En välbehövlig seger

Vid årsskiftet om några timmar byter Estland valuta till euron, och det är vad jag tänker fira med skumpa och fyrverkerier i kväll.

Valutaskiftet sker mitt i vad som kallas "eurons kris" där många skyller situationen i Grekland och Irland på den gemensamma valutan och menar att EMU borde läggas ner. Men euron är varken orsak till att dessa länder hamnat i finansiella problem, ej heller orsak till att de har svårt att hantera problemen. Ändå beskylls den gemensamma valutan för detta av en bunt olyckskorpar som har en medveten agenda att förstöra valutaprojektet genom att underminera förtroendet för det, på felaktiga grunder. De har lyckats få media med sig eftersom problemformuleringen är så enkel (trots att verkligheten är mer komplicerad), och vips lyckas man förstöra allmänhetens förtroende för euron under åratal framöver.
Däri ligger den verkliga krisen: propagandasegrar som radas upp för euroskeptikerna vilket kan orsaka verklig skada i längden. Jag ska skriva ett längre inlägg om detta framöver och i större detalj redogöra för min syn på saken.

Men idag kan eurovänner som jag glädjas åt att en verklig seger vinns i och med att projektet går framåt och eurozonen får ett nytt medlemsland. Estland går med i gemenskapen och visar mod i en situation där många blivit skrämda till feghet. En framgång ej bara i medias rubriker, utan i människors vardagsliv. Ett steg närmare ett gränslöst Europa, en barriär mindre mellan människor.
I en värld där de dåliga nyheterna hela tiden rullar in och där utvecklingen ständigt verkar gå åt fel håll på så många sätt att jag konstant är på vippen att desillusionerad ge upp politiken för alltid, då behöver jag glädja mig rejält åt de framsteg som görs, och Estlands nya valuta ska jag fira rejält ikväll.
Happy New Euro!

Sätt inte åldersgräns på värktabletter!

Tydligen så sker många självmordsförsök, framförallt bland unga tjejer, genom att de försöker överdosera värktabletter. Jag tror säkert att detta beror på att det är den starkaste medicinen som de flesta människor får tag på. Omedelbart efter att denna nyhet kommit så får vi självklart påhälsning av en expertpanel av paternalister som vill ge råd om hur vi ska skydda människor från sig själva. De tolkar detta som att vi måste göra det svårare för folk att få tag på dessa tabletter. Åldersgränser och övriga restriktioner diskuteras. Detta är djupt tragiskt av så många anledningar.

Till att börja med så kommer folk som vill försöka ta livet av sig alltid att hitta medel till detta. Finns det inga värktabletter att testa med så kan man snart hitta något annat, för som bekant är ALLT giftigt i tillräckligt stor dos. Vanligt koksalt (NaCl) till exempel, sätter man i sig 100 g av det så dör man. Oj, vad fruktansvärt att jag yttrade den informationen! Dags att sätta 18-årsgräns på inköp av salt?
Hittar man inget att förgifta sig med så kan man alltid hitta på något annat, som att hoppa från ett hus. Ska det bli 18-årsgräns på att gå högre än första våningen i byggnader? Okej, detta håller på att urarta i slippery-slope-argumentation, så jag bryter här. Men poängen är att folk som vill ta livet av sig kan göra detta på hur många sätt som helst, och om vi ska sätta åldersgränser på allt som är farligt så finns det inte mycket i världen som barn får vara i närheten av (och det hjälper ju inte ett dugg för den som är över 18 och vill ta livet av sig).
Men om vi nu ska sätta åldersgräns på värktabletter, hur ska det efterlevas? Är det tanken att den 17-åring som har bultande huvudvärk måste be någon köpa ut? För det kommer väl inte vara 18-årsgräns på att inneha värktabletter? Eller...?
Det kommer fortfarande inte finnas åldersgräns på att ta tabletter ur föräldrarnas badrumsskåp. Är det mängden av värktabletter tillgängliga i folks hem som ska minskas? Jag tror de flesta hushåll har ett lager med värktabletter - ska det vara slut på den eran (något som alltså skulle kräva ransonering, eller lås på badrumsskåpen)?

Restriktioner på tillgången av värktabletter drabbar till absolut största del de minst 99% av köparna som använder tabletter för att... gissa vad!... bota värk. Man skulle alltså prioritera bort den stora massans välmående för att försöka rädda den lilla andelen som försöker ta livet av sig med värktabletter i brist på bättre.
Lars Ohly har ohederligheten att skylla värktablettssjälvmordsförsöken på avregleringen av apoteken. Väntat, men ack så korkat. Vill han att läkemedel ska vara jävligt svårt att få tag på, även för de som faktiskt behöver den? Tycker han att Apoteket innan avregleringen (där värktabletter såldes receptfritt och utan åldersgräns) var så mycket bättre på att förhindra detta eftersom självmordsbenägna människor bara orkar gå till ICA?
Nej, det får vara nog med sådant här! Ett paniklarm (märkligt framtvingat av SvD) om en liten grupp människor som gör dumma saker med en medicin ska inte få drabba den stora allmänheten som faktiskt behöver medicinen. Jag hävdar med självsäkerhet att bättre tillgång till dessa läkemedel har långt fler fördelar än nackdelar.

Slutligen vill jag rikta min avsky mot de cyniska människor som tror att man förhindrar självmord genom att införa åldersgränser och att bygga räcken på höga byggnader. Dels eftersom, som jag skrev ovan, folk som vill ta livet alltid kommer att hitta sätt att göra så. Men mest för att sådant är bara att angripa symptomen och inte sjukdomen, och det är ett tecken på att man egentligen inte bryr sig om varför folk mår dåligt, bara de inte mår dåligt så att vi andra måste städa upp röran. För att förhindra självmord så behövs en massiv satsning på psykiatrin och en ökad tillgänglighet så att alla vet var de ska vända sig när de mår dåligt.
Men då kommer väl snart någon jävel och vill införa åldersgräns på att gå till psykolog.

Open letter to Pat Condell

Dear Pat,

First I would like to thank you for most of your videos. Your strong uncompromising stance against religion and your eloquent way of expressing it is like beautiful music to the staunch atheist I am.

But I am also Swedish, and interested in politics, and that's why I must complain about your video "Goodbye Sweden", simply because knowing something about Swedish politics is basis enough to complain here. Not because the video steps on cultural sensitivities, but because you provide a picture that simply is not representative.

I recognize everything you say in the video, because it all seems copy-pasted from the election campaign of the Sweden Democrats – a nationalist, isolationist, and racist party (I mean actual racist, not “Oh my god you can't criticize Islam you're a racist”-racist). To put it in a way that you might relate to: they are the BNP of Sweden. They oppose Islam because they want to establish an ethnically pure, Christian monoculture instead. And everything you say in the video has been said by them, word for word.

They employ the tactic of not really lying, but instead just picking and choosing from reality and only utter what's suits them and ignore the rest. Nothing new really, politicians do it all the time, but SD do it on an unprecedented scale. For example, about the rapes: they were very happy to blame the rising numbers of reported rapes on immigrants (not individual immigrants, but immigrants as a group) without being able to supply any evidence for it. In fact, the number of reported rapes has increased in Sweden since a new broader definition of rape was introduced to Swedish law in 2005. If you follow the current case against Julian Assange, you will see that this definition causes a lot of problems in itself, but that's a separate discussion.

I could keep on going about the other examples you use in the video, but the basic thing you should know is that for every apologist action in Sweden (like the stupid comments by the mayor of Malmö) there is a reaction (massive public criticism). There is an open debate going on, not silence as you seem to think. About the constitution: it's being changed by the government all the time, but it doesn't really mean anything since there is no constitutional court so the government never needs to care about following the constitution anyway. You talk about “multiculturalism” and “Swedish values” as if those were important concepts, but there is no clear definition on either, so they don't make any sense from a lawmaker's point of view.

Back to SD. They employed another tactic when they got criticized (about things like their budget proposal which didn't hold up to the scrutiny of even a freshman economics student), they played the conspiracy card. “The government and all, really all, media are in on it. And if you criticize anything SD says, you are also in on it, or just too much of a coward to speak the truth”. Pat, I'm sad to see you bought that part as well. It's all an act to make SD look like the martyr soothsayer, when in fact they aren't the least bit critical of the sources they themselves quote. There is freedom of the press in Sweden, and the media are bringing up many of the issues about Islam. It does no good to scream “Censorship!” just because the media doesn't say what you want them to say.

Now, I'm not a fan of the Swedish government. They are doing a lot to take our freedom away. But not in the name of Islam (I challenge you to name even one piece of Swedish legislation that has been made according to Muslim guidelines) but instead they are using the threat of Islamist terror to push through some awful anti-privacy laws. I'm not worried that any islamization of Sweden will happen any time soon, I am much more worried about the 1984-style Soviet state that is being constructed.

You may at this point think of me as an apologist for Islam, and I really hate sounding like one, but I feel forced into taking this position because using rhetoric from the Christian fascists is the wrong to go. They have succeeded in spreading a carefully crafted picture of Sweden that makes things seem a lot worse than you would experience if you actually spend some time in Sweden. I'm sad to see an intelligent debater as yourself couldn't penetrate their smokescreen. There are not only two sides in ths fight. I suggest you take contact with The Swedish Humanist Association next time you need some facts on religious influence on Swedish society, I'm sure they will be happy to provide it to you. They know who you are since you are somewhat of a star of the online atheist community, but I know many of them have reacted strongly against your video about Sweden for the same reasons I have.

Personally I spent much time during the last election campaign to counteract the vicious propaganda that you so uncritically have passed along now. I hope to be spending my time up ahead with something more constructive – a new party is being founded, it's called Liberaldemokraterna (no relation to the British LibDems). It will have secularism as a cornerstone, and I hope it will be the right tool to fight all fascism, both Muslim and Christian. Don't worry about any impending Islamic State of Sweden, because it will have to happen over the bloody corpses of me and countless other Swedish secularists.

We need a strong voice as yours, Pat. But please be careful about your sources before you make strong statements about another country.

Yours sincerely,

Skadeglädje är inte värdig politik

Jag känner inte Alexandra Brunell som person men hon verkar vara ett riktigt praktsvin, inte bara för att hon är sverigedemokrat utan även för den vidriga Twitter-statusen hon skrev efter självmordsbomben i Stockholm: "är det nu man får säga "vad var det vi sade"? #äntligen".
Hon är givetvis inte ensam inom SD att ha denna attityd. När de egentligen borde vara sorgsna över att ett dödligt dåd har riktats mot det Sverige de säger sig älska så är de i själva verket jublande glada över möjligheten att göra politiska poänger av detta, men framförallt för att de tycker sig ha blivit bevisade att ha rätt.

Jag har redan skrivit om min syn på den tänkbara utvecklingen efter dådet, och varför SD är fel ute i att tro att de har rätt. Men jag måste göra lite ytterligare reflektioner över den sortens skadeglädje som Brunell ger exempel på. Det är nämligen vanligt att folk blir glada över att dåliga saker händer, enbart för att de känner att de har varnat för detta och därmed har blivit bevisade ha rätt. Oftast har dock människor ett tillräckligt mått med hyfs och visar inte detta öppet.

Jag vill med detta rikta en känga till den annars så briljante debattören HAX. Jag förstår att du har din tydliga ståndpunkt mot euron, men seriöst Henrik, det är jävligt löjligt att hålla på att peka och skratta när ekonomin i EU-länder går dåligt bara för att du anser det bevisa din ståndpunkt att detta är eurons fel. Debattera på ett konstruktivt sätt kring detta, och lägg av med att visa din hånande skadeglädje.

