycklig slump att även programmets namn förkortas PK). Många som går där drivs av en "rädda världen"-mentalitet som yttrar sig i form av höga akademiska ambitioner, politiskt engagemang, föreningsengagemang och diverse kreativa aktiviteter som till slut ska utmynna i att man räddar små gulliga barn och sälungar från krig, svält och miljöförstöring. Oerhört PK.
Samtidigt är detta givetvis ett ämne för studentikosa internskämt av imponerande självrannsakan. Det görs även en poäng i att provocera med detta genom att rått men hjärtligt skoja på politiskt inkorrekta vis, speciellt när vi på insparkssexor åkte ut till en bygdegård på landet för att öva spex varvat med hög alkoholkonsumtion. Då yrde det av extremt grova skämt om så känsliga ämnen som hustrumisshandel, barnsoldater och incest på ett manér som skulle fått Babben Larsson att rodna om hon hörde det.

I övriga samhället användes PK mest som en benämning på politikers finspråk som var avsett att passa i formella sammanhang och som inte skulle vara stötande på något vis för vem som än kunde tänkas höra det.
Men någon gång under Sverigedemokraternas spurt till riksdagen så förändrades detta - PK blev ett skällsord. Om man, som jag, har ägnat sig åt den smått meningslösa sysselsättningen att debattera med SD:are så märker man att det inte dröjer länge innan man blir kallad PK, det sker vanligtvis direkt efter att man sagt något som är det minsta kritiskt om SD.

Som jag tolkar deras användning av begreppet så är innebörden följande: alla etniska svenskar tycker egentligen som SD, men vissa är för fega för att erkänna det och dessa benämns PK. Det har alltså kommit att betyda "någon som är för feg för att säga sanningen". Detta är ett oerhört lågt debattknep eftersom det kan användas mot vem som helst som säger vad som helst eftersom det implicerar att talaren helt enkelt ljuger.
Detta kombineras märkligt nog med konspirationsretorik. Jag är inte mycket för konspirationsteorier överlag, men det blir extra löjligt när SD:arna vill få det att låta som att det finns ett "PK-etablissemang" eller "PK-maffia" som styr Sverige. En konspiration av människor som slagit ihop sig bara för att de är fega. Låter knappast trovärdigt.

SD:arna däremot använder begreppet Politiskt Inkorrekt med stolthet, som om det skulle vara något bra i sig, vilket märks på att ett av de främsta propagandaorganen för SD (formellt sett oberoende, men det lurar ingen) är en hemsida som heter Politiskt Inkorrekt. Gå in där och läs i några kommentarsfält. Det är rysligt att se människor som uttrycker sig så öppet rasistiskt, och det torde inte lämna några tvivel om vad det är för folk vi har att göra med. Det gör mig uppriktigt rädd att läsa hur dessa SD-fans odlar dolkstötslegender och utpekar folk som landsförrädare, medan de själva går allt djupare in i den närmast religiösa tron att allt som sägs emot SD är en enda konspiration, att de sitter på den enda sanningen och att alla ska tycka som dem till sist. Människor som sluter sig i en sådan bubbla är väldigt svåra att få ut därifrån.

Den som anklagar mig för att vara PK känner mig helt enkelt inte. Den som anklagar mig för att vara PK har inte läst min blogg, och har än mindre sett mig genomföra studentspex. Jag tar ställning i många kontroversiella ämnen som etablerade politiker inte vill diskutera, och jag är inte rädd för att stöta mig med folk som jag tycker har fel (vilket inkluderar islamister). Men jag kan inte acceptera den rasism som SD står för, och därmed blir även jag en måltavla för PK-pilar.
Det finns bara en sak att göra: ta tillbaka begreppet. Jag kommer att göra mitt bästa för att återföra "politiskt korrekt" till att handla om förnämt finspråk och ädla ambitioner. Jag kommer alltid att förknippa PK med mina glada dagar på Pol Kand-programmet, och det kan sverigedemokraterna aldrig ta från mig.