Frasen "Vad var det jag sa?" är ful, arrogant och idiotisk, och den är inte ett politiskt argument överhuvudtaget. Jag vet att det är oerhört mänskligt att känna skadeglädje, personligen kämpar jag med att inte dagligen skrika ut: "Skyll inte på mig - jag röstade på Piratpartiet!" vid de många lämpliga tillfällen som ges. Men vi måste inse att besserwisser-attityd bidrar med absolut ingenting i politiken. När dåliga saker händer så bör man beklaga, ge de goda råd man har (utan att göra ett nummer av att man har givit dem tidigare) och allmänt bete sig konstruktivt utan att försöka framhäva sin egen intellektuella överlägsenhet som man tycker sig ha. Om man har rätt så kommer man att få det bevisat av historien.
Men politik går inte ut på att ha rätt, det går ut på att göra rätt. Lägg undan skadeglädjen och hjälp istället andra att göra det bästa av situationen.

KD:s omvändelse är patetiskt röstfiske

Jaså minsann, KD vill ompröva sin ställning i HBT-frågor. Det vore ju trevligt om de kunde landa i samma slutsats som alla moderna tänkare kommit till för längesedan: nämligen att människor inte ska diskrimineras för sina sexuella preferenser. Då skulle det bara vara ett parti riksdagen som motarbetar homosexuellas rättigheter (gissa vilket).

Men samtidigt är det så sorgligt uppenbart att KD inte har kommit till denna slutsats för att de plötsligt har insett att det är rätt sak att göra (eller för att Gud har kommit med nya direktiv, jag är inte säker på hur sådant funkar för religiösa). Det råkar nämligen vara så att KD tappar rejält i opinionsundersökningar, kanske för att de för större delen av befolkningen i ett homovänligt land framstår som en bunt inskränkta homofober som man inte ska rösta på. Och så kommer omvändelsen, enbart för att de vill försöka rädda sina riksdagsjobb 2014.

KD har absolut inget att bidra med i dessa frågor, de ligger långt efter. De borde bara erkänna människors lika rättigheter utan att försöka göra speciellt stort nummer av det, och sedan försöka bidra med något nytt på andra områden. Men så funkar inte politiken. De vill visst att vi ska jubla och applådera för att de gör en självklarhet, bara för att sedan fortsätta sin poänglösa existens i maktens korridorer.

Självmordsreaktioner

Ett riktigt klantarsel sprängde ihjäl sig själv på Drottninggatan och lyckades bara skada två andra personer i processen. Därmed passar han väl in i mallen för svenska terrorister som enbart utmärker sig med sin inkompetens och inte någon förmåga att orsaka betydande fysisk skada. Han klarade inte ens av att tajma in det på Nobeldagen!

Däremot tror jag att reaktionerna på attentatet kommer att orsaka oss tusenfalt större skada, minst. Först kommer Sverigedemokraterna och övriga rasister att tolka det här som en legitim anledning att ytterligare trakassera stora grupper människor som på något sätt kan associeras till de etniska och religiösa kollektiv som bombaren tillhörde. Redan nu ylar SD:are om att man har del i skulden för detta attentat om man tycker att liberal invandringspolitik är bra. SD-trollens retoriska dumheter når nya bottennivåer.

Sedan så är jag också rädd att regeringen kommer att använda denna historia som ett argument för att gå vidare med integritetskränkande övervakningslagar. En människas galenskap används för att rättfärdiga att vi alla ska övervakas, vi har sett det förr så många gånger. Vi får inte låta dem komma undan med det. Vi måste tålmodigt om och om förklara varför massövervakning är både ineffektivt och odemokratiskt.

Men det allra mest ironiska och mest märkliga är att sådana här attentat tenderar att förstärka de två fenomen som så uppenbart har orsakat det i första början.
Först har vi, som ovan nämnt, spridningen av fördomar mot människor som upplevs som främlingar, och åläggandet av en kollektiv skuld på människor som råkar tillhöra samma kollektiv som attentatsmannen. Att bli utpekad och förföljd för vad en ensam galning har gjort är lika otrevligt som att vara rädd för att bli dödad av nämnda sorts galning för att man tillhör en viss grupp. Den polariserade "vi-mot-dem"-känslan som genomsyrade bombarens sinne och låg bakom hans beteende kommer att bli starkare, med SD som främsta påhejare. Och så så får vi än mer av den varan.

Sedan har vi religionen. Sverigenazisterna skyller detta på islam, mer mainstream debattörer skyller på religiös fanatism. Personligen skyller jag på religion överhuvudtaget och jag är inte rädd för att säga det. Tyvärr är jag ganska ensam om det. De flesta vågar inte stöta sig med så många människor som man gör då man säger att det är de påhittade religiösa irrlärorna som förgiftar människors tänkande i sådan grad att det leder till att några av dem går så här långt. Utan religion skulle vi knappast ha självmordsattentat.
Men det som kommer att hända nu är att religiösa företrädare kommer att fördöma detta attentat och uppmuntra till att föra fram de fredliga aspekterna av religion, underförstått stärka sin egen ställning i samhället.
Jag däremot tänker vara tydlig med att det inte bara är religiös extremism som är problemet, det är religion.

PayPal-konto avslutat

Jag har nu tömt och stängt mitt PayPal-konto.
Orsak: "I'm closing my account as a protest against PayPal's treatment of Wikileaks. Fuck you very much!"

Jag funderar på att dumpa mitt Visa-kort också, men det känns som en jobbigare åtgärd eftersom Visa och Mastercard har närmast ett oligopol på kortbetalningar internationellt sett.
Några tips?

Att bli avlyssnad är inte kul, tyckte politikerna

Jag tänker inte här kommentera den större nyttan med Wikileaks publicering av läckta amerikanska diplomatiska dokument. Det blir kanske i ett senare inlägg. Jag ska bara göra en kort notering av reaktionerna.

Många politiker som arbetar inom det diplomatiska fältet reagerar negativt. Carl Bildt skriver att läckan kommer att skada diplomatin eftersom denna måste vara förtrolig ibland. Jan Eliasson skriver att risken för att få det man skriver avslöjat gör att diplomater kommer att utöva mer självcensur, och han menar speciellt att sådana här avslöjanden kan förstöra möjligheterna till källskydd. Även den brittiska regeringen menar att möjligheten till hemlig kommunikation är nödvändig för att regeringar ska kunna utföra sitt arbete.

Allt detta låter väldigt bekant. Det är nämligen precis samma invändningar som vi i piratrörelsen gör när politikerna föreslår omfattande övervakning av vanliga medborgares kommunikation (typ FRA-lagen och datalagringsdirektivet). I de debatterna säger politikerna att den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta, men när deras egen kommunikation blir uppsnappad så är de väldigt snabba med fördömandet.
Nu ser de att det är inte så jävla kul när någon avlyssnar det man skriver och sprider det över världen. Nu helt plötsligt varnar de för självcensur och förstört källskydd. Nu plötsligt betonar de värdet av förtrolig kommunikation även för dem som inte begår brott. Nu använder de EXAKT samma argument för att försvara sin egen rätt att kommunicera utan att vara rädd för avlyssning.

Kommer de att lära något av detta? Förmodligen inte. Dessa människor verkar totalt sakna förmågan att se sitt eget hyckleri. Men de bjuder i alla fall på en synnerligen tragikomisk föreställning.

P.S. Nu kanske någon vill invända att det är skillnad på staters och medborgares kommunikation, och visst är så fallet. Personligen ser jag det som att eftersom staterna finns till för medborgarna så ska staterna vara transparenta för medborgarna i högre grad än tvärtom. Vill våra kära politiker argumentera emot detta?

Partierna är endast verktyg

I torsdags verkade det som att allmänhetens ögon äntligen skulle öppnas för det vidriga lagförslag som vi i piratrörelsen varnat för i flera år. Flera av Sveriges största nyhetsförmedlare toppade sina hemsidor med att regeringen lägger fram sin datalagringsproposition till lagrådsremiss, och äntligen riktades strålkastarljuset mot den förfärliga övervakningslagen i all dess medborgarföraktande fulhet. Men det blev ytterst kortvarigt, bara ett par timmar senare valde nyhetsförmedlarna (med en timing som vore de medvetet synkroniserade) att istället toppa med ledarskapsfrågorna inom socialdemokraterna, och de har legat kvar högst upp sedan dess.

Det är ett oerhört talande exempel på hur sakfrågor verkar vara ointressant för media att rapportera om när man istället kan fokusera på vem som ska vara ledare. Politiken har utvecklats till en såpopera där allt bara handlar om VEM som ska styra oss, inte VAD denne tänker göra med sin makt. Efter att kandidaten med den snygga nunan vunnit valet så får denne frikort att göra vad som helst och all tuff granskning görs för döva öron. Hur fan hamnade vi där?
Problemformuleringen ges som: Hur ska parti X återerövra sin position i politiken? Svaret är att det borde vi alla skita fullständigt i. Om ett parti inte kan föra en relevant politik så förtjänar det inte annat än att vittra bort, dö, och ersättas av något annat. Ett parti ska inte existera för sin egen överlevnads skull. Tyvärr har det på många sätt blivit så, och det är enkel evolutionsbiologi att förstå varför, det är bara naturligt för en organisation att kämpa för att överleva.

Men vi måste alla motstå det synsättet och föra tillbaka blicken till sakfrågorna, och inse att partierna är bara verktyg för att åstadkomma förändring i just dessa sakfrågor. Personligen är jag på väg att överföra mitt partipolitiska engagemang från Piratpartiet till de nystartade Liberaldemokraterna. Jag är fortfarande en stark supporter av piratrörelsen, men börjar tro att L kan bli ett bättre verktyg för att åstadkomma förändring. Jag struntar blankt i om någon ser mig som en svikare. Jag är inte i politiken för att få kompisar, ej heller för att skaffa ett jobb. Jag är där för att åstadkomma något. Tyvärr verkar det vara tvärtemot vad många av de etablerade politikerna känner. Har man vigt sitt liv åt ett parti så håller man krampaktigt tag om det, även om det sker på bekostnad av idéerna.
Detta måste ändras. Vi måste alla börja se partierna enbart som verktyg, och inse att förnyelse är något bra. Det är något som är viktigt att betona i L ända från första början, och något för de andra partierna att lära sig den hårda vägen.

För övrigt anser jag att datalagringsdirektivet bör krossas.

Smutskastning maskerad som vetenskap

Det pågår en osaklig och väldigt ful smutskastningskampanj mot Humanisterna. I den pågående sekulariseringen av Sverige så försöker de religiösa organisationerna desperat försvara vad som tidigare tillhörde dem, och nu har de uppfunnit ett nytt vapen. De försöker få folk att associera Humanisterna med det fulaste som finns i Sverige just nu: Sverigedemokraterna.
Det senaste är en debattartikel i Svenska Dagbladet där man försöker få det att se ut som att det är vetenskapligt bevisat att religionskritiker är främlingsfientliga. Om detta verkligen var ett vetenskapligt resultat så skulle jag vara tvungen att förhålla mig till det. Men det är det inte.

Till att börja med ser jag flera metodologiska problem i hur undersökningen beskrivs. Någon har formulerat kategorier av religionskritik, varav en är xenofobisk (!), och sedan grupperat resultaten efter detta. Det luktar som att detta inbjuder till stora mängder bias. Vad är xenofobiskt i sammanhanget? Om man kritiserar islam, är man främlingsfientlig då? Måste man kritisera kristendomen i nästa andetag för att väga upp?
Det rimliga sättet att genomföra en sådan här undersökning är att definiera religionskritik och främlingsfientlighet separat, mäta dem separat, och sedan jämföra resultaten.

Men det värsta problemet med denna utformning är att den bara går att applicera på religionskritiker. Den ger ingen som helst möjlighet att undersöka religiösa människor, och svara på den brinnande frågan: "Är religionskritiker mer främlingsfientliga än religiösa?". Senaste jag kollade var alla de större religionerna fientligt inställda mot varandra, så det finns fog att tro att gott om xenofobi huserar där. Men det måste göras så att alla genomgår samma undersökning! Det är direkt ovetenskapligt att använda en specialiserad metod på en grupp, och sedan få det att låta som att ett samband har hittats.

Jag försöker inte förneka att det finns främlingsfientliga religionskritiker, nej jag träffar på dem hela tiden. Men att försöka få detta att låta som att det finns en korrelation mellan religionskritik och främlingsfientlighet är djupt ohederligt, och SvD:s sensationssökande rubriksättare har en stor del i det. Det är tragiskt att många människor nu kommer luras av den här slemmiga retoriken.

För övrigt måste som alltid påpekas att vilka associationer som än görs så blir inte religionskritik mindre rationell. Även om alla evolutionsbiologer skulle fås att likna heilande nazister så skulle inte evolutionen vara mindre av ett faktum. All smutskastning i världen kan inte rubba religionens usla sanningsvärde.

Man kan bli konspirationsteoretiker för mindre

Nu är riksdagsvalet över, och de etablerade politikerna kan andas ut för de slapp diskutera integritetsfrågor på allvar den här gången. Med nästa val på betryggande avstånd kan man gå vidare med byggandet av övervakningsstaten vilket man framgångsrikt undanhöll för väljarna.

Hovrättsförhandlingarna mot The Pirate Bay är redan igång, och fyra män kommer kanske än en gång dömas till fängelse för att ha konstruerat en sökmotor. Så oerhört bekvämt att rättegången ligger efter valet så att ingen behövde tänka på piratfrågor när de gick till vallokalen.

Det står klart att propositionen om datalagring läggs fram i december. Så väldigt skönt att vi slapp debatt om den innan valet, annars skulle ju folk fått för sig att rösta efter hur partierna tar ställning till massövervakning av hela befolkningen.

Sveriges absolut sämsta minister någonsin, Beatrice Ask, sitter säker på sin post. Att göra upprepade attacker på de mest grundläggande principerna i ett rättssamhälle är ju inget som hindrar en från att vara justitieminister. En svensk minister får bara avgå om man bryter mot förmyndarlagar om TV-avgift och sexköp, att grovt missköta sitt uppdrag och nedmontera det öppna samhället är däremot inget hinder.

Dessutom går underrättelsetjänster i flera europeiska länder ut och säger att vi ska vara försiktiga på offentliga platser, terroristerna tänker slå till när som helst. Det har inte hänt något sådant i vår del av världen på länge, och vi får bara diffus information om att muslimska fanatiker är på väg mot oss, men när staten säger åt oss att vara rädda - då är det bäst att vi börjar se oss om axeln, misstänka vår granne och låta övervakningssamhället ta över.

*Sarkasmen i detta inlägg slutar här*
Man kan fan i mig bli konspirationsteoretiker för mindre!
Jag är egentligen inte benägen till konspirationsteorier, dels för att jag tror att inget stort går att hålla hemligt speciellt länge, dels för att jag tror att allt det mystiska som pågår i politiken egentligen bara är vanliga mänskliga brister upphöjda till systemnivå.
Men ibland blir jag fundersam...

Jag tänker dock inte bli rädd på kommando. Jag tänker inte låta politikerna komma undan med bygget av övervakningsstaten bara för att valet är förbi. Jag tänker inte glömma vad de gör mot oss.
Om nu datalagringsdirektivet läggs fram i december så är det där det viktiga slaget kommer att stå. Vi får inte låta de genomföra det med ursäkter baserade på rena lögner. Vi måste upprepa motståndsrörelsen från juni 2008 och belägra riksdagshuset. Vi måste visa vad vi tycker, och tala till ledamöternas förnuft.
Vi måste ta den här striden, och samtidigt visa att medborgarna har makten även när valkampanjerna är över.

Konsekventa dumheter

Vatikanen kan man verkligen lita på. Så fort det finns något som har att göra med mänsklig befruktning att göra så är de där och ger den exakt motsatta åsikten mot vad allt som är framstegsvänligt. När nu Robert Edwards vunnit Nobelpriset (mycket värdigt) för sitt arbete inom in-vitro-befruktning så är en talesman från Vatikanen ute i media och uttalar sig om hur oetiskt det är, stödd på några grumliga resonemang om att det fruktansvärt att mänskliga embryon avlidit i dylika processer. Man håller alltså fast vid tanken att ett ägg och en spermie sammanslagna är värt oändligt mycket medan ett ägg och en spermie separat är inte värda någonting.
Vatikanen står bara för dogma och verkar sakna all förmåga till att göra ens den enklaste konsekvensanalys. Om man bryr sig om mänskligt liv, såsom abortmotståndare brukar säga sig göra, då bör man jubla över en teknik som gjort det möjligt för hittills nära fyra miljoner barn att födas av ej fertila föräldrar. Ergo, de embryon som dött i processen skulle aldrig ha haft chansen att födas ändå!
Ibland undrar jag om Vatikanen medvetet spelar dumma för att upprätthålla en konsekvent image. Kom ihåg att dessa miffon bara har makt så länge vi låter deras ord ha inflytande.
P.S. Kan alla sluta kalla Robert Edwards för "provrörsbarnens fader"? Det blir liksom lite fel, om ni förstår vad jag menar...

Eftervalsanalys: Piratpartiet

Piratpartiet fick ett uruselt valresultat, ingen idé att förneka det.
Jag hade inte väntat mig att PP skulle komma in i riksdagen, men jag trodde att att 2% var en rimlig prognos och 1% var lätt inom räckhåll. Nu landade partiet på 0,65%, största parti utanför riksdagen vilket dock är en klen tröst. Symboliskt nog är siffran bara strax över resultatet 2006. Det är väldigt märkligt eftersom partiet som organisation har utvecklats massivt under dessa fyra år, men trots att man gått från okända nybörjare till allmänt känt EU-parti så har väljarstödet till riksdagen knappt ökat alls. Jag använder inte ordet "katastrof" än, jag väntar med det tills jag ser vad en riksdag utan PP orsakar för skada på samhället. Men det är en enorm besvikelse. Ett knytnävsslag och en spottloska i ansiktet på alla som jobbat hårt för partiet.

Varför gick det så här? Jag tror vi får inse att gammelmedia fortfarande är mäktigare än vi vill tro. Jag har flera gånger fått den ärligt menade frågan "Finns Piratpartiet fortfarande?". Väldigt märklig fråga tycker jag som följer med i bloggvärlden och ser att PP är mer aktivt än någonsin. Men syns man inte i de stora tidningarna och TV-kanalerna så är man under radarn för 95% av befolkningen. Det funkar inte att försöka komma in i riksdagen om man ignoreras av de stora etablerade nyhetsförmedlarna. Medieverkligheten har inte kommit speciellt långt.
Men inte ens på internet har vi kunnat äga i år. Jag har märkt att det finns en märklig samling troll som har gått i organiserad offensiv mot PP, de måste verkligen ha känt sig personligt hotade av möjligheten med pirater i riksdagen. Så de har använt sig av förlöjligande, guilt-by-association, gamla klyschor, samt rena lögner, och de har för det mesta kommit undan med det då de tappra pirater som har korrigerat felaktigheterna har varit för få. I den mån det har funnits en bild av PP så har den formats av våra fiender.

Väljarna blev inte lockade. Dels tror jag att folk är för invanda med det traditionella partisystemet, och man kan inte ta till sig ett parti som utformar sitt uppdrag annorlunda. Jag har lagt fram mängder av nyttokalkyler för att visa hur mycket vi hade att vinna på att rösta in PP, men detta har inte lyckats ta sig igenom det första filtret av "Man måste ha ett heltäckande program"-blockering som sitter stenhårt i folks politiska tänkande. Det gick aldrig in i folks huvuden att det fanns stora fördelar med en piratröst ändå.
I övrigt var alla för upptagna med att oroa sig för SD. Högst befogat, men det ledde till att många inte vågade rösta på annat än de etablerade partierna, och det framgick aldrig att en ordentlig offensiv av piratfrämjande skulle kunna ha hållit SD utanför riksdagen. Men ingen ville ta några risker, och det funkade inte, och nu har vi ett fascistiskt parti där vi skulle kunna ha haft ett liberalt istället.

Vart går vi härifrån? Vidare förstås.
Våra fiender har varit snabba att ta tillfället att dödförklara oss, men det är inget att än skitsnack, dålig journalistik och illa dold maffiapropaganda. Piratrörelsen har kanske stannat i växten, men det inte samma sak som att man är död!
Vi har tusentals engagerade medlemmar, två mandat i Europaparlamentet, och dussintals systerpartier världen över. Piratfrågor kommer att fortsätta tas upp, även om det känns kämpigt nu. Det har höjt röster för Falkvinges avgång, men det är fel väg att gå. Dels för att det inte skulle lösa några problem, dels för att en visionär som han är en av PP:s största tillgångar, även om han låter käften glappa vid fel tillfällen ibland.
Jag är inte säker på vad min relation till Piratpartiet blir i framtiden. Jag kommer att fortsätta vara medlem och stödja partiet ideologiskt på alla sätt jag kan, men inför valet 2014 får jag göra en bedömning om det är det bästa alternativet att satsa på eller om vi kanske har fått fram något ännu vassare.

Valnatt - mörket faller över Sverige, men kanske skymtas en ledstjärna

Jag började valdagen med att åka ut på den isländska landsbygden och se en fårsamling. Efter sommarens grönbete jagades fårskocken med skrik och hets in i en fålla varifrån de samlades in av sina respektive ägare, och de stackars fårskallarna hade ingen möjlighet att styra vad det hela ledde till. Det kändes som en väldigt träffande metafår för vad som pågick i Sverige samtidigt.

Senare på kvällen hade jag nått absoluta botten för mitt politiska liv. Jag stod ute i trädgården vid ambassadörsresidenset i Reykjavík och med tårar i ögonen och en klump i halsen ringde jag min mamma och grät ut min frustration över valresultatet. Jag hade öppet kämpat för att föra in förnyelse i riksdagen genom att argumentera för Piratpartiet, jag hade lagt ut mitt politiska ställningstagande till allmän beskådan, jag hade debatterat så mycket att jag var djupt känslomässigt engagerad - och allt till ingen nytta. PP gjorde ett katastrofval, sämre än mina mest pessimistiska prognoser.
Visst är det svårt att nå riksdagen som utmanarparti, men detta valet visade ändå att det går - om man är ett gäng rasistiska konservativa outbildade byfånar. Att ett parti som är ännu sämre än de etablerade och som står för min raka motsats politiskt lyckades ta sig in i riksdagen, allt medan en moraliskt bankrutt sjuklöver sitter tryggt kvar att fortsätta inkräkta på våra liv, det var ett hån utan dess like mot allt jag kämpat för.

Så där stod jag ute i trädgården och grät mot min telefon och förklarade att jag helst ville ge upp politik för alltid, hålla mig borta från Sverige, kanske bli eremit på isländska höglandet för att slippa människor överhuvudtaget. Men min mamma lyckades få mig på bättre tankar. Hon berömde mitt skrivande och sa att jag borde fortsätta lägga min energi på att övertyga människor med mina ord, utan att känna mig bunden till ett parti. Jag kände att hon hade en poäng. Jag behöver inte stå och falla med ett parti, det viktiga är att jag sprider mina idéer.
Så jag tänker fortsätta kämpa för vad jag tror på. Efter att ha samlat mig någorlunda efter valet tänker jag analysera vad som har hänt och fortsätta kampen därifrån.