Dumheten vinner på sin enkelhet

I politisk debatt stöter man på massvis av förenklade verklighetsbeskrivningar som människor häver ur sig med enorm självsäkerhet. De ståndpunkter som jag stör mig på mest just nu kan formuleras något i stil med nedanstående:

"Det är eurons fel att ekonomin går åt helvete för Grekland och Irland. Den gemensamma valutan är död"

"Det är en väldigt kall och snöig vinter i Sverige, och det är ett tydligt bevis på den globala uppvärmningen är en gigantisk bluff"

"Om inte Sverige slutar släppa in invandrare så kommer vi bli en islamistisk teokrati snart"

"Med sin religionskritik visar Humanisterna tydligt hur de på stalinistiskt manér vill förbjuda religion och indoktrinera oss i vad vi ska tro på"

Dessa påståenden kan likna karikatyrer, men det är ibland skrämmande hur likt det är hur vissa människor uttrycker sig. Dessa ståndpunkter korresponderar vanligtvis till varsin dikotomi där meningsmotståndare placeras i en extremkategori för att man inte håller med om det som sägs.
Antingen är man för en total nedmontering av EMU eller så vill man förstöra den europeiska ekonomin. Antingen så förkastar man klimatforskarnas påståenden eller så är man en domedagsprofet som vill att vill att vi ska gå tillbaka till stenåldern. Antingen så stödjer man Sverigedemokraterna eller så gillar man islamistisk terror och kvinnoförtryck. Antingen så vill man låta religiösa organisationer husera fritt i samhället eller så vill man förbjuda folk från att ha religion.

Det är väldigt mänskligt att dela in världen i två sidor, men det är ofta så otroligt fel. Det är mödosamt att förklara att det ofta rör sig om en kontinuerlig skala där en mittenposition är den vettigaste. Eller att det finns en tredje position att ta. Eller att hela problemformuleringen är felaktig och att ingen av positionerna är rätt.
Det här är komplicerade frågor, de enkla tvärsäkra påståendena funkar helt enkelt inte. Nationalekonomi, klimatforskning, integration och sekularisering är väldigt invecklade ämnen som tar tid att reda ut. Man kan ägna långa diskussioner åt att förklara sambanden och visa på hur saker egentligen hänger ihop när man läser bortom medias rubriker. Man kan lägga ner massvis med energi på att undervisa allt det som ligger dolt och få folk att förstå den mångfasetterade verkligheten, bara för att dagen efter få samma enkla påståenden som ovan kastade i ansiktet igen.

För hur dumma ovanstående påståenden (och många fler därtill) än är så sprids de lätt för att de är enkla och de är snabba att föra fram. Detta ger sanningen en stor nackdel i att den är komplicerad och tar lång tid att förklara. Idiotmemerna har en fördel kortsiktigt, och för en insatt debattör resulterar det i ett enda sisyfosarbete att reda ut röran.
Ofta känner jag mig uppgiven och undrar om det är värt slitet att förklara samma saker om och om igen. Men faktum är att idiotmemerna orsakar samhället stor skada med sin framfart, och det finns ingen enkel lösning i att bekämpa dem. Så det är bara att hugga i igen.

Var inte rädd för orden nigger och neger

Som ett led i de nypuritanska strömningar som sveper över världen så vill vissa idag att den klassiska romanen "Adventures of Huckleberry Finn" rensas på ordet "nigger". På CNN gör sig Boyce Watkins till själva sinnebilden för en apologet när han säger att detta inte är censur. Rent komiskt är det att han ingenstans i artikeln använder sig av ordet nigger, utan gör den vanliga fegisutvägen och skriver "The N-word". Det är alldeles för lätt att reta människor som självcensurerar sig, det är bara att skriva något i stil med: "Pardon me sir, but could you clarify which N-word you are referring to? There are a lot of words on N, and I need to know which one you are referring to".
Det är rent idiotiskt att man i diskussionen om ett ord inte vågar nämna själva ordet, lika idiotiskt som att rapportera om kontroverser kring Muhammedteckningar utan att visa själva teckningarna, eller döma en serieteckningssamlare för barnporrinnehav utan att låta någon utomstående se bilderna.