Det verkar samtidigt som att det rör på sig bland mina likasinnade i Sverige, på det viset att min första önskan uttryckt på denna blogg håller på att uppfyllas: ett liberalt parti grundas. Eller två partier rentav. Förvirringen är total. Jag hade förutspått initiativet från Alexander Bard, men nu verkar Blogge vilja göra samma grej och på grund av någon personlig vendetta vägrar han samarbeta och har gått helt bananas i sitt kommentarsfält. Jag hoppas han tar sig samman och inser att han inte får slänga bort den här chansen som har uppenbarat sig. Ska ett nytt liberalt alternativ grundas så måste det göras ordentligt, vi får inte klanta till det nu.

Jag får se vad min relation till detta nya parti blir. Jag kanske kan tänka mig att stödja det och kampanja för det. Men oavsett vad så är det viktiga att jag gör min grej: att sprida de goda memerna.

Sista chansen

Det är dags att bli dramatisk. Riksdagsvalet 2010 kan vara sista chansen att rädda det öppna svenska samhället. Med de sittande partiernas iver att montera ner privatliv och rättssäkerhet så kommer vi kanske inte att känna igen oss i Sverige 2014. Fyra år är en lång tid, och efter kommande söndag så har man hela denna långa tid på sig att ångra sig om man röstar på politiker som angriper vår demokrati.

Vi kan titta lite på vad som händer inom kort tid efter valet. Den 28 september inleds rättegången mot The Pirate Bay i hovrätten, och i samband med det kommer förmodligen sympatierna för Piratpartiet att än en gång skjuta i höjden då folk ser att vi har ett rättssystem som skickar folk i fängelse och utdömer miljonböter för att ha skapat en sökmotor på internet. Men har man inte röstat på PP då så är det för sent, och man har 3 år och 351 dagar på sig att ångra sig, eller glömma bort alltihopa vilket riksdagspartierna hoppas på.

Senare är det dags för datalagringsdirektivet, ni vet den där lagen som tillåter staten att logga alla medborgares elektroniska kommunikation. Lagförslaget är redan färdigt, det har bara legat på is för att politikerna ville slippa diskutera det under valrörelsen, något som tyvärr också blev fallet. Det kommer inte dröja länge efter valet innan de tänker införa det med ursäkten att vi är så illa tvungna, något som är en ren lögn. Då kan man som väljare sitta och undra hur partier som kallar sig liberala och demokratiska kan skamlöst införa en övervakningsstat som är mer långtgående än den i Östblocket. Men har man väl röstat in dem i riksdagen så gör de vad de vill utan att du har något att säga till om, valet är ju över.
Fyra år är en väldigt lång tid, det är hemskt att behöva gå och ångra sig så länge. 

Minns förra mandatperioden. Minns juni 2008 när folk i tusental stod utanför riksdagshuset och skrek ut sitt motstånd mot FRA-lagen. Minns hur regeringen struntade i folkets förtvivlan och röstade igenom lagen ändå, med vuxenmobbing som medel för att motarbeta den parlamentariska demokratin.
Många av dem som demonstrerade utanför riksdagen den gången kampanjar nu för samma partier som röstade igenom lagen, för de har blivit intalade att det inte finns några alternativ. Det är djupt tragiskt, och det gäller hela folket. Samma politiker som har svikit oss om och om igen under den senaste mandatperioden vill nu att vi ska rösta på dem en gång till. Om vi gör det så kommer demonstrationerna på den svarta måndagen att ha varit förgäves. Nu går politikerna igenom en hel valrörelse utan att behöva stå till svars för det de har gjort mot vår integritet, de kan lugnt prata pensioner och bensinskatt utan att granskas för att de har angripit grundläggande mänskliga rättigheter.

Titta på vad de sittande riksdagspartierna har gjort mot oss de senaste fyra åren. De har monterat ner våra friheter och rättigheter, och struntat fullständigt i våra protester. Nu när vi har chansen att göra dem arbetslösa så får vi inte falla för deras sagor och låta dem fortsätta. För om vi ger dem vårt förtroende igen så tar de det som en signal på att det var helt okej att köra över oss och att de gärna får göra det igen.
Vi behöver någon som håller ordning på politikerna. Vi behöver Piratpartiet i riksdagen för att bli behandlade som medborgare, och inte som en fårskock. Det finns oerhört mycket att förlora på att inte ha PP i riksdagen den kommande mandatperioden. Det är inte värt att chansa, vi ska inte lära oss den hårda vägen.

Det är nu det gäller. Point of no return. Sätt inte dina medborgerliga rättigheter på spel i fyra år.  Försätt dig inte i en situation där du undrar om vi verkligen har vår demokrati kvar 2014. Låt dig inte bli sviken och förnedrad av politikerna som du gav ditt förtroende. Riskera inte att ångra dig bittert.

Rösta Pirat.

Rösta in en konstitutionsdomstol i riksdagen

Jag hoppas att jag nu klargjort varför det inte är ett problem att Piratpartiet inte har ett heltäckande program, då man inte är ute efter att ta makten utan enbart att komplettera övriga partier. Då uppstår såklart frågan: vad har PP att erbjuda?

Informationsrevolutionen erbjuder fantastiska möjligheter som politiker givetvis ska bejaka, men det handlar egentligen mest om att låta folk utnyttja möjligheterna fritt, det är inte så mycket som politiker kan tillföra där. Låt kreativiteten flöda och undvik onödiga restriktioner. Vad som PP däremot kan göra är det där som Göran Hägglund hela tiden pratar om men aldrig riktigt står för i praktiken: att se till att politikers inflytande har gränser.
En sådan viktig gräns går vid att läsa medborgarnas privata korrespondens. Att FRA har givits laglig rätt att avlyssna ej brottsmisstänkta människors internettrafik bryter tydligt mot Regeringsformen 2 kap 6 paragrafen, men det var inget som hindrade riksdagen från att rösta igenom lagen.
Sveriges grundlagar är en samling vackra ord, men inget som politikerna i praktiken måste lyda. Enskilda personer kan kallas upp till konstitutionsutskottet och få lite skäll, men om en majoritet av riksdagsledamöterna bestämmer sig för att köra över grundlagen så att det bara ryker om det, då finns det ingen som stoppar dem. Vi har ingen konstitutionsdomstol som kan hindra grundlagvidriga förslag, och att vi medborgare står och skriker utanför riksdagshuset spelar heller ingen roll. Faktum är att i dagens Sverige så kan en riksdagsmajoritet trampa på våra grundläggande friheter och rättigheter, och det finns inget som stoppar dem.

Vi behöver något som håller ordning på makthavarna, vi behöver en mekanism som hindrar dem från att bete sig hur som helst, något som stoppar dem från att röra de allra heligaste rättigheter vi har. Det är där Piratpartiet kommer in i bilden.
Med PP i riksdagen så kommer politiken att fortsätta i stort sett som vanligt, vård/skola/omsorg kommer att skötas och skattesatser kommer att debatteras fram och tillbaka. Men så fort någon regering får för sig att tafsa på medborgarnas grundläggande rättigheter så kommer PP att sätta stopp.
Om du röstar på PP så röstar du för en ordningsvakt i riksdagen som ska skydda din frihet från de människor som har störst möjlighet att förstöra den - politikerna. Det blir som att vi får en konstitutionsdomstol införd över en natt. Det är en garant för att en god grund i vår demokrati bevaras, varifrån all annan politik är en påbyggnad.

Läs Regeringsformen, läs Europakonventionen, läs FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Om du gillar vad som står där och tycker att det bästa för vår framtid vore om vi följde de orden, då är Piratpartiet det bästa alternativet att lägga din röst på.

Komplettera med ambitioner

Den absolut vanligaste invändningen mot att rösta på Piratpartiet är något i stil med: "Man kan ju inte rösta på ett parti utan ett heltäckande program". Det var min egen första invändning när jag fick höra talas om partiet 2006. Det kommer som en ryggmärgsreflex från alla som är vana vid det traditionella partisystemet, och om man analyserar det lite närmare så inser man snart att reflexen är inte helt rationell.

Att ett parti har politik för alla områden betyder inte nödvändigtvis att det är bra på att hantera alla områden, så mycket förstår nog alla. Men de flesta människor tycker ändå att man ska kräva att partierna har något att säga om allt för att de ska kunna ta ett heltäckande ansvar när de tar makten. Detta stämmer utmärkt för de som aspirerar på att bilda regering, men det är något som PP inte gör. PP har inte för avsikt att ta ministerposter och styra landet. Istället har man som uttalat mål att utöva inflytande över en regering bestående av andra partier. Om ett parti bara har några procent i riksdagen så gör det inget om de inte har politik för allt.

En vanlig fortsättning av den tidigare nämnda invändningen är nämligen: "Man kan ju inte rösta på ett parti som tycker internetfrågor är viktigare än sjukvård". Detta är ett vanligt missförstånd som många människor framför med ilska. Men PP gör inte en sådan prioritering. Man erkänner helt enkelt att det finns andra partier som hanterar sjukvård och att man inte behöver ge sig in på det området.
Det kommer alltid att finnas partier som sköter vård/skola/omsorg etc. PP är inte här för att konkurrera ut dem och ersätta dem, PP är här för att komplettera dem. Informationspolitiska frågor ersätter inte vård/skola/omsorg, utan måste skötas parallellt. Det är vad de etablerade partierna har misslyckats med, och där har PP något att bidra med.

Sedan måste man fundera över var ens röst ger mest positiv förändring. När vi nu har två block som krälat mot mitten och bråkar högljutt om procent i budgeten men som i tysthet är överens om att bryta ner våra grundläggande friheter och rättigheter, då kan snart se att man kan göra större positiv förändring genom att rösta på ett fokusparti än om man röstar för att byta eller försvara regeringen.
Om PP kommer in i riksdagen så kommer vi att få en större förändring än om regeringen byts ut. Förändring i positiv riktning med en grupp människor med nya idéer, en vilja att ta tillvara den tekniska utvecklingens alla gåvor samtidigt som man bevarar medborgarnas privatliv, och ett orubbligt syfte att försvara vår demokrati och rättsstat från maktfullkomliga gammelpolitiker. Genom att ge PP en vågmästarställning så kommer vi att åstadkomma mer nytta för vårt samhälle än vad blocken lovar i form av pengar till utvalda grupper.

Slutligen måste man även tänka utanför Sveriges gränser. Om Reinfeldt sitter kvar eller kastas ut - omvärlden kommer att reagera med en axelryckning. Men om vi röstar in ett piratparti i vårt nationella parlament så kommer vi att väcka mycket intresse. Informationspolitiska frågor kommer att lyftas till en helt ny nivå på alla sidor av planeten. En röst på PP till riksdagen kommer att göra stordåd för utvecklingen i hela världen.

Lägg din röst där den gör mest nytta för Sverige och övriga världen. Det är inte hos partier med breda program och små ambitioner, utan ett parti med smalt program och stora ambitioner.