När det gäller nigger-debatten så har vi fått en svensk variant nu när en nyutgåva av "Ture Sventon i Paris" har stoppats efter att förlaget inte fick ändra ordet "neger".
Vi måste tala klarspråk om sådan här redigering: det är censur, och ska inte försöka kallas för något annat. Att ändra i ett skrivet verk i en nyutgåva på samma språk (översättningar är förstås en annan historia) för att ta bort vissa ord utan författarens tillåtelse (något som är svårt att få när denne är död) är ett angrepp på yttrandefrihet och ideell upphovsrätt. Ursäkta om jag låter dogmatisk, men sådant här trams kan jag helt enkelt inte acceptera. Av ren princip ska man låta historisk litteratur vara som den är, för annars är man en kulturförvrängare som minskar vår möjlighet att förstå historien. Det funkar inte att försöka få 6000 år av mänsklig skriven kultur att passa till vad som är politiskt kulturellt idag. Vi måste lära oss att hantera saker så som de en gång framställts.

Det är allmänt känt att nigger är ett ord vars innebörd är högst beroende av vem som yttrar det, på samma sätt som neger i svenskan är beroende av ett sammanhang. Hur man än tolkar orden så är det skrattretande löjligt och patetiskt att se vuxna människor som är rädda för ord. Då gör man sig till så oerhört lätta offer för parodi att man kan vara säker på att orden aldrig kommer att försvinna.

Avslutningsvis så måste jag berätta om när jag satt på en transatlantisk flygning för ett par år sedan och såg flygplansversionen av Die Hard III. Där finns en scen när McClane blir tvingad att stå på ett gathörn i Harlem bärande en skylt med texten "I hate niggers!". Denna scen hade retuscherats, vilket dels berövar den på sin logik, men det blev extra roligt då man inte hade ändrat ordet till något politiskt korrekt såsom "blacks". Nej, istället stod det "I hate everyone!".
Det är tydligen bättre att hata alla, än att säga ett fult ord.

Medborgarföraktets retorik kan vara så enkel

Ur en retorisk synvinkel är det väldigt intressant att analysera den komiska intervjun med Tobias Ringholm, förlåt, Billström där han svarar samma sak på alla frågor som ställs under tre och en halv minut.
Procedurmässigt gör han helt rätt. Han har fått en instruktion (förmodligen från husse Fredrik) om att inte kommentera ämnet, och han följer uthålligt denna officiella förhållningsorder hur mycket reportern än försöker lirka. En tämligen god soldat.

Ändå tycker nästan alla som ser intervjun att han framstår som ett jävla stolpskott. Han beter som en slav, en robot, som inte har någon egen vilja utan bara upprepar instruktionerna han fått utan att ge någon förklaring. Lika irriterande som Computer says No. Detta befäster en bild av att politiker är en annan sorts varelse än vanliga människor, och det spär på politikerföraktet.

Men det värsta föraktet är det som går i andra riktningen. Det är ett tydligt medborgarförakt som regeringen uppvisar via verktyget Billström. Allmänheten vill ha svar på om ministrarna har sagt något annat bakom kulisserna än vad de har sagt offentligt angående invandringspolitik. Regeringen visar däremot att de tycker att allmänheten inte har rätt att få svar, att vi ska hållas ovetande så länge det bara går. Oviljan att bemöta och förklara, för att istället bara vägra kommentera, visar att de tycker att svenska folket inte är värda att få svar direkt. Fårskocken ska inte bry sig under tiden som herdarna reder ut problemen.
Extra tydlig är arrogansen i Billströms ordval. Han "konstaterar" att han inte kan kommentera, han har inte möjlighet att kommentera. Detta är rent objektivt skitsnack. Det är klart han kan kommentera, det är bara så att han inte vill kommentera (och inte får). Det här sättet att blanda ihop kan och vill är visserligen ganska vanligt i dagligt tal, men det är lika felaktigt och irriterande ändå. Det ger dels samma känsla av en robot (är han inte programmerad att kunna kommentera?), men också av att Billström tror att vi är för dumma för att analysera vad han säger.