En köpt röst

Valrörelsen är inne i sitt slutskede, och jag är glad över att jag har lämnat landet och slipper se freakshowen (även om jag inte kan låta bli att hålla mig uppdaterad på internet).
De två blocken genomför en galen rusning till mitten, eftersom det bara är där som det finns osäkra väljare att håva in. Detta får som resultat att båda blocken urvattnar sig själva till nästan identiska mittenalternativ, sosse och sosse light, och för de väljare som vill se större ambitioner i politiken lämnas ingenting. Just nu hårdsatsas det på att lova stort till utvalda grupper - pensionärer, studenter och barnfamiljer får sina olika löften. Men det är så pinsamt uppenbart att dessa löften ges inte för att politikerna tycker att reformerna är det rätta att göra, utan för att de vill ha nämnda gruppers röster. Man lovar mutor, helt öppet, för att vi ska låta politikerna behålla alternativt ta över makten för nästa mandatperiod. Makten ska vinnas för maktens skull. Det är riktigt äckligt att se.
Och visst finns det många människor som går på det. Folk som tycker att för några hundralappar i månaden så kan politikerna få våldföra sig på vårt samhälle. Det är inte värdigt att rösta efter plånboken när man får sina friheter nedmonterade.
Men det allra mest absurda är att de mutar oss med våra egna pengar. Alla pengar i statsbudgeten har tagits från medborgarna, och sedan tycker politikerna att de är snälla och kommer med gåvor när de i själva verket ger oss våra egna pengar tillbaka. Sug på den tanken ett tag: alla ekonomiska valllöften baseras på tillgångar som du själv står för från första början. Politikerna betalar helt enkelt tillbaka sin skuld till oss, och det är deras förbannade plikt, de ska inte låtsas vara storsinta.

För en libertarian som mig är det svårt att ta valrörelsens stora diskussioner på allvar. Politikerna säger att ekonomin är viktigast, men det är ganska mycket en icke-fråga för mig eftersom jag önskar att staten kunde låta mig sköta min ekonomi själv. Politikerna säger att jobben är viktigast, men om jag är arbetslös så springer jag inte till staten och gnäller för jag förväntar mig inte att de ska leverera mig jobb, jag går till företagen och söker jobb helt enkelt och önskar att politikerna låter bli att försvåra det för mig.
Det som kallas valets viktigaste frågor är alltså mest icke-frågor för min del. Förstår ni nu varför jag fokuserar mitt intresse på frihetsfrågor? Förstår ni nu varför jag inte tänker låta mig mutas för mina egna pengar? Förstår ni nu varför jag tycker att en valrörelse är något av det vidrigaste spektakel som finns att beskåda?

En bortkastad röst

Det sägs ofta att man inte ska rösta på ett utmanarparti till riksdagen eftersom om partiet inte klarar sig över fyraprocentsspärren så har man lagt en bortkastad röst. Detta argument används, medvetet och omedvetet, som ett kraftfullt vapen mot förändring och förnyelse inom parlamentet. De etablerade partierna har allt intresse av att hålla utmanare borta, och därför försöker de få oss att tro på "bortkastad röst"-argumentet.

Men det blir nästan värre när argumentet används av icke-engagerade människor som bara vill oss väl. Till att börja med är en enskild röst värd så oerhört lite att det blir löjligt att försöka skrämma med förlusten i att den skulle vara bortkastad. Vidare så är varje röst en tydlig opinionsyttring oavsett om den resulterar i representation eller inte. Att säga sin åsikt är aldrig ett slöseri. Det finns även viktiga gränser under 4% för partierna: 1% så kommer Valmyndigheten att leverera valsedlar nästa gång, 2,5% så utdelas statligt partistöd.
En annan poäng är att man inte gör så stor skillnad om man röstar på ett parti som garanterat kommer in i riksdagen. Det är när man hjälper ett parti att komma över spärren som man kan känna att ens röst placerats någonstans där den ger en förändring.
Fyraprocentsspärren är en vattendelare som får media att producera självuppfyllande profetior. Byfånepartiet SD är på väg att komma in i riksdagen utan att föra fram några vettiga förslag, och det beror inte heller på att de etablerade partierna misslyckats med att ge bra motförslag. Deras uppgång bygger helt på att opinionsmätningar visade att de kunde klara 4% varpå "bortkastad röst"-argumentet upphörde att gälla för dem. Om folk fortfarande trodde att SD inte hade en chans att komma in i riksdagen så skulle så också vara fallet.

Men överlag så är hela "bortkastad röst"-argumentet så vidrigt för att det vill få oss att ta avsteg från vad vi verkligen tycker till att rätta vårt ställningstagande efter vad andra tycker. Låt mig berätta vad en bortkastad röst egentligen är.
En bortkastad röst är att rösta på ett parti som säger en sak i valrörelsen och sedan gör raka motsatsen under mandatperioden. En bortkastad röst att rösta på ett parti som vill ha ditt stöd för att få behålla sina jobb men som sedan motarbetar dina möjligheter att utnyttja dina demokratiska rättigheter. En bortkastad röst är att rösta på ett parti du inte gillar för du har blivit lurad att tro att det är lönlöst att rösta på partiet du egentligen delar åsikter med. En bortkastad röst är att rösta på människor som våldför sig på vårt samhälle och sedan får dig att tro att du inte har några alternativ.

I dagens Sverige så är en röst på något av blocken det säkraste sättet att kasta bort sin röst. Du kommer att göda en arrogant politikerklass som tror att din röst är en signal att de får göra vad de vill med Sverige i fyra år. Därefter kommer de och ber om din röst igen, och anför enbart argumenten att motståndaren är värre och utmanarna är chanslösa.
Acceptera inte att bli behandlad som röstboskap på detta vis! I höstens val - rösta på vad du verkligen vill rösta på. Ge fan i allt snack om taktikröstning, strunta i analyser om vilka som tros komma in i riksdagen eller inte, rösta inte utifrån vad andra röstar, följ enbart din egen vilja. Om du gör ett ställningstagande som du känner dig tillfreds med så är din röst aldrig bortkastad.

Det eviga förtydligandet

Jag tycker det är väldigt modigt av Piratpartiet att lyfta frågan om absurda barnporrlagar i valrörelsen. Modigt därför att om man hanterar retoriken fel så kommer det sänka partiets chans att komma in i riksdagen. Som väntat så tvingas partiet göra ett förtydligande som är så självklart att det är löjligt, nämligen att man är emot barnporr.

Alla som försöker föra en vettig diskussion kring barnporr blir tvingade att göra detta förtydligande, vilket tydligt visar att det är idioterna som sätter agendan. Så här kommer mitt förtydligande:
Jag tycker att framställande av barnporr är ett grovt brott som måste bekämpas. Men detta betyder inte att jag tycker ändamålet helgar vilka medel som helst, något som vissa andra verkar tycka (Alf Svensson, I'm looking in your direction...).

Jag är emot tittförbud, teckningsförbud och andra former av tankeförbud. Jag är emot att begränsa byxmyndiga människors rätt att utöva sin sexualitet. Jag är emot att straffa människor som aldrig har bidragit till att skada ett barn. Jag är emot att kampen mot barnporr används som en ursäkt att censurera internet och avlyssna samtliga medborgare. Jag är även öppen för att diskutera rimligheten i att förbjuda innehavet av en viss information.
Det jag vill är att kampen ska inriktas på dem som begår övergreppen, och de som finansierar eller på annat sätt assisterar övergrepp. Därefter måste vi sluta med att godtyckligt göra folk till brottslingar. De extremauktoritära verktygen som används mot barnporr accepteras bara för att det är en isolerad företeelse. Om de användes i brottbekämpning i allmänhet så skulle vi leva i en fulländad polisstat och diktatur.

Så, har jag förtydligat mig nog nu? Övertygat dig om att jag inte är pedofil eller barnporrgluttare? Kan vi gå vidare till en sansad diskussion om hur lagar bör utformas? Bra!
Det är just när grova övergrepp diskuteras som det är extra viktigt att behålla lugnet och vettet. Att diskutera de galna barnporrlagarna är en smutsig och uppslitande kamp, men det måste göras.

Den bästa festivalen

Nu är jag tillbaka från ännu ett årligt äventyr på Emmabodafestivalen och jag kan åter konstatera att det är den bästa av de festivaler jag har besökt. Den är skönare, softare, friare och mer lössläppt än de andra. Det glädjer mig även att det går bra för den i dessa svåra tider för musikfestivaler. I år sålde Emmaboda slut, satte publikrekord och gick med vinst, så festivalens fortlevnad är just nu väldigt trygg.

I Svenska Dagbladet säger festivalgeneral Håkan Karlsson i en intervju (som jag inte hittat online): "En festival ska inte ha en massa säkerhetskontroller och onödiga visitationer. Festen är ju viktigast, och i Emmaboda känns den friare"
Han har helt rätt. Det finns nyanser i hur mycket frihet festivalerna ger sina besökare, och Emmabodas generositet verkar funka på alla nivåer. Det är en tillställning där ordningsvakterna är dina polare, och där ingen funktionär försöker rota igenom din väska eller hindra dig från att dricka öl framför scenen. Se och lär!

Dock vill jag utfärda en varning som kan låta aningen bakåtsträvande: Emmabodafestivalen riskerar att bli för stor. När jag åkte dit första gången var det 3000 besökare, i år var det 9000. Småfestivalskänslan riskerar att försvinna, och det tror jag är dåligt för att det kan sabba den sköna stämning som länge varit signumet för Emmaboda. När man är på en festival som är så liten att man kan räkna med att träffa samma människor vid flera tillfällen så blir stämningen mer familjär, alla är kompisar. Men när en festival blir större så blir allt mer anonymt, folk blir distanserade från varandra och inte lika öppna. Redan i år kunde jag känna att folk var mer reserverade och ovälkomnande mot en minglande främling som jag.
Snälla Vinterbadarna - få inte hybris. Låt Rassle stanna i växten och förbli en mysig kompisfest.

I övrigt vill jag bara ge beröm åt alla som deltog. Så snart jag orkar klippa ihop filmerna på min kamera så ska ni andra få se lite smakprov på dekadensen från de sydsmåländska skogarna.

Den EU-vänlige libertarianen

Många av de bloggare jag läser för att jag instämmer i de flesta av deras politiska åsikter är väldigt negativa till EU. De anser att unionen är en politisk katastrof och att den borde läggas ner, eller att Sverige borde lämna den. Då jag själv hyser mycket positiva känslor för byggandet av en europeisk union blir jag i många diskussioner hårt ansatt och blir kallad naiv och lurad. Därför ska jag försöka klarlägga orsakerna till mitt ställningstagande.

I grunden handlar det om att jag vill riva ner gränser. Jag är starkt emot all form av nationalism och jag vill göra slut på den imaginära uppdelningen av mänskligheten. Jag drömmer om en värld där varje individ är fri att bo och leva var som helst så länge man vill, och där alla kan resa och handla obehindrat. Det är långt till en sådan värld, men jag tycker att ett bra steg på vägen är att riva ner gränserna inom Europa. På denna splittrade kontinent som så länge varit nationalismens offer så kan vi nu röra oss allt mer fritt, och det är en liberalisering som jag gillar skarpt.
I många av dessa länder kan vi även njuta av bekvämligheten att använda samma valuta, men jag ska i ett senare inlägg klarlägga mitt ställningstagande för euron.

Något jag också bryr mig om är att freden i Europa blir permanent, vilket är en rejäl skillnad mot tidigare sekel. Man ska vara rejält historielös om man tar dagens fred för given. EU-motståndare skrattar ofta åt fredsargumentet då de tycker det är långsökt att t.ex. ett rättsligt samarbetsavtal skulle vara skillnaden mellan fred eller en fullskalig tysk invasion. Men långsiktig fred skapas genom många små steg som var för sig kanske inte räddar några liv, men summan av dem är att det knyter ett ömsesidigt beroende mellan staterna. Det är inte fel att länder är beroende av varandra, tvärtom, det är så fred skapas bättre än genom terrorbalans. Positiv inverkan är bättre än hot om negativ inverkan. Handel ger mer fred än kärnvapen. EU är en garant för att konflikter i Europa inte utvecklas längre än käbbel på toppmöten.

Men visst kommer det från Bryssel mycket lagstiftning som inte passar en liberalt sinnad person. Jag behöver knappast ta några exempel på knasiga frihetinskränkande förslag som pumpas ut från de styrande organen. Jag tror att det finns en enkel förklaring till detta: de människor som sitter på höga poster i EU är de regleringkåta människorna. De som ser lagstiftning som ett giltigt vapen för att bekämpa saker de inte gillar. De som hellre lägger sig i än låter bli.
EU lider alltså av samma problem som poltiken i stort, fast kanske i högre grad. Vi måste byta ut dessa människor. Det är svårt eftersom de försvarar sina egna positioner genom att motarbeta reformer som skulle göra något åt det demokratiska underskottet. Men det måste göras för att vi ska få ut det bästa av EU.
Rösta i parlamentsvalen är det första steget, och jag är ett år i efterhand väldigt nöjd med min röst på Piratpartiet. Men vi måste även byta ut regeringarna i våra hemländer till mer frihetsfrämjande politiker, för det är dessa som styr ministerrådet och kommissionen. På alla nivåer måste vi byta ut de auktoritära mot de liberala. Först då kan alla fördelar av EU:s gränsrivning kombineras med en större politisk frihet.

Så lägg av med den överdrivna pessimismen och "lägg ner skiten"-attityden. EU erbjuder en fantastisk möjlighet att göra världen lite öppnare, bara vi orkar arbeta på det.
Själv så ska jag strax iväg på en liten resa till Berlin och Gdańsk, två städer som för 20 år sedan låg bakom Järnridån, och som jag nu kan resa till utan att visa upp vare sig pass eller innehållet av min resväska. Tyvärr måste jag fortfarande hantera tre olika valutor och det finns restriktioner på hur mycket sprit jag får ta med mig hem. Det finns saker kvar att göra.

Sluta stjäla våra pengar, Copyswede!

Newsflash! Folk bränner allt färre CD-skivor. Det känns inte som något chockerande, att lägga information på plastskivor känns så 2007. Jag har själv bränt min sista CD för länge sedan. Fenomenet i stort kallas teknisk utveckling, och är högst naturligt. Men detta får ändå ett nyhetsvärde i att inkomsten från kassettavgiften på brännskivor minskar.
Upphovsrättslobbyn gnäller som vanligt över att de inte kan fortsätta tjäna pengar på samma sätt som förut, men istället för att anpassa sig till verkligheten så kräver de utökade straffavgifter på ny teknik. Det är alltså öppen teknikfientlighet det handlar om, och nu vill de att vi ska betala pengar till dem när vi köper våra mobiltelefoner.

Det här handlar alltså om att vi tvingas betala en avgift för en handling som vi möjligtvis, men inte säkerligen, använder tekniken till. Jag har själv inget piratat material på min mobil men Copyswede, som indrivningsorganisationen ifråga heter, vill ändå ha pengar från mig när jag köper en ny mobil.
Det här är helt sjukt. De klarar inte av att hantera ett teknikskifte på den fria marknaden, utan har istället lurat politikerna att lägga en obligatorisk avgift för vad man potentiellt kan göra med ny teknik. Det här går att dra många steg till om man så önskar. De kan kräva avgift på högtalare, för de kan ju möjligtvis spela piratad musik. De kan kräva avgift på skrivpapper och bläck, för det skulle ju kunna användas till att skriva ut upphovsrättskyddade böcker. När kommer Evian och kräver avgift på platsflaskor som kranvatten kan hällas upp i?

Det finns ingen måtta på hur många gånger musikindustrin vill ha betalt för samma produkt.
Det finns ingen måtta på hur långt de är beredda att gå för att få det lagstiftat att de ska tjäna pengar oavsett hur verkligheten ser ut.
Det här måste stoppas. Per Gessle och Orup har inte rätt att få pengar för att jag köper ny teknik. Avgifter ska tas ut för något man faktiskt gör, inte något man kanske gör. Vi behöver politiker som svarar Copyswedes orimliga krav med att ge dem ett långfinger upp i ansiktet. Jag vet vad jag ska rösta på för att få det att hända.

Festivalpolitik

Nyss hemkommen från Arvikafestivalen. Jag skaffar mig min årliga dos av campingdekadens, och ser lite sjysta band också om tiden räcker till.
Kul att se att även Piratpartiet var representerat på campingen i ett enkelt men nog så synligt camp vilket gav en skön känsla av att PP är bland folket. Med tanke på hur många människor som bar lila pins så var satsningen en framgång. Detta till skillnad från SSU, Ung Vänster och Alliansen som hade påkostade tält inne på festivalområdet som gav mig en känsla av distanserat etablissemang.

Det har slagit mig att en festival är ett mikrokosmos av politik. Det är ett samhälle som byggs upp där människor ska leva med varandra och förses med nödvändigheter som mat, vatten, transporter, sjukvård m.m. Det behövs sättas upp regler för att det inte ska urarta i kaos och misär. Men det finns precis som i samhället i stort olika grader i hur mycket regler man tvingar på folk.

Glasflaskeförbudet sympatiserar jag med efter att en gång på Roskilde trampat på en glasbit som gick rätt igenom skosulan och upp i foten på mig, så vakterna får gärna konfiskera glasflaskor som de hittar. Men att preventivt genomsöka packningen på alla som anländer till campingen känns som en integritetskränkning som inte är befogad. Att checka in på en festival ska inte vara som att gå igenom säkerhetskontrollen på O'Hare International. Funktionären som grävde igenom min ryggsäck såg nöjd ut när hon lyfte fram min necessär och tog min nagelsax, men hon missade min Leatherman som låg i samma fack.

Väl inne på campingen går ytterligare regler att notera. En kompis till mig tog på sig en gorillamask för skojs skull och blev inom en minut beordrad att ta av den eftersom man inte får dölja ansiktet. Det råder totalt burkaförbud på festival.
Ett förbud mot bilbatterier, på oklara grunder, begränsade möjligheten att ha rejäla discon på egen hand. I år har flera festivaler även dragit till med ett okynnesförbud mot vuvuzelor, bara för att det kanske hade blivit ett nytt störningsmoment (som om det inte redan fanns rejält med det). Sambatågsförbud har jag stött på tidigare också, vilket nog tar löjlighetspriset.
Lyckligtvis var Arvika inte lika kinkiga i år med restriktioner på partytält vilket förra året fick folk att sitta och stekas i solskenet, helt i onödan.
Sedan så är det alltid trist att se hetsjakten på lugna haschrökare och minderåriga folkölsdrickare, men jag kan givetvis inte lasta festivalen för att de låter polisen upprätthålla den skeva svenska lagstiftningen.

Arvika har sagt sig vilja könskvotera artisterna nästa år för att få den magiska 50/50-uppställningen. Jag tycker som vanligt att sådant är en dålig idé eftersom det kommer att resultera i att bra musiker ratas eftersom de har fel kön. Artister ska bokas efter kvaliteten på deras musik, inte efter vad för genitalier de har.

Medan Arvika uppvisar vissa auktoritära tendenser som riskerar att förvärras så hoppas jag att min andra festivaltur för året, till Emmaboda, ska bli mer liberal. Emmaboda skulle kunna sälja slut på att marknadsföra sig enbart med sloganen "Hos oss får du dricka medhavd alkohol när du ser på konsert". Har man väl en gång stått och avnjutit sin medhavda öl framför en spelning där, och sett hur väl det funkar att ha camping och scener på samma område, så är det svårt att förstå varför fascistfestivalerna i resten av Sverige envisas med att visitera alla som ska kolla på konsert. Love you forever, Emmaboda!

Precis som i samhället i stort tycker jag att man på festival ska vara sparsam med förbuden. Låt folk vara fria att leva ut sin festival på det viset de tycker är bäst. Ha gott om funktionärer och ordningsvakter på plats som kan bedöma när ett ingripande är befogat. Men låt bli att sätta upp en massa godtyckliga restriktioner "bara för säkerhets skull". Festivalbesökare klarar trots bersusning att ta hand om sig själva och varandra förvånansvärt bra.

Littorin straffas för icke-brott

Visserligen förnekar Littorin att han har köpt sex, men det hindrar inte lynchmobben från att gå igång med full kraft mot en misstänkt person, precis som Tant Gredelin ville, även om hon inte kunde tänka sig att det skulle vara mot en av hennes ministerkollegor.

Men för argumentationens skull låt oss anta att han är skyldig. Vad innebär det?
Min första reaktion var en axelryckning och ett rungande "So what?". Sexköp är ett icke-brott. Littorin har inte skadat en enda människa (jag hör inte "Anna, 30" gråta ut om hur illa behandlad hon blev). Littorin har tillsammans med en myndig samtyckande människa begått en sexuell handling som inte godkänns av en feministisk och kristen lobby. Brottet är av samma karaktär som om han för hundra år sedan blivit ertappad med homosexuellt umgänge. Framtidens människor kommer att skratta åt att det ens var kriminellt.

Men visst bör en högt uppsatt partifunktionär följa lagen oavsett hur idiotisk den är. Ändå tycker jag väldigt synd om Littorin. Han har haft ett oerhört krävande arbete, är mitt i en uppslitande vårdnadstvist, har blivit jagad av media, och blir nu lynchad för ett moralbrott vilket leder till att alla hans närmsta vänner tar avstånd från honom.
Någonstans önskar jag att detta kan leda till ett uppvaknande inom regeringen. Efter att ha presenterat en "utvärdering" av sexköpslagen, som är så pinsamt osaklig och vinklad att den skulle blivit grovt underkänd om den var en akademisk uppsats, så blir nu en minister anklagad för sexköp vilket visar en gång för alla att sexköpare kan vara en person som inte bara är normal och hygglig utan även mitt i regeringens egna led. Kan detta leda till att vissa inom alliansen börjar fundera på varför de är under ett statsfeministiskt ok? Nu borde lagen sättas under press som aldrig förr.

Tyvärr så kommer det nog inte att ske någon borgerlig eftertanke, är min realistiska bedömning. Regeringen kommer att försöka tiga ihjäl detta, vilket inkluderar en total utfrysning av Littorin. Så mycket prestige har lagts i sexköpslagstiftningen att om en tidigare vän och kollega måste offras så kommer så att göras.
Vuxenmobbning för att bevara en morallag - aldrig tidigare har svensk politik sjunkit så lågt.

Grön förvirring om ungdomsförbund

Grön Ungdoms språkrör Maria Ferm skriver idag på SvD ett debattinlägg där hon kritiserar... ja, vad är det hon kritiserar egentligen? Hon berömmer de borgerliga ungdomsförbunden för deras liberala flyktingpolitik (tre av de fyra förbunden är för fri invandring) men sedan orerar hon över hur dumt det är att detta inte stämmer överens med moderpartiernas politik. Det hon nyss berömde kallar hon i fortsättningen vid den nedsättande bedömningen "låtsaspolitik", som om ungdomsförbundens förslag bara är på låtsas när de skiljer sig från moderpartiets. Hon menar även att utifrån de olika ställningstaganden som görs så är det hyckleri att ungdomsförbunden uppmanar folk att rösta på moderpartierna.

Vad vill Maria Ferm egentligen säga med detta? Jag får bara fram två möjliga budskap ur denna märkliga text: 1. Det är fel av ungdomsförbunden att ha nog så lovvärda visioner om dessa skiljer sig från moderpartiets, 2. Ungdomsförbunden måste sluta uppmana folk att rösta på moderpartierna.

Punkt 1 förtar ganska mycket poängen med ett ungdomsförbund, nämligen att stå för förnyelse och driva på moderpartiet i nya riktningar. Att Ferm tycker det är något bra att Grön Ungdom tycker exakt som Miljöpartiet känns inte som något att skryta med då det mest verkar som att förbundet bara är en likriktad utväxt av partiet. Det är viktigt att ett ungdomsförbund kan ta konflikter med sitt moderparti för att få igenom förändringar.
Punkt 2 är trots det ovan nämnda inte speciellt trolig. Folk går med i ett visst ungdomsförbund för att det tillhör det parti som passar dem bäst, om än inte perfekt. Att då inte uppmana folk att rösta på moderpartiet, trots dess skavanker, låter inte troligt att någon engagerad person kommer att göra eftersom det kommer att lämna fältet öppet för partier man tycker är sämre.