"Inga kommentarer" är en fras som man kan vifta undan reportrar med när man går från en byggnad till en väntande bil. Men att stå i en enskild intervju flera minuter i sträck och vägra att förklara för medborgarna vad det är som pågår - det är inte hållbart. Det uppvisar enbart en mentalitet hos politikern ifråga att allmänheten har inte rätt att få veta, och jag tycker att vem som än har den mentaliteten är för mig diskvalificerad från att vara politiker. När allmänheten kräver svar då ska svar ges, för det är vi som är politikernas chefer, inte tvärtom.
Jag önskar att Billström tvingas att avgå, inte bara p.g.a. en avskyvärd hållning i sakfrågan utan även för det öppna medborgarförakt han visar. Men jag fruktar att husse låter honom sitta kvar av ren envishet, vilket för oss tillbaka till ruta 1 igen.

Politiken - hur bör den gå till?

Jag har inte varit överdrivet aktiv i diskussionerna kring Liberaldemokraternas partiprogram, och det är mycket möjligt att det jag skriver i detta inlägg redan har sagts och att en diskussion kring det är i full gång, och att jag helt enkelt har missat den. Men det gör inte så mycket, för det jag tänker ta upp här är saker som förtjänar att sägas om och om igen.
Så, nu kör vi:

Visst är vi ivriga att diskutera sakfrågor som vi har stora visioner om, men först måste vi ta ett metaperspektiv. Det som ligger till grunden för vilken politik vi vill föra är hur vi ser på oss själva som politiker. De flesta av oss är trötta på den tydliga arrogansen hos etablerade politiker, och vill gärna tro att vi aldrig ska bli som dem. Men det är inte så enkelt att ge sig in i den världen och tro att man kommer att förbli samma människa som när man började. Därför måste vi redan från första början klarlägga i tydliga ordalag vår syn på oss själva som politiker. Detta kan göras i partiprogrammet, eller i ett eget manifest eller etikdokument av något slag. Det viktiga är att vi kan diskutera fram en grundsyn på politiken som vi kan enas om och lova dyrt att vi ska följa i framtiden.

Följande är några punkter som jag själv skulle vilja inkludera:

-Vi ska ha alltid ha klart för oss att staten existerar för medborgarna, inte tvärtom.

-Vi ska komma ihåg att ett parti är bara ett verktyg för att driva igenom idéer. Vi får aldrig tro att vi ska kompromissa bort idéerna för att gynna partiet. Ett parti är värt ingenting om det inte kan förverkliga idéer.

-När vi hamnar i situationer där vi måste kompromissa så ska det inte motiveras med något diffust "Det här gynnar oss i långa loppet"-perspektiv. Det ska kunna presenteras omedelbart hur en eftergift på ett område gynnar våra målsättningar på ett annat område.

-Vi ska föra en konstant dialog med medborgarna. Inte bara vid valkampanj, utan hela tiden. Vi ska aldrig påstå att vi representerar "folkets vilja" om vi inte inhämtar feedback för detta i realtid. Vi ska vara ödmjuka inför medborgarna.

-Vi ska aldrig lova saker enbart för att locka röster. Alla vallöften ska kunna härledas från vårt principprogram, och om väljarna inte gillar det så är det bara att argumentera bättre för vår ståndpunkt eller stå ut med att de inte röstar på oss.

-Vi ska aldrig låta en majoritet kränka en minoritet. Majoritetens tyranni ska undvikas så långt det är möjligt.

-Vi ska inte värdera svenska medborgare högre än medborgare i andra länder. Våra politiska reformer i Sverige får inte ske på bekostnad av människors välmående i andra länder.

-Vi måste kunna erkänna misstag och misslyckanden, och be om ursäkt för dem. Vi får aldrig hålla fast vid något av enbart envishet eller stolthet.

-Vi ska vara tydliga med att ingen av oss personligen har svar på alla frågor. Vi ska inte skämmas för detta, utan hänvisa till någon som kan saken bättre ifall man känner sig osäker på något.

-Vi ska aldrig någonsin under några som helst omständigheter ljuga för medborgarna.

Där är några punkter. Jag har säkert många fler om jag tänker efter, men det viktiga är att få igång en diskussion om dessa frågor. HAX har redan gjort ett inlägg med liknande tema, och jag önskar att detta är något som alla liberaldemokrater tar sig en funderare över och att vi kan komma fram med ett starkt manifest om vår syn på vad politik bör vara.