Det är ett oerhört konstigt debattinlägg där Maria Ferm verkar skälla på folk som egentligen bara menar väl, och hon hyllar tanken på ett ungdomsförbund som är likriktat med moderpartiet. Jag hoppas verkligen hon kommer ut med förtydligande om vad hon egentligen menar, för om hennes budskap är vad jag har kommit fram till i ovanstående analys så är det en väldigt verklighetsfrämmande syn på vad ett ungdomsförbund är till för.

Your Freedom

Jag har höga förhoppningar på Liberal Democrats och deras ledare Nick Clegg ända sedan det brittiska valet för ett par månader sedan, och än så länge talar Clegg vackrare än jag trodde att någon europeisk politiker skulle göra inom överskådlig tid. Bara lyssna på honom i den här videon där han talar så enkelt men samtidigt så förtrollande skönt att jag får en liten crush för honom.

Den brittiska regeringen har alltså startat en hemsida där de ber om medborgarnas synpunkter om vilka lagar som ska avskaffas för att öka folkets frihet. Inte illa! Här har vi alltså en politiker som vill avskaffa lagar istället för att tvångsmässigt driva igenom nya, en politiker som inser att lagar kan vara ett problem och inte en universallösning. Jag hade nästan tappat hoppet om att sådana politiker fanns.
Clegg vill alltså göra upp med Labour-erans polisstatsbygge och istället återupprätta friheter i landet genom att minska statens inflytande, och han ber om folkets åsikter kring hur det ska gå till. Jag tror jag är kär...

Men visst är det bara vackra och artiga ord än så länge. Det kommer att vara upp till bevis ifall regeringen verkligen lyssnar på folket och levererar i form av konkreta handlingar. Men jag förblir än så länge optimistisk. Jag har registrerat mig på hemsidan och ska lämna mitt bidrag till hur Storbritannien kan bli ett bättre land. Förhoppningsvis kan det även smitta av sig på resten av världen. Nu återstår det bara att regeringen också skrider till verket, och i slutänden kommer Clegg att bedömas för vad han verkligen uträttar. Men just nu ser Storbritanniens framtid ljusare ut än på väldigt länge.

Lite ödmjukhet i valbåset, tack!

Många människor tar sitt röstande på alldeles för stort allvar. Jag försöker att se lite realistiskt på det istället. I höstens val så kommer just din röst att vara en av cirka sex miljoner. Det är en försvinnande liten andel, och sannolikheten är stor att den inte kommer att vara avgörande på något sätt. Den kommer bara öka på en siffra på något partis resultat men kommer förmodligen inte ha gjort någon skillnad. Du skulle kunna ha låtit bli att rösta och utgången hade blivit densamma. Din röst förändrar inte världen ett enda dugg.

Din röst är inte viktig. Det låter pessismistiskt men det är sanningen, och det är bra att inte försöka gömma sig för sanningen. Den som sitter och gör ett moget avgörande om var de ska lägga sin röst baserat på alla aspekter av politiken från kärnkraft till RUT-avdrag slösar sin tid eftersom en enskild persons röst inte kommer att påverka dessa frågor. Allt funderande och övervägande blir skrattretande löjligt på en individnivå. Visst är röstande viktigt på en kollektivnivå, men just du är inget kollektiv.

Men lyckligtvis kan man påverka politiken ändå. Det gör man genom opinionsbildning vänd mot kollektivet och politikerna. Man gör det i samtal med andra människor, i bloggande, i föreningsengagemang, i direkta manifestationer. Detta kan man göra när som helst, 24/7, när man än önskar. Många människor är inbillade att deras enda chans att påverka politiken är att lägga en meningslös röst vart fjärde år, och många av politikerna önskar säkert att folk fortsätter tro det. I själva verket så har man all chans att påverka i sin verklighet utanför vallokalen.

Det kanske låter som att jag vill avskräcka dig från att rösta, men det är absolut inte fallet. Att rösta är enkelt, kul och gratis. Det finns ingen god anledning att låta bli. En utebliven röst, liksom en blank, ignoreras helt. Seriöst, jag avskyr när folk röstar blankt som en slags protest. Alla skiter fullständigt i en blankröst, den särredovisas bara och hotar inga platser i riksdagen. Rösta hellre på Kalle Anka-partiet.

Så gå och rösta den 19 september, men ha inga illusioner om din rösts betydelse. Se det istället som att din röst bara är till för dig själv, att du har gjort ett ställningstagande. Gå sedan ut och förändra världen på riktigt.

Gravruna över Hultsfred

Det har tagit mig några dagar att hantera beskedet och det är därför jag skriver om detta först nu. När jag fick höra att årets Hultsfredsfestival blivit inställd så blev jag mest bara arg. Jag hade tjatat något rent oerhört för att hitta kompisar att åka dit med, och resultatet blev till sist att jag skämde ut mig, fick mina noga lagda festivalplaner förstörda, och ligger ute med 1500 spänn hos ett konkursbolag med dåliga utsikter om att få tillbaka dem. Sådant gör mig arg.

Men när jag lyckades se förbi de direkta effekterna på mig själv så infann sig en viss sorg.
Hultsfred var en institution, det var en synonym för festival, i en liga för sig själv under de bästa åren. Medan andra människor under senare tid blev djupt chockade när Michael Jackson dog eller när SAAB hotades av nedläggning så har min värsta chock nyligen infunnit sig när Hultsfredsfestivalen gick i konkurs.

Länge drömde jag om att träda in i festivalvärlden, och när det äntligen var dags 2005 så var det givetvis Hultsfred jag begav mig till. Där fick jag lära mig hur det funkade, och upptäckte att festivallivet inte var fullt så dekadent och lössläppt som jag hade hoppats på. Men jag fann mig allt mer tillrätta under kommande turer 2006 och 2007. Jag varvade med andra festivaler förstås, men Hultsfred kändes ändå som originalet. Det var där det började.

Man kan diskutera många anledningar till varför Hultsfred gick omkull, och det kan t.ex bero på att man inte lyckats behålla en trogen publik genom att inte hålla fast vid rocknischen och istället satsa på att tillfredsställa alla (även de som inte åker på festival) med sådant som stora hiphopbokningar. Sedan är det såklart konkurrensen med stadsfestivalerna som slår igenom. Många människor väljer idag Way Out West, Where The Action Is och Peace & Love (jag ser Peace & Love som en stadsfestival även om de lyckligtvis har en camping, vilket talar till deras fördel).

Personligen tycker jag den utvecklingen är tragisk. En riktig festival ska inte hållas på asfalten i en stad, utan bland träden i en skog. Man ska inte stanna kvar i civilisationen, man ska bilda en egen civilisation en vecka om året (endast understödd av en liten håla med järnvägsstation, livsmedelsbutik och systembolag). Jag förstår mig inte på folk som vill gå på en festival med ett töntigt engelskt namn som ordnas i ens egen stad så att man får gå hem och sova i sin egen säng. Jag är så mycket purist att jag anser att man ska kämpa sig tvärs över Sverige till en liten raggarby, slå upp tältet på en sunkig åker och dricka sig full på ljummen öl för att verkligen uppleva festival. Visst är det kul att gå på spelningar men det är ändå underordnat, för det är på campingen som den verkliga kulturen finns.

Jag tänker inte sura något mer över att Sveriges och min originalfestival dör (de kommer knappast resa sig igen efter det här fiaskot). Jag har redan styrt om mina planer till Arvika, och strax därefter min favorit Emmaboda. Dessa två skogsfestivaler uppvisar goda livstecken och jag hoppas att så förblir. Visserligen är inte festivalerna den fulländade orgie som de skulle kunna vara, men det är ändå så pass dekadent som man kan ha det på regelbunden basis i dagens Sverige.

Morallagstiftning vs Verkligheten

Regeringens utredare föreslår höjda straff för sexköp, vilket var väntat eftersom utredningen inte hade tillåtits att kritisera lagen.

"Den nuvarande straffnivån för vissa fall av sexköp står inte i proportion till brottets allvar, enligt utredaren Anna Skarhed som lämnade över sitt betänkande till justitieminister Beatrice Ask (M) i dag"

Det brott vi talar om är alltså att ingå ett frivilligt avtal med en myndig människa om att mot betalning motta en tjänst som är laglig att utföra gratis. Det här är alltså det brott som nu ska kunna ge upp till ett års fängelse.
Sexköpslagen är en idiotisk morallag som trampar på all sans och vett rörande vuxna människors kontroll över sin egen sexualitet, och den måste avskaffas omedelbart.

Jag tänker inte gå in närmare på ämnet just nu utan hänvisar till Tianmis exemplariska analys.

Frihetsreformer

Alliansregeringen har ändå genomfört några liberala reformer, inte så många som jag hoppats, och det är osäkert om de väger upp den skada som gjorts på annat håll. Men vissa saker ska de ändå ha cred för, och en del av dessa är från och med idag 1 juli.

Värnplikten avskaffas, och den sista formen av statligt sanktionerat slaveri tas därmed bort. Jag har tidigare skrivit om varför det är löjligt att vara nostaligisk över denna feodala tradition, och inga kvalitetsargument kan dölja att de som argumenterar för återinförd värnplikt stödjer ett tvång som kränker myndiga människors frihet. Individen ska ha rätt att vägra att försvara staten, staten är nämligen till för individen och inte tvärtom.
Försvarsmakten försöker gå vidare genom att ta fram en missvisande och fascistoid "din mamma"-reklamkampanj. Löjligt.

Kårobligatoriet avskaffas, och därmed tvingas inte längre studenter att gå med i en intresseförening som de kanske inte är intresserade av. Kårerna måste nu släppa sin tidigare arrogans och börja aktivt jobba på att föra fram sitt existensberättigande, precis som intresseföreningar ska göra. Visst är det tufft när man har levt på ett statligt sanktionerat tvång i mer än ett sekel, men det är dags att möta verkligheten nu.

Senare i år kan vi se fram emot det slutliga avskaffandet av SJ:s tågmonopol då detta arroganta företag kommer tvingas lära sig hur en fri marknad fungerar (hint: man tvingar inte sina kunder att visa leg bara för att prissättningssystemet inte matchar efterfrågan). Tidigare har vi även sett apoteksmonopolets avskaffande och det är nu så självklart att kunna köpa huvudvärkstabletter på ICA som det borde vara.
Jag är optimistisk över att dessa förändringar ska bestå, för när frihetsreformer väl genomförts så känns de snart så självklara att det blir väldigt svårt att övertyga någon om att de ska dras tillbaka. Jag hoppas att utvecklingen fortsätter med att allt fler monopol och tvång avlivas så att tillvaron i Sverige blir såsom redan är brukligt i stora delar av världen.

Försvara yttrandefriheten konsekvent

Även i vårt så kallade sekulära samhälle blir de som hädar utsatta för betydande hot från religiösa grupper. Det tydligaste exemplet på senare tid är attackerna på Lars Vilks, något som gör mig nådigt förbannad och där jag oreserverat ställer upp för rätten att teckna vad man vill utan att hotas för det. Det finns dock de politiska grupper som är ute efter att samla billiga poäng på denna händelse. Ni vet vilka jag menar.

För Sverigedemokraterna är Vilks-debatten ett slagträ att använda i deras skambeläggande av muslimer. Detta är genomskinligt då SD inte är konsekventa när de försvarar yttrandefriheten.
I Polen hotas en artist med upp till två års fängelse för att ha uttalat sig nedsättande om Bibeln. I Spanien riskerar en konstnär upp till 192 000 euro i böter för att ha tillagat ett krucifix i en ugn. När dessa människors yttrandefrihet hotas av religiös förföljelse så är SD knäpptysta. Varför? För att det äger rum utanför Sverige och är därmed inte något som SD bryr sig om? För att hädandet är riktat mot kristendomen och inte något som SD är beredda att försvara?

SD är inte yttrandefrihetens försvarare, om nu någon blivit lurad att tro det. SD vill tvärtom gärna begränsa yttrandefriheten för muslimer med förbud mot burkor och minareter - till att börja med. Ett Wilders-inspirerat förbud mot Koranen kommer säkert härnäst.

De äkta försvararna av yttrandefriheten känns igen på en viss egenskap: konsekvens.

Politik är inte som fotboll

I dessa tider när fotbollsmatcher från VM sprider vuvuzelabrus över världen så är det lätt att göra jämförelser med ett annat viktigt mästerskap som kommer att hållas senare i år: det svenska riksdagsvalet.
Media älskar givetvis att framställa valrörelsen i en fotbollsliknande dager. Två lag som står uppställda mot varandra i en kamp som när slutsignal blåses ska ha resulterat i att ena sidan vann och andra förlorade. Ibland reduceras det även till en personlig duell mellan Reinfeldt och Sahlin. Det kan verka som en träffande liknelse och det är självklart att media vill skapa så mycket spänningsmoment som möjligt, men detta är ett mycket beklagligt och rentav farligt sätt att betrakta valet på.

Till att börja med är reduceringen till två skarpt begränsade lag en grov förenkling som tyvärr partierna själva gör sitt bästa för att bidra till. I ett land där folk tidigare skrattade åt tvåpartisystem som Storbritannien och USA så håller vi på att få en blockpolitik som är lika cementerad och förändringshämmande. När politik har reducerats till möjligheten att välja mellan två alternativ vart fjärde år, då har vi skalat bort det mesta av vår demokrati och blir sittande som åskådare som kan heja på ena sidan men utan faktisk möjlighet att påverka resultatet.

Men det värsta med fotbollsliknelsen är att den drar uppmärksamheten bort från det som verkligen betyder något. I politiken är inte det viktiga vem som vinner valet, det viktiga är vad vinnaren gör efter valet. Till skillnad från fotbolls-VM så kommer inte vinnaren att åka hem med den gyllene pokalen och vila på sina lagrar för att göra sig redo för nästa mästerskap om fyra år. Valets vinnare kommer direkt att påbörja arbetet med att styra och ställa i medborgarnas tillvaro, även de medborgare som vid det laget till stor del tappat intresset för politik eftersom spänningsmomenet är borta. Till skillnad från ett fotbollslag så kommer politiker att direkt påverka våra liv även om vi helst vill slippa det.

Detta fotbollsliknande tänkande kring val är djupt rotat hos många människor och kan ta sig märkliga uttryck. När Piratpartiet kom in i Europa-parlamentet förra året hördes många röster som sa att partiet hade spelat ut sin roll och var på väg utför eftersom "precis som Junilistan kommer de bara att åka ut i nästa val". Jag tyckte det var en väldigt konstig attityd. PP hade säkrat politisk representation för fem år framöver och skulle precis börja jobba på att åstadkomma konkreta förändringar, och vid just den tidpunkten börjar folk räkna ut partiet som irrelevant.
Jag tror att dessa människor bara kunde se politiken som fotboll. PP hade vunnit en match men kommer förlora nästa, det är allt som räknas i deras ögon. Dessa människor måste vara helt blinda för vad som sker under mandatperioden. Politik för dem handlar bara om att vinna val och resten är ointressant. Behöver jag ens förklara varför detta är en tragisk attityd?

Att vinna ett val är inte egentligen en politisk seger. Att driva igenom reformer och se att de får goda resultat, det är de verkliga segrarna. Valrörelsen är bara en kvalifikationsrunda. Den verkliga matchen börjar när riksdagen öppnar i oktober, och då hoppas jag innerligt att det står rätt spelare på rätt positioner.

Australien får ny premiärminister

Australien har fått sin första rödhåriga premiärminister: Julia Gillard. Förutom hennes vackra hårfärg är det även högst glädjande att denna tillträdande regeringschef beskriver sig själv som "not religious" till skillnad från sin företrädare den råkristne Kevin Rudd (som verkar vara en riktig blodsugare).
Gillard tillträder med löften om förändring av regeringens tidigare förda politik, och jag hoppas verkligen att det betyder att något görs för att hindra den oroväckande utvecklingen av internetcensur.

Fascisternas falska dikotomi

Jag avskyr både islam och nationalism, speciellt när extremister på båda sidor drar fenomenen så långt att det blir jihadism respektive xenofobi. Islamofascister och högerextremister står idag i konflikt med varandra, men det betyder inte att vi vettiga människor måste välja en av dessa två sidor, vilket de vill få oss att tro.
Ett i raden av många kassa retoriska knep som sverigedemokrater använder sig av är att så fort de får kritik så anklagar de motståndaren för att försvara framväxten av islamism, även om man inte överhuvudtaget sagt något om islam. De vill nämligen skapa bilden av att om man ogillar islam så är SD enda räddningen, och om man ogillar SD så stödjer man islamister. Utifrån detta så vill de vinna röster på sådana händelser som attackerna mot Lars Vilks och den avsky som det väcker hos civiliserade människor.

Men detta är en falsk verklighetsskildring. Vi står inte inför ett val mellan dessa två alternativ. Frihetsälskande människor tar avstånd från alla sorters fascism, vare sig den kommer från islams religiösa dogma eller från SD:s främlingsfientliga isolationism och illa dolda nazism.
Problemet är att om SD lyckas få sin falska dikotomi att dominera debatten så blir det svårare att utöva verklig kritik. Jag vill gå ut hårt för att kritisera militant islamism, men jag är i dagsläget rädd att om jag gör det så hjälper jag en bunt nynazister att komma in i riksdagen. SD gör det alltså svårare att bekämpa islamism, vilket knappast kan ha varit deras syfte (även om de förmodligen driver kampen mot islam främst för att det var den lättaste syndabocken de kunde hitta). När man sedan kritiserar SD så blir man tvungen att värja sig mot att få islamistanklagelser smetade på sig, vilket gör att man blir tvungen att ägna debatten åt helt meningslösa klarlägganden.

Det här måste stoppas. De två fascistlägren ska inte få skapa bilden av att om man är emot den ena sidan så är man automatiskt för den andra. Denna retoriska bluff måste krossas när den än upptäcks. Det är inte enbart fascisternas politiska utspel som ska bemötas, deras vilseledande debattstil måste stoppas så att frihetliga röster kan nå fram i full styrka.

Några goda nyheter

Ibland känns det som att alla politiska beslut i världen fattas av inskränkta idioter som bara är ute efter av att begränsa människors frihet, och det blir mest sådant jag skriver om på den här bloggen i all min ilska och uppgivenhet.
Men ibland tas ändå en del bra beslut som är värda att hyllas. Jag har samlat på mig några bra nyheter från de senaste två veckorna, saker som har klubbats igenom i Sverige och i landet jag kommer att bo i härnäst: Island. Det är följande:

• Ett sprutbytesprogram för narkomaner ska inledas i Stockholm. Detta för att minska smittspridning och därmed rädda människoliv. Det är glädjande att detta drivs igenom trots nykterhetslobbyn som med sin vidriga moralism om vilka substanser man ska få ta in i sin kropp hellre vill låta människor dö än att göra något som ses som att hjälpa folk som tar narkotika.
• Ett genomförandebeslut har klubbats för ombyggnaden av Slussen. Även om mycket återstår att bestämma i detalj så är jag glad att man går framåt i arbetet med att ersätta den fula jobbiga betongkarusellen med något vackrare som är värdigt en modern storstad. Saklig kritik ska självklart få påverka, men vi måste sluta lyssna på de ständiga nej-sägarna som menar att minsta förändring från dagsläget är en katastrof.
• Riksdagen har beslutat att förbudet mot nya kärnreaktorbyggen ska hävas. Detta är viktigt då nya bättre kärnreaktorer är förmodligen det bästa redskapet för att få stabil billig koldioxidfri elförsörjning fram tills dess att fusionskraften kan ta över. MP skjuter sig själva i foten med sin skräckpropaganda och oseriösa kalkyler.
• Det isländska alltinget har enhälligt röstat igenom Icelandic Modern Media Initiative. Jag ska läsa på mer i detalj om detta lagpaket, men det verkar som att det är ett mycket bra initiativ för att skapa världens bästa lagstiftning för yttrandefrihet och pressfrihet. Förhoppningsvis kan detta göra Island till ett journalistiskt paradis och även influera EU-länderna.
• Alltinget har även röstat igenom en könsneutral äktenskapslagstiftning, också detta enhälligt. Det innebär att från den 27 juni kommer Island tillhöra den lilla men växande skara länder som ger homosexuella relationer samma status som heterosexuella tvärtemot de förtryckande religiösa traditionerna.

Där har vi några saker att glädjas åt. Idioterna har tydligen inte full kontroll över världens utveckling.

Störta monarken genom att ställa en fråga

Jag har ett förslag på hur man skulle kunna störta Sveriges monark enbart genom att ställa en fråga till denne. Ja, det är så enkelt.

Bakgrunden är att successionsordningen säger:

"§ 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)."

Den Augsburgiska bekännelsen säger:

"De fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentinianerna , arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika."

Poängen här är att enligt grundlagen så måste man fördöma muhammedaner (d.v.s. muslimer) för att få vara Sveriges monark. Alltså tänker jag mig följande aktion.

Vi kan ta tronföljaren Victoria Bernadotte som exempel. Någon reporter med medföljande kameraman går fram till henne och ställer frågan: "Fördömer du muslimer?".
Om hon svarar "Nej", vilket förmodligen skulle ses som det mest naturliga i dagens Sverige, så bryter hon mot den Augsburgiska bekännelsen och ska därför fråntas sin successionsrätt.
Om hon svarar något i stil med "Inga kommentarer" så betyder det att hon inte gör ett aktivt fördömande vilket bekännelsen kräver, och ska därför fråntas sin successionsrätt.
Om hon svarar "Ja" så uppfyller hon bekännelsens krav och får behålla sin succesionsrätt. Men hon kommer att skapa en enorm motvilja hos medborgarna, inte enbart den stora gruppen muslimer i Sverige. Förmodligen kommer enbart SD:are stå bakom hennes uttalande, resten av svenska folket kommer bli förbannade och röster som kräver hennes avgång kommer att höjas i större skaror än någonsin tidigare.

Okej, riktigt så lätt kommer det nog inte gå. Jag tvivlar på att riksdagen kommer att avsätta henne ifall hon inte vill fördöma muslimer, eftersom riksdagspolitiker verkar tycka att grundlagen behöver man bara följa när man känner för det, och de vill ju inte avsätta stackars Victoria över något så oviktigt som krav från landets konstitution. Men även i en sådan situation kommer det löjliga faktum belysas att vår statschef i vad som ska föreställa ett sekulärt samhälle måste bekänna sig till ett religiöst dokument från 1500-talet. Monarkins föråldrade vämjelighet kommer som aldrig tidigare att framstå som så uppenbar för så många människor, och allt fler kommer att fråga sig varför vi håller fast vid den.

Jag tycker vi ska göra ett försök, vi kommer att vinna på det oavsett utfall. Någon som kan gå fram till Victoria och ställa den obekväma frågan? Tänk dig den möjligheten: att kunna störta ett kungadöme enbart genom att ställa en fråga. Bättre än i sagorna.