Reinfeldt visar öppet hån mot svenska folket

Jag råkade läsa intervjun med Fredrik Reinfeldt i Fokus 17 december, och jag får känslan av att åttaklöverns head-honcho här lyckas sätta fingret på precis vad som är mest fel med politikernas syn på politik.
På frågan om vad han är mest stolt över 2010 svarar han:

"Att alliansen fick förstärkt väljarstöd i valet"

Bortsett från det uppenbara faktum att alliansen tappade riksdagmandat och numera sitter i minoritet så är det mest anmärkningsvärda att det som regeringschefen är mest stolt över är att han blev omvald. Inte någon reform som genomfördes, inte någon insats som har hjälpt människor, inte någon åtgärd som har ökat människors frihet. Nej, när han får frågan om vad är stolt över så är det att han blivit omvald.
Det är ett så klassiskt exempel på den tragiska synen att politik skulle gå ut på att vinna. Visst tar han det som ett tecken på förtroende, men han kunde ändå ha låtit bli från att uttrycka en åsikt som tyder på att han bedriver politik för att få sitta kvar vid makten och inte tvärtom.

Senare i intervjun kommer citatet "Man ska vara ärlig mot svenska folket" - ett citat som kan bli en värdig uppföljare till klassikern från 2006 "Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration". Jag tänker i alla fall citera detta i fortsättningen när vi diskuterar hur regeringen bakom kulisserna har tagit checklistor från USA om vilka övervakningslagar som ska införas för att bevara mediedinosauriernas position på bekostnad av medborgerliga rättigheter. Vi har alltså en regering som påstår att vi är tvungna att införa datalagringsdirektivet, något som har blivit bevisat vara en ren lögn, och nu har storhövdingen mage att gå ut i intervju och säga att man ska vara ärlig mot svenska folket.
Istället för att fortsätta dra de talrika exemplen på Reinfeldts kluvna tunga (som läsarna av denna blogg säkert kan fylla i själva) så avslutar jag med ett enkelt: Fy fan!

Vältajmat ledarbyte i Piratpartiet

Partiledarbytet i Piratpartiet är bra på många sätt. Till att börja med är jag glad att Rick håller sitt löfte om att inte sitta längre än fem år för att därmed inte låta personlig stagnation gå ut över partiet. Han gör ett strålande exempel på att förnyelse i ledarskapet av ett parti är något naturligt och behöver inte ske på grund av kris.
Självklart kommer vissa belackare försöka få det att låta som att Rick kliver av för att ta skulden för det dåliga valresultatet Sahlin-style. Men jag tror inte detta stämmer. Visserligen har många uppfattat Rick som en belastning på grund av hans många kontroversiella uttalanden som vissa menar har sabbat partiets valkampanj. Personligen tycker jag att Rick har haft rätt i så gott som allt han har sagt, det har bara kraschat totalt med aktuell medialogik då Rick ofta ligger åratal före den allmänna debatten i samhället. Han har helt enkelt sagt saker vid fel tillfällen till människor som inte förstår sig på dem, och sedan har detta blivit ammunition för PP:s fiender.
Rick är en utmärkt idéspruta och har gjort en enorm insats i och med att han grundade PP, men att driva partiet med en proper fasad och utan inre slitningar har uppenbarligen inte varit hans starka sida. Där tror jag att Anna Troberg kommer att passa fantastiskt. Hon är otroligt okontroversiell, verkar väga sina ord noga, och ger mig intrycket av att vara väldigt bra på att hantera människor. En person bättre lämpad för att driva vidare partiet hade inte gått att hitta. Och det är ett viktigt jobb: PP har ett oerhört tungt uppdrag som opinionsbildare i Sverige och folkvalda i EU.
Det glädjer mig slutligen att se att Rick går vidare som politisk evangelist - ett uppdrag som är perfekt för honom. Nu kommer han kunna ägna sig åt att göra det han är bäst: resa världen runt och sprida idéer. Jag tror att han kommer att gå till historien som en av de största visionärerna i svensk historia, och jag tackar honom redan för det och önskar lycka till i fortsättningen